Claes Arvidsson

Sveriges medlemskap i Nato sätter punkt för en 200-årig säkerhetspolitisk doktrin. Man kan också beskriva det som ett definitivt farväl av de kvardröjande mer sentida nationella myterna om neutralitetens välsignelser och vår frälsande mission i världen. Sverige har blivit det vi i grunden är – ett vanligt land i Europa hemmahörande i den västliga politiska säkerhetsgemenskapen. 

Kort sagt, vi har kommit ut ur garderoben.

Det hade kunnat ske långt tidigare men Socialdemokraterna har stått i vägen. Det krävdes ett fullskaligt krig i Europa, Finlands ansökan om medlemskap och ett kommande riksdagsval för att Magdalena Andersson skulle göra det som är ”bäst för Sverige”.

Innan dess handlade politiken om att göra det som var bäst för partiet och dess identitet. Politiken har burits upp av en idylliserande föreställning om Olof Palmes alliansfrihetspolitik som satte FN, fred och tredje världen i fokus – med Sverige i centrum som moralisk stormakt. USA och Sovjetunionen var lika goda kålsupare – och Nato var tabu.

Det har varit en ideologibaserad verklighetsflykt bort från sanningen om ”neutralitetens” välsignelser. 

Under andra världskriget stod Sverige först neutralt på Hitlers sida (för att försöka hålla kriget borta) och sedan på de allierades sida (för att de skulle segra). Med det kalla kriget blev doktrinen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. I verkligheten inleddes ett långtgående hemligt militärt samarbete med Nato-länder (främst USA) i en ”dold allians” med udden mot Sovjetunionen. Sverige ingick i Natos krigsplanering och Nato i Sveriges. 

I offentligheten lät det annorlunda, som när Tage Erlander 1959 i riksdagen slog fast att: ”Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår utrikes- och försvarspolitik.” 

Svenska folket fick en lögn till livs, men Sovjetunionen visste förstås om dubbelspelet. Visste var vi hörde hemma. 

EU-medlemskapet 1995 var också en hemkomst, som dessutom innebar att alliansfriheten byttes ut mot militär alliansfrihet. Ett nytt steg togs 2009 då en ensidig säkerhetsgarantiförklaring utfärdades i förhållande till annat medlemsland i EU eller nordiskt land. Biståndet skulle även kunna vara militärt.

Samarbetet med Nato blev öppet 1994 genom deltagande i Partnerskap för fred. Sverige har sedan dess krigat för fred under Nato-flagg, deltagit i oräkneliga Nato-övningar, ingått avtal för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och så vidare. 

Det är bara i förhållande till myten om ”neutraliteten” som det fullvärdiga medlemskapet är stort steg. I verkligheten är det bara det naturliga steget.

Gränsen som inte fick överträdas gick vid ett formellt medlemskap i Nato som skulle förpliktiga Sverige att bistå alliansvän i nöd. Samtidigt utgick försvarsplaneringen från att Sverige skulle få bistånd från Nato även utan bindande säkerhetsgarantier. Kort sagt, doktrinen var inte mer trygg än att vi fick hoppas på det bästa. 

Att som Natomedlem nu ha musketörsprincipens artikel 5 i ryggen är dock inte detsamma som rast och ro. Tvärtom. I stället väntar uppgiften att bli medlem på riktigt, växa in en egen roll och ytterligare anpassa försvaret. 

Sverige ska inte längre från åskådarplats följa utvecklingen utan ha en uppfattning i centrala frågor för försvarsalliansen. Är Macrons utspel om truppnärvaro i Ukraina bra eller dåligt? Vilken roll ska EU ha i fråga om försvar och säkerhet? Ska Nato ha en europeisk pelare? Och hur räta ut frågetecknen kring hållfastheten i USA:s engagemang för Europa? 

Donald Trump har goda utsikter att i januari 2025 än en gång sväras in som USA:s president. Trots dystra minnen från förra gången det begav sig gick det chockvågor genom Europa när han svor sig fri från Natos kollektiva säkerhetsgaranti och uppmuntrade Putin att angripa medlemmar i Nato som inte uppfyller målet från 2014 om att satsa två procent av BNP på försvaret.

Ledare i Svenska Dagbladet 9 mars 2024

Read More

Vi har sett bilderna från helvetet vid fronten och ödelagda ukrainska städer. Vi har sett liken och vi har sett de gråtande barnen. Och tagit del av statistiken. Mer än 10 000 bekräftade civila dödade, i verkligheten kanske upp mot 50 000. Miljoner på flykt i och utanför Ukraina. Dagliga attacker mot bostadshus och civil infrastruktur. Inte ens ”trygga” områden är trygga.

Men för oss är bilderna bara bilder – långt från det liv i sorg, rädsla och ångest som är ukrainsk vardag.

Två år sedan 24 februari 

Det var på morgonen den 24 februari 2022 som Rysslands diktator Vladimir Putin meddelade i radio att en militär specialoperation hade inletts i Ukraina. Marktrupper angrep i olika anfallsriktningar samtidigt som våg efter våg av flyg- och robotattacker genomfördes.

I hittepå-propagandan ingick att landet med blixtens hastighet skulle ”avnazifieras” och ett hotfullt Nato hållas borta. Med historiens påstådda rätt att skulle Ukraina bli ryskt, i praktiken först genom införandet av en Quislingregering och sedan annektering.

Två år senare – och tio år efter att kriget inleddes på Krim 2014 – kan det konstateras att trots militär överlägsenhet har inte de ryska krigsmålen nåtts. Ukraina har till och med befriat förlorade områden. 

Räcker solidariteten till?

Ukraina har lyckats stå emot genom soldaternas stridsvilja och det civila samhällets uppslutning kring försvaret av Ukraina som nation och demokrati. Utan den militära hjälpen från väst hade dock hjältemodet inte räckt långt.

Nu är frågan om solidariteten räcker till? För att citera president Zelenskyj tal vid den säkerhetspolitiska konferensen i München:

”Fråga inte Ukraina när kriget kommer att ta slut. Fråga i stället er själva varför Putin fortfarande har möjlighet att fortsätta det.”

Organiserandet av Ukrainahjälpen har på många sätt varit imponerande, men på andra inte. Stridsscenen hade kunnat se annorlunda ut. Effektiva och efterfrågade vapensystem har levererats i snigelfart, och den senfärdigheten håller i sig. Det handlar om en rädsla för eskalering och spridning av kriget. Och den rädslan har underblåsts av Kreml. Styrka är emellertid  det enda språk som biter på Putin.

Det ställdes överdrivna förhoppningar till Ukrainas offensiv 2023. Misslyckandet har lämnat efter sig en känsla av pessimism som inte har uppvägts av framgångarna i Svarta havet. Eller för den delen att man faktiskt håller försvaret uppe. Fronterna är i stort sett frusna, men den ryska köttkvarns-taktiken nöter ned Ukrainas möjligheter att stå emot. Bristen på artilleriammunition är akut och det behövs fler soldater.

Vill underblåsa opinionen 

På slagfältet är den ryska erövringen av Avdijivka efter fyra månader av intensiva strider och till ett mycket högt pris i liv och materiel – bara en taktisk seger. Det strategiska värdet av krigstrofén ligger på ett annat plan och handlar om andra mottagare. Och så kan Putin förstås fjädra sig inför det så kallade presidentvalet i mars och låtsas som om kriget går på räls

Inför en uppmärksammad tvåårsdag bär Avdijivka ett budskap om att Ukraina inte kan vinna. Strategerna i Kreml vill påverka försvarsviljan i Ukraina men också underblåsa en pessimistisk opinion i de stater som ingår i biståndskoalitionen. Påverkansoperationer ska dra uppmärksamheten bort från Ukraina och i stället rikta fokus mot dyrtid, invandring, klimat och Gaza. Ju mer polarisering, desto bättre för Ryssland.

Med Trump i Vita huset 

Och så sätter man sin lit till att med Donald Trumps hjälp kunna ”Göra Ryssland stort igen”. Först genom att det redan försenade militära stödpaketet till Ukraina ska dröja än mer – och ännu hellre att det aldrig ska godkännas i den amerikanska kongressen. Om Trump dessutom skulle flytta in i Vita huset igen vore det ett drömscenario för Kreml – och en mardröm för oss, som vi redan nu måste ta höjd för.

Om Ukraina förlorar väntar mer av en rysk revanschism som inte känner några gränser. Putinismen är inställd på evigt krig. Därför är det klokt att sträcka sig väldigt långt i det risktagande som det innebär att stödja Ukraina med vapen, som det svenska försvaret egentligen inte kan undvara.

Vi kan inte tillåta att Putin segrar. Ryssland bryter mot FN-stadgan, begår folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Och krigets lagar struntar man blankt i. Plundring, tortyr, våldtäkt och mord ingår i ”befrielsen” av Ukraina.

Det vore att tvingas leva med en moralisk kollaps.

Slava Ukraini!

Krönika i Altinget.se 24 februari 2024.

 

Read More

Det mest sensationella i Jan Leijonhielms läsvärda memoar ”Ett svenskt leijon. Ett liv i underrättelsevärlden” (Medströms Bokförlag 2022), var inte hans nog så intressanta egna erfarenheter av hantverket och branschen. 

Det var i stället de helt nya uppgifterna om att avdelning IX i det polska kontraspionaget under kommunisttiden kom och gick som de ville bland annat på den svenska ambassaden i Warszawa – år efter år och oupptäckta.

Nu är det möjligt att få detaljerna. I ”De osynliga: Öststaternas bästa spioner” (Medströms Bokförlag 2024) av den polske journalisten Tomasz Awlasewicz, ges en initierad skildring av en historia som hämtad ur en agentroman. Avdelning IX hade ett system för att öppna diplomatpost på flygplatsen i Warszawa och bröt sig regelmässigt in på ambassader och konsulat (den amerikanska ambassaden var den enda som man inte lyckades ta sig in i).

Awlasewicz lyckades spåra upp ett antal pensionärer från IX som har berättat sin story för honom. Det ger en udda känsla att ”höra” dessa godmodigt minnas olika dramatiska operationer. Men det är bra läsning.

Det är lätt att imponeras av de goda nerverna och den tekniska skickligheten. Och förskräckas över att själva juvelen i verktygslådan innehöll de radioaktiva isotoperna Kobolt-60 och Irdium-192. Utrustningen var sovjetisk. KGB stod också för upplärningen i hur kombinationerna i kassaskåp skulle knäckas med hjälp av gammastrålningen. Denna tog inte oväntat också knäcken på personal.

Under inbrotten hade agenterna stöd av personal från spaningstjänsten med uppgift att övervaka ambassadpersonal och lokalt anställda. Allt för att se till att inte något kom och störde de nattliga expeditionerna. 30–40 personer var i gång med övervakningen – från kväll till tidig morgon.

Bokens berättelser kompletteras med en del officiell dokumentation. 1982 genomfördes mer än 120 nattliga inbrott på tolv beskickningar. Av dessa genomfördes fyra på den svenska ambassaden (Objekt Tales) och med sig tog man foton av 1 800 hemliga handlingar. 174 av dem var särskilt högvärdiga.

Efter 1988 (och kanske tidigare än så) lättade trycket på agenterna att jobba mot Sverige. Med KGB:s hjälp hade ambassadens krypterade fjärrskrivare ”fixats” så att Fi kunde läsa det som sändes och togs emot i klartext. Vid sidan av Sverige hade man så väl ordnat för sig också på den italienska ambassaden.

Ibland tränger sig frågor om trovärdighet på; var det verkligen möjligt att göra den ena eller andra ”kuppen”? Och kan statistiken allra mest vara ett uttryck för behovet av att uppfylla planen? I boken finns dock foton tagna bland annat inne i det allra hemligaste rummet, ”bunkern”, på den svenska ambassaden. Fler har dessutom letats fram sedan boken kom ut i Polen 2021.

Informationsinhämtningen innefattade analyser och bedömningar av det för kommunistregimen besvärliga politiska och ekonomiska läget. Mot den bakgrunden dristar sig den tidigare ambassadören och bokens översättare, Mats Staffansson, till att i sitt förord lyfta en tankeparadox. Kunskapen som general Jaruzelski och andra i partitoppen fick genom spioneriet, kan ha bidragit till att de 1989 gick med på rundabordssamtal med oppositionen. De blev början till slutet för diktaturen – och starten för Polen i frihet.

Krönika i Svenska Dagbladet 24 feb 2024.

Read More

Mariusz Kaminski och Maciej Wasik är på flykt undan rättvisan. De söker sig till presidentpalatset i Warszawa för att på så sätt undvika att hamna i fängelse. Där välkomnas de båda av presidenten som offentligt förklarar att de båda inte är kriminella utan ”politiska fångar”. Han tar till och med en selfie tillsammans med dem. Först när presidenten lämnar palatset går polisen in.

Det skulle ha kunnat vara scener hämtade från en politisk thriller i regi av Netflix Polska, men detta har hänt. Och det som är ett politiskt drama i realtid ser ut att bli en riktig långkörare med nya cliffhangers.

Kaminski och Wasik är nu bakom lås och bom, dömda för olaglig avlyssning och förfalskning av dokument när de 2005–2007 ledde en anti-korruptionsenhet under det nationalkonservativa partiet Lag och Rättvisas första regering (det återkom till makten 2015). Slutlig rättvisa utmättes först i december 2023 – kort tid efter regeringsmakten skiftade från Lag och rättvisa till en bred center-vänster koalition som leds av Medborgarplattformens Donald Tusk.

Redan 2015 beviljade president Andrzej Duda dem båda nåd. Kaminski blev sedan både minister för säkerhetstjänsten och inrikesminister. Wasik var hans vice.

Nåden underkändes i slutet på förra året i Högsta domstolen, som granskar lagöverenstämmelse. Skälet var att de båda anklagade hade överklagat och ännu inte fått sin slutliga dom. Den motsatta slutsatsen drogs av Konstitutionstribunalen (Trybunal Konstytucyjny) som svarar på frågan om grundlagsenligheten. Duda har för säkerhets skull benådat de två igen. Det accepteras dock inte av regeringen. Dramat fortsätter.

Det är inte någon tvekan om vem som bär skulden för det politiska dramat i Polen. Lag och rättvisa, PIS, stöpte om rättsstaten för att passa partiets syften, förvaltningen politiserades och public service gjordes till en propagandakanal. Korruptionen ökade. Polen var inte längre en fullvärdig demokrati. Det som nu kan tyckas vara en parodi på paragrafrytteri är en politisk strid om domstolsväsendets oberoende, om Polen som en rättsstat. Och den kampen pågår på bred front.

När PIS tog över 2015 gjordes justitieministern också till riksåklagare. Strax före höstens parlamentsval – och då med ett regeringsskifte som tänkbart resultat – överfördes centrala funktioner till nummer två i åklagarämbetsrang. Denne var utsedd av PIS, med ett mandat som går ut om fem år.

Efter regeringsskiftet har den nye justitieministern slagit fast att det oberoende Riksåklagarämbetet ska återinföras. Han har också gjort sig av med den PIS-trogne åklagaren med motiveringen att denne anställdes på felaktiga grunder. Beslutet har godkänts i en av Högsta domstolens kammare och avvisats i en annan. Konstitutionstribunalen har för sin del beordrat stopp för avskedandet.

I praktiken har Polen fått två legala system som inte erkänner varandras legitimitet – en skiljelinje går mellan domare utsedda före och efter 2015. En central strid står om det organ (Krajowa Rada Sądownictwa) som ska säkerställa att domare nomineras på saklig och oberoende grund. Att domarkåren utgör en stor majoritet i förhållande till representanter från parlamentet och regeringen ska stå som garant för domarnas oväld. PIS politiserade dock valet av de domare som ingår.

Att säkerställa ovälden står högst upp på den nya regeringens agenda. Det är både centralt för att återupprätta rättsstaten och en förutsättning för att EU-kommissionen ska frigöra miljarder euro från EU:s post-pandemifond. Dessa frystes – med stöd i utslag från både EU-domstolen och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna – i rättsstatsstriden mellan kommissionen och PIS-regeringen.

Rättsstriderna hindrar inte regeringen från att i en strid ström också leverera eller varsla ny politik på andra områden. Högre löner till lärare och sjukvårdspersonal, fri abort (under vissa villkor) upp till tolfte veckan och mindre statligt stöd till katolska kyrkan.

Den ideologiska spännvidden är stor i regeringskoalitionen – och det gäller också förhållandet mellan de mest radikala i regeringen och en mer konservativ opinion. För premiärminister Tusk gäller det att utföra en politisk balansakt inför kommande lokal- och EU-val. Det innebär till exempel att PIS-regeringens migrationspolitik ligger fast.

Det är lätt att förstå att regeringen Tusk känner sig tvingad att rulla tillbaka PIS statsövertagande genom att avpollettera lojalister och runda legala hinder. Att utmäta räkenskap mobiliserar dessutom regeringskoalitionens väljare inför stundande val. Risken är att man repriserar den politiska okultur som det är ett huvudmål att bryta med. Fast med andra förtecken.

Ledare i Svenska Dagbladet 2 februari 2024.

Read More

Som ett led i arbetet med nästa Långtidsplan borde Stortingspolitikerna ta en studietur till andra sidan riksgränsen. I Sverige ”är det bråttom” att förbereda landet för krig. Det illustreras av ansökan om medlemskap i Nato och understryks av att nästa försvarsbeslut är tidigarelagt till i år. Redan 2024 kommer försvarsanslaget att uppfylla Nato:s tvåprocentsmål. Anslaget har fördubblats sedan 2020 till 119 miljarder. 

Det sker också en omfattande institutionell förnyelse. Några exempel. Det civila försvaret har fått en egen minister. På den högsta politiska nivå har det dessutom inrättats en nationell säkerhetsrådgivare. På myndighetsnivå har Myndigheten för psykologiskt försvar tillkommit. Utredningsväsendet går på högvarv. En handlar om hur underrättelsetjänsterna ska omorganiseras.

Allvaret underströks när den säkerhetspolitiska eliten möttes på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Men årets upplaga blev även en bekräftelse på att delar av den svenska offentligheten fortfarande lider av sviterna efter en mångårig fredsskada. I stället för att få en vidare offentlig debatt om vad Sverige behöver göra i fråga om krigsavhållande beredskapsåtgärder, uppstod en metadebatt om tonläget. 

I Sälen talade civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin om behovet av att brett höja den civila beredskapen. Men alla lyssnade inte till mer av talet än orden att ”det kan bli krig i Sverige”. 

ÖB Micael Bydén uttryckte sig inte lika direkt i sitt anförande men i sak var budskapet detsamma. Och senare i ett intervjusvar i TV4 var han glasklar ifråga om att det kan bli krig i Sverige.

Klarspråket utlöste ramaskrin från etablerade skribenter som att militärens högsta önskan är att det ska bli krig: ”Ärligt talat har jag ju alltid misstänkt att många utbildade militärer faktiskt hyser en hemlig längtan efter krig. Varför skulle de inte göra det, när krigssituationer är det de tränat för, ibland i hela liv?”

Det raljerades om ”stridspittar i lusekofta som frimodigt tumlar runt i Sälen och fantiserar om de fräcka effekter som uppstår om man atombombar Öresundsbron”. 

Ett klipp med stridsvagn och budskapet ”Det kan bli krig i Sverige” gick viralt på barnens favorit, kinesiska Tiktok. Det utlöste i sin tur upprörd kritik mot att barnen blev skrämda: ”Att barn i Sverige gråter gör absolut ingenting för vår beredskap. Ministrar och medier har ett ansvar, också för dem.”

Den ryska ambassaden i Stockholm var förstås inte sen att haka på debatten med budskapet: ”Kanske borde den svenska ledningen sluta driva sin egen befolkning till paranoia?” 

Som svar på kritiken ställde Bydén upp på intervju på barn-TV på Lilla Aktuellt i SVT. På frågan om det kan bli krig blev svaret ja. Kompletterat med budskapet att det inte finns anledning att vara orolig just nu, men att varken Sverige som land eller medborgarna är tillräckligt förberedda på ett krig. Och att det oroar.

Kritiken mot militarismen (mest) från vänster möttes av en ström av motinlägg. Paradoxalt nog kan metadebatten faktiskt ha bidragit till att svenska folket har blivit mer medvetet om att ”det kan bli krig i Sverige” och att det krävs att alla förbereder sig.

Hotet om krig i vår tid är inte heller inte någon nyhet, men har förstås tydliggjorts efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Omslagspunkten i doktrinen kom 2017 då bedömningen skrotades att ett angrepp mot Sverige var osannolikt. Sedan dess utgår svensk försvars- och säkerhetspolitik från att ett väpnat anfall varken kan uteslutas eller att en större konflikt kan inledas med en attack mot Sverige. Och då är det förstås Gotland som det handlar om.

En annan utgångspunkt var redan då (och än mer med det pågående inträdet i Nato) att om det blir konflikt i närområdet kommer Sverige inte att kunna stå utanför: Norden-Baltikum är ett sammanhängande stridsområde.

Året efter – alltså för delades broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ut till alla Sveriges hushåll. Syfte var att höja allmänhetens beredskap inför dåligt väder, it-attacker – och krig.

Under lång tid var ”Folk utan försvar” ett mer passande namn på Sälenkonferensen. Först efter det ryska angreppet på Ukraina och annekteringen av Krim 2014 lades försvarspolitiken om från ett försvar för insats i Långt-bort-i-stan till att långsamt återuppbygga det nedlagda nationella försvaret. Efter den ryska storskaliga invasionen av Ukraina 2022 har dock allvaret verkligen satt avtryck i fråga om upprustningen av Totalförsvaret. Men mycket återstår.

Känslan av brådska understryks av att den nu förs en diskussion om att Sverige ska skrota det finanspolitiska ankare som etablerades efter den ekonomiska krisen i början på 1990-talet – och som ska säkerställa att statsfinanserna inte igen ska löpa amok. Det skulle i sådana fall möjliggöra statlig upplåning för att finansiera den upprustningen som inte ryms inom ordinarie budgetramar.

Situationsförståelsen och därmed viljan att satsa verkar långt ifrån vara densamma i Norge. En god början vore att uttala orden ”det kan bli krig i Norge” – och att det måste landet förbereda sig på. Pengar saknas ju inte. Varför inte ändra regelverket för Oljefonden så att det också möjliggör att ta hänsyn till en säkerhetspolitisk lågkonjunktur?

Krönika Ukens Analyse, DNAK 25 januari 2024.

Read More

Inför statsminister Jonas Gahr Støres traditionsenliga och tv-sända nyårstal anlitades den välkände filmregissören Erik Poppe för att koreografera framträdandet till en förtroendeingivande helhet. Men vad hjälper det när regeringen ständigt hamnar i blåsväder.

Det finns mycket att säga om norsk politik. Till exempel att det inte verkar vara något slut på ”rot” och ”snusk”. Efter pressavslöjanden sade Sandra Borch nyligen upp sig som minister för forskning och högre utbildning. Ett uppdrag som lämpar sig osedvanligt dåligt för en person som har plagierat sig till akademisk examen.

”En akseptabel prestasjon med noen vesentlige mangler. Kandidaten viser en viss grad av vurderingsevne og selvstendighet.” Det är den sammanfattande kortversionen av den masteruppsats med betyget D, på skalan A–F, som Sandra Borch fick när hon tog sin juristexamen 2014.

Betyget träffade mer rätt än någon då kunde ana. Mer än 20 procent av texten har kopierats från andra masteruppsatser, dessutom hämtade Borch text från en expertrapport. Det ligger onekligen en viss ironi i att hon profilerat sig genom att i domstol driva vidare ett åtal mot en student som hade plagierat sig själv.

Vid regeringsskiftet 2021 tillträdde Borch som lantbruksminister innan hon 2023 bytte portfölj. Hon nämndes som tänkbar vice ordförande i Senterpartiet.

Men fallet kan bli ännu högre för sjukvårdsminister Ingvild Kjerkol, som sedan många år en av Arbeiderpartiets verkliga tungviktare.

Kjerkol är också i akademiskt blåsväder. Var det kanske bara slarv eller var det forskningsfusk att masteruppsatsen från 2021 innehåller passager där hennes intervjupersoner uttrycker sig väldigt likt svaren i en uppsats från 2015? Och hur förhåller det sig med andra avsnitt med kopierad ordalydelse, som saknar eller bara har knapphändig källhänvisning?

Støre håller ännu sin hand över en av regeringens viktigaste ministrar, och hoppas att affären ska upplösas i tomma intet. Nord Universitet har den delikata uppgiften att fälla avgörandet. Även om Kjerkol – ansvarig för viktiga forskningsinstitutioner – frias kommer hon dock att bära med sig tvivlet som en skugga.

Till bilden hör att ett antal ministrar redan har fått avgå i vanära: en utrikesminister, en försvarsminister, en arbetsmarknadsminister, en kulturminister, en kommunminister och en tidigare minister för forskning och högre utbildning. Lägg därtill att Støre räddade kvar kunskapsministernoch tillika AP:s vice partiordförande Tonje Brenna. Hon är det närmaste man kommer en kronprinsessa i partiet.

Handlaget i sakpolitiken har inte räckt för att lyfta regeringen Støre – och ministerskandalerna underlättar inte. Det är inte master class, om man säger så. Arbeiderpartiet kämpar på för att hålla stödet i opinionen över 20 procent. Senterpartiet har för sin del halverats sedan valet 2021. Om det inte inträffar ett underverk väntar det en Golgatavandring fram emot nästa stortingsval.

Det måste kännas extra bittert att Høyres Erna Solberg med stöd i en effektiv kommunikationsstrategi seglat vidare som ordförande i partiet och i opinionen. Detta trots (ofrivillig) jäv en masse under sin tid som statsminister. Dessutom kvarstår den obesvarade frågan om Solberg undanhållit information om omfattningen av maken Sindre Finnes aktiehandel till efter det att det historiskt framgångsrika kommunvalet var avklarat.

Ledare i Svenska Dagbladet 28 januari 2024

Read More

Skamlöshet ingår i politikens verktygslåda. Inte minst hämtas den fram för att ge ansvarsbefrielse för egen och tidigare förd politik. Som Magdalena Andersson gjorde när hon talade försvar och säkerhet i Sälen. Hon var en politiker utan förflutet.

Andersson lyfte fram vikten av ett svenskt Natomedlemskap och med betoning lagd på att ansökan lämnades in av hennes regering. Hon manade också till stärkt försvarsförmåga i enlighet med Natos anslagsmål på två procent av BNP. Talet gav intryck av att hon alltid både legat i frontlinjen för ett svenskt medlemskap i Nato och ståndaktigt drivit på för höjda försvarsanslag. En riktig landsmoder i otrygga tider.

Men så sent som på partikongressen hösten 2021 ställde sig dåvarande försvarsministern Peter Hultqvist som garant för att Sverige aldrig skulle bli medlem. Och det dröjde in på våren 2022 innan statsminister Andersson gjorde helt om i frågan. Nu med motiveringen att det var för Sveriges bästa.

Medlemskap i Nato var inte önskat, utan ansökan kom till under mottot härtill är partiledaren nödd och tvungen. Kort sagt, ett linjeskifte framtvingat av den dynamik som utlöstes genom Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, Finlands varslade ansökan om medlemskap och det kommande svenska riksdagsvalet.

Och Sveriges försvar skulle i dag stå starkare om dåvarande finansminister Magdalena Andersson tidigare hade förstått allvaret i den förmörkade hotbilden efter Rysslands annektering av Krim 2014. Som när hon 2019 avfärdade Försvarsberedningens budgetäskanden med orden: ”Alla som har gjort en budget, inklusive en tioåring, vet att man ställer saker mot varandra. Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

För Andersson var ”välfärden” viktigare än att prioritera den existentiella frågan om rikets säkerhet. Försvarspolitiken kom i stället att präglas av springnotor. Bakom Anderssons självgodhet döljer sig en syndare som har vaknat för sent. Och arbetet med nästa försvarsbeslut blir lackmustestet på hur vaket partiet verkligen är i en tid när Natos tvåprocentsmål blivit ett golv i stället för ett tak.

Talet i Sälen andas allvar och det är bra. Men hade det inte varit på sin plats att Andersson uttryckt sig mer realistiskt än att ”säkerhetsläget har försämrats”? Typ skymningsläge. Och hon borde senare definitivt inte ha fällt ta-det-lugnt-uttalandet att ”det är ju inte så att kriget står för dörren”. Det brådskar att ta igen år av förlorad tid.

Ledare i Svenska Dagbladet 13 jan 2024.

Read More

I krigets Ryssland mobiliserar Putin kring flaggan genom att trycka hårdare på kulturkrigsknappen. Men kulturen är också en del i kriget mot Väst.

“Över hela denna jord – oh yeah oh yeah
Sker katastrofer terror, mord – å ack o ve
Men vi som går med Jesus har ändå ryggen fri
För roten till all världens ondska är inte vi
Nej det är bögarnas fel – bögarnas fel”

Om humorgruppen Grotescos sketch mot förmodan skulle framföras i diktaturens stats-TV är det inte säkert att satiren skulle nå fram. I ett policydokument signerat av Putin krigshösten 2022 beskrivs bevarandet av Rysslands andliga (ortodoxa kyrkan) och moraliska (traditionella familjen) värden som en fråga om den nationella säkerheten.

Narrativet om det utifrån hotande Väst kompletteras med en inifrån farligt frätande cancer.

Lagen från 2013 om förbud mot LBGT-propaganda skärptes följaktligen och med den vagt skrivna lagtexten är det inte svårt att hitta skyldiga (eller för den delen för enskilda att veta var gränsen går). Böter kan utmätas på upp till 800 000 rubel för privatpersoner. Talmannen i Duman fångade andan i lagen med att allt annat än ”normalt liv” är detsamma som ”synd, sodomi och mörker”. Andra har talat om inhemsk och utländsk ”satanism”.

Som ett steg vidare har Högsta domstolen nyligen slagit fast att den ”internationella HBTQ-rörelsen” ska klassas som extremistisk.

Men vad betyder det egentligen i Putinland att den traditionella familjen är helig? Sedan 2017 är straffvärdet för våld i nära relationer (mot partner eller egna barn) mildare än tidigare. Och med våld avses bara fysiskt våld. Och polisen är inte särskilt intresserad av att följa upp; som den ortodoxa kyrkan framhåller ska staten inte lägga sig i vad som sker inom hemmets fyra väggar. Det är oryskt.

För ”moderat” misshandel som inte kräver sjukhusvård utgår en administrativ bot på några hundralappar. Om misshandeln leder till blodvite eller blessyrer men utan att skelettskador uppstår, är straffet böter på 30 000 rubel eller 15 dagars fängelse – om det bara inträffat en gång per år. Tidigare var straffvärdet upp till två års fängelse.

Det kan jämföras med straff som utmättes för prominenta deltagare i en privat julfest för kändisar på temat ”Nästan naken”. Den mest nakna, en rappare som var iklädd endast en strumpa, dömdes till 25 dagars fängelse för gaypropaganda och fick dessutom en inkallelseorder. Den arrangerande influencern fick böta 100 000 rubel för att ha stört den allmänna ordningen. Hon har dessutom gjort offentlig avbön.

Det ökade förtrycket ska ses i skenet av den speciella militära operationen i Ukraina som ju beskrivs som ett avvärjande av ett existentiellt hot. Krigspropagandan är rena dårhuset och åsiktskorridoren är klaustrofobisk i sträng regi av en statlig ”cancel culture”.

Inget får störa den idylliserade officiella bilden av den ”speciella militära aktionens” motiv, mål och medel. Man slår obevekligt ned på uttalanden som hotar den nationell säkerheten, legitimerar extremism, sprider falsk information om kriget i Ukraina, förtalar det ryska försvaret och så vidare. Straffen är hårda.

Visserligen har Putin redan tagit hem segern i det kommande presidentvalet men det finns ändå ett behov av att mobilisera. Det upptrappade kulturkriget ska ge ryssarna annat att tänka på än högarna av ryska soldatlik i Ukraina. En ny hemmafront har nu öppnats om rätten till abort. Putin själv har uttalat sig lite vagt, men patriarken Kirill desto mer bestämt i kravet att i lag förbjuda ”uppmuntran” till abort, till exempel i form av privata kliniker eller abortpiller. Några regioner har redan gått före.

Men kulturkriget är långt mer än rysk inrikespolitik. Det är ett verktyg i utrikespolitiken med syfte att Putin ska träda fram som en global ledare till försvar för ”traditionella värden”. Här ingår både brobyggande till tänkbara allierade och påverkansoperationer i det fördolda i syfte att polarisera, radikalisera och skapa motsättningar.

Det lär märkas i valet till EU-parlamentet och förstås när Donald Trump ska hjälpas fram i USA.

Krönika i Altinget 9 januari 2024.

Read More

Om allt hade varit som det skulle, skulle vi nu kunna se dokumentärfilmen ”Watching the moon at night” av Bo Persson och Joanna Helander från 2015 på SVT Play. Filmen från 2015 ger perspektiv på Hamas pogrom den 7 oktober. Alltså exakt det som ligger i SVT:s uppdrag: att verka i allmänhetens tjänst.

Filmen vrider och vänder på terrorism globalt och i olika utgåvor, inklusive den som är kopplad till antisemitism. Experter talar. Offren får en röst. Men allt är inte som det ska på SVT:s dokumentärredaktion. Rättare sagt, det är tyvärr sig likt.

SVT startade som medproducent till filmen, men hoppade av och meddelade sedan prompt att den inte skulle sändas. I juni 2016 dristade jag mig till att ifrågasätta det beslutet. Kritiken handlade dessutom om SVT hade sänt en Putintrogen dokumentär på temat att de folkliga protesterna i Ukraina 2014 var orkestrerade av USA och diverse högerextremister.

Svaret i form av ett mejl från Lars Säfström på dokumentärredaktionen berörde bara den senare filmen, gav inget svar i sak och var dessutom aggressivt i tonen. Så kom då den 7 oktober och det gjorde att frågan om att visa filmen kom upp igen. 

Efter att SVT:s vd Hanna Stjärne hade blivit uppmärksammad på filmen skickades bollen vidare till Helena Olsson som är ansvarig i SVT:s programledning för genrerna nyheter, samhälle, dokumentär och minoritetsutbud. Beskedet från Olsson var att Persson och Helander ånyo kunde skicka in filmen så att dokumentärredaktionen skulle kunna göra en ny bedömning. Det verkade lovande.

Filmarna utlovades få besked i mitten av november, men när vi nu går mot nyår är de fortfarande i väntans tider. SVT har ännu inte svarat. Mot bakgrund av historien infaller därför lätt en förmodan om skälet till bristen på respons: Vill dokumentärredaktionen dra ut på saken för att i tysthet begrava frågan om visningen av filmen? Det är inte public service när det är som bäst, om man säger så.

Mot bakgrund av nutidsdramat vore det värdefullt om SVT visar ”Watching the moon at night”. Den hjälper oss att förstå. Ett minimikrav är att dokumentärredaktionen ger ett besked, och vid ett eventuellt nej bör man denna gång tydligt redovisa varför filmen inte platsar som ljuskastare över en samtidshistorisk tragedi.

Ledare i Svenska Dagbladet 21 december 2023.

Read More

Parlamentsvalet i Polen blev en punkt zwrotny, en historisk vändpunkt som visar att det demokratiska tillbakaskridandet i Europa inte är en självklarhet. Sverige bör bjuda in till fördjupat samarbete.

Lech Walesa stod på läktarplats när Donald Tusk i tisdags valdes till ny premiärminister. Frihetshjälten från Solidaritet grät glädjetårar. Jaroslaw Kaczynski – den starke mannen i Lag och rättvisa (PIS) som från baksätet har rattat Polens väg bort från demokrati och rättsstat i åtta år – sprang ut på golvet i plenisalen, gastande att Tusk är en tysk agent.

Utbrottet var i linje med utvärderingen av valförlusten, det vill säga ett resultat av ryska och tyska konspirationer. I partiets värld vimlar det av dem. Den största av dem alla är att kommunisterna efter befrielsen mirakelåret 1989 aldrig helt lämnade makten, utan har funnits kvar som ett slags djup stat. Allt i samförstånd med de nya makthavarna.

Det är en ironisk paradox att PIS ”äkta” Polen skulle återuppstå närmast som en skuggbild av det kommunistiska systemet. Sedan 2015 har det skett ett gradvis ”statsövertagande” genom premierande av politisk lojalitet i förvaltningen och statliga företag, politiserade domstolar och kontroll över medierna. De som inte har varit med PIS har stigmatiserats som ”oäkta” polacker.

Tusk har varit själva sinnebilden för ”den andre”. Han har varit regeringschef, ordförande i Europeiska rådet och i European Peoples Party. 2021 återvände han hem för att i den nygamla rollen som ledare för liberal-konservativa partiet Medborgarplattformen ta upp kampen för verklig lag och rättvisa i Polen.

Valsegern bärgades genom att Medborgarplattformen tillsammans med två andra allianser gick fram som ett enat alternativ. Trion lyckades mobilisera civilsamhället för att sätta stopp för den fortsatta omvandlingen av Polen till ett Orbanland. Valdeltagandet blev rekordhöga 74 procent.

Nu väntar en Herkulesuppgift för att Polen åter ska få status som fullvärdig demokrati i den rankning som tankesmedjan Freedom House gör. Att rehabilitera rättsstaten låter sig sägas men blir inte helt enkelt. Vid sidan av att utforma de legala tekniska lösningarna, står man också inför utmaningen att mer än 2 000 domare har utsetts inom ramen för det politiserade domstolsväsendet. Hur ska dessa hanteras? Och hur blir det med domarna som de har avkunnat?

Till den politiska uppförsbacken hör PIS-presidenten Duda som sitter till 2025 – med en vetorätt som regeringskoalitionen inte har mandat nog för att upphäva.

Ett annat problem är vimlet av politiskt tillsatta PIS-lojalister i förvaltningen, statliga medier och statsföretag. Den formellt oberoende riksbankschefen är en gammal kompis till Kaczynski med ett mandat som går ut först 2026.

Det kan dessutom bli nog så slitsamt med en regeringskoalition som består av tre allianser med stor ideologisk spännvidd längs vänster-högerskalan (och som inalles rymmer nästan ett dussin olika partier). Dessutom blir det svårt att infria vallöften om Duda lägger in veto mot de reformer av rättsväsendet som EU-kommissionen kräver för att frisläppa 111 miljarder euro i blockerade fondmedel.

Det ligger i korten att PIS kommer att obstruera under vägen framåt. Den viljan blir inte mindre eftersom Tusk tydligt markerat att han vill göra upp räkningen med Kaczynski et consortes.

Men med Tusk kommer Polen att få bättre relationer med Ukraina, ännu bättre med USA och varmt välkomnas tillbaka till Bryssel. Tusk kommer dock inte med mössan i handen utan med anspråk på att – vid sidan av Tyskland och Frankrike – vara en av EU:s tungviktare. Han gör det i kraft av Polens tyngd – stort, allt rikare och med genomförandet av en kraftfull militär upprustning (i bred politisk enighet) i syfte att möta hotet från Putinland. Försvarsutgifterna uppgår i år till fyra procent av BNP.

Tusk kommer att slå vakt om Polens intressen men med en förståelse för att ”man kan tycka olika” och utifrån en grundläggande vilja att nå resultat. Att PIS kränkthetssyndrom ersätts av vilja till samarbete med demokrati och rättsstatlighet som grund, är något Sverige bör ta fasta på.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina blev en svensk punkt zwrotny. I regeringsförklaring beskrivs Sveriges inträde i Nato med rätta som ”en epokgörande förändring”. Det gäller även den trots allt historiskt kraftfulla upprustningen av försvaret. Till bilden av uppvaknande hör också ett nytt fokus i utrikespolitiken på ”Europa, Norden och Baltikum och det transatlantiska samarbetet”.

Vägen borde ligga öppen för stärkta relationer inom för båda länderna strategiska områden. Inte minst borde det vara möjligt att på försvarsområdet uppgradera det bilaterala ramverksavtalet från 2015 som innehåller samarbete på strategisk nivå, och på den militära sidan kompletterat med bland annat övningssamarbete. En tematik som borde vara enkel och viktig att lyfta är problem i snabbväxande försvar.

Det finns också mycket samsyn mellan svenska och polska positioner i fråga om hur EU bör utvecklas. Å ena sidan motstånd mot (lite slappt uttryckt) ökad ”federalism”. Å andra sidan en stark vilja att lägga tillrätta för Ukrainas, Moldaviens och Georgiens medlemskap. Mer akut går båda länderna i bräschen för militärt och civilt stöd till det för sin överlevnad – och för hela Europas sak – kämpande Ukraina.

Och det finns en historia att anknyta till.

Som en reaktion på Rysslands krig mot Georgien 2008 skapade EU året efter det Östliga partnerskapet. Det skedde på svenskt och polskt initiativ. Tanken var knyta sex tidigare sovjetrepubliker (även Armenien, Azerbajdzjan och Belarus), närmare EU och stimulera till reformer utan att för den skull öppna för medlemskap. Det var viktigt då, men att EU därefter öppnat för medlemskap för hela trion understryker att det Östliga partnerskapet numera är ett tomt skal.

Vägen till Bryssel är kantad av krav på mycket omfattande reformer för att trion ska bli EU-fähig. Det finns dessutom motstånd att övervinna bland EU:s medlemsstater. Det handlar inte bara om Putins bäste vän Viktor Orban. Sverige och Polen skulle kunna bli ett tandempar som agerar pådrivare i EU-processen.

En god början är att då som nu heter den polske utrikesministern Radoslaw Sikorski. Så varför inte låta Sikorskis dåvarande medpart Carl Bildt ta upp tråden? Och varför inte dra in också Tyskland i ett sådant samarbete? Pröva tanken på en Stockholmstriangel. Också för att få upp farten i Zeitenwende, Tysklands punkt zwrotny.

Ledare i Svenska Dagbladet 18 dec 2023.

Read More