Claes Arvidsson

Archive
Norge

Lykkeland är den träffande titeln på NRK:s tv-serie om det norska oljeäventyret, hur det med start på 1970-talet förändrar livet i småstaden Stavanger och gör Norge nyrikt. Den planerade säsong tre handlar om åren 1987–90. Lykkeland kan bli en riktig långkörare och få en ny dramatisk vinkling när klimatfrågan så småningom kommer upp i den offentliga debatten.

Och i vår tid med utfasningen av näringen fram emot 2050 på gång, kan det bli ännu mer dramatik – och politiskt bråk med krav från partierna till vänster och miljöorganisationer om ”tvärbroms” respektive Fremskrittspartiets ”full gas” som ytterpunkter. 

I den breda mitten med Arbeiderpartiet, Høyre, facket och näringslivet i centrum vill man avveckla med förnuft. Suga på karamellen så länge det går. Inom ramen för regeringens ”gröne skifte” – och med kunskap från den högteknologiska petroleumsektorn – skall det samtidigt utvecklas nya näringar både med sikte på fortsatt elektrifiering och ofarliggörande av CO2-utsläppen. Det ska bli ett nytt industriäventyr.

Väljarnas aptit på att gå snabbt fram är dessutom måttlig. Visserligen var klimatet en viktig fråga inför stortingsvalet förra hösten, men när rösterna räknats visade det sig att annat var viktigare. Sedan dess har skenande priser på el och livsmedel knappast ökat intresset.

I en ranking av världens klimatvärstingar utgörs topp fem av Kina, USA, Indien, Ryssland och Indonesien. Norge hamnar på plats 114 av 193 granskade länder (faktiskt delad plats med Sverige) med ansvar för 0,06 procent av världens utsläpp. 98 procent av energiförbrukningen är förnybar. Ändå är inte allt frid och fröjd. 

I enlighet med uppläggningen av Parisavtalet är det bara egna utsläpp som ett land kan hållas ansvarigt för. Inte de som exporteras. På egen hand, konstaterar regeringens sittande klimatutredning, släpper Norge ut ca 50 miljoner ton CO2-ekvivalenter, men har sedan slutet av 1990-talet genom exporten av olja och naturgas årligen indirekt släppt ut mellan 400 och 500 miljoner ton CO2-ekvivalenter.

Det norska fossilavtrycket blir därmed ett annat och ”jobbigare” för ansvariga politiker. Å ena sidan frikänner sig det officiella Norge ändå från skuld i enlighet med Parisavtalet, å andra sidan tar man ansvar bland annat genom Oljefonden som ska investera ”grönt”.

Fokus i den norska debatten ligger på de interna norska klimatmålen för CO2-utsläpp. Alla är överens om att de ska ned. Inför klimattoppmötet i Sharm El Sheikh skärpte regeringen kraven. Ambitionen var tidigare en reducering på minst 50 procent och upp mot 55 procent till 2030 i förhållande till 1990 års utsläppsnivå. Klimatmålet är nu 55 procent. Alltså samma som gäller i EU.

Det verkar dock osäkert om det målet kan uppfyllas – 2021 var de samlade utsläppen endast 4,7 procent lägre än 1990. Regeringen har dessutom infört miljöprislättnader för att göra tillvaron billigare för bilister. Årliga planer för minskade utsläpp har dock utlovats. Nödlösningen kan bli att inom ramen för EU:s kvotsystem ta begränsningar utanför Norges gränser. Det är fullt legitimt men gör miljöfundamentalisterna rasande.

På de ”riktigt grönas” kravlista står fastställande av ett slutdatum för all olje- och gasproduktion på norsk sockel. Det är inte aktuellt. Detsamma gäller kravet att nya koncessioner för att leta efter nya fynd inte ska ges. Kritiken mot den generösa skatteregimen har dock fått visst gehör. Skattereglerna kommer att bli något mindre frikostiga men fortfarande att vara stimulerande. 

En annan konfliktlinje handlar om geografi och ekokänslighet. Den segslitna striden om Lofoten, Vesterålen och Senja utföll med förbud medan dragkampen om Barents hav ännu inte är avgjord. Nya koncessioner har delats ut så sent som i våras. Men kanske är Equinors ”samlade” slutsats att vänta med beslut om att bygga ut Wistingfältet till 2026 ett tecken i tiden. 

I syfte att minska utsläppen och stimulera till ny grön industri finns planer på att elektrifiera olje- och gasinstallationerna på norsk sockel (i stället för att som nu producera el med hjälp av gasturbiner på plattformarna). Det kan ske via kabel från land och genom vindkraftverk till havs. Kritikerna menar att det rätt och slätt handlar om gröntvättning, men det också sägas att elektrifieringen av sockeln inte ses i ett nationellt sammanhang. 

Det är förstås korrekt att en elektrifiering skulle leda till att fossilavtrycket från norsk sockel skulle minska. Problemet är dock att det globala fotavtrycket skulle öka när gasen i stället går på export. Ett annat problem är att elektrifieringen skulle lägga beslag på uppskattningsvis 10 procent av Norges elproduktion under ett normalår. 

Den elen kommer att efterfrågas bland annat i ny energikrävande industri, medan förväntad nyproduktion inte väntas hänga med efterfrågan.

Protester ledde till att satsningen på vindkraft till land kom av sig och ännu är det ovisst om opinionen kan vändas med mer lokalt inflytande och mer pengar till de aktuella kommunerna. Vindkraft till havs är ännu i sin linda. Vattenkraften har viss potential men skapar lätt protestvågor. Solenergi står nu för 0,15 procent av strömproduktionen men också här väntas nya regler (och bidrag) som ska göra det mer attraktivt.

Resultatet kan bli elkraftunderskott fram mot 2027. Samtidigt som det investeras stort i nätutbyggnad för att få bättre flöden mellan de olika elprisområdena. Så en elektrifiering av sockeln ställer till problem samtidigt som den egentligen inte löser något problem annat än att göra olje- och gasproduktionen mer politiskt lättsmält. 

Statoil och Equinors tidiga historia 1972–2001 har beskrivits av Eivind Thomassen i Middel og mål och utvecklingen därefter som börsnoterat företag av Marten Boon i En nasjonal kjempe (båda utgivna på Universitetsforlaget 2022). En linje genom historien är turen med återkommande pristoppar – och den har ju hållit i sig för Lykkelandet. 

Det ryska energikriget med början 2021 och storinvasionen i Ukraina 2022 har fått priset på olja och naturgas att nå nya rekordnivåer – och har gjort Norge till en ofrivillig krigsprofitör. Ett exempel: 2020 uppgick skillnaden mellan Sverige och Norge i fråga om BNP per capita (i löpande priser) till ca 200 000 i norsk favör. Tredje kvartalet i år hade den ökat dramatiskt – 1 100 000 mot 540 000. 

Och skattepengarna formligen forsar in i statskassan (Oljefonden). Enbart Equinor har betalt in mer än 400 miljarder under 2022.

Norge har på köpet blivit den största exportören av naturgas till Europa och därmed blivit en tyngre geopolitisk aktör.

EU-kommissionen har tillsammans med Norge etablerat en gemensam task force. I den är en utgångspunkt att det inte ska införas något pristak på gas utan att man i stället ska hitta andra vägar för att stabilisera priset på energi, just det som både Norge och kommissionen önskar.

Att Norge genom att skjuta upp underhållsarbete på anläggningarna har kunnat öka produktionen av naturgas med 10 procent har också stärkt landets aktier. Norges ställning skulle bli ännu starkare om man kunde bli av med stämpeln krigsprofitör (om än ofrivillig). Receptet är att göra mer för Ukraina. Det bistånd på 13 miljarder som utlovats för 2022–2023 är ju bara lite växelpengar i Oljefondens kassakista. Hittills har dock regeringen bara uppvisat självbelåtenhet men möjligtvis kommer det ett initiativ i december.

En annan positiv bieffekt av engergipriskrisen för Norge är att naturgas, tillsammans med kärnkraft, (i alla fall under en övergångsperiod) har blivit grönförklarade i EU:s taxonomi och därmed fått förlängd livstid. Taxonomin varken förbjuder eller uppmuntrar till investeringar men fungerar ändå med sin miljöklassning som ett styrmedel för investerare.

För Norge är olja och gas en avvecklingsbransch med framtidsutsikter.

Essä publicerad i Smedjan 21 november 2022.

Read More

I Sverige och Danmark gick larmet hos relevanta myndigheter efter sabotaget mot Nordstream I och II. I Norge som nu står för 40 procent av gasförsörjningen till Europa, meddelade olje- och energiminister Terje Aasland att det är olje- och gasföretagen som har ansvaret för säkerheten på norsk sockel: 

”De har et selvstendig ansvar for att håndtere sikkerheten på sokkeln og stabiliteten og forutsigbarheten i gassleveransene. Selskapene har stor oppmerksomhet på sikkerheten. Vi støtter dem selvsagt i dette, men det er selskapene som har ansvaret.”

Uttalandet är på sitt sätt betecknande för den politiska ansvarsfriskrivelse som kännetecknat säkerhetsarbetet på sockeln. Forsvarets Forskningsinstitutt konstaterade 2016 att petroleumbranschen hade god kompetens vad gäller risken för olyckor, personskador och miljö, men däremot inte vad gäller att värja sig mot ”onda handlingar”. Och så verkar det ha förblivit i fråga om det förebyggande arbetet. 

FFI pekade även på bristen på styrning. Så verkar det också ha förblivit.

Och visst är det så att regelverket stadgat att företagen har huvudansvaret för den egna säkerheten, men när något händer ska staten gripa in. Problemet är att det då är väldigt många departement och myndigheter som ska agera utan att det är glasklart vem som ska göra vad. Kort sagt, det är upplagt för ansvarspulverisering.

Varningar har inte saknats från forskningsvärlden, men inte minst upprepande gånger under lång tid från säkerhetstjänsten PST. Som 2020 så PST pekade på risken för rysk underrättelseverksamhet riktad mot petroleumsektorn, inklusive sabotage mot rörledningar med påföljande leveransproblem av norsk gas. 

Efter den nya ryska invasionen av Ukraina 24 februari har PST framhållit att i den mörkare hotbilden ingår att norsk gas blivit geostrategiskt viktigare. Man pekade på underrättelseverksamhet, cyberangrepp och sabotage. Nu vill PST ha bättre motmedel i form av samma ”ingripande metoder” som man har när det gäller att förebygga och efterforska terrorism.  Och ja, det är något som man redan tidigare har efterlyst. 

Men alltså inte fått.

Ingripandeansvaret vid ett angrepp ligger hos polisen som dock kan begära hjälp från Forsvarets spesialkommando. Man har tränat tillsammans på terrorism mot olje-och gasinstallationer men inte på angrepp från en statsaktör.

Det finns mycket att göra.

**

Efter en sen start har regeringen bestående av Arbeiderpartiet och Senterpartiet vaknat. Militären har ökat sin närvaro både till lands, i luften, till sjöss och under ytan. Hemvärnet har kallats in för att bevaka anläggningar på land. Petroleumsektorn har nu också inordnats i den Nasjonale sikkerhetsloven som trädde i kraft 2019, något som tvingar fram ett ökat fokus på cyberhot och sabotage. Att det var statsminister Jonas Gahr Støre som helt oväntat kungjorde detta och inte olje- och energiministern har tolkats som att han körde över en motvillig Aasland.

Känslan av oro har dessutom drivits på av observationer av oidentifierade drönare på sockeln men också vid anläggningar på land. Att Kreml – också som en del av rysk psyops – anklagade bland annat Norge för att ligga bakom sabotaget av Nord Stream I och II har inte heller verkat lugnande. Den militär underrättelsetjänsten E-tjenesten har å sin sida varnat för en rysk operation på norsk sockel.

Det säger sig självt att övervakning av 9 000 km rörledningar är en omöjlig uppgift. I diskussionen hörs dock krav på att begränsa rörelsefriheten för ryska fartyg innanför den norska tolvmilazonen, liksom upprättandet av säkerhetszoner runt gasledningarna på internationellt vatten. En bättre säkerhet kring anläggningar som plattformar och mottagningsstationer på land borde dock var möjlig att åstadkomma.

Och det är viktigt i en tid när Ryssland bedriver energikrig mot Europa.

**

Nordområdena är Norges viktigaste strategiska intresseområde och förhållandet till Ryssland bärs upp av begreppen avskräckning (avskrekking) och lugnande (beroligelse). Å ena sidan ett militärt försvar med förankring i Nato, och å andra sida samarbete och dialog. Tyvärr har det visat sig att lugnandet fungerat som ett sömnpiller i relationerna till Putins Ryssland. 

Också i Norge har man varit i naiva. 

På listan kan föras upp att:

  • Petroleumstilsynet har i flera decennier haft samarbete med den ryska motsvarigheten Rostekhnadzor och så sent som i december 2020 ingicks ett (dock vilande) avtal om samarbete/informationsutbyte i olje- och gasindustrin. 
  • 2012 etablerade sig Rosneft i Norge (och lämnar nu) men har varken pumpat upp olja eller gas. Däremot har man köpt sig kunskap om bland annat seismik och geofysik på norsk sockel. 2013 fick man tillgång till den sensitiva Nasjonale seismikkdatabasen Diskos som både innehåller data om områdena kring de norska rörledningarna och deför Ryssland militärt högintressanta områdena kring Jan Mayen.
  • Forskningsfartyg för undervattensundersökningar (läs spionfartyg) direkt eller indirekt knutna till den ryska krigsmakten har i åratal kunnat ägna sig åt kartläggning eller försåt.
  • Ryska fartygskaptener har tilldelats farledsbevis som gör att de inte behöver norsk lots ombord. 
  • Och så de ryska fiskebåtarna förstås. I april 2021 bröts en sjökabel (för militära ändamål) och i januari 2022 var det dags igen. Som av en händelse var det samma tre ryska fiskebåtar som hade passerat över kablarna.
  • Och oligarkernas återkommande besök med jättelika yachter fulla med high-tech.

Å andra sidan.

  • 2017 avvecklades Sjøheimvernet. Styrkan uppgick då till 2 000 soldater med 200 större fartyg och 130 snabbgående mindre båtar.

Eller kanske handlar det inte bara om naivitet, utan också om en övertro – hybris – på den egna förmågan ­att bygga broar till gemensam nytta. Som när Olof Palme på 1980-talet trodde sig kunna skapa en kärnvapenfri zon i Norden. 

Visst var det en stor diplomatisk framgång när utrikesminister Støre och utrikesminister Sergej Lavrov undertecknade delningslinjeavtalet mellan Norge och Ryssland i Barents hav 2010. Tilltron i Norge till den egna förmågan att via avspänd dialog hantera Moskva har dessutom underblåsts av det fungerande samarbetet kring sjöräddning och fiskeriförvaltning, men också det mer vardagliga – ”folk till folk” – samarbetet i norr.

Efter annekteringen av Krim 2014 och det fortsatta kriget mot Ukraina beskrev den dåvarande statsministern Erna Solberg det försämrade säkerhetspolitiska läget som ett nytt normaltillstånd. Men även om de diplomatiska relationerna frystes, fortsatte alltså samarbetena att rulla på. Till trots av den fortsatta ryska militära uppladdningen på Kola, rysk GPS-jamming, cyberangrepp på Stortinget och press mot norsk suveränitet över Svalbard. 

När regeringen Støre tillträdde efter Stortingsvalet hösten 2021 flaggade han för att det nu skulle bli mer av dialog och mindre av hårda ord. Kriget kom dock i vägen. I stället har Norge givit vapenhjälp och ekonomiskt bistånd till Ukraina, men samtidigt varit tillbakahållen. 

Norge som annars följer EU:s sanktionspolitik valde att i det längsta att införa förbud (med undantag för tre hamnar) mot att ryska fiskebåtar landar sin fångst i norska hamnar – och det trots att norska fiskare är portade på den ryska sidan. Och som enda EU/EES-land med gräns mot Ryssland hålls övergången vid Storskog fortfarande öppen.

Ryssland har under Putin gått från att vara en demokratur till att bli en aggressiv totalitär våldsdiktatur mer och mer lik Nazityskland och Sovjetunionen. Historien har lärt oss att mot sådana stater hjälper inte lugnande som metod.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 12 okt 2022.

Read More

I dag på Norges nationaldag beräknas 2,5 miljoner festdeltagare bära någon av de 500 olika folkdräktsvarianterna. Kort sagt, ”bunad” är stort. Det säger mer om Norge än de intergalaktiska rymdvargarna i Subwoolfer som intog scenen på Eurovision. Hembygden är viktig. Nationalismen livaktig.

I år är det 30 000 skolbarn som ska vandra upp längs Karl Johan, runda den svenske unionskungens ryttarstaty för att så paradera förbi kung Harald och drottning Sonja på slottsbalkongen.

17 maj är dagen då Norge 1814 antog en egen – och för tiden modern – grundlag efter att under 400 år ha tillhört Danmark. Men det blev tvärstopp för de nationella ambitionerna och i stället tvångsunion med Sverige. Så det är egentligen upplösningen 1905 som firas när i dag nationalsången ”Ja, vi elsker” sjungs land och rike runt.

Som så mycket annat från åren i union med Sverige är det bortglömt att när Bjørnstjerne Bjørnson 1859 skrev den ursprungliga texten till det som några år senare blev nationalsång var den en hyllning till ”broderspakten”. Till yttermera visso var “Norsk Fædrelandssang” tillägnad Norges konge og Hans Majestæt Kong Karl.

17 maj är också en dag att minnas ofriheten under nazitysk ockupation 1940–1945, och de som stred och föll i kampen för frihet och nationell självständighet.

Sverige har varit en suverän nationalstat i snart 500 år. Norge har en annan historia. Den tar sig uttryck i den politiska sprängkraften i begreppet selvråderett (självbestämmande), illustrerat av valet att stå utanför EU. Att det formella utanförskapet döljer att Norge – liksom Sverige – är storimportör av EU-lagstiftning, tolereras av norrmännen. Skillnaden är förstås att Sverige som medlem är med när besluten fattas.

I en tid när allt är i rörelse – och EU blir en ännu tyngre aktör – börjar det spira en ny EU-debatt i Norge. Om den ska växa till en omprövning är ovisst, men att undrens tid inte är förbi framgår av att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato.

Efter två år med pandemi och inställda festligheter återgår firandet till att vara en glad folkfest med fokus på barnen (med bløtkake, pølse och lompe) men med god plats för vuxenbubbel. Ett glatt ”Gratulerer med dagen” sägs oräkneliga gånger – och SvD:s ledarredaktion instämmer.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 17 maj 2022.

Read More

Nyblivne norske statsministern Jonas Gahr Støre kallas ibland för tåkefyrsten. I tåken av ord – orddimman – är det svårt att förstå vad han egentligen säger. Som när han i en intervju förklarade att oljefonden (världens största investeringsfond) är politisk. Uttalandet tolkades som att fonden skulle bli ett utrikespolitiskt verktyg för den nya regeringen.

Men detta hade Støre inte alls menat, utan det var endast ett uttryck för att fonden ägs av det norska folket och att ramarna bestäms av Stortinget. Strålande uttryckt, tyckte han själv.

Det blåste vänstervind i valet till Stortinget. Det märks förstås i Hurdalsplattformen som ligger till grund för den politik som Arbeiderpartiet och Senterpartiet ska minoritetsregera på. Offentlig sektor kommer att växa, arbetslivet att bli mindre flexibelt och Norge mer korporativistiskt genom en större roll för politiskt samarbete mellan regeringen, facket och arbetsgivarna.

I utrikes- och försvarspolitiken ligger de stora linjerna fast. Det utesluter dock varken förändring eller frågetecken.

Senterpartiet är motståndare till EES-avtalet, men i regeringsplattformen slås det fast att avtalet utgör grunden för relationen med EU. Norge ska inte heller lämna energisamarbetet ACER. Europamotståndarna får nöja sig med en utredning om vad EES betytt för Norge under de senaste tio åren, liksom vilka erfarenheter närstående land utanför EU har med andra avtal. Så svaret lär bli att EES är bäst. Om regeringen hade menat allvar borde medlemskap varit ett alternativ, men det är tabu.

I plattformen slås det fast att Norge inte ska söka medlemskap, men arbeta mer aktivt för att främja norska intressen genom det ”handlingsrum” som finns. Det kan betyda olika saker. I väldigt hög grad har det hittills inneburit att Norge valt en utanförskapsposition, inväntat EU-lagstiftning och sedan sökt att implementera den på ett ”norskt sätt”. Alternativet är att arbeta proaktivt i syfte att påverka i EU under själva lagstiftningsprocessen. Kort sagt, att även som icke-medlem följa en innanförskapslinje.

Det finns ett förslag om en ny utredningsinstruks (arbetsordning) för hur statsförvaltningen ska hantera EES som pekar fram emot en mer proaktiv hållning och ökad kunskap. Frågan är dock om Senterpartiet och Arbeiderpartiet vill göra förslaget till sitt.

Nordområdena är Norges viktigaste strategiska intresseområde och förhållandet till Ryssland bärs upp av begreppen avskräckning och lugnande. Efter annekteringen av Krim 2014 och det fortsatta kriget mot Ukraina beskrev den tidigare statsministern Erna Solberg det försämrade säkerhetspolitiska läget som ett nytt normaltillstånd. Till saken hör en norsk hotbild med Ryssland i centrum, inkluderande militär uppladdning, GPS-jamming, cyberangrepp på Stortinget och press mot norsk suveränitet över Svalbard.

Det nya läget har inte uteslutit grannsamarbete kring fiskeri och sjöräddning, men för regeringen Solberg har det stått i vägen för en normalisering av relationerna med Ryssland.

Arbeiderpartiet har inte direkt fronderat när det gäller utrikespolitikens innehåll (sanktioner med mera), men har haft en mjukare retorik och hävdat att regeringen har varit för hård i sin. Inte minst gäller det partiledaren själv, vars stora triumf som utrikesminister var delningslinjeavtalet mellan Norge och Ryssland i Barents hav 2010. Nu ska det bli mer dialog.

Faktiskt hade Støre knappt mer än hunnit tillträda förrän utrikesminister Lavrov gjorde ett oplanerat besök i Oslo på sin väg tillbaka från Barentsrådets möte i Tromsø.

Det är ett illa tajmat linjeskifte att Norge ska följa i den svenska regeringens fotspår och söka observatörsstatus när staterna som står bakom FN-konventionen om förbud mot kärnvapen möts nästa år. Men faktum är att det kunde ha blivit värre än så. Partiledningen har fått kämpa för att Arbeiderpartiet inte skulle sälla sig till de sex partier (inklusive Senterpartiet) i Stortinget som alla tidigare har gått in för förbud.

Ett undertecknande skulle stå i strid med Norges förpliktelser i Nato. Inget annat Nato-land gör heller som Norge. Alliansens linje är ju att den förbehåller sig rätten att ha kärnvapen så länge andra stater har det. Kärnvapen är ett nödvändigt ont. Støre har å sin sida tidigare betonat att han själv som utrikesminister var med om att starta förbudsprocessen – och hävdat att om regeringen Solberg inte hade hoppat av förhandlingarna skulle fördragstexten ha kunnat skrivas på ett Nato-anpassat sätt. Det bidrar inte till att dimmorna skingras.

Ledare i Svenska Dagbladet 7 november 2021.

Read More

Politisk fars är sällan roligare än att skrattet ofta fastnar i halsen. Så förhåller det sig också med den som utspelats med Nobelstiftelsen i Stockholm, den norska Nobelkommittén i Oslo och det norska Stortinget på scen. Till synes handlar dramatiken om ett stödanslag till fredspriset men det räcker med att skrapa på ytan för att se storpolitiken i det hela. Det saken gäller är det norska Kinasyndromet.

Nobelstiftelsen står för prispengar och festnota för alla Nobelprisen. Fredspriset är dock inte knutet till någon vetenskaplig alma mater som står för ramkostnaderna i samband med korandeprocessen. I stället dras Nobelstiftelsen med dryga kostnader för att hålla i stånd den historiska byggnaden från 1905 som hyser Kommittén, institut och bibliotek. Kostnader som tär på egenkapitalet.

Stiftelsen har velat sälja, dra in mer än 100 miljoner och hyra ett enklare viste. Inte populärt. I stället inledde Nobelkommittén sonderingar med Stortinget om att öka det till biblioteket öronmärkta årliga driftstödet från 1,5 till 8 miljoner NOK. I vanliga fall brukar ju inte några miljoner hit eller dit spela någon roll, men nu utbröt ett akut fall av beröringsångest.

Stortingsförvaltningen klargjorde att en formell hänvändelse till dess presidentskap inte var önskvärd. I stället borde en sådan gå till finansutskottet – och brevet från Nobelkommittén gick i väg. Men inget svar kom. Förklaringen var enkel. Brevet hade av någon anledning inte kommit fram. För att undvika en upprepning lämnade Nobelkommittén i slutet på april in en kopia direkt till Stortingets postcentral med en påklistrad post-it-lapp om att brevet kommit på avvägar. Denna gång kom svar direkt. Frågan borde gå till partigrupperna eller till Stortingets administration.

Stortingspresidenten har förklarat att Nobelkommittén borde agera likt vilken annan aktör som helst som vill ha något från politikerna. Hon och andra har dessutom flaggat för att ett ökat anslag skulle medföra frågor om Nobelkommitténs oberoende (ledamöterna utses av Stortinget men dessa håller sedan avstånd till politiken). Från Fremskrittspartiets sida har man direkt knutit frågan om anslag till risken för att stöta sig med Kina.

Men så blev hela historien avslöjad av Dagens Næringsliv och diskussionen tog en annan riktning. Inför ”hotet” om att även Fredspriset skulle delas ut i Stockholms konserthus – och med hög internationell skamfaktor – vaknade politikerna till liv. De ser nu ut att vilja ta det ansvar som Stortinget påtog sig när man tackade ja till Alfred Nobels testamentsgåva.

Farsens bakomliggande drama går tillbaka till 2010 då fredspriset gick till den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo. Trots att Nobelkommittén är oberoende rasade Kina, och hävdade att det i själva verket var Stortinget som stod bakom valet av pristagare. Det ledde till att Norge – politiskt och ekonomiskt – hamnade i Kinas frysbox. Trots idoga försök att tina upp relationerna skedde detta först efter ett häpnadsväckande norskt knäfall inför diktaturen.

2016 skrev regeringen Erna Solberg under ett avtal som ledde till att Kina började normalisera relationerna. Här slås det bland annat fast att Norge erkänner Kinas politiska system och intressen, och ska avstå från att underminera dem.

I kinesisk press konstaterades att norrmännen hade lärt sig en läxa.
När Liu Xiaobo året efter dog i fängelse hördes inte ett knyst från regeringen. I stället mötte Solberg kritiska frågor med svaret att det är ”en menneskerett for politikere å ha ferie”. Och på den vägen har det varit. Från norsk sida har man legat lågt i rollen som moralisk stormakt. Nu senast var Solberg skeptisk till att Nato för upp Kina på dagordningen.

2013 släpptes Kina in som observatör i Arktiska rådet. 2014 började Kina tala om att etablera sig som en ”polar stormakt” med sikte på en ”arktisk silkesväg”. Kina har satt upp en forskningsstation på Svalbard och visat intresse för att köpa in sig i olönsam gruvdrift. Militärstrategiskt har Arktis stigit i graderna i Kina. I regeringens handlingsprogram från hösten 2020 för Nordområdena finns visserligen Kina med, men det ökade kinesiska intresset för Arktis problematiseras aldrig. Tyngdpunkten ligger i stället på att utveckla samarbetet.

Det får också sägas vara anmärkningsvärt att universitetet i Oslo ingått avtal med Fudan-universitetet (samma universitet som planerar ett campus i Orbáns Ungern) om etableringen av ett gemensamt forskningscentrum. Det uttalade syftet är att ”tjene som en bro og en plattform for å fremme akademisk samarbeid mellom Kina og Europa, mer spesifikt mellom Fudan og universiteter i Europa om temaer av særlig interesse for alle parter”.
Det är symptomatiskt för Kinasyndromet att saken först gick under radarn, men också att universitetet – när det kom kritik – visat noll insikt om hur problematiskt samarbetet är. Kinesiska forskare är ju inte fria.

På plats i Beijing 2017 utropade den dåvarande fiskeriministern ”I love China!” Norge behöver ett omtag i Kinapolitiken – även om det sätter punkt för hoppet om ett frihandelsavtal med Xi Jinping.

Publicerad i Svenska Dagbladet 9/7 2021.

Read More

Det senaste året har pandemin överskuggat det mesta i Norge. Allas liv har skakats om. 785 har ryckts bort. Sett i relation till den svenska coronastatistiken med 14 652 döda är dock talen snarast en bekräftelse på att Høyreregeringen Erna Solberg har hanterat krisen bra. Trots pandemin är dessutom situationen på arbetsmarknaden jämförelsevis god och ekonomin är åter i gång. Hon fortsätter också att vara den politiker som norrmännen helst vill se som statsminister efter stortingsvalet i september.

Men om inte ett mirakel inträffar kommer valet ändå att bli slutpunkten för Solbergs tid som statsminister

Høyres partiledare Erna Solberg tillträdde som statsminister 2013 i ledningen för en minoritetsregering med det högerpopulistiska Fremskrittspartiet (FrP) – och med det socialliberala partiet Venstre (V) och Kristelig Folkeparti (KrF) som stödpartier. Efter en knapp valseger 2017 för de ”blåblå” tog Venstre steget fullt ut och klev in i regeringen. I januari 2019 gjorde KrF samma vägval.  Därmed hade Solberg förverkligat sin politiska dröm att bilda en majoritetsregering av, som det heter, icke-socialistiska partier. 

Det var historiskt. Lyckan varade ett år. 

Pressat av fallande opinionssiffror fick FrP ett allt mer akut behov att få slå sig lös politiskt. Siv Jensen – partiledare och finansminister sedan 2013 – klagade över att politiken hade blivit för ”grå”. Det som fick bägaren att rinna över, och som i januari 2020 fick FrP att lämna regeringen, var en konflikt i regeringen om hemtagning av en norsk IS-mamma från Syrien.

Vägen fram från 2013 har varit minst sagt skakig. Statsministern har svalt upprepade voteringsförluster i stortinget med ett leende. Ibland har partiledare i kvartetten – inklusive Solberg själv – offentligt opponerat mot vad samma person i rollen om minister fattat beslut om. FrP:s stortingsgrupp har gått emot den egna regeringen.  Svajigheten kan också illustreras med att Solberg nu är inne på sin sjunde justitieminister (de sex första var från FrP).

Som politisk konstellation kan olikheten mellan partierna – för att göra en jämförelse med Sverige – snarare föra tanken till januariavtalet än till Alliansen. Till skillnad från båda dessa har det dock inte funnits någon gemensam stor berättelse eller gemensamt politiskt uppdrag. Detta understryks exempelvis av att skälet till att V och KrF först valde rollen som enbart samarbetspartier, var att de inte ansåg sig kunna sitta i en regering tillsammans med FrP. 

Likväl har Solberg lyckats behålla sitt regeringsunderlag från 2013 intakt (även sedan FrP lämnat regeringen). Genom ett skickligt politiskt hantverk har hon fått de olika partierna i fyrklövern att ställa sig bakom det som egentligen är egna ”tabufrågor”. Ett exempel är att FrP ställde sig bakom miljöpolitiken. Andra exempel är att Venstre har välsignat en skattesubventionerad satsning på utvinning av olja och gas, och att KrF har svalt mer restriktioner i invandringspolitiken.

Det sammanhållande kittet har varit en generös användning av medel från Oljefonden (Statens pensjonsfond utland), som fyller gapet mellan statsbudgetens utgifter och intäkter. 

Oljefonden som upprättades 1990 har växt till att bli världens största statliga förmögenhetsfond med ett värde av 11 400 miljarder norska kronor. Fonden får inte äga norska företag – men äger i genomsnitt 1,4 procent av alla börsnoterade företag i världen.

2013 fylldes statsbudgeten på med cirka 150 miljarder norska kronor från oljefonden och 2019 hade tillskottet stigit till 225 miljarder. 2021 tar man ut 400 miljarder. Förklaringen till den senaste rekordökningen heter förstås Covid-19 och de stödåtgärder som sjösatts. De breda överenskommelser som ingåtts i stortinget har dock även haft inslag som egentligen inte är pandemirelaterade, men ”trevliga” att ha.

Inför valet 2013 hamrade Arbeiderpartiet in budskapet att det som väntade var ett av de viktigaste vägvalen sedan andra världskriget. Det var inte någon ände på den förskräckelse som väntade vid ett regeringsskifte. Visserligen var det en bred reformagenda som Høyre gick till val på men långt ifrån något systemskifte. Agendan – och retoriken – var borgerlig och med en stark social profil.

Visst ingick liberaliseringar, men berättelsen var inte ideologiskt laddad. Det som utlovades var ”bedre løsninger”. Ett slags problemlösningspragmatism som bottnade i viljan att få ”ett samfunn med muligheter for alle”. Samtidigt undveks strider som var förlorade på förhand, som till exempel villkoren i sjukförsäkringen, som innebär 100 procent ersättning från dag ett och driver upp sjukfrånvaron. 

Ibland har man nått fram med reformambitionerna – ibland inte. Det blev inget söndagsöppet i butikerna. Och nu senast gick regeringen på pumpen i fråga om att avkriminalisera användningen av narkotika. 

Inom sjukvården har patientmakten ökat genom införande av ”fritt behandlingsval” – i händelse av kö i den offentliga vården kan man söka sig till ledig kapacitet hos privata eller ideella aktörer. I skolvärlden har lärarutbildningen kompetenshöjts och gymnasieeleverna kan inte längre ha hur hög frånvaro som helst och ändå få betyg. Och ja, frånvaron har gått ned.

På arbetsmarknadsområdet har man velat komma till rätta med en relativt sett låg sysselsättningsgrad. Ökad flexibilitet i fråga om korttidsanställningar och arbetstider syftade till att öka arbetsutbudet genom att sänka trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden. 

Motvinden illustreras av att de fackliga organisationerna utlyste generalstrejk i protest.

Numera byggs fler vägar och mer rationellt. Järnvägen drivs mer kundorienterat – och till lägre kostnad – efter att ha konkurrensutsatts. Viljan att öppna upp för privata utförare av välfärdstjänster har däremot runnit ut i sanden. Motståndet är för starkt.

2013 hade Norge 427 kommuner, varav väldigt många i praktiken saknar befolkningsunderlag för att ge den lagstadgade lika tillgången till välfärdstjänster. En utredning landade på ca 100 kommuner där de minsta skulle ha 15 000 – 20 000 invånare. 2015 fattade ett enhälligt storting beslut om att en kommunreform skulle genomföras – primärt på frivillig basis och med ekonomiska incitament, men i nödfall med tvång. Sosialistisk Venstre och Senterpartiet gick dock inte med på tvång.

I stället för att bli ett paradexempel på ”bedre løsninger” har reformen blivit ett rejält sänke för regeringen. Resultatet har blivit en blygsam reducering av antalet till 356 – och en massa politiskt bråk på vägen. Norges minsta kommun Utsira ståtar med 192 invånare. 2017 sjösattes en regionreform som minskade antalet fylken från 19 till 11. Ännu ett sänke. 

Också på flera andra områden, exempelvis domstolsväsendet, där reformidén har varit att öka effektiviteten genom större och mer bärkraftiga enheter, har regeringen drabbats av samma oblida öde. I stället för att uppfattas som bättre möjligheter för alla har reformerna hamnat i det politiska bakvatten som heter centralisering och elitprojekt. 

En bättre beredskap var 2013 ett av de valvinnande löftena. 22 juli-kommissionens granskning av terrordåden i Oslo och på Utøya 2011 blottlade ett pärlband av inkompetens, brist på genomförande av fattade beslut och beredskapsplaner som inte hade fullföljts.  Polisreformen har syftat till att både öka den operativa beredskapen och tillföra nya kompetenser för att möta nya former av kriminalitet. Men även den reformen har malts ned i centraliseringskvarnen. 

Kritiken mot regeringen Stoltenberg har dessutom kommit i retur när pandemin visat att den norska beredskapen inte var god.

Regeringarna Solberg har sänkt skatter och avgifter med 34 miljarder norska kronor, men bara naggat förmögenhetsskatten i kanten. Det säger onekligen en hel del att när Høyres partikongress senast 2020 beslutade att den skulle tas bort, blev svaret från partiledaren att det tänkte hon inte alls göra.

Sociala bidrag har både minskat och ökat – framför allt med syfte att öka incitamenten för att komma i arbete. Det har väckt ramaskrin.

Den offentliga sektorn har växt från 55 procent av BNP till 60 procent (vilket kan jämföras med knappt 50 procent i Sverige). Nästan en tredjedel av de sysselsatta arbetar i offentlig sektor. Till bilden hör att staten står som ägare till en tredjedel av värdet på Oslobörsen. Och några privatiseringar har inte ägt rum.

Systemskifte stod aldrig på Erna Solbergs agenda utan vägen fram har handlat om att göra Norge till ett bättre fungerande land – men i relation till ambitionerna har man knappast nått fram. Förklaringen till reformresistensen kan sökas i den politiska kulturen och det politiska systemet. En annan faktor står att finna i den norska ekonomin. Som den tidigare statsministern Jens Stoltenberg en gång formulerade saken:

Å få lov til at bli født i Norge er på en måte som å vinne på Lotto.

Så Norge är på många sätt ”Annerledeslandet”. Statens roll och synen på den skiljer sig från den i Sverige. Samtidigt är nationalismen mycket starkare. EU-folkomröstningen 1994 resulterade i ett nej till medlemskap – allt medan EES-avtalet har fortsatt att löpa. Frågan om nationell suveränitet (selvråderetten) dyker alltid upp när det kommer reformimpulser i form av tvingande EU-direktiv. Skallet går mot Bryssel. Undantaget som ”bekräftar regeln” är Norges val att ansluta sig till EU:s klimatmål för 2030.

På Aktuellts väderkarta finns inte en enda ort utmärkt. På den norska motsvarigheten Dagsrevyen är 56 platser namngivna. Det är en symbol för att landsbygden och lokalpatriotismen har en helt annan politisk tyngd i Norge än i Sverige. I det perspektivet – och ständigt återkommande i inte minst i Senterpartiets retorik – har Solbergs ”bedre løsninger” omformuleras till en berättelse om centralisering i regi av Oslo-eliten. 

Regeringen Solbergs handlingskraft har paradoxalt nog drabbats av Arbeiderpartiets försvagade ställning i opinionen. Det norska socialdemokraterna har gång efter annan abdikerat från sin statsbärande roll genom att hoppa av reformer som man ursprungligen röstat för. Den förlorade balansen kan illustreras av att Arbeiderpartiet nu ställer sig bakom byggandet av Nord-Norgebanen, som till ett lågt räknat pris på 130 miljarder norska kronor kommer att bli både en  samhällsekonomisk och miljömässig förlustaffär.

Dessutom har det politiska systemet korporativistiska inslag som bidrar till reformresistens. ”Trepartssamarbetet” mellan å ena sidan regeringen och å andra sidan löntagar- och arbetsgivarorganisationerna kan innebära en fråga i praktiken är färdigförhandlad innan den går till stortinget. Till särdragen hör dessutom att regeringen förhandlar med bondeorganisationerna om deras ”lön”, som sedan stadfästes i stortinget. Och ja, en hög tullmur skyddar jordbruket från konkurrens.

Politiken påverkas av att den norska ekonomin står och faller med råvaror. Det ger både fiskelobbyn och oljelobbyn särintressemakt. Nu senast har LO och NHO presenterat en gemensam vägkarta för det gröna skiftet; man vill ha fortsatta skattesubsidier för att driva den största utsläppsindustrin vidare och subsidier för att genom elektrifiering av oljeplattformarna för att minska utsläppen.

Och så finns förstås bakdörren som gör det möjligt att smita från problemen. Lottovinsten i form av oljefonden.

Grundtanken är att fonden ska vara ett instrument för motkonjunkturpolitik, men i verkligheten inbjuder den också till medkonjunkturpolitik. 2001 infördes därför en ”handlingsregel”, som nu stadgar att uttaget ur fonden i genomsnitt inte får överstiga den antagna realavkastningen på tre procent. Därmed ska inte fondens värde urholkas. Det är förstås en utmärkt idé med en ”Rainy day fund”, men i Norge regnar det alltid. 

När ett begrepp som ”spleiselag” (knytkalas) dyker upp i debatten brukar det betyda att staten ska gå in med medel. Det är den norska definitionen av delningsekonomi. Utgiftskoalitioner är lätta att hitta – till skillnad från motsatsen.

En riktig kris skulle kunna bryta reformresistensen men möjligheten att ”köpa” sig fri ur den gör att krisen aldrig blir på riktigt. Förändringstrycket blir därefter.

I finansdepartementets med fyra års intervall återkommande Perspektivutredning varnas för en framtid där oljeintäkterna faller och kostnaderna för den gröna omställningen i alla fall kortsiktig ökar utgiftstrycket – samtidigt som allt färre i arbete ska försörja allt längre levande äldre. Ser man framåt leder det till att även med uttaget av hela Oljefondens avkastning kommer det inte att räcka för att betala ”kalaset” utan man kommer att tvingas att ta av fondens kapital. Från kommande generationer. På tvärs mot syftet.

Men framtidsspaningen blir mest en politisk ritual.

I Sverige stod varningarna som spön i backen före och efter Stortingsvalet 2013. Det som väntade med Fremskrittspartet i regeringsställning beskrevs i medierna närmast som katastrof för demokratin. Det dystopiska stämningsläget fångades i en artikel i Dagens Nyheter av kulturskribenten Henrik Arnstad:

För första gången någonsin har ett utpräglat rasistparti av egen kraft tagit sig till regeringsställning i Norden. Valet i Norge – och den nya regering som blir resultatet – blir därmed en mörk händelse i Europas historia.

Så hur har det blivit? Åtta år senare är väldigt mycket sig likt. Och efter höstens stortingsval blir det ännu mera likt hur det var 2013. Återställare är en gemensam passion för en annars heterogen samling av fem partier som i någon konstellation sannolikt kommer att ta över. Alltmedan det politiskt splittrade Arbeiderpartiet vankar vilset omkring med ”tåkefyrsten” Jonas Gahr Støre som ledare och trolig ny statsminister.

Publicerad i Smedjan 18/6 2021.

Read More

Vi kompromissar inte med personer som frivilligt har anslutit sig till en terroristorganisation – och därför lämnar vi Høyre-ledaren Erna Solbergs koalitionsregering.

Det var beskedet från Fremskrittspartiets Siv Jensen i januari 2020. Politiken i allmänhet var för grå och nu hade bägaren runnit över. Detta efter beslutet att hämta hem en norsk-pakistansk kvinna och hennes två barn från fånglägret al-Hol i nordöstra Syrien – därmed också ge efter för det som i praktiken var ren och skär utpressning.

Att ta hand om disken, byta blöjor och se till att maken kunde vila upp sig efter arbetsdagen innebar dessutom att hon gjorde det möjligt för mannen att strida. Kort sagt, hon var inte bara en mor utan en terroristhemmafru. 

Kvinnan var en av de runt hundra norska medborgare – allra mest män – som tog sig till Syrien för Jihad. I Sverige gjorde omkring 300 personer samma livsresa. Regeringens bud hade varit att endast hämta den då fyraåriga sonen som uppgavs vara svårt sjuk, men modern krävde att alla – eller ingen – skulle flygas till Norge.

Vid ankomsten till Gardemoen greps hon för misstanke om att ha varit ansluten först till al-Nusrafronten och sedan till IS. Efter att ha suttit häktad mer än 400 dagar dömdes hon nyligen i första instans till tre och ett halvt års fängelse. Hon har överklagat.

Den 29-åriga kvinnan lämnade Oslo 2013 för att vara tillsammans med sin norskfödde man Bastian Vasquez i Syrien, som hon gift sig med på Whatsapp. Mannen hade lämnat Norge året innan. Efter hans död i samband med bombtillverkning 2015 hann hon med ytterligare två äktenskap.

Propagandans ”Familjevänliga Jihad” innebar i verkligheten att bli utsatt för både fysiskt och psykiskt våld. Sexuella övergrepp ingick. Och hon hade inte rörelsefrihet. I rätten förklarade hon – nu klädd som en vanlig Oslojente – att hon inte stöttat IS, att hon ångrat flytten till Syrien och att hon bara hade varit en enkel hemmafru i kalifatet.

Oslo tingsrätt höll inte med. Hon visste vad IS stod för och var införstådd med vilket slags liv hon reste till. Att ta hand om disken, byta blöjor och se till att maken kunde vila upp sig efter arbetsdagen innebar dessutom att hon gjorde det möjligt för mannen att strida. Kort sagt, hon var inte bara en mor utan en terroristhemmafru.

Som också påpekats spelar IS-kvinnor roll i propagandakriget, i rekryteringen och faktiskt även som deltagare i strid. Och förstås ingår det i uppdraget att föda nya IS-krigare.

Kvinnan dömdes med stöd i strafflagen §136 som kriminaliserar aktivt deltagande i en icke-statlig militär verksamhet i utlandet eller förberedelse till detta. Med det avses att bilda, delta i, rekrytera till, bidra ekonomiskt eller bistå med annat materiellt stöd till en terroristorganisation.

I Sverige hade hemmafruterroristen bara kunnat återuppta sitt gamla liv.

Norge införde en ny terroristlag 2013. Sju år senare infördes den svenska motsvarigheten som med samma skärpa kriminaliserar ”samröre” med terrororganisationer till exempel i form av vapenhantering och uthyrning av mark. 2016 skapades det lagrum i vilket den norsk-pakistanska kvinnan dömdes. I Sverige kommer den lagändringen att träda i kraft tidigast 2023

Terroristbrottslagstiftningen har skärpts över tid och det är förstås bra. Likväl finns det anledning att grubbla både över regeringen Löfvens saktfärdighet och betydelsen av att man till vänster i politiken närmast rutinmässigt drar islamofobikortet. Allt i perspektiv av exempel som MP-ministern Mehmet Kaplan, det mångåriga drevet mot terroristforskaren Magnus Ranstorp och SR-fallet med reportern som föll för den islamist hon skulle granska.

Det är inte någon dålig framtidsspaning att ”vi var naiva” är ett uttryck som kommer att gå i repris. 

Krönika publicerad i Altinget 14/5 2021.

Read More

I dag feirer Sverige sin nasjonaldag. Vi feirer at 6. juni 1523 ble Gustav Vasa valgt til svensk konge, og at det dermed ble satt punktum for Kalmarunionen mellom Sverige, Danmark og Norge. 

Sverige ble igjen et selvstendig land og har altså vært en egen nasjonalstat i snart 500 år. Men dagen feires også til minne om forfatningen fra 1809.

Den kan riktignok ikke likestilles med den langt mer demokratiske norske grunnloven fra 17. mai 1814, men den inneholder blant annet et sterkt maktfordelingsprinsipp. Selve feiringen kan heller ikke sammenlignes med 17. mai. 

I 1983 fikk Svenska flaggans dag, som denne dagen kalles, status som nasjonaldag. I 1996 ble den salutteringsdag, og først i 2005 en «rød» dag, altså helligdag.

Underkommunisert

Det er nok etterhvert blitt noen flere som feirer dagen, men det er langt færre svensker enn nordmenn som feirer nasjonaldagen sin. Og det er sikkert enda færre som vet hvorfor det er akkurat 6. juni. 

Den beskjedne nasjonaldagskaken med svensk flagg på, Sverigebakelsen, er et symbol så godt som noe på at festen ikke er den samme på begge sider av kjølen.

Det blir av og til sagt at den svenske nasjonalismen består i at det ikke finnes noen nasjonalisme. I Norge – med en annen historisk erfaring i bagasjen – er nasjonalismen ingen mangelvare.

Den påvirker i begge tilfellene hva som blir løftet frem, og hva som ikke får helt plass i den nasjonale fortellingen. I Norge er «svenskheten» – i form av påvirkning og nærvær – det som er underkommunisert. Hva kan da være mer passende på den 6. juni enn å minne om hva denne består av? 

Svensk opphav

Personalunionen med Sverige fra 1814 ble innført med tvang, men i årene frem til skilsmissen i 1905 ble den norske grunnloven beholdt, og landet opplevde en sterk økonomisk, sosial og kulturell utvikling. Motstanden mot unionen var heller ikke kompakt. 

Et eksempel på det: Tittelen på den opprinnelige versjonen av Bjørnstjerne Bjørnsons «Ja, vi elsker dette landet» fra 1859 var «Norsk Fædrelandssang». Sangen var tilegnet «Norges Konge og Hans Majestæt Kong Karl». Men ikke alle vers synges. 

Det som er typisk norsk – selv nasjonale markører – kan ha svensk opphav. For eksempel Hans Majestet Kongens Garde i mørkeblå uniformer med utsmykning og tilbehør laget etter svensk gardemodell av 1886.

Hatten (en slags skalk i filt med fjærpryd av svart bøffeltagl) ble designet av unionskongen Karl XVs hustru dronning Louisa.

Stortinget ble tegnet av svenske Emil Langlet, og svenske arkitekter og byggmestere sto bak mye av det historiske Oslo som er så vel hegnet om. Disse kulturmiljøene ble senere bevart av Arno Berg. Denne svensken ble Oslos første byantikvar.

Hjelp under krigen

Et annet eksempel på en nasjonal markør er «Norge i rødt, hvitt og blått» fra 1941. Melodien er hentet fra den svenske «Obligationsmarschen» fra 1940, som skulle få svenskene til å kjøpe såkalte försvarsobligationer for å styrke det svenske forsvaret.

Det er mye å si om den svenske ettergivenhetspolitikken under andre verdenskrig, men også mye å legge til: Mottak av 50.000 norske flyktninger, dannelse av polititroppene, De hvite bussene. Eller politidirektør Harry Söderman, som reiste fra Stockholm og befridde Grini på eget initiativ 8. mai 1945.

Til bildet hører også Svenska Norgehjälpen med presten Axel Weebe som sentral figur. Hjelpeinnsatsen begynte beskjedent høsten 1942 med at et førtitalls barn fikk et daglig måltid mat i Margaretakyrkan i Oslo. 

Da det ble satt punktum for bespisningen etter krigsslutt, var det blitt servert 164. 256 dagsporsjoner «svenskesuppe» på 1119 steder rundt om i Norge.

Hotel Cæsar og Fleksnes

Med det svenske i Norge har det seg litt som med den svenske finansfamilien Wallenbergs valgspråk: virke, men ikke synes. Ikonet Fleksnes hadde en svenske i bakgrunnen, og senere var det to svensker som sto bak TV 2s langtidssuksess Hotel Cæsar.

Og apropos Wallenberg: Familien Wallenberg var med på å finansiere viktig industrisatsing med Norsk Hydro i 1905 og Orkla i 1904. Nå er Sverige det landet som foretar de største direkte investeringene i Norge.

De fleste store svenske virksomheter er på plass. Norge og Tyskland konkurrerer om å være Sveriges største eksportmarked.

Feiringen av Luciadagen, fastelavensriset og maiblomsten kommer alle fra Sverige, akkurat som dansebandmusikken. Evert Taube er bare én av mange svenske visediktere i den norske visekanonen.

Det daglige

Påvirkning og nærvær merkes også i det daglige på annen måte. Norsk språk er fullt av lånord fra svensk, for eksempel kjendis, finkultur, kompis, sosialgruppe, venstrevridning. Mange bil-ord er hentet fra svensk, og det samme gjelder innenfor idretten.

Svensker har innvandret til Norge i bølger. Noen har skrevet seg inn i historien – og spennvidden er stor. 

Teatersjefen på Christiania Theater Ludvig Josephson regisserte selv den første oppsetningen av Peer Gynt i 1876, og han bidro dessuten til den siste versjonen. Denne svensken var den som på alvor fikk satt Ibsen på det norske teaterkartet.

Sten Ekroth var mannen som midt på 1960-tallet sto bak dannelsen av Norges første virkelige popband, The Pussycats. Senere spilte han en aktiv rolle i å påvise at et justismord var blitt begått i saken mot den drapsdømte Per Liland. 

I 1994 fikk Ekroth rett. Som et resultat av det ble Kommisjonen for gjenopptagelse av straffesaker dannet.

Svenske innvandrere

Svenske innvandrere har skrevet norsk historie. Sosialhistorie. Krigshistorie. Kulturhistorie. Politisk historie. Pophistorie. Gastronomhistorie. Sportshistorie. Vært med på å bygge landet. Og både Haakon VII og hans barnebarn Harald V har svenske Bernadotte-prinsesser som mødre.

Og skal man tro en undersøkelse fra World Value Survey, blir nordmenn stadig mer like svensker rent verdimessig.

Graffitien «Partysvensker go home» fra 2008, som nå er borte, fikk etterhvert et tillegg. Under originalteksten ble det stilt et retorisk spørsmål: «Men Norge er jo svensk?»

Å minne om «svenskhetens» betydning for Norge kan kanskje fremkalle storsvensk-vibber hos nasjonalt overfølsomme nordmenn. Men i seg selv viser jo dette først og fremst hvor nær landene står hverandre og hvor godt forholdet er.

I unionstiden var det en fiksjon å snakke om broderfolk. Til tross for søskenkrangel er det i dag en realitet.

Oversatt fra svensk av Bjørg Hellum. 

Publicerad i Aftenposten 6/6 2021.

Read More

e långa köerna utanför Vinmonopolet påminde om hur det brukade vara dagarna före det norska nationaldagsfirandet i Oslo. Före covid kunde man nästan ta på känslan av glad förväntan inför festen. Oåret-2 var det mer sordin. Det är fortfarande lockdown. Visst får i alla fall alla butiker (och inte bara systemet, apoteken och livsmedelsaffärna) nu hålla öppet igen, men utan folkmyller.

Och dagens festprogram präglas av att det inte är som det var, utan av laga efter läge med mycket digitala lösningar.

De gällande nationella råden och reglerna stadgar till exempel att hålla minst en meters avstånd till andra, att begränsa den sociala kontakten och inte ha besök av fler än fem gäster. Festrestriktionerna ser dock olika ut beroende på smittläget i kommunerna, som varierar alltifrån högt för norska förhållanden, till i stort sett smittfritt. Gemensamt för alla är dock att firandet inte blir – och inte heller kan bli – så festligt som före covid-19.

Alla har påverkats av pandemin. Alla har fått sina liv omskakade och 774 liv har ryckts bort. Nästan 120 000 har smittats, över 4 000 har vårdats på sjukhus och mer än 800 har skrivits in på intensiven. Covid-19 är ett samtalsämne som inte går att undvika. Men visst blir det pølse med lompe, bløtkake och bubbel. Och bunader. Och glad samvaro. I både den egna kohorten och nationellt när ”Ja, vi elsker dette landet” sjungs över land och stad efter den traditionsenliga kanonsaluten på Akershus fästning klockan 12.

Som alltid kommer kungafamiljen att inta slottsbalkongen, men inte heller i år för att mötas av glada förbimarscherande hurrande skolbarn utan i stället se ut över den folktomma Slottsplassen där en ryttarstaty av Karl XIV Johan intar hedersplatsen. Statyn är både passande och opassande. Den är en påminnelse om varför nationaldagen firas just i dag.

17 maj 1814 fick Norge en egen grundlag och en kort period av självständighet som fick ett abrupt slut i form av en tvångsunion med Sverige. Så det är egentligen unionsupplösningen 1905 som firas – och förstås den tyska ockupationens upphörande 1945.

Skilsmässan 1905 var kärv. Sveriges vägval under andra världskriget bättrade inte heller på broderfolkskänslan, men efterhand har det växt fram en politisk, ekonomisk och folklig närhet. Sverige och Norge står varandra väldigt nära. Pandemin har dock frestat på relationerna. Det har gnisslat mellan regeringarna och oförståelse för strategival har uttryckts på både sidor om kölen. Stängda gränser och reserestriktioner tär.

Likväl har många problem som till exempel ekonomisk ersättning till svenska arbetspendlare efterhand blivit lösta. På ett annat plan har det ingåtts avtal om fördjupat försvarssamarbete och en utredning om snabbtåg mellan huvudstäderna är på gång. Företagsamheten har fortsatt att vara företagsam. Och en färsk opinionspejling visar att 21 procent av de tillfrågade kommer att åka över gränsen för att harryhandla billiga och bra livsmedel, sprit och cigaretter när det blir möjligt igen.

Det är inte förvånande att det i kristid har gnisslat i relationerna – förväntan om motsatsen säger snarare väldigt mycket om hur nära de egentligen är.

Inte heller i Stockholm blir det traditionsenliga firandet av 17 mai som det borde vara. Det blir varken tågande med glada hurrarop eller högtidstal på Skansen. Det är bara att vänta till nästa år. Men det går däremot alldeles utmärkt att skänka Norge en tanke och ”Gratulere med dagen”.

Publicerad i Svenska Dagbladet 17/5 2021.

Read More

”Jeg vet at veteranforeninger som Veteran møter Veteran har engasjert seg mye i avstemningen. Det er med anerkjennelse og respekt jeg dediserer prisen til våre veteraner. Alle ga litt, noen ga alt.”

Så föll orden när Norges Forsvarssjef general Eirik Kristoffersen tilldelades läsarpriset Årets bok 2020 för Jegerånden – å lede i fred, krig og krise (skriven tillsammans med Malin Stensønes) som har tryckts i 40 000 exemplar. Sedan Kristoffersen tillträdde i augusti 2020 har han tagit plats i den norska offentligheten på ett sätt som ingen tidigare Forsvarssjef har gjort. Det har varit och är ett sätt att skaffa sig mandat för hur försvaret ska förändras – och förändring är ett nyckelord för hans sätt att se på ledarskap.

Med den utgångspunkten räds han inte – till skillnad från företrädaren amiral Haakon Bruun-Hanssen – det av regeringen pålagda rationaliseringskravet motsvarande 2 procent av budgeten fram till och med 2024. I stället skulle han egentligen vilja gå längre, men då under förutsättning att den enhet som gör besparingen får behålla de frigjorda medlen.

Kristoffersen vill förenkla och effektivisera. Det råder överskott på överstar, brigadgeneraler och generalmajorer. Den nuvarande Forsvarsstaben kan göras om till en Generalstab. Duplicering av funktioner inom försvaret kan åtgärdas. Besparingar kan göras genom att använda kompetens som finns i t ex Forsvarsdepartementet, Forsvarsbygg och Forsvarsmateriell. Han vill rationalisera logistiken och städa ut i lagren. Han vill också drastiskt minska byråkratin med upp till en halvering av regleringsmassan.

I detta kan han säkerligen finna både stöd och motstånd inom försvaret (eller för den delen facket).

Ett huvudproblem för reformivern är att Kristoffersen inte själv förfogar över beslutsmakten. Det är friskt men risken är att utspelen avspeglar att han inte har tillräcklig fingertoppskänsla när det gäller de civil-militära spelet. Ett exempel är att i minoritetsregeringen Solbergs första förslag till Langtidsplan for forsvaret 2021–2024 skulle Forsvarssjefen få större rådighet över den försvarsinterna fördelningen av försvarsanslaget. Efter slutbehandlingen i Stortinget i höstas stadgas att i händelse av att akuta behov uppstår i kris eller väpnad konflikt – eller att Stortinget kommer med nya direktiv – är det möjligt att omdisponera medel från något eller några av de sju budgetkapitlen.

En övergripande utgångspunkt är att försvaret i fred ska vara organiserat som i krig. Allt för att skapa bästa möjliga beredskap i en tid där kriget kan börja utan varslingstid (eller det ens är tydligt att kriget inletts). Frågan är dock om bästa möjliga är tillräckligt med den antagna Langtidsplanen Evne til forsvar – vilje til beredskap. Inte alls om man ska tro direktören för Institutt for forsvarsstudier Kjell Inge Bjerga:

”Høstens plan løste likevel ikke problemet med at langtidsplanen(e) i 2020 mest av alt er oppfølging av Stortingets vedtak tilbake i 2008, 20012 og 2016, og ikke et svar på dagens sikkerhetspolitiske situasjon. Det betyr at det haster for Forsvaret og Forsvarsdepartementet å komme i gang med en ny plan: Langtidsplanen som regjeringen skal legge frem i 2024 – hvis den kan vente så lenge.

Slik den sikkerhetspolitiske situasjonen ser ut i dag, er fire år veldig lenge. Om det blir før eller siden, må en ny plan uansett ha enten mye mer penger eller mye tøffere prioriteringer. Det er lite trolig at det blir mye mer penger. Det norske folk ser ut til å synes at 60-70 milliarder er mer enn nok sammen med alt annet de må betale for. Mange vil synes det er viktigere med en ny broforbindelse på Vestlandet enn en F-35 fra eller til! Da kan valget stå mellom nye ubåter eller langtrekkende luftvern – eller mellom en kraftig nedbygging av Hæren eller av kampflyvåpenet. Kanskje må det tradisjonelle nasjonale Forsvaret med hele spekteret av land-, luft- og sjømakt erstattes av en helt annen løsning i en internasjonal ramme?”

Det är värt att fundera på.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 3/3 2021.

Read More