Claes Arvidsson

Archive
Corona

”Voffor gör di på detta viset?” Det finns åtskilliga norska rumpnissar som har den undran när det gäller Sveriges vägval i coronakrisen. Till skillnad från i Norge där landet har stängts ned, håller Sverige – även sedan nya restriktioner har införts – relativt öppet. Livet rullar inte på som före covid-19, men likväl rullar det på.

Det motsatta – starkare inskränkningar i Sverige – hade egentligen varit det förväntande. Svenskarna brukar ju beskrivas som trygghetsnarkomaner som går i täten när det gäller att införa allehanda förbud, nu senast rökförbud på uteserveringar. I fråga om Corona är man däremot riskvillig. Handlingsregeln på andra sidan riksgränsen tycks vara ”hellre för lite än för mycket” medan den i Norge är ”hellre för mycket än för litet”.

Både i Sverige och Norge är både den mellanmänskliga tilliten och tilliten till de samhällsbärande institutionerna internationellt sett hög. Möjligtvis avspeglar de olika vägvalen en skillnad i tilliten till medborgarna.

Sverige är en gammal nationalstat med en stark centralmakt, länge homogen och med även i vår tid stark kollektivism med konsensus som ett högtidsord och åsiktskorridor som skällsord. I ett land där Peer Gynt är nationalikon kan medborgarna (eller för den delen kommuner) inte på samma sätt förväntas följa påbud i samma utsträckning. I stället krävs förbud.

Social ingenjörskonst med dess tilltro till en av experter utarbetad politik är både ideologi och praktik i Sverige. Att lägga livet till rätta har hyllats som själva fundamentet för det svenska undret; det som gjorde att Sverige tog plats i modernismens framkant.

Lägg därtill att den svenska förvaltningsmodellen är uppbyggd på små departement och stora myndigheter. Myndigheterna ska enligt lag vara självständiga, styras av politiken genom övergripande instruktioner men stå fria i den dagliga verksamheten.

Att politiken – i jämförelse med Norge – tydligt spelar andra fiolen sammanhänger också med krisorganisationen i regeringskansliet – och med statsminister Stefan Löfven. I samband med tsunamin 2004 visade det sig att ett avgörande fel med krisorganisationen var att statsministern inte hade det formella ansvaret för att leda och därmed också kunna fördela arbetet.

Som ett resultat av utvärderingen ändras organisationen så att statsministern fick det formella ansvaret. En av de första åtgärderna som Löfven gjorde som regeringschef var att abdikera från det ansvaret och i stället överlåta det till inrikesministern. Det var så att säga både en signal om att ”stör mig inte” och öppning för minskad samordningsmakt.

Lagom är det begrepp som brukar användas för att i ett ord sammanfatta hur svenskar är och hur Sverige fungerar. Det återstår dock att se om det verkligen är lagom som kännetecknar den svenska reaktionen på covid-19 – eller motsatsen. Vittgående beslut som är extrema på en skala av tänkbara handlingsmöjligheter är inget nytt. Ett exempel är migrantkrisen 2015 och ett annat är nedläggningen av det territoriella försvaret efter det kalla kriget slut. I båda fallen höll man dessutom länge fast vid fattade beslut trots att fakta talade för motsatsen.

Det finns också skäl att fundera över vilken roll som den svenska självbilden spelar. Sverige var en gång i historien en traditionell stormakt som hamnade på dekis, men som under efterkrigstiden blev beskrivet som en framgångssaga byggd på den svenska modellen.

Att Sverige dessutom ville vara och var en moralisk stormakt, förstärkte självuppfattning om att ”vi vet bäst”. Kort sagt, gammaldags ”storsvenskhet”. Enligt statsepidemiologen Anders Tegnell experimenterar andra länder. Budskapet från det norska Folkehelseinstituttet har varit att ingen vet säkert utan att alla experimenterar.

Ingen vet med säkerhet om den norska eller den svenska modellen är bäst, men däremot finns det skillnader i krishanteringen som kan kasta ljus över vägvalen. En sådan är att regeringen Solberg snabbt tog befälet i form av att vara ansiktet utåt men också genom att inte alltid lyssna på experterna. Man gjorde man en avvägning mellan olika mål.

Det är politikens uppgift, men bakom kalkylen kan förstås också ligga behovet av att visa handlingskraft eller partiegoistiska motiv. Sådan är ju politiken.

Gästledare i Svenska Dagbladet 2/4 2020.

Read More

Norge har stängt. Om allt vore normalt skulle ”utepilsen” ha gjort säsongpremiär i Oslo. Men livet är inte normalt. Staden ligger nästan öde. Lärosäten, skolor och dagis har fått stänga. Frisörer och massörer har stängt, liksom pubar och barer. Organiserad idrott är förbjuden. Museerna har stängt. Konserter och andra evenemang har ställts in.

Inte sedan 1905 har norska soldater stationerats vid gränsen mot Sverige, men som i ett led i försöken att få kontroll över spridningen av covid-19 har hemvärnet satts in för säkerställa att den stängda gränsen förblir just det. Det råder inreseförbud för utlänningar och för hemvändande norrmän väntar 14 dagars karantän.

Facit för corona är hittills 1 926 smittade (men med ett okänt mörkertal), 130 inlagda på sjukhus varav 33 vårdas (eller har vårdats) i respirator. 7 personer har avlidit.

Liksom i Sverige har det visat sig att beredskapen inte var god. Till skillnad från i Sverige har dock den norska regeringen och statsminister Erna Solberg redan från början varit krishanteringens ansikte utåt. Visserligen betonas att man följer råden från experterna, men kanske har det varit väl så viktigt att hellre ta i för mycket än för lite.

Det framstår till exempel som något oklart om Folkhelseinstituttet stod bakom beslutet att stänga skolor och dagis (eller, för den delen, gränsen). Ett kritiskt argument i debatten har varit att små barn inte blir så sjuka, men mot det har invänts att barnen sprider viruset vidare i en smittkedja som kan sluta med allvar. Man hoppas att stängningen ska bidra till att spridningen planar ut.

Nedstängningen gäller till och med den 26 mars och med stor sannolikhet blir det i alla fall ytterligare några veckors förlängning. Kort sagt, över påsk. Och i Norge är påsk- firande på hytta på fjället en tradition som kanske till och med väger tyngre än firandet av syttende mai. Endast om hytten är i hemkommunen får man övernatta i den. Sanktionen är böter på 15 000 norska kronor eller fängelse. Begreppet ”hytteskam” är redan fött.

I syfte att skapa ro och tilltro till den norska ekonomin har Erna Solberg uttalat samma formel som ECB-chefen Mario Draghi gjorde 2012: regeringen är beredd att göra det som behövs. Krispaket efter krispaket har presenterats för att säkerställa finansiell stabilitet och lindra smällen för arbetstagare och enskilda företag. Flyget har fått paket, liksom idrott och kultur. Fler är att vänta. Med Oljefonden som plånbok har löften utställts om att sjukvården, kommunerna och NAV (arbetsförmedling och socialtjänst under samma tak) ska få nödvändiga resurser.

Tanken är att företag och anställda ska övervintra i väntan på att virusepidemin ska gå över. Problemet är åtgärderna inte löser ut de två verkliga sänkena: å ena sidan oljeprisfallet (ned till 28 dollar per fatet) och å andra sidan en generellt minskad efterfrågan globalt. Kronan har fallit till nya bottennivåer. Norges Bank har den senaste veckan sänkt styrningsräntan i två steg med 1,25 procent till 0,25 procent.

Efter bara en veckas nedstängning är arbetslösheten redan som på 1930-talet – med den stora skillnaden att merparten bara är permitterade. Men ju längre som krisen drar ut på tiden desto fler kommer i stället att bli avskedade, och konkurserna öka. Ytterligare ett orosmoment är såväl företagens som hushållens höga skuldsättning, som ökar sårbarheten i en nedåtgående ekonomisk spiral.

Precis som i Sverige diskuteras om regeringen ordinerat rätt medicin, och debatten har också här kommit att handla om kostnaderna. Kritiker påpekar att det i vårdens vardag görs val baserade på en avvägning mellan kostnad och nytta, och att samma förhållningssätt borde tillämpas på corona. Underförstått; det är inte värt pengarna för att på marginalen sänka dödstalen för redan sjuka 80- och 90-åringar.

I kritiken ingår också att hänsyn borde tas till negativa hälsoeffekter av ökad arbetslöshet med mera, liksom de värden som går förlorade i ekonomisk nedgång och vars alternativa användning hade kunnat vara sjukvård eller andra samhällsnyttigheter.

Ingen behöver tveka om hur svårt det är att fatta politiska beslut med vittgående följder rörande liv och pengar. Även i det rika Norge är det ett dilemma och därför måste vi även här prata om det.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 23/3 2020.

Read More