Claes Arvidsson

Archive
Totalförsvaret

Försvarsministerns uppgift är att hålla gränsen, men för Peter Hultqvist handlar det om att hålla masken. Inte minst kommer den förmågan att prövas på dagens möte med Norges och Finlands försvarsministrar. I vanlig ordning lär Hultqvist tala om historiska satsningar på försvaret, men den försvarspolitiska verkligheten talar ett annat språk. Att så är fallet har tydliggjorts i samband med turerna kring den kraschade försvarsberedningen, igen budgeten och den i höst kommande försvarspropositionen.

Trots att regeringen Löfven skrivit upp allvaret i det säkerhetspolitiska läget är den inte beredd att prioritera rikets säkerhet (och än dystrare skulle det vara utan trycket från stödpartierna C och L). Visst finns det också nu mycket gott att säga när det gäller att stärka det militära försvaret. Kryssningsrobotar. Nya regementen. Nya korvetter. Återtaget av det civila försvaret fortsätter. Men vi är på efterkälken.

Öppenheten kring brister i försvarsförmågan är välkommen, men den politiska logiken haltar. Slutsatsen borde ju vara att den satsning som görs inte är tillräcklig och saken blir inte bättre av att ekonomin knappast lär räcka till den i förhållande till hotbilden blygsamma ambitionshöjningen. Till saken hör ju dessutom att det är en hotbild som mycket snabbt kan bli väldigt mycket värre – samtidigt som det tar tid att bygga försvarsförmåga.

Det finns i grunden ett förhållningssätt i regeringen till försvaret som är oerhört avslöjande. Definitionen av riktig ”sossepolitik” är att sätta ”välfärden” före den existentiella frågan om försvaret. Eller som finansminister Magdalena Andersson uttryckte saken när hon 2019 dissade notan från Försvarsberedningen: ”Alla som har gjort en budget, inklusive en tioåring, vet att man ställer saker mot varandra. Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

I krisbudgeten har regeringen och samarbetspartierna valt att med hjälp av ökad upplåning både ”gå på bio och köpa godis”. Det finns dock ett undantag. När det gäller tillskottet till försvarsekonomin ska det finansieras genom en budgetteknisk innovation i form av en bankskatt samt med höjda avgifter för alkohol och tobak.

Försvarsministermötet i dag är en påminnelse om att en av grundvalarna i den svenska försvarsdoktrinen är att vi inte kan försvara oss på egen hand och att Norden–Baltikum är ett stridsområde. Tillsammans är ett nyckelord – och det gör naturligtvis allianslösheten paradoxal. I stället för medlemskap i Nato bygger Hultqvistlinjen på multilateralt och bilateralt nätverkande. Inte minst har försvarsministern varit pådrivande för att kraftfullt fördjupa försvarssamarbetet med Finland.

Det är alldeles utmärkt, men frågan är hur utvecklingsbart det är när regeringen så tydligt visar att den inte tar försvaret på största möjliga allvar. Finland kommer nästa år satsa 2 procent av BNP på försvaret medan Sverige siktar på 1,5 procent 2025. Nyligen skickade Finlands försvarsminister Antti Kaikkonen i ett tal till och med en offentlig signal till Stockholm som inte borde ha kunnat missförstås.

”Till och med de bästa samarbetsarrangemangen hjälper inte om de samarbetsvilliga staterna saknar verklig militär kapacitet – eller ett engagemang för den långsiktiga utvecklingen av sina väpnade styrkor. Försvarssamarbete är möjligt – och meningsfullt – mellan kapabla stater.”

Det hjälpte inte. Försvarsuppgörelsen mellan regeringen och samarbetspartierna innebär att en ny försvarsberedning tillsätts efter valet 2022, att en kontrollstation införs 2023 och ett nytt försvarsbeslut fattas 2025. I stället för värnkraften i försvarsberedningens samlade förslag framemot 2030, skjuts Sveriges nationella förmåga på framtiden.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 23/9 2020.

Read More

Sedan januari 2017 har Sverige en nationell säkerhetsstrategi. Det är bra och var synnerligen välkommet. I samband med att den antogs framhöll statsminister Stefan Löfven att:

”Ända sedan jag tillträdde som statsminister har säkerhetsfrågorna stått i starkt fokus. De har påverkats av dramatiska händelser i vår omvärld, men också̊ av skeenden i vårt eget land. Den teknologiska utvecklingen har skapat starka ömsesidiga beroenden. Känsligheten för störningar i viktiga samhällsfunktioner har ökat. Informationsteknologin har förbättrat tillvaron för de allra flesta, men det blir alltmer tydligt hur den också kan användas i antagonistiska syften av både stater och individer.

“Säkerhetsfrågorna måste nu ses ur ett betydligt bredare perspektiv än tidigare. Säkerhet för människor i Sverige handlar inte enbart om att rusta sig för att möta militära hot och väpnade angrepp – även om detta är kvar som en kärnuppgift för staten. Till det bredare säkerhetsarbetet måste också räknas skydd mot epidemier och smittsamma sjukdomar, kamp mot terrorism och organiserad brottslighet, att åstadkomma säkra transporter och pålitlig livsmedelsförsörjning, skydd mot avbrott i energileveranser, motarbetande av en förödande klimatförändring, insatser för fred och global utveckling, och mycket annat.”

Det var kloka ord. Och välkommet att också det i Sverige går att peka ut vad regeringen anser vara de nationella intressen som ska vägleda politiken, liksom målen. Som strategi betraktat räckte den dock inte till, eftersom den säger mycket litet om vägarna för att uppnå målen och därmed förverkliga de nationella intressena. Avsaknaden illustrerar ett genomgående problem med regeringen Löfven. Det är mer politisk yta än säkerhetspolitiskt djup.

Redan efter regeringsskiftet 2014 inrättades ett Säkerhetspolitiskt råd i syfte att möta ”komplexa hot ”och ”försämrat säkerhetspolitiskt läge i vår del av världen”. Genom rådet skulle ”säkerhetsfrågorna” kunnat hanteras på ett ”samlat sätt”. Det slogs fast att ”Sverige behöver fortsatt stärka sin förmåga att effektivt och samordnat möta omedelbara och långsiktiga hot och utmaningar”.

Också det kloka ord.

Statsministern leder rådet i vilket även vice statsministern, utrikesministern, försvarsministern och justitie- och inrikesministern ingår. Andra kan kallas in vid behov. Rådet ska ”diskutera en samordnad hantering av frågor som rör Sveriges säkerhet i bred bemärkelse”. Inriktningen ska vara strategisk och inte operativ (beredning sker vid behov av ansvarigt departement).

Det är dock höljt i dunkel hur rådet fungerar och vad dess arbete resulterat i. För några år sedan ifrågasattes till och med om det över huvud taget sammanträdde. Efter Transportgate och efterföljande politisk turbulens har sedan hösten 2017 dagordning och tjänsteanteckning diarieförts. Men oklarheterna står fortfarande på kö. Ett exempel är att i februari 2020 hölls två möten utan att covid-19 togs upp och detta trots klassningen som samhällsfarlig sjukdom. Motiveringen i efterhand var att frågan ”berör hela regeringen”. Vid möten i mars och maj var dock covid-19 på agendan.

Hanteringen av Krishanteringsrådet kastar också ljus över Stefan Löfvens intresse för frågor som rör de komplexa hot som Sverige står inför. Sedan 2008 finns ett krishanteringsråd som sammanträder två gånger per år för information och diskussion rörande krisberedskap, men som också kan extrainkallas vid behov (kris eller s k särskild händelse). Kansliet för krishantering fungerar som sekretariat. Rådet och kansliet inrättades som ett resultat av den kritik som följde av regeringen Perssons bristande förmåga i samband med tsunamin 2004.

I samband med regeringsskiftet 2014 ombildades Krishanteringsrådet från ett organ inom Regeringskansliet under ledning av statsministern till att sortera under Inrikesdepartementet. Kort sagt, Löfven abdikerade som nationell krisledare och valde i stället en modell med långt mindre samordnande kraft.

Det är på sätt och viss typiskt att han inte tog ansvar när skandalen kring Transportstyrelsen briserade 2017 och har aldrig egentligen erkänt att någon gjorde fel utan bara att det blev fel. Signifikativt är att den då ansvarige inrikesministern Anders Ygeman (som avgick inför hotet om misstroendevotum) är tillbaka på en ny ministerpost. Detsamma gäller Löfvens dåvarande statssekreterare Emma Lennartsson som fick gå (efter att inte ha förstått sakens allvar och fört information vidare), men som återkommit som statssekreterare till finansminister Magdalena Andersson.

Krishanteringsrådet leds numera av inrikesministerns statssekreterare och bland deltagarna ingår som tidigare cheferna för Säpo, Must, RPS och MSB. Kansliet för krishantering har som tidigare till uppgift att analysera, samordna och hålla koll på krisarbetet i Regeringskansliet och leds av en tjänsteman direkt underställd inrikesministerns statssekreterare. Därtill finns Gruppen för strategisk samordning som också består av en grupp statssekreterare och leds av inrikesministerns statssekreterare.

Statsministern är långt borta. Det märktes också inledningsvis i hanteringen av Coronakrisen, d v s en nationell kris men där alltså Löfven inte hade den formella ledningen och inte heller verkade känna behov av att ta den reella. Vad som fungerat och vad som inte fungerat i krishanteringen blir nu föremål för den nyligen (mot regeringens vilja) tillsatta Coronakommissionen att utreda.

Ingen behöver dock tvivla på att vi inte hade den nödvändiga beredskapen.

Ingen behöver heller – i ljuset av turerna kring det kommande försvarsbeslutet – tvivla på att de högstämda ord som ackompanjerat inrättandet av ett säkerhetspolitiskt råd och införande av en nationell säkerhetsstrategi, framför allt är retorik som låter bra i ett allt mer spänt läge. Det är sämre beställt med substansen.

Så frågan är hur vi kommer vidare. Som en del av Coronakommissonens arbete kommer säkerligen ”ansvarsprincipen” (att den myndighet som normalt är ansvarig också är det när det krisar) som grund för arbetsfördelningen att ventileras, liksom krishanteringen i Rosenbad. Men bristerna i hur Regeringskansliet är organiserat handlar om mer än Corona – de handlar om hur vi på ett säkrare sätt ska kunna fylla den högstämda politiska retoriken med konkret innehåll. En väg framåt som lyfts fram av både L och M är att inrätta ett Nationellt säkerhetsråd.

Det Nationella säkerhetsrådet skulle ledas av statsministern med de fasta medlemmarna i dagens Säkerhetspolitiska råd kompletterade med ÖB och cheferna för Säpo och Must. Vid sidan därav skulle en Nationell säkerhetsrådgivare utnämnas för att fungera som personlig rådgivare till statsministern. Det nuvarande kriskansliet kan utgöra fundament till en stab.

En poäng är att Stefan Löfven (och kommande statsministrar) skulle tvingas att intressera sig och dessutom få en person vid sin sida som i kraft av formell status och faktisk kompetens talar klarspråk med statsministern. Just detta att institutionalisera det politiskt obekväma, och tvinga statsministern att förhålla sig till det, är kanske den allra viktigaste politiska poängen.

Den dåvarande brittiske premiärministern David Cameron inrättade 2010 ett Nationellt säkerhetsråd i syfte att få en striktare, mindre informell beslutsprocess och öka samordning mellan olika ministerier och myndigheter. Allt för att möta en mer komplex hotbild. I en kritisk kommentar till premiärminister Boris Johnsons val av David Frost till ny nationell säkerhetsrådgivare pekar Lord Peter Rickets (som satt på posten 2010–2012) på hur avgörande det är att kunna vara obekväm.

Rickets pekar på att säkerhetsrådgivaren är den som organiserar arbetet och sätter agendan för det nationella säkerhetsrådet. I den funktionen krävs förmåga att övertyga premiärministern; en ”balanserad” dagordning som också innehåller punkter som ”chefen” inte är intresserad av är helt centralt. Därigenom lyfts hot som kan verka avlägsna för premiärministern. Även saker som inte når upp på den centrala dagordningen, men som kan vara första prio för ett ministerium, kan uppmärksammas. Den viktigaste uppgiften är att som artikeln heter Speaking truth to power.

En förutsättning för det ska ske är att den nationelle säkerhetsrådgivaren inte (som i fallet Frost) utses på basis av politisk lojalitet. I stället bör det vara en opolitisk tjänsteman med egen erfarenhet och kompetens och med en förtroendefull relation till relevanta ministerier och myndigheter. Så även om denna ”institution” kräver politiska vilja, är den trots detta att föredra före den nuvarande svenska modellen.

Finns det i dag någon som talar klarspråk med Stefan Löfven om kris och beredskap, om försvar och säkerhet? Frågar åt en vän.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och Säkerhet 20/7 2020.

Read More

2015 moderaterna gjorde upp med regeringen om försvaret till 2020. I den s k försvarsöverenskommelsen ingick även C och KD. Liberalerna i Fp hoppade av förhandlingarna med motiveringen att anslagsökningen var otillräcklig i förhållande till behovet av att stärka försvarsförmågan. Den bedömningen var man inte ensam om den.

Under resans gång visade det sig dessutom – som det också varnades för – att kostnadsberäkningarna var ihåliga. Extra anslag tillfördes därför. Trots det mäktade Försvarsmakten inte med att uppfylla försvarsplanen.

Inför det kommande försvarsbeslutet har Ulf Kristersson slagit fast att moderaterna inte ännu en gång kommer att ställa sig bakom ett underfinansierat försvarsbeslut.

Det är viktigt att Kristersson håller fast vid detta nu när förhandlingarna är inne i slutskedet – både för den egna trovärdigheten och för försvaret. Deadline för den återinkallade Försvarsberedningen är satt till den 15 maj. Proposition ska sedan läggas i september för beslut senare under hösten.

Kort sagt, det får inte bli samma ritual som i tidigare försvarsbeslut; politikerna trycker in mer förmåga än vad man är beredda att betala för, och Försvarsmakten planerar med orealistiska prislappar.

Ett transparent och ekonomiskt hållbart försvarsbeslut är en framtidsinvestering i en bättre försvarspolitik. Men Sverige behöver också ett långt starkare försvar. Regeringen var dock inte ens beredd att finansiera Försvarsberedningens förslag från förra året i rapporten Värnkraft. Det ledde till att enigheten sprack och har därefter följts av turer, räkneövningar och politiska piruetter.

På vägen har nya kostnader dykt upp. Enligt ÖB skulle det saknas 55 miljarder. Slutsatsen är att utan anslagsökningar utöver dem som förslogs i Värnkraft med en successiv årlig tillväxt upp till 84 miljarder 2025, är det bara möjligt att uppfylla Värnkraft till 50 procent (och 75 procent till 2030). Ytterligare 15 miljarder i fördyringar har inte gjort bilden ljusare. Lägg därtill att viljan att stärka det civila försvaret också kommer att kosta.

Peter Hultqvist har prövat att lösa ut frågan om regeringens bristande betalningsvilja genom smörgåsbordstaktik; plocka upp delar av förslagen till Värnkraft till ett smalare försvarsbeslut på framför allt arméns bekostnad, men som ändå ska vara en helhet. Men Försvarsmaktens problem är ju inte precis övervikt utan snarare motsatsen. Det räcker inte med att försvarsministern – liksom han gjorde 2015 – talar om oerhörda och historiska satsningar. Och hotbilden har inte precis blivit ljusare.

Försvarsberedningen blickar ju framåt mot 2030 och det finns risk för att ekvationen löses ut genom i praktiken oförpliktigande åtagande bortom 2025. Eller att haka fast vid procentmål i en tid när ekonomin dyker och därmed öka försvarsanslagens andel av BNP. Det är inte någon lösning.

Och ja, i Coronans tid tydliggörs även allvarliga brister på andra områden som också kostar och att det i sin tur inskränker utrymmet för att öka försvarsförmågan. Men det är inget riktigt argument utan en bortförklaring.

Publicerad i Säkerhetsrådet 12/5 2020.

Read More

Gör Sverige rätt eller fel när det gäller valet av strategi för att möta Coronakrisen? Vad gjorde Sverige för fel i fråga om beredskap? Och hur kan den förbättras? Vad finns att lära i fråga om sjukvården? Eller om sektorsövergripande samarbete? Och hur ska man se på de samhällsekonomiska konsekvenserna av pandemin? Trots att vi är mitt uppe krishanteringen står frågorna på rad. Och det finns faktiskt inte något bra skäl till varför vi inte ska försöka hitta svar på dem på ett sätt som går utöver den pågående offentliga diskussionen. I själva verket understryker den behovet av att gå vidare.

Det kan man göra genom att tillsätta en Coronakommission – som statsminister Erna Solberg (H) har gjort i Norge med uppgift att göra ”en grundig og helhetlig gjennomgang og evaluering av myndigheternes håndtering av Covid 19-pandemin

Koronakommisjonens mandat är brett. Den kan få tillgång till hemligstämplad information och kan inhämta extern kompetens. Den ska arbeta oberoende av regeringen. Kommissionen ska kartlägga alla relevanta aspekter som:

  • Myndighetenes beredskap og planverk for pandemier både på nasjonalt og kommunalt nivå sett hen til tidligere pandemier og scenarioer
  • Berørte departementer og virksomheters forberedelser, håndtering og samarbeid, herunder ansvarsdeling og samarbeid mellom Helsedirektoratet og Folkehelseinstituttet
  • Iverksatte tiltak for å redusere smittespredning, bedre kapasiteten i helsetjenesten og behandle pasienter
  • Iverksatte tiltak i primærhelsetjenesten og tiltak, forberedelser og beredskap i kommunene for å ivareta beboere i heldøgns omsorg
  • Ansvarsdelingen og samarbeidet mellom statlig og kommunalt nivå
  • Kommunikasjon og informasjon til befolkningen, og befolkningens adferd og respons
  • Økonomiske og sosiale konsekvenser av pandemien og smittetiltakene
  • Hvordan de bredere, samfunnsmessige konsekvensene av pandemien ble håndtert og fulgt opp av myndighetene
  • Hvordan sentrale samfunnsfunksjoner, herunder de demokratiske, klarte å opprettholde sin funksjon, og om de rette funksjonene ble identifisert og ivaretatt.

Kommissionen ska se bakåt i syfte att se framåt. Den ska komma med förslag rörande beredskap och krishantering. Det kan gälla finansiering och organisering av t ex medicinlager eller, för den delen, personalresurser vid behov uppskalering. Den ska också granska de samhällsekonomiska konsekvenserna. Arbetet ska vara färdigt i mars 2021. Om mer tid krävs ska kommissionen delrapportera i fråga om beredskap och scenarier samt den inledande krishanteringen under våren 2020.

Utvärderingen lär inte bara utmynna i ros utan även i ris – också till Solberg som har haft regeringsansvaret sedan 2013. Så visst krävs det en rejäl dos politiskt mod att välja att gå till Stortingsvalet hösten 2021 med Koronakommisjonen i bagaget. Det kallas också att ta politiskt ansvar.

Stefan Löfven (S) har varit statsminister sedan 2014. Han borde tillsätta en svensk Coronakommission. Men har han modet att ta politiskt ansvar?

Publicerad i Säkerhetsrådet 27/4 2020.

Read More

Precis som i Sverige ledde utbrottet av covid-19 till brist på sjukvårdsmateriel i Finland. Till skillnad från i Sverige kunde man dock öppna sina hemliga beredskapslager för att möta sjukvårdens behov. I Sverige är den strategiska reserven avvecklad till ett som nu alla inser mycket högt pris.

På frågan ”varför vi inte längre ansågs behöva beredskapen”, svarade socialminister Lena Hallengren att ”vi är i en extraordinär kris och jag vill inte peka finger på någon, för det är många som behöver tänka till över de system som vi har haft och hur vi har rustat oss”.

Kort sagt, skyll inte på regeringen. Men är det så enkelt? Hösten 2018 tillsatte dåvarande socialministern Annika Strandhäll en utredning om hälso- och sjukvårdens kapacitet att hantera allvarliga kriser. Hon poängterade dock att ”utredningen inte handlar om att vården inte har klarat sitt uppdrag utan om att se till att svensk hälso- och sjukvård också i framtiden kan hantera kriser och katastrofer”.

Krisinsikten satt alltså inte särskilt djupt – och detta trots att en rad utredningar och rapporter tidigare pekat på allvarliga brister i beredskapen. Ett exempel är utredningen ”Åtgärder vid allvarliga krissituationer” som kom redan hösten 2013 i vilken en rad problem identifierades, men som i stället för att ha lösts alltså blev föremål för en ny utredning.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att regeringen Löfven har ansvar för den senfärdigheten. Coronakrisen fogas därmed in i raden av ”affärer” och ”skandaler” som rör säkerhet och sårbarhet. Men upprinnelsen ska sökas längre tillbaka i tiden.

I sin memoar ”Min väg, mina val” (Albert Bonniers förlag 2007) skriver en stolt och nöjd Göran Persson om nedmonteringen av totalförsvaret från 2,6 procent av BNP 1994/95 till 1,4 procent budgetåret 2006/07:

”Processen tog tolv år, det vill säga hela min tid som finansminister och statsminister. I grova drag resulterade den i en halvering av försvaret… Gamla strukturer som funnits kvar ända sedan statsminister Tage Erlanders tid under kalla kriget har äntligen kunnat avvecklas.”

I den processen försvann också de hemliga beredskapslagren. Även om det mesta under Perssons tid handlade om försvarsuppgörelser mellan S och C var alla med på inriktningen av försvaret, som också fortsatte under alliansregeringarna. Det var ett kollektivt politiskt misslyckande, format av en tilltro till att den eviga freden brutit ut i Europa och att Sverige därmed kunde välja sina strider. I Finland var det kollektiva minnet ett annat. Totalförsvaret bevarades.

I en ny studie med den talande titeln ”När totalförsvaret föll samman” (Bihäfte till Kungliga krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift) granskar Katarina Engberg försvarspolitiken 1999–2005. Engberg som själv var med som tjänsteman på försvarsdepartementet, är inte lika nöjd som Persson.

Frågan vad att göra med försvaret var tänkt att med början i mitten på 1990-talet besvaras under en så kallad strategisk time-out på tio år under vilka ett väpnat anfall på Sverige ansågs som osannolikt. Det var inte feltänkt. I och med försvarsbeslutet 2004 försvann dock den grundläggande försvarsförmåga som skulle utgöra grund för anpassning till ett sämre säkerhetspolitiskt läge.

In tågade i stället experimentet nätverksförsvar med nyckelord som flexibilitet och kompetenser som byggstenar i ett litet, expeditionärt försvar och med försvarsplanering för internationell insats. Själva idén om ett totalförsvar försvann. Det civila försvaret skildes från det militära och ominriktades från en aktörsstyrd hotbild till funktionella sårbarheter. Hotbilden breddades.

På ett annat plan kan det som sker beskrivas som en banalisering när försvarspolitiken fylls av visionära koncept med svag förankring i verkligheten. Påhejad av utländska och svenska industriintressen blev tänkandet mer teknokratiskt.

Engberg är tydlig med att det är Försvarsmakten som hade (och har) problemformuleringsinitiativet. En lärdom att ta med i den försvarsdebatt som nu förs är alltså att det inte alls är säkert att Försvarsmakten vet bäst.

En annan slutsats är att försvarspolitiken skulle behöva en motsvarighet till det finanspolitiska rådet, eller i alla fall en, som Engberg efterlyser för Försvarsmakten, oberoende granskningsinstans. Hon varnar för särintressen och en generellt inom politikområdet dålig kunskap om försvarsekonomi.

Bra att Försvarsberedningen tog initiativ till ”förstudien”. Visst vill man veta mer.

Gästledare publicerad i SvD 9/4 2020.

Read More