Claes Arvidsson

Archive
Afghanistan

Vice statsminister Lövin visade fingret till Donald Trump när hon signerade regeringens klimatpropp omgiven av kvinnliga medarbetare. Det var roliga timmen i Rosenbad.

 Margot Wallström har för sin del sträckt ut en hand till Vladimir Putin. I årets upplaga av Utrikesdeklarationen saknades inte hårda ord om Ryssland i Ukraina, men väl nyckelformuleringen om ”den största utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen sedan kalla krigets slut”.

I samband med att Wallström fick audiens hos utrikesminister Lavrov i Moskva överräckte hon en diktsamling av Tomas Tranströmer som gåva. Och dedicerade boken med den egna dikten:

If there is a will – there is a way,
could be a motto of you, Sergej,
Thank you for welcoming me
to your land
easier now to stretch
out a hand.

Och så vidare.

Så blev det presskonferens där Lavrov i sedvanlig ordning tryckte in budskapet att bevarandet av ”Sveriges och Finlands alliansfrihet är avgörande för stabiliteten i Östersjöregionen och i hela Europa”. Wallström svarade att säkerhetspolitiken bestämmer vi själva, men hon hade kunnat svara: instämmer. För det är ju så regeringen argumenterar för den militära alliansfrihet och mot ett svensk medlemskap i Nato. Kort sagt, Wallström låter busen definiera lösningen.

En konsekvens av Natofobin är bristen på klartext. Som i Afghanistanutredningen. Där sägs att det är ett svenskt intresse ”att främja en alleuropeisk säkerhetsordning och att värna det euroatlantiska samarbetet, inklusive en vital transatlantisk länk”. Sant. Det konstateras också att insatsen bidragit till att utveckla partnerskapet med Nato. Också sant.

Ett rakare sätt att formulera saken är att det viktigaste målet för Afghanistaninsatsen var att ge stöd till USA och säkra Natos trovärdighet. Ytterst i hopp om att solidariteten skall återgäldas Sverige i händelse av elände.

När det vid årsskiftet 2012/2013 stormade kring ihåligheten i försvars- och säkerhetspolitiken, lugnade statsminister Reinfeldt svenska folket med att det gick alldeles utmärkt att sova gott om natten. Härförleden bytte jag några ord med Peter Hultqvist och frågade då vad han oroar sig för under sömnlösa nätter. Hultqvist, visar det sig, sover gott i vetskap att han gör så gott han kan.

Tyvärr innebär det att försvarsministern ändå både säger njet till Natomedlemskap och raljerar bort kraven på mer pengar till försvaret.
Sömnlösheten överlåter han därmed åt andra. Till exempel ÖB Micael Bydén som i Försvarsmaktens offentliga budgetunderlag klargjort att han utan extra tillskott på 6,5 miljarder kronor inte kan genomföra försvarsbeslutet från 2015. Allvaret understryks av att ÖB i hemliga bilagor äskar mer än så.

För att summera: 1) Försvarsbeslutet 2015 var i utgångspunkten för klent, 2) utan ökade anslag går det inte att förverkliga och 3) det råder bred politisk enighet om att det säkerhetspolitiska läget har blivit sämre sedan 2015 och att osäkerheterna framöver ökar.

Ändå är regeringens huvudlinje att hålla den gamla kursen. Det vore bättre med en politik för att hålla gränsen.

Gästledare i Svenska Dagbladet 10/3 2017.

Read More

Tack och adjö, var länge Sveriges inställning till de soldater som kom hem efter att ha deltagit i internationella insatser. Intresset, ansvaret och omtanken för veteranerna från riksdagen, regeringen och Försvarsmakten var skamligt dåligt.

2007 tillsattes den första veteranutredningen, som senare följdes av en ny utredning. I sitt slutbetänkande 2014 pekade utredaren Allan Widman på luckor som behövde fyllas igen, t ex i fråga arbetsgivaransvar, behov av kunskap och inkluderandet av ”civila” veteraner.

I Widmans katalog av förslag för en modern veteranpolitik ingick bildandet av en veteranmyndighet. Det skulle bli ett veterancentrum med medicinsk och juridisk expertis dit det skulle gå lätt att vända sig – inte minst viktigt för de veteraner som inte längre står under t ex FM:s ansvar. Men också för anhöriga skulle det underlätta med ett sådant centrum.

I utredningen var det olika aktörerna positiva till den lösningen, men när nu remisserna är avlämnade är det revirtänkande som gäller: Vi måste ha ansvaret för vår egen personal (även om vi inte har resurser till det, men det sägs förstås inte). Nu är det försvarsminister Peter Hultqvist jobb att sätta veteranerna i första rummet och köra över den uppsjö av myndigheter som tänker mer på sitt eget organisationsego än på skyldigheten att ge veteranerna bästa tänkbara stöd.

En del i den veteranpolitik som tagit form efter 2010 handlar om att statsmakten offentligt uttrycker sin erkänsla för de insatser som soldater och civila gjort i internationella insatser. Självklart i andra länder, men inte i Sverige.

Ett tack under högtidlig former för insatsen för landet är viktigt för dem som – med risk för det egna livet – har gjort jobbet åt oss andra. Men att det görs har också en annan sida, nämligen att skapa förståelse bland allmänheten både för veteranerna och för behovet av att skicka soldater i strid för freden.

Det hade ett stort värde att medaljering för hemvändande från Afghanistan flyttades till gården till Armémuseum. Det har en stor betydelse att det instiftats en medalj för sårad i strid. Sedan 2011 firas också Veterandagen (med statsceremoniell status) varje år den 29 maj.

I samband med högtidlighållande 2013 invigdes ett veteranmonument vid Sjöhistoriska Museet på Djurgården av kung Carl XVI Gustaf. Monika Larsen Dennis staty Restare var tänkt både som ett hedrande minnesmärke och en stilla plats för anhöriga att besöka.

Så har det inte blivit. Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna har under flera år kritiserat det faktum att olika publika arrangemang ”invaderar” det som ska vara en plats för avskildhet. Det går inte an att monumentet t ex använts som ”läktare”. Nu senast har veteranföreningen tagit upp – det som faktiskt är en skandal – i samband med Dagens Nyheters årliga konsert.

Det är mycket som återstår att göra för våra veteraner.

En del handlar om attityder och vilja att hjälpa (som när Kyrkomötet förra året sade nej både till förslaget om en årlig minnesgudstjänst och en särskild ansträngning för veteranerna). Detsamma gäller minnesmonumentet. Jag föreslår att försvarsminister Hultqvist slår en signal till Kungliga Djurgårdsförvaltningen och Stockholms stad som hyr ut marken.

Och så förväntar jag mig att ÖB Sverker Göranson reagerar – också Försvarsmakten har ett ansvar.

Hur svårt kan det vara?

Kungliga krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och säkerhet 27/8 2015.

Read More

Det är tätt mellan de dåliga framtidsutsikterna för Afghanistan. Så var det värt det? Att besvara den frågan är vi skyldiga de 9 000 svenska soldater som sedan 2001 har stridit för fred och säkerhet i Afghanistan. Och deras anhöriga. Fem svenska soldater och två lokalt anställda tolkar har stupat. Det är närmast ett under att det inte har blivit värre.

I pengar räknat har den militära insatsen kostat 10 miljarder kronor. Sverige har också bistått med en miljard i humanitärt stöd och fem miljarder i bilateralt bistånd (och utlovat 8,5 miljarder kronor för perioden 2015–2024).

Johanne Hildebrandt har i boken ”Krigare” (Forum 2011) skildrat soldaternas vardag och det fantastiska jobb de gör. I Willhelm Agrells ”Ett krig här och nu – Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan” (Atlantis 2013) är perspektivet ett annat. Agrell beskriver hur det som startade som en kortvarig humanitär fredsinsats några år senare hade utvecklats till deltagande i ett krig. 2006 fick Sverige huvudansvar för fyra provinser i norra Afghanistan.

Insatsen blev en grundplåt i den svenska hoppas-på-det-bästa-doktrinen och ett sätt – i en tid när tanken på evig fred i Europa rotade sig – för Försvarsmakten att visa sitt existensberättigande. Sedan förra året är FN:s och Nato:s ISAF-koalition bestående av ett 40-tal stater avvecklad och säkerhetsansvaret överlämnat till regeringen Kabul. Sverige bidrar fortfarande med femtiotal personer i FS 29. Så var det värt det?

I Norge arbetar en utredning för att vrida och vända på den norska insatsen – militär och civil – i Afghanistan. Utredningen omfattar både insatsens internationella och nationella dimensioner. Man har möjligheten att kräva in hemlig information. Den leds av den förre utrikes- (1994–1997) och försvarsministern (2000–2001) Bjørn Tore Godal och består i övrigt av nio experter på Afghanistan, norsk säkerhets-och försvarspolitik, internationell politik, fredsbyggande, post-konflikt situationer, bistånd och humanitärt stöd, civil och militär samverkan, mänskliga rättigheter och folkrätt.

På regeringens sommarfika den 9 juli kom beskedet att den samlade svenska insatsen i Afghanistan ska utvärderas. Ambitionen är att omfånget av insatsen ska ”återspeglas” och resultatet ställas i relation till politiskt fastställda mål. ”Om möjligt ska utredningen ”se vilka effekter” som insatsen haft på det afghanska samhället med särskilt fokus på ”kvinnors roll och deltagande”.

Utredningen består av den socialdemokratiske riksdagsledamoten Tone Tingsgård. Hon var partiets försvarsetta i riksdagen 1998–2006 och således inte bara ledande i avvecklingen av det svenska nationella försvaret utan också beslutsfattare när gäller Afghanistan. Det ska konsulteras ”brett” med berörda aktörer. Eventuella rekommendationer för framtiden ska kostnadsberäknas. Ytterligare utredningar kan komma att genomföras.

Våra Afghanistanveteraner hade förtjänat bättre. Mer respekt.

GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 24/8 2015.

Read More

Alliansfriheten som ideologi är förbi. Grunden för försvars- och säkerhetspolitiken är att Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra. Det är också det yttersta motivet för att svenska soldater fått strida för fred i Afghanistan. Bidraget till USA:s och NATO:s militära insats i långt-bort-i-stan är i det perspektivet en investering i säkerhet på hemmaplan. Vi hjälper i hopp om att få hjälp. Kort sagt, vi hoppas på det bästa.

Men numera är det bort därifrån som gäller också för svensk Afghanistanpolitik. Medlemmarna i de villigas koalition i ISAF har antingen redan avvecklat eller vill göra det så snabbt som möjligt. Efter överläggningar med Socialdemokraterna och Miljöpartiet lade regeringen i början av november en proposition om fortsatt tillbakadragande.

Det militära bidraget kommer bara att uppgå till ca 300 personer på plats i Afghanistan t o m maj 2014. Huvuduppgiften är att utbilda och bistå med råd till de afghanska säkerhetsstyrkorna.

Efter maj 2014 stannar Sverige med högst 50 personer på plats med inriktning på stöd till den afganska militären inom ramen för Resolute Support Mission (RSM).

Tanken är att Sverige och det internationella samfundet ska öka säkerhetsstyrkornas förmåga och därmed åstadkomma en positiv utveckling och långsiktig stabilitet i landet. Det är dock mycket litet som tyder på att så kommer att bli fallet. I bästa fall kan dessa hålla de områden som man nu kontrollerar. I värsta fall…

Ett bästa fall förutsätter dessutom att USA är berett att betala för den afghanska armén. Det är långt ifrån säkert.

Afghanistan framstår mer och mer som en förlorad sak. Har insatsen varit värd priset? Det är en diskussion som inte är lätt att ta men som också vi i Sverige behöver konfrontera – i stället för att hålla fast vid de tomma tunnornas framgångsretorik.

De dystra framtidsutsikterna borde även resa frågor kring det civila stöd som ska öka när det militära går ned. Under perioden 2015-2024 ska 8-8,5 miljarder kronor avsättas framför allt till institutions- och kapacitetsuppbyggnad. Risken är dock att Sverige bara kastar ännu mer goda pengar efter dåliga.

Eller ska vi se biståndet – vid sidan av den nytta som det ändå kan göra – som ett utslag av vi-hoppas-på-det-bästa-doktrinen?

Helt klart är i alla fall att Sveriges behov av att hoppas för egen del ökar. Det reser också frågan om var knappa resurser ska satsas.

I Försvarsmaktens perspektivstudie 2013 hopar sig problemen när man blickar fram emot 2030. Man tecknar en mörkare riskbild i närområdet. Den nationella dimensionen betonas med syfte att försvaret ska fungera stabiliserande och höja tröskeln för riktigt elände i händelse av kris. Internationella insatser – som var insatsförsvarets raison d´être – blir mer av en option än en huvuduppgift.

Den av regeringen givna förutsättning om prolongerade anslag (i nominella termer) leder till att enveckasförsvaret försvagas och att, som det heter på Högkvarterets militärbyråkratiska, uthålligheten nedgår jämfört med en operativt relevant insatsorganisation.

En annan slutsats som kan dras är att det nya insatsförsvaret (IO 14) varken kommer att finnas på plats 2019 eller ens 2023. Försvarsmakten menar till och med att det redan är passé. Man vill lägga om kursen och gå vidare med ett ännu mindre försvar men som har mer kvalitet.

Synd att Högkvarteret inte tecknat ett försvar enligt den ekonomi för långsiktig balans som redovisades i februari 2013. ”Underskottet” under tioårsperioden 2014 till 2023 uppgick till dryga 40 miljarder kronor. Då såg man dessutom ljusare på riskbilden. Hur räkningen ser ut i dag, kan vän av försvaret undra.

I samband med diskussion om ett krympande försvar tar man i perspktivstudien också indirekt upp frågan om ett svenskt NATO-medlemskap. Man pekar på beroendet:

”I sammanhanget bör det beaktas att såväl en minskad som en bibehållen förmågebredd med litet djup innebär att svensk försvarsförmåga blir beroende av andra staters militära resurser.”

Det är som ett eko av Försvarsberedningens konstaterande i Vägval i en globaliserad värld. Det är ”omöjligt för små och medelstora västländer att nationellt utveckla och vidmakthålla den bredd av förmågor som efterfrågas i dagens och framtidens insatsmiljöer”.

Försvarsmakten efterlyser politisk vägledning om säkerhetspolitiken – egentligen om det vägval i politiken som Försvarsberedningen lät blir att göra sin rapport. Samtidigt fördjupas integrationen med NATO, senast genom svensk medverkan när snabbinsatsstyrkan NRF testades i övningen Steadfast Jazz.  Allt verkar möjligt när det gäller NATO – utom att ge Sverige de vinster som följer av ett medlemskap.

Annorlunda formulerat, det behövs politiskt statsmannaskap och ansvarstagande för nationen. Någon frivillig?

KRÖNIKA I VÅRT FÖRSVAR NR 4 2013

Read More