Claes Arvidsson

Archive
Andra världskriget

Det skulle ju bli så bra. Frågan om vem som skulle efterträda Vladimir Putin när hans sista mandatperiod går ut, löstes av Putin med ett konstitutionellt trix som möjliggjorde för honom att sitta kvar som president ytterligare två sexåriga mandatperioder efter 2024. Folkets välsignelse i en rådgivande folkomröstning var inplanerad till den 22 april och sedan skulle ledaren ”förgyllas” i samband med högtidlighållandet av Segerdag 9 maj.

Putin kunde också se en positiv utveckling i relationerna med Ukraina (fångutväxlingar, partiella trupptillbakadraganden, samtal och nästan acceptans för att Rysslands separatister i Donbass som förhandlingspart). Detta samtidigt som inte minst president Macron pläderade för att relationerna med Ryssland borde värmas upp. Rejält. Ord som väcker förhoppningar om en delvis avveckling av sanktioner som infördes post-Krim 2014.

Men sedan kom Covid-19 som ett oönskat Kinderegg, som efter en viss tvekan ledde till att såväl folkomröstning som parad ställdes in. Den tryggade framtiden ser inte längre lika trygg ut. Putin nu har att hantera tre kriser samtidigt; effekterna av oljeprischocken, recession och Corona. Frågan är om Putin kan upprätthålla illusionen av att vara nationens räddare, när nu systemets brist på funktionalitet blottläggs.

Inledningsvis intog Putin en avfärdande hållning till pandemin. Som om Ryssland inte skulle drabbas och allt var under kontroll. I nästa steg lade han skulden på ledare längre ned i ”vertikalen”. I samma anda utfärdades inte nationellt undantagstillstånd utan i stället uppdrogs åt dem längre ned att administrera det som i början av april beskrevs som en månads semester.

I ett tal 28 april var det dags för allvarligare ord. Putin betonade att Coronakrisen inte var över och att det därför skulle vara fel att blåsa faran över. Lockdown med skarpa begränsningar för röra sig utomhus ska kvarstå till åtminstone 11 maj. Han beordrade regeringen och regionala myndighet att planlägga för att å ena sidan lätta på restriktionerna och å andra sidan stimulera ekonomin.

I samband med att lockdown infördes ålades företagen att fortsätta betala ut löner. Hur det skulle gå till lämnades det inte något riktigt svar på. Ett blygsamt stödpaket på motsvarande 3 procent av BNP presenterades – i huvudsak riktat mot stora företag och i form av uppskjuten skatt och lånegarantier. Efter ramaskrin har det även kommit en statlig lönesubvention riktad mot små och medelstora företag på 12 000 rubler per månad och anställd.

Ingendera räcker lång. Och värre lär det bli. IMF räknar med att BNP faller med 5,5 procent i år. Andra uppskattningar är högre, 7–12 procent. Arbetslösheten kommer att öka och folk få det sämre ekonomiskt ställt.

Den ekonomiska nedgången drabbar en befolkning som redan tidigare hade små marginaler – eller inga alls. Enligt den statliga statistikbyrån Rosstat hade 13,5 procent en inkomst under (ett lågt) officiellt existensminimum första halvåret 2019. I en mätning från Levda där de tillfrågade gjorde en självskattning visade att 40 procent levde i fattigdom 2018. I en annan mätning från välrenommerade Levada hamnade 71 procent under existensminimum.

Kort sagt, mätningarna visar att var åttonde till var tredje är fattiga. Rosstat har i en annan mätning redovisat att 26,5 procent av de tillfrågade ansåg att den materiella situationen var dålig eller mycket dålig. Det handlar om grupper som stora familjer, ensamstående föräldrar, om pensionärer och om personer som är arbetslösa eller har okvalificerade jobb. De regionala skillnaderna är stor.

Två tredjedelar saknar sparade medel.

En sak är säker och det är att Putins (redan då orealistisk) löfte från maj 2018 om att halvera fattigdomen till 2024, leverera reallöneökningar, pensioner, bättre bostäder inte kommer att uppfyllas. Fattigdomen minskade 2000–2013, stabiliseras för sedan öka igen. Och i kölvattnet på Corona kommer den i stället att öka ännu mer.

Hittills har 134 000 fall av coronasmitta rapporterats och spridningstaken uppskattas nu till en fördubbling an antalet var 10:e dag. 1 200 rapporteras ha avlidit. De verkliga talen är sannolikt betydligt högre till följd av underrapportering från lokala myndigheter. Sjukvården går på knäna även i metropoler som Moskva och St Petersburg. Hur illa det är ute på landsbygden vågar man nästan inte tänka på.

Putin har å ena sida haft en låg synlighet under Coronakrisen och å andra sidan velat lägga skuld och ansvar på andra. Till skillnad mot det som är normalbilden t ex i Sverige där förtroendet för Stefan Löfven har ökat, har krishanteringen i Kreml inte lett till ökat stöd. I stället fortsätter den nedåtgående trenden (från en hög nivå).

Om Putin varken lyckas få kontroll på covid-19 eller hittar mer effektiva stötdämpare för att lindra den ekonomisk smällen, lär förtroendet fortsätta minska. Om det i sin tur leder till protest är en annan sak. Och vilken riktning den i sådana fall får är ytterligare en fråga. Det är inte så mycket längtan efter liberala reformer som präglar opinionen. Däremot mycket Sovjetnostalgi och antivästism, samma som regimen kolporterar. Konspirationsteorier svirrar runt. Xenofobi.

Den politiska apatin är utbredd – precis som Kreml vill ha det. Medierna ingår i den statliga propagandan. Politiken har dessutom i hög grad handlat om att skapa säkerhetsbälten i händelse av en upprorisk utveckling. Å ena sidan kontrollerar Putin säkerhetsapparaten, och å andra sidan har det bildats ett nationalgarde som – med skarpladdade vapen – kan sättas in om det skulle komma till oroligheter.

I vanlig ordning tar man till ytterligare inskränkningar för att försvåra kritik och opinionsbildning. En ny lag stadgar att den som sprider ”fake news” om Corona kan dömas upp till fem års fängelse. Och i den händelse budskapet om största möjliga tystnad inte efterlevs, är det – också i vanlig ordning – möjligt för systemet att agera med kraft. Tre läkare som har varit kritiska mot hur Coronakrisen har hanterats har fallit ut genom fönster.

Putin har byggt upp bilden av sig själv som Rysslands räddare och garant för landets storhet – en bild som är tänkt att legitimera och skapa legitimitet för oligarkin. Den ikonen krackelerar nu. Trubbel på hemmaplan är dock tyvärr inte någon en garanti för att politiken mot omvärlden ändras till det bättre. Tvärtom.

Publicerad i Säkerhetsrådet 4/5 2020.

Read More