Claes Arvidsson

Archive
Polarisering

Aldrig har det väl ”rasats mot” så mycket av så få med så stort genomslag. I denna ömtålighetens tid är det tillräckligt att några få personer protesterar på Facebook för att det ska uppmärksammas som en folkstorm på Twitter – och sedan tas vidare på klickjagande nyhetssajter. Men det är också en ängslighetens tid.

Att tyska turister i Norge inte anser sig vara typiska turister, var ett forskningsresultat som redovisades under en föreläsning vid universitet i Bergen. En tysk gäststudent invände att han inte heller brukar se sig som en typisk turist, varpå förläsaren skulle vara rolig och påpekade att tyskarna hade ju varit här tidigare (läs under ockupationen 1940–1945). Och det är ju inte stor humor men ändå lite småroligt.

Det ledde till en norsk variant av riksbekanta n-ordsstriden vid Uppsala universitet. Studenten kände sig trakasserad och anmälde läraren: universitetskulturen skulle ju vara inkluderande – och inte mobbande. 

Prefekten vid Institutt for samfunnspsykologi (!) ställde sig på den klagandes sida; det var en ”plikt å beklage når studenter opplever å bli krenket”. Och som om inte det skulle var nog, har läraren formellt ålagts att inte upprepa skämtet (eller liknande) och varslats om att det kan bli en notering i personakten.

Det är ”Pang i bygget” i regi av akademin, men dessvärre är det också en bild av dagens ”samfunnspsykologi” med dess starka inslag av polariserad identitetsideologi och att känslan av att ha blivit kränkt trumfar frågan om intention eller sammanhang. Legitimerad ömtålighet och ängslan formar vår tid. Programledarna i NRK:s Reiseradioen har bett om ursäkt för att ha fällt kommentaren ”vi kondolerar” apropå att det var kallt i badvattnet på en av de orter som man rest till. Denna gång i norra Norge. En enda ”polariserad” person hade kränkt klagat över att orden som fälldes var ett uttryckt för (typisk) nedlåtenhet från Osloelitens sida.

Samtidigt skapar risken för att hängas ut och hamna i en opinionsstorm en vilja att vara på rätt sida om det (som i alla fall för dagen) är rätt sida i historien. Slätstrukenhet och konformism kan bli resultatet, men paradoxalt nog präglas tidsandan samtidigt också av sökandet efter motsatsen. Synas genom att sticka ut. I sin nobelföreläsning i december 2019 talade den polska författaren Olga Tokarczuk (2018 års litteraturpristagare) om ordet, ordens betydelse och om dagens mediebild:

”Världen är ett tyg som vi väver dagligen i mediernas, diskussionernas, filmernas, böckernas, skvallrets och anekdoternas väldiga vävstolar. I dag har detta vävande nått en omfattning av gigantiska mått – genom internet kan nästan alla delta i processen, ansvarsfullt eller oansvarigt, kärleksfullt eller hatiskt, med goda eller onda syften, på liv eller död. När den berättelsen förändras – förändras världen. I så måtto är världen skapad av ord.”

Tiden är fylld av ”motstridig information, motsägelsefulla nyheter som utesluter och bekämpar varandra med näbbar och klor”. Det är ett ständigt brus präglad av ”kaotisk kommunikation, flyktighet och flytande tillstånd”. Vill man ”regera” gäller det att äga berättelsen om den. Donald Trump är förstås det enkla exemplet på hur den striden utspelas, men uppmärksamhetsjakt är legio.

På frågan om vad som ska till för att tränga igenom bruset är det enkla svaret drastiska formuleringar, brist på generositet och ifrågasättande av god vilja. Allt detta ingår förstås i kritisk granskning eller politisk debatt, men inte hela tiden. 

Samtalsklimatet blir därefter. Hett men samtidigt kallt. Och mindre intressant.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 11/7 2020.

Read More