Claes Arvidsson

Archive
Polarisering

Nå er nesten alle ord brukt opp“, sade kung Harald i ett tal den 21 augusti 2011. Och så kändes det. Det var en månad efter Anders Behring Breiviks terroristattentat först mot regeringsbyggnaderna i Oslo och sedan mot Utøya där Arbeiderpartiets ungdomsförbund hade sitt traditionsenliga sommarläger. Sorgen var för stor och själva gärningen i sin grymhet närmast obegriplig. 77 människor dog. 69 av dem på Utøya.

Alla i Norge var berörda. Direkt eller indirekt.

22 juli är ett nationellt trauma som det har vridits och vänts på under de tio år som har gått. Var Breivik galen eller inte? Vilka var drivkrafterna? Vilken roll spelade debattklimat och ekokammare för självradikaliseringen? Varför fungerade inte beredskapen bättre? Frågorna har stått på kö. Sökandet efter svar har resulterat i utredningar, fakta och fiktion, filmer och tv-serier. Och letandet fortsätter.

Inte minst i Sverige varnades det för att Norge närmast skulle bli fascistiskt med FrP i regeringen, men katastrofen uteblev alltså.

I ”Arbeiderpartiet og 22. juli” (Aschehoug) ger historikern Hallvard Notaker en ingående skildring av hur AP hanterade krisen. Praktiskt och politiskt. Statsminister Jens Stoltenberg manade till nationell samling; det rörde sig om ett angrepp på Norge och den norska demokratin. Mer öppenhet och humanitet borde bli vägen framåt.

Andra såg det snarare som en attack mot AP. Inte minst fanns starka röster som ville lyfta fram, som man såg det, Fremskrittspartiets roll i form av dess retorik kring invandring med begrepp som ”snikislamisering”.

AP:s partisekreterare Raymond Johansen tillhörde dem som ville ta den striden. Men Stoltenberg sade nej. Bara några månader senare var det dags för kommunval. Så tillfället var fel. Han ville slå vakt om känslan av nationell gemenskap. Efter valet planerade Johansen för ett generalangrepp på FrP, men det tal som han tänkt hålla hölls aldrig. Beskedet internt var att FrP inte skulle pekas ut. Det fick vänta.

När Johansen och ungdomsförbundets ordförande i alla fall talade ut ledde det till anklagelser från FrP om att ta på sig offerkoftan för att göra politisk vinst. Och därmed tog debatten slut; den kom att handla om anklagelserna och inte om själva saken.

Som Notaker tolkar historien var det egentligen inte möjligt för AP att ta den ideologiska striden. Motsättningarna inom AP illustrerar partiets två sidor. Statsbärande med fokus på regeringsmakten å ena sidan, å andra sidan ideologi och idéer som ska förverkligas. AP:s framgångsrecept har genom åren varit att förena ”alla” med att stegvis genomdriva den egna politiska viljan. I fråga om 22 juli var den kompromissen inte möjlig.

En del hoppas att tiden nu är mogen för den uppgörelse som aldrig blev av, men den tiden är nog förbi. Efter Stortingsvalet 2013 klev FrP in i Erna Solbergs första koalitionsregering. När Siv Jensen under trycket av sjunkande opinionssiffror lämnade regeringssamarbetet 2020 hade hon visat att också högerpopulisterna (med ett antal undantag) kunde vara regeringsdugliga.

Fortsatt sjunkande väljarstöd gör att Jensen slutar som partiledare i maj, med Sylvie Listhaug som trolig efterträdare. Tonläget blir högre, men också hon har dämpat sig.

Inte minst i Sverige varnades det för att Norge närmast skulle bli fascistiskt med FrP i regeringen, men katastrofen uteblev alltså. Nu ekar varningsorden igen.

Men denna gång gäller det Sverige och ett slags hotande svensk repris av ett tyskt 1930-tal. Socialdemokraterna utpekar till och med M som ett tvillingparti till SD. Det är skrämselpropaganda i syfte att behålla regeringsmakten. Fast knappast särskilt statsbärande.

Ledare i Svenska Dagbladet 20/2 2021

Read More

Aldrig har det väl ”rasats mot” så mycket av så få med så stort genomslag. I denna ömtålighetens tid är det tillräckligt att några få personer protesterar på Facebook för att det ska uppmärksammas som en folkstorm på Twitter – och sedan tas vidare på klickjagande nyhetssajter. Men det är också en ängslighetens tid.

Att tyska turister i Norge inte anser sig vara typiska turister, var ett forskningsresultat som redovisades under en föreläsning vid universitet i Bergen. En tysk gäststudent invände att han inte heller brukar se sig som en typisk turist, varpå förläsaren skulle vara rolig och påpekade att tyskarna hade ju varit här tidigare (läs under ockupationen 1940–1945). Och det är ju inte stor humor men ändå lite småroligt.

Det ledde till en norsk variant av riksbekanta n-ordsstriden vid Uppsala universitet. Studenten kände sig trakasserad och anmälde läraren: universitetskulturen skulle ju vara inkluderande – och inte mobbande. 

Prefekten vid Institutt for samfunnspsykologi (!) ställde sig på den klagandes sida; det var en ”plikt å beklage når studenter opplever å bli krenket”. Och som om inte det skulle var nog, har läraren formellt ålagts att inte upprepa skämtet (eller liknande) och varslats om att det kan bli en notering i personakten.

Det är ”Pang i bygget” i regi av akademin, men dessvärre är det också en bild av dagens ”samfunnspsykologi” med dess starka inslag av polariserad identitetsideologi och att känslan av att ha blivit kränkt trumfar frågan om intention eller sammanhang. Legitimerad ömtålighet och ängslan formar vår tid. Programledarna i NRK:s Reiseradioen har bett om ursäkt för att ha fällt kommentaren ”vi kondolerar” apropå att det var kallt i badvattnet på en av de orter som man rest till. Denna gång i norra Norge. En enda ”polariserad” person hade kränkt klagat över att orden som fälldes var ett uttryckt för (typisk) nedlåtenhet från Osloelitens sida.

Samtidigt skapar risken för att hängas ut och hamna i en opinionsstorm en vilja att vara på rätt sida om det (som i alla fall för dagen) är rätt sida i historien. Slätstrukenhet och konformism kan bli resultatet, men paradoxalt nog präglas tidsandan samtidigt också av sökandet efter motsatsen. Synas genom att sticka ut. I sin nobelföreläsning i december 2019 talade den polska författaren Olga Tokarczuk (2018 års litteraturpristagare) om ordet, ordens betydelse och om dagens mediebild:

”Världen är ett tyg som vi väver dagligen i mediernas, diskussionernas, filmernas, böckernas, skvallrets och anekdoternas väldiga vävstolar. I dag har detta vävande nått en omfattning av gigantiska mått – genom internet kan nästan alla delta i processen, ansvarsfullt eller oansvarigt, kärleksfullt eller hatiskt, med goda eller onda syften, på liv eller död. När den berättelsen förändras – förändras världen. I så måtto är världen skapad av ord.”

Tiden är fylld av ”motstridig information, motsägelsefulla nyheter som utesluter och bekämpar varandra med näbbar och klor”. Det är ett ständigt brus präglad av ”kaotisk kommunikation, flyktighet och flytande tillstånd”. Vill man ”regera” gäller det att äga berättelsen om den. Donald Trump är förstås det enkla exemplet på hur den striden utspelas, men uppmärksamhetsjakt är legio.

På frågan om vad som ska till för att tränga igenom bruset är det enkla svaret drastiska formuleringar, brist på generositet och ifrågasättande av god vilja. Allt detta ingår förstås i kritisk granskning eller politisk debatt, men inte hela tiden. 

Samtalsklimatet blir därefter. Hett men samtidigt kallt. Och mindre intressant.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 11/7 2020.

Read More