Claes Arvidsson

Archive
Anders Tegnell

Hvis koronapandemien var en svensk-norsk landskamp, ville Norge vært klar vinner. Men det er jo som vi vet, ingen landskamp, men et maratonløp som Sverige og Norge lider seg gjennom. Den overgripende strategien i begge land er å oppnå en langsom smittespredning og sikre at helsevesenet ikke kollapser. Likevel er fortsatt det store spørsmålet for Sveriges vedkommende om strategien faktisk har bidratt til å oppnå flokkimmunitet.

Litt forenklet valgte Norge modellen «heller for mye enn for lite» – til forskjell fra Sveriges «heller for lite enn for mye». Norge har satset på å slå ned smitteutbruddene, mens Sverige har innført få restriksjoner for å sikre et så normalt liv som mulig og dermed minimere de sosiale og økonomiske kostnadene.

Men til tross for at hverken regjeringen eller folkehelsemyndighetene sier det offisielt, er Sverige siden i høst blitt mer norsk. Skjønt i en lightversjon.

Historiske aner som stormakt

Det finnes ingen enkel forklaring på Sveriges alenegang. Det dreier seg om samspillet mellom den politiske kulturen på den ene siden og på den andre siden strukturer og lovgiving som former beslutningstagernes handlingsrammer. Så må vi selvsagt også stille spørsmålet om beslutningene gjennomføres på en god måte – og hvis ikke, hvorfor?

Med Gro Harlem Brundtlands ord er det «typisk norsk å være god». Typisk svensk er å være best. 

Det finnes et innslag av hovmod i den svenske selvforståelsen. Sverige har historiske aner som stormakt. Landet ble dessuten fra begynnelsen av 1930-tallet en fremgangssaga bygget på den svenske modellen med passe store doser statsintervensjonisme og markedsøkonomi.

At Sverige fra begynnelsen av 1960-tallet også ville være og var en moralsk stormakt, forsterket selvoppfatningen om at «vi vet best».

«Lagom» – passe mye er best

Entreprenører, oppfinnere og ikke minst ingeniører var selve grunnlaget for det svenske industriunderet og landets rikdom.

Så trådte eksperten inn på scenen. Sosial ingeniørkunst med sin tiltro til en politikk utarbeidet av eksperter er både ideologi og praktisk gjennomføring i Sverige.

Mot denne bakgrunnen er det ikke overraskende at statsminister Stefan Löfven og sosialminister Lena Hallengren hele tiden henviser til eksperten Anders Tegnell. Ifølge statsepidemiologen «eksperimenterer andre land», mens Sverige støtter seg på velprøvd kunnskap. 

Tegnells mentor, den tidligere statsepidemiologen Johan Giesecke, har vært enda mer rett på sak: «Alle andre tar feil.»

Til bildet hører at Sverige iblant sammenfattes med begrepet «lagom», altså passe mye – og at det er det beste. Men den selvforståelsen har på ingen måte utelukket politiske beslutninger som er «ekstreme». Altså heller ikke i spørsmålet om korona.

Sterkt regionalt selvstyre

Den svenske grunnloven stadfester at medborgerne er beskyttet mot frihetsberøvelse og har som grunnleggende frihet å «forflytte seg innenfor riket og å forlate det». Terskelen er og skal være høy. Grunnloven regulerer til og med forholdet mellom regjeringen og de statlige myndighetene. 

Sverige har ikke ministerstyre. Myndighetsutøvingen, de beslutninger som berører enkeltpersoner, skal skje uavhengig av regjeringen.

En annen del tar for seg den administrative inndelingen med et ytterst sterkt regionalt (med ansvar for helsevesenet) og kommunalt (med ansvar for eldreomsorgen) selvstyre.

Koronapandemien har satt svakhetene i ansvarsfordelingen i denne forvaltningsmodellen på prøve. For eksempel mangler det nasjonale retningslinjer for regioner og kommuner i spørsmålet om verneutstyr til anvendelse i situasjoner med mange pleietrengende.

Legg til at smittevernloven fra 2004 har som grunntanke at smittevern først og fremst er den enkeltes ansvar. Myndighetenes rolle i det perspektivet er å gi informasjon og råd som trengs, for at hver enkelt skal kunne «beskytte seg mot smitte som kan true liv eller helse». Med andre ord smittevern basert på tillit, ikke tvang.

Drepende kritikk fra kommisjon

Med inspirasjon hentet fra Norge utnevnte regjeringen Löfven i juni 2020 – om enn motvillig – en koronakommisjon. Den skulle evaluere de tiltakene som var tatt for å begrense spredningen av covid-19. Da den gjorde sine undersøkelser, var ni av ti døde over 70 år. De fleste av disse hadde vært mottagere av pleie eller omsorg, og halvparten levde i særskilte boenheter for eldre.

I den første delrapporten som ble lagt frem i desember 2020, var kritikken drepende. Det ble pekt på strukturelle svakheter blant annet i spørsmål om bemanning og medisinsk kompetanse. 

Det ble også rettet kritikk mot at folkehelsemyndigheten og Socialstyrelsen ikke umiddelbart satte i gang tiltak for å kartlegge eldreomsorgens behov for smittevern og minske smittespredningen. Smitten kunne dermed bite seg fast.

Når koronakommisjonen kommer med neste rapport, er det ikke vanskelig å gjette at kritikken vil handle om svakheter når det gjelder karanteneregler, testing og smittesporing.

Det samme gjelder det faktum at regjeringen aldri benyttet seg av de ekstra maktmidlene gitt i pandemiloven som gjaldt fra 18. april til 30. juni 2020. 

Saken blir ikke bedre av at regjeringen deretter ikke tidsnok forberedte en ny midlertidig lov. Det drøyde til 10. januar, og loven skal gjelde til 31. september 2021.

Mager trøst for Löfven

I den første rapporten konstaterte kommisjonen at det er regjeringen som styrer riket, og at den derfor burde tatt de nødvendige initiativer. 

Man legger ikke all skyld på den sittende regjeringen. Det er likevel en mager trøst for regjeringen Löfven, som har regjert siden 2014.

Til tross for at forslag til forbedringer i kriseberedskapen ble lagt frem i en rekke utredninger, hendte det ikke mer enn at en ny utredning ble igangsatt.

Konklusjonen er at svært mye talte for at Sverige skulle gå sin egen vei.

Men kanskje kunne bildet tross alt sett annerledes ut. I forbindelse med tsunamien i 2004 viste det seg at det var en avgjørende feil med kriseorganisasjonen at statsministeren ikke hadde det formelle ansvaret for å lede arbeidet.

Det førte til en ny ordning som ga statsministeren det formelle ansvaret. Ett av de første tiltakene Stefan Löfven gjorde som regjeringssjef, var å abdisere fra det ansvaret.

Det var så å si både et signal om å «la meg være i fred» og om en redusert sentral samordningsmyndighet i en akutt krise.

I Norge tok Erna kommandoen.

Oversatt fra svensk av Bjørg Hellum

Publicerad i Aftenposten 22/3 2021.

Read More

Sverige brukar beskrivas som Landet Lagom, men bakom anspråkslösheten döljer sig snarare Bror Duktig. Till självbilden hör Sverige som föredöme för världen. För hur det ska vara. Det är den svenska exceptionalismen. Lagom är bäst. Lägg därtill den politiska viljan att ligga i modernitetens framkant. Båda delarna har format landet.

Det är inte någon tillfällighet att Sverige alltjämt sticker ut i World Values Survey i fråga om värderingar som fångar upp rationalitet och självförverkligande. I teoribildningen som ligger till grund för undersökningen är det just en sådan utvecklingsriktning som är eftersträvansvärd. En baksida för svensk del är ett slags kollektiv individualism med ett svagt civilt samhälle.

1936 utkom den amerikanska journalisten Marquis Childs med boken ”Sweden: The middle way”. Den blev en internationell bästsäljare, inte minst för att president Roosevelt uppmärksammade den. Tesen var att Sverige med sin reformvänliga socialdemokrati hade funnit en gyllene medelväg mellan kommunism och kapitalism. Annorlunda uttryckt: en lagom dos av både statsinterventionism och marknadsekonomi.

Sverige lyftes fram i världen som en modell och ett argument i diskussionen om behovet av en ”New Deal” i depressionens 30-tal. I slutet av 1940-talet försökte socialdemokraterna göra en rejäl vänstersväng, men i stället för socialisering blev det mer samförstånd. LO och SAF turnerade på 50-talet tillsammans i världen för att sälja in ”den svenska modellen”.

Det var dock, har Assar Lindbeck konkluderat, först i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet som det är relevant att tala om en svensk modell, en svensk särväg. Igen stod Sverige i fokus. Det ekonomiska experimentet handlade om välfärdssystemen, arbetsmarknaden, skatter, AP-fonder och löntagarfonder. Om statlig intervention och facklig makt.

När Palmes experiment hade misslyckats lanserades en ny S-modell på 1980-talet med det föga överraskande namnet ”den tredje vägen”, som skulle bana väg för en mer liberal politik. Allt för att försöka komma till rätta med de problem som den särsvenska modellen hade skapat. 

Tankefiguren från 30-talet om den svenska modellen som den gyllene medelvägen är dock fortfarande återkommande inom socialdemokratin. Bakom myten om Landet Lagom finns i själva verket en faiblesse för politiska äventyr. En dragning till att ta ut svängarna och ta risker. Ibland i politisk strid. Ofta i politiskt samförstånd. Som efter det kalla kriget då det nationella försvaret lades ned. Och nu byggs det upp igen.

Folkomröstningen om kärnkraften 1980 var ett sätt för den socialdemokratiska ledningen att lösa ett partipolitiskt och opinionsmässigt problem. Linje Lagom – avveckling med förnuft – segrade. Men hur förnuftig har processen varit? Är inte också det nyligen nedstängda Ringhals 1 – trots skyhöga elpriser i södra Sverige och elbrist på sikt – ännu ett exempel på motsatsen? Allt medan den globala uppvärmningen hanteras i ett särskilt politiskt stuprör.

Lag i ordet lagom betyder ”rätt ställning, ordning, rätt skick”. Tänk handlag. Motsatsen är olag. Kan man med bästa vilja i världen beskriva den särsvenska pandemistrategin med över 8 000 döda som lagom? Kanske borde vi i stället, när vi blickar ut över Sverige och ser problemen som hopar sig, tänka på oss som Landet i olag.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 4/1 2021.

Read More

Att politiska beslut bör vara kunskapsbaserade är ett fundament i den svenska demokratin. De ska ta spjärn i välarbetade utredningar med grund i det bästa som forskningen har att bjuda på. Inte minst nu i tider av ”fake news” framstår dessutom vetenskapen som en räddare i nöden. Men det som är dagens ”sanning” behöver inte nödvändigtvis vara det i morgon. Ja, inte ens i dag. Det är därför vi måste ”prata om det”.

Inga Thorsson var en av en rad ledande socialdemokrater som medverkade i antologin ”Förord för en socialistisk strategi”. Året var 1973 och socialismen hägrade. Vägen fram var kunskapsbaserad. Hon menade att ”med forskningens och teknikens hjälp” hade människorna nu fått ”en unik möjlighet till perspektiv på tid och rum, på vår tillvaro och vår möjliga framtid”.

Det som kan kallas Olof Palmes revolutionära reformism var en mix av teknokrati och ideologi. Med hjälp av samhällsvetenskapen kunde problem identifieras och sedan lösas medelst social ingenjörskonst för att ”lägga livet tillrätta”.

Och man kunde stödja sig på dagens ”sanning”. Den amerikanske Harvardprofessorn Kenneth Galbraith var en av stöttepelarna. Han var en megastjärna och idéentreprenör som i en BBC-produktion på bästa tv-tid drev hem tanken att den liberala demokratin inte längre var svaret på sysselsättning och människors sociala behov. Staten behövde därför gripa in och det kunde bara ”progressiva” regeringar göra.

Mothuggen var få. Det politiska samtalet försiggick i en ekokammare. Så gick det som det gick.

Det är ett exempel på att teori görs till ideologi och tas i tjänst som politiskt slagträ. Det är dock inte det enda där samhällsforskning blivit ortodoxi och slutat fungera som ögonöppnare. De senaste decenniernas genusforskning är ett nutida exempel, men problemet sträcker sig över hela vänster–höger-skalan.

Att världen förändras påverkar också den politiska relevansen. Keynes var het, blev kall och är nu åter på modet.

Det fanns gott om forskningsstöd för att avrusta Sverige efter kalla krigets slut. ”Sanningen” blev ett hinder för att se verkligheten – politikerna glömde att en stat bortom tillfälliga konjunkturer alltid behöver ett nationellt grundförsvar. Inte ens efter Georgienkriget 2008 gick det upp ett ljus utan det skedde först 2014 sedan Ryssland inlett krig mot Ukraina och annekterat Krim.

Så ja, politik bör vara kunskapsbaserad men samhällsvetenskapen är inte någon enkel kungsväg till god politik. Det är inte kunskapsbaserat att bara haka på forskning som stödjer den egna ståndpunkten men förbise den som pekar i en annan riktning. Politik är heller inte vetenskap. Politik är maktsökande, taktik och också värderingar. Och värderingarna eller den praktiska politik som följer av värderingarna ser olika ut i partier och hos människor.

Att problematiken sträcker sig bortom samhällsvetenskapen illustreras nu närmast dagligen. Det är förstås som sig bör att regeringens och Folkhälsomyndighetens åtgärder för att motverka pandemins härjningar, uttryckligen ställs på vetenskaplig grund. Problemet är att det saknas en allmänt accepterad syn bland forskarna. Vetenskapen – även om den lät som en välstämd kör – ger inte heller självklara svar på avvägningar mellan olika mål eller värden. Det är politikens uppgift.

Evidens, sade Tegnell. Evidens, sade Löfven, tills han insåg att det inte räckte. För regeringen kan försöka ”skjuta på pianisten”, men kan aldrig skjuta ifrån sig det yttersta ansvaret.

Gästledare i Svenska Dagbladet 28/12 2020.

Read More

Det är mycket skam bland årets norska nyord, som ”dorulle-skam”, ”hytteskam” och ”jogge-skam”. Alla är undergrupper till Coronaskam och relaterade till den del av regeringen Erna Solbergs bekämpning av pandemin som handlar om social kontroll. Det är ingen enkel balansgång att i en kris som griper in djupt i människors liv å ena sidan kritisera vissa grupper eller handlingar, å andra sidan undvika att dessa görs till syndabockar med påföljande ”smittetrakassering”.

Svenskar i Norge tillhör de grupper som har drabbats. Det handlar om så kallad importsmitta. Med Solbergs ord: ”Svensker som har jobbet i Norge, har følt seg skult på, snakket til og hetset.” Och det är säkert sant. Och förstås nog så besvärande om man, som exempelvis nämnts, får bildäcket sönderskuret.

En annan fråga är hur omfattande problemet är med diskriminering av svenskar. Det har hänt förr att just detta tema har blåsts upp. Kort sagt skulle det behövas mer fakta på bordet än de spridda noteringar som hittills kommit fram i rapporteringen.

I avsaknad av hårddata slängde jag ut en fråga om saken i flera olika FB-grupper som vänder sig till svenskar i Norge. Varken drabbats själv eller hört om någon som blivit utsatt, blev det vanligaste svaret. Några enstaka tyckte sig ha upplevt misstänksamhet. En del lyfte fram hetsen i kommentarsfält och i sociala medier eller pekade på att det kan vara ett större problem i områden med mycket pendling över gränsen.

Bra staket gör goda grannar. Jag hörde uttrycket för första gången från en norsk diplomat som kommenterade unionsupplösningen 1905 och det faktum att gränsen mellan Sverige och Norge i det närmaste hade blivit osynlig. Pandemin har synliggjort den. Alla inresande från Sverige kontrolleras. Inreserestriktioner gäller. Hemvärn är utkommenderat.

Det är besvärligt nog men handlar inte om trakasserier av just svenskar, utan är en följd av valet av smittskyddsväg. Samtidigt har förlusten av den fria rörligheten blivit väldigt tydlig och förstås särskilt kännbar för dem i som bor i Sverige och arbetar i Norge (och vice versa). Staketet har inte heller förbättrat grannsämjan. Det är lätt att förstå frustrationen i till exempel Värmland över nedstängningen av gränshandeln. Eller hos norrmän som inte kan ta en tur till hytten i Sverige. Eller familjer som inte kan leva familjeliv. En delregional lösning skulle lätta på trycket, men det har man från norsk sida inte varit intresserad av.

Att döma av mediebilden skulle man kunna dra slutsatsen att dåliga nyheter om Sverige är ”goda nyheter”. Och som svensk i Norge blir man i möten med Ola och Kari ofta tillfrågad om varför gör ni så här i Sverige. Steget till hets, mobbing och trakasserier är däremot långt. Det är varken nödvändigtvis illa menat eller ens ett mysterium. Frågorna om ”svenske tilstander” ställs ju också i Sverige. Att det kan kännas en smula plågsamt att bli utsedd till ställföreträdande svensk statsepidemiolog är en annan sak.

Senast var det Nordenminister Anna Hallberg som slog fast att det ”inte pågår någon tävlan mellan länderna om vem som har lyckats bäst”. Och så är det förstås. Men det tvärsäkra valet av en svensk särväg för att möta pandemin har gjort fallhöjden desto större. Storsvenskhet brukar inte heller falla i god jord i Norge. Inslag av skadeglädje ska nog inte uteslutas.

Gästledare i Svenska Dagbladet 9/12 2020.

Read More

När corona slog till i våras framstod pandemin som ett sprinterlopp med döden flåsande i nacken, men den har i stället blivit ett maratonlopp. I väntan på ett vaccin. Nyhetsbilden har sedan utbrottet fyllts av uppdateringar av antalet smittade och döda, jämförelser med läget i andra länder och diskussion om ”rätt” åtgärder. Inte minst har detta gällt Sverige och det annorlunda svenska vägvalet för att hantera covid-19.

Kritiken har varit hård och internationellt fick Sverige status som parialand. Svårt förstås för ett Sverige, kanske särskilt inom socialdemokratin, som gärna ser sig som ett föregångsland och förebild för andra. Det är ett storebrorskomplex som inbjuder till groupthink. Stefan Löfven håller fortfarande tvärsäkert fast vid att ”vi valde rätt väg”. Statsepidemiologen Anders Tegnell har inte varit sen att till exempel högmodigt kommentera Norge i sitt försvar av Sverige. Typ, det ”kan bli värre i Norge”.

I internationell press publiceras nu artiklar på temat ”tänk om svenskarna har rätt”. Det återstår dock förstås att se om det verkligen är sant eller om det rör sig om tillfälliga svängningar – de förskräckande höga dödstalen blir inte mindre förskräckande bara för att rubrikerna byts ut. I väntan på facit – om något sådant någonsin kommer att finnas – fortsätter åsiktsbrytningen både om strategin (är det ändå flockimmunitet som varit målet?) och konkreta åtgärder (varför dröjer munskydden?).

En annan fråga är om Sveriges särväg i Norden kommer att påverka de framtida relationerna. På den svenska sidan av riksgränsen mellan Sverige och Norge finns av naturliga skäl en frustration över att gränshandeln har fått slå igen. Den blev inte mindre i Värmland när Norge först öppnade för resor och sedan stängde igen. Men är det verkligen osämja som kommer att bestå när pandemin är över? Knappast.

Oberoende socialdemokratiska Aftonbladet höjde i en kritisk ledarkommentar ett varnande pekfinger för långtidseffekten av de diskriminerande reserestriktionerna. När dessa väl blir avskaffade kommer svenskarna inte vilja resa över riksgränsen, förmodades det. Inte ens ledarskribenten själv skulle dock avstå från resor till Norge.

Och det vållade onekligen viss uppmärksamhet när utrikesminister Ann Linde indirekt hotade med att den kärva hållningen till pandemi-Sverige skulle påverka det nordiska samarbetet, och bli generellt sämre. Lite senare klev Linde ned från piedestalen, men nyligen – sedan Norge återigen hade ändrat resereglerna – återkom inrikesminister Mikael Damberg med samma negativa konsekvensbeskrivning. Kanhända var det ett återfall i känslan av att vara kränkt, men att sura är ingen framgångsrik väg i det nordiska samarbetet.

Genom historien kan vi dock se att det som driver på eller hindrar utvecklingen av samarbetet inte är en idé om Norden som enhet, och den har ju inte heller precis blivit starkare genom EU- eller EES-medlemskapen. Visst finns det en värdegemenskap om politik och samhälle som fångas i begreppet den nordiska modellen, en känsla av gemenskap och svärmande ”nordister”. Men när saker ställs på sin spets i politiken handlar det dock i första hand om hur de nordiska länderna definierar sina respektive nationella intressen över tid och i perspektiv av rådande politiska lägen. Det är förklaringen till att storslagna projekt som planerna på ett neutralt skandinaviskt försvarsförbund 1948–49 strandade och i stället, liksom Nordek på 1960-talet, resulterade i olika nationella vägval.

Men mest påtagligt är att de hotfulla orden från den svenska regeringen helt förbiser det som är den verkliga kärnan. Slitstyrkan i det nordiska samarbetet är vardagen. Myndigheter emellan. Kommuner emellan. I näringslivet. Och folk till folk.

Gästledare i Svenska Dagbladet 2/9 2020.

Read More