Vissa händelser kan vara så dramatiska eller omvälvande att de för alltid har en och samma fråga knuten till sig: Vad gjorde du den dagen? I dag – i samma fjällidyll på mitt norska sommarfjäll i Valdres – kommer jag mycket väl ihåg den 22 juli 2011. Chocken. Förvirringen. Gråten. Samma känslor som så många upplevde i Stockholm 2017 i samband med terrordådet på Drottninggatan.

På eftermiddagen rämnade idyllen. Klockan 15.26 såg jag på Aftenpostens hemsida att en bomb hade exploderat i regeringskvarteret. En och en halv timme senare kom först vaga men sedan allt hemskare uppgifter om skottlossning på det socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF:s sommarläger på Utøya utanför Oslo.

Vi ringde och messade vänner och släktingar i Norge med en och samma fråga: Är allt väl hos er? När bilden klarnat visade det sig att svaret, som för så många andra, var ”nästan”. ”Vi har klarat oss, men vår sons bäste vän…”. Runt om i hela Norge fanns sörjande familjer med en tom plats vid middagsbordet.

Åtta personer dog i bombattentatet i Oslo. På Utøya sköt Anders Behring Breivik ihjäl 69 personer. En pojke drunknade när han simmande försökte komma undan mördaren. En annan dog efter att ha fallit under flykten. I terroråtalet mot Breivik ingick inte bara de mördade, utan även nio mordförsök i Oslo och 33 på Utøya. Om alla inne i departementet, på gatan och på Utøya hade tagits med hade det omfattat 600–800 personer.

I rättegången redovisade åklagaren plågsamt metodiskt gärningen – alltmedan gärningsmannen lyssnade självbelåtet. Breivik erkände inte skuld, utan såg sig i sin förvrängda islamofobiska världsbild som nationens räddare. Domen föll den 27 augusti 2012 och löd på 21 års fängelse.

I efterdyningarna av attentaten tillsattes en oberoende utredning för att ge svar på exakt vad som hänt och hur det hade kunnat hända. När 22 juli-kommissionen redovisade sina slutsatser på 500 sidor den 13 augusti 2012 var domen hård. Bombdådet i regeringskvarteret hade kunnat förhindras – om regeringen hade tagit varningar och råd på allvar. På Utøya hade konsekvenserna kunnat bli mindre allvarliga – om polisen inte hade haft stora brister i planering och tekniska system. Säkerhetspolisen borde ha använt sig av andra metoder för att öka möjligheten att ”hitta” Breivik.

Staten hade sviktat. Agerat som om ”det inte kunde hända här”. Kritiken har lett till att beredskapen har höjts, men som 21-årige Philip Manshaus demonstrerade hösten 2019 – i samma anda som Breivik – är det ändå omöjligt att förutse allt. Manhaus mördade först sin yngre halvsyster Johanne Zhangija Ihle-Hansen och satte sedan kursen mot en moské, där han dock blev övermannad.

Efter 22 juli 2011 stod ett slags kärleksbudskap i fokus, men det har inte hjälpt. I själva verket har det blivit mer av högerradikalism- och extremism. I den norska säkerhetspolisen PST:s hotutvärdering 2021 klassas terrorhotet från högerextrema för andra året i rad som lika stort som det från islamister.

Inför tioårsdagen har historien återkallats i form av bland annat minnesböcker, tv-dokumentärer och tidningsreportage. Överlevare har berättat om traumat men också om hur det känns att bli hånad i sociala medier för att vara just det. Samtidigt har AUF lyft en politisk dimension som man menar valdes bort i krishanteringen efter Breiviks attentat: att det var riktat mot socialdemokratin och dess ungdomsorganisation.

Då, 2011, valde statsminister Jens Stoltenberg att samla nationen genom att framställa terroristdådet som riktat mot demokratin och inte mot partiet. Andra inom Arbeiderpartiet och i AUF hade hellre velat ha en politisk uppgörelse med det tankegods som man menar drev Breivik. Det kravet har nu återkommit med AUF-ordförandens ord i NRK i april: ”Det mangler et oppgjør med verdisynet, konspirasjonsteoriene og det politiske hatet bak terrorangrepet.”

AUF vill ha en ny 22 juli-kommission som tar sig an dessa frågor, men det framstår som något svävande vad en sådan ska göra. Kunskapsläget har blivit så mycket bättre. Sedan 2011 har terrorism och våldsbejakande extremism blivit ett stort forskningsfält både i Norge och internationellt, men kanhända skulle kommissionen kunna initiera någon ny infallsvinkel.

Det råder inte heller någon brist på avståndstagande. Kritik och debatt har inte saknats när det gäller uttalanden från enskilda politiker som Fremskrittspartiets Sylvi Listhaug eller för den delen det statliga ekonomiska stödet till ett högerradikalt nätforum.

Mindre välbetänkt vore hur som helst en norsk motsvarighet till svenska Delmis rapport ”Interaktiv rasism på internet, i pressen och politiken” med dess utpekande av enskilda offentliga personer som medansvariga för en normalisering av främlingsfientlighet och rasism i debatten om migration. Allt med rapportsyftet att ”skapa förståelse för hur samtida rasistiska och främlingsfientliga föreställningar formas och distribueras i Sverige”.

22 juli 2011 är en dag som man egentligen vill glömma men som ska uppmärksammas och tankarna ska gå till de drabbade. Till dem vars liv släcktes. Till överlevande som inte kan glömma, till anhöriga som fortsätter sörja – och till alla dem som ryckte in i nödens stund och som också de har värkande ärr.

I dag ringer kyrkklockorna runt om i Norge. I åminnelse.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 22 juli 2021.

Read More