Claes Arvidsson

Archive
Svensk politik

TU-160, världens största bombplan flög nyligen för första gången över Östersjön. Dimitrij Donskoj, världens största atomdrivna ubåt kan snart siktas i Östersjön tillsammans med andra delar av den ryska Norra flottan. Det är exempel på hur Putin projicerar makt men det sker också genom ökad permanent militär förmåga. Som genom ambitionen att etablera en no-go-zon (A2AD bubbla) med Kaliningrad som bas.

Och till hösten är det dags för den ryska–vitryska storövningen Zapad omfattande, har det uppskattats, 100 000 soldater. Mottot blir det vanliga: anfall är bästa försvar.

Kort sagt, det är mycket – och det inkluderar risken för incidenter i luftrummet som går över styr. Spänningsnivån har ökat under många år, och det är en spänning som kommer att vara länge. För Putinland är Väst fiende.

I Sverige kan reaktionen efter Krim 2014 sammanfattas med orden sent ska syndaren vakna, och det är förstås bra mycket bättre än den tidigare slå-dövörat-till-politiken (se min bok Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige). Ännu bättre vore dock om den allt mörkare hotbild som försvarspolitikerna vältaligt beskriver fick sin motsvarighet i den förda politiken.

Kort sagt, det duger inte att bara gnälla över Putin. Och möjligheter saknas inte. En del med en politisk prislapp för regeringen (Nato-medlemskap). Andra kostar bara pengar men kräver också politisk vilja. Poängen är att vi bestämmer själva.

Partierna bakom försvarsbeslutet 2015 (S, MP, M, C och KD) förhandlar som bäst om hur mycket som ska tillföras försvaret 2018-2020. Det vill säga hur mycket vi är beredda att betala för att bidra till stabiliteten i Östersjöregionen? Annorlunda uttryckt: Hur mycket är Sveriges fred värd?

Utgångsläget är inte direkt lysande. Efter år av minskad nationell förmåga beskrevs försvarsbeslutet 2015 som en historisk satsning på dryga 10 miljarder kronor till 2020, men det innebär i själva verket att anslagets andel av BNP sjunker. ÖB har för sin del flaggat för ett tillskott på 6,5 miljarder kronor för att täcka fördyringar och i en hemlig bilaga äskat ytterligare 9 miljarder kronor.

Och visst, det kommer att bli en förstärkning av försvaret. Mer oklart är hur stor anslagsökningen blir och när den infaller i tiden. Båda delarna påverkar verkansgraden.

Ett problem för regeringens chefsförhandlare Peter Hultqvist är att det är finansminister Andersson som håller i kulorna. Så det är egentligen förhandlingar på två plan. En om anslagsnivå och prioriteringar i försvaret. En i regeringen om gudarna vet vad.

Samtidigt brådskar det att komma till avslut. 29 juni har Hultqvist inbjudits att delta i Natos försvarsministermöte i Bryssel. Överst på agendan står Donald Trumps fråga: Hur mycket mer pengar blir det till försvaret? Det är inte någon dålig gissning att USA:s försvarsminister Mattis vid mötet förväntar sig att få betalt för trygghetsskapande ord om Sverige som ”vän och allierad”.
Kort sagt, mer kulor.

Men det är inte därför Sverige ska ha mer försvar. Allianser och samarbeten är komplement – nödvändiga men inte tillräckliga – till en grundläggande nationell försvarsförmåga.

Gästledare Svenska Dagbladet 27/6 2017.

Read More

Det blev ett himla hallå när ÖB Sverker Göranson på nyåret 2012 i en intervju i Svenska Dagbladet diagnosticerade tillståndet i det svenska försvaret. Sverige skulle hålla stånd en vecka i en anfallsriktning. Dock bara under förutsättning att rekryteringen till yrkesförsvaret fungerade och att anslaget ökade rejält. Och siktet var inställt på 2020.

ÖB fick svar på tal av statsminister Fredrik Reinfeldt som avfärdade det hela med att försvaret var ett särintresse. Svenska folket kunde sova lugnt. Socialdemokraterna gnuggade händer över den kritiska debatten, men det var allt. Jo, förstås, man körde en Pontius Pilatus.

Krim 2014 blev vändpunkt – om än allvaret ändå ännu inte riktigt sjunkit in. Georgienkriget 2008 borde ha väckt det sovande folket i regering och riksdag men det var bara dåvarande Folkpartiet som ändrade kurs.

I boken ”Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige” (Penna till papper bokförlag) följer jag skeendet under mer än ett decennium. Artikelsamlingen är ett samtidsdokument med hågkomster från en tid när Socialdemokraternas försvarspolitik bestod i att lägga ned det mesta utom värnplikten, och lågpunkter som ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegrens tweet från oktober 2012:

samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.

Fritt fall är en minneskavalkad över en politik som man helst vill, men inte ska glömma. Den summerar till ett kollektivt politiskt misslyckande. I praktiken skrotades det nationella försvaret. Och det som var lätt att rasera är tungt att bygga upp igen.

Visst kan man se sig om i vrede över fallissemanget men viktigare är ändå att se vad det finns att lära. Hur kunde det bli som det blev? Vid ett seminarium i veckan diskuterades – med Fritt fall som bakgrund – misslyckandets mekanismer. Några hållpunkter.

Kalla krigets slut och det därpå följande behovet av att ställa om invasionsförsvaret är en självklar utgångspunkt. Gulfkriget påverkade synen på hur krig bedrivs. Balkankriget gav både erfarenheter och en framtidsriktning. Försvarsmakten sökte efter en ny mening med livet i långt-bort-i-stan. Från politisk sida hägrade möjligheten att föra över resurser från försvar till mer politiskt relevanta nyttigheter.

Försvaret passar inte heller riktigt in i en politisk verklighet som handlar om behovstillfredsställelse av väljarna här och nu (den politiska motsvarigheten till veckokapitalismen). Försvarsmakten ska ju dessutom helst inte behöva användas.

Det politiska systemet har svårt att ta in långsamt växande risker. Först vid kris blir det action. Det problemet kan också ses i perspektivet av den svenska konsensuskulturen. Om åsiktskorridoren är trång – och det var den länge i fråga om försvar och säkerhet – blir debatten därefter.

Politiken bars upp av en föreställning om evig fred i Europa. Göran Persson trodde sig i lugn och ro kunna kuckla med V och MP. Reinfeldt kunde visa att M var nytt genom att köra över försvaret. Men framtiden är alltid oviss. Lärdomen är att det måste finnas en infrastruktur för fred, ett integritetsförsvar. En grund att stå på.

Och som Sverker Göranson nyligen slog fast behöver Sverige också bli fullvärdig medlem i Nato. S-strategin är att förlita sig på USA, men att försvarsminister Mattis säger sig stå vid Sveriges sida får inte bli sovkudde. I morgon kanske det i stället är president Trump som (inte) står där.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/5 2017.

Read More

Jonas Sjöstedts parti bildades för hundra år sedan imorgon lördag. Det var när de svenska bolsjevikerna bröt sig ur SAP och bildade SSV, Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Numera heter jubilaren bara Vänsterpartiet, men vägen dit har gått via Sveriges kommunistiska parti och Vänsterpartiet kommunisterna (och ytterligare fem partisplittringar).

Det är alltså i K:et som V har sina rötter. Och det är blodig historia.
SKP var inte bara revolutionsromantiskt så där i största allmänhet utan blev Kremls (betalda) röst i Sverige. I vått och torrt. Stalins allians med Hitler 1939 var fina grejor. Annekteringen av de baltiska staterna 1940 var en demokratisk höjdpunkt. Den stora terrorn. Allt förnekades. Allt som Sovjetunionen gjorde var rätt. Faktiskt rena paradiset på jorden. Som också borde bli den svenska modellen

Relationerna till Moskva svalnade när eurokommunismen gjorde sitt intåg i partiet på 1960-talet men de tog inte slut förrän Berlinmuren föll 1989. Det är ett förflutet som Vänsterpartiet inte har känt sig bekvämt att ta itu med, men en historia som är väl beskriven i Staffan Skotts ”Liken i garderoben lever än. Undanflykternas mästare. Om Vänsterpartiets förflutna 1918-1998” (Hjalmarson & Högberg 2000).

Kom nya tider och nya socialistiska föregångsländer. Kuba förstås, Vietnam och Kambodja. Alla med en sak gemensamt: Våld och förtryck i namn av framtida socialistisk frälsning. Vänsterpartiet (och andra) blundade och mässade på som zombies om framstegen.

Kom ännu nyare tider. Vänsterpartiets hopp ställdes till Hugo Chavez – framställd som Latinamerikas återfödde Simon Bolivar – vars Venezuela blev det nya drömlandet. Också den drömmen har slutat i en mardröm. Det slår aldrig fel. Varken det ena eller det andra.

Historien om hundraåringen som steg ut ur ett parti är en berättelse om ränder som inte riktigt vill gå ur. Vänsterpartiet ordnar aldrig några demonstrationer utanför ryska ambassaden eller för den delen Venezuelas. USA, EU, NATO är fortfarande det som V gillar att tycka illa om. Och som alla vänsterpopulistiska partier trivs man bäst som ovän till frihandel.

K:et i partinamnet försvann 1990 och nu vill Jonas Sjöstedt allra mest vara den offentliga välfärdens röde riddare. V vill också vara med på gröna och rosa tåget, men i grunden präglas fortfarande samhällsanalysen av att världen ses genom k-märkta glasögon. Det klasslösa samhället hägrar.

I partiprogrammet (på lättläst svenska) slås det fast att ”hela världen har ett kapitalistiskt system” och det ”handlar bara om att tjäna mer och mer pengar”. Det är man emot. Så här funkar det:

”Vissa människor är väldigt fattiga och saknar makt och andra är väldigt rika och mäktiga. De allra flesta kvinnor och män i världen säljer sin arbetskraft i privata företag eller åt staten. De har inte så mycket pengar att det ger någon makt i samhället och kan inte besluta över andras arbete eller produktionen av varor och tjänster. De är arbetarklassen.

Mot dem står borgarklassen. Borgarklassen är de få människor som äger och kontrollerar pengar så pass mycket att de får makt i samhället. De bestämmer över produktionen av varor och kontrollerar andras arbete. Arbetarklassen blir förtryckt av borgarklassen.”

Så det är samma visa som det alltid varit. En väldigt stor skillnad är att eko-fem-marxisterna nu i praktiken sitter i regeringen – och vill göra ”revolution” 2017 genom införande av offentligt monopol i vård, skola, omsorg. Autopiloten är påslagen – med Stefan Löfven i förarsätet.

Gästledare i Svenska Dagbladet 12/5 2017.

Read More

Häxjakten måste få ett slut! Så löd rubriken i början av året när Aftonbladets kulturredaktion försvarade sig mot att ha lyfts fram som den redaktion i mainstreammedia som allra mest visserligen skriver på svenska men pratar ”putinska” (AB 9/1). Slutsatsen drogs i en granskning av forskarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Strategic Studies. Artikeln Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: The Swedish Case är synnerligen läsvärd.

Det som kontroversen handlar om är rapporteringen om Ukraina och beskrivningen av Aftonbladet kultur som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt vänsternarrativ” (inklusive exempel på fakenews). Samma slutsats drogs för övrigt förra året i en rapport om mediebevakningen av kriget i Ukraina från det finska Utrikespolitiska institutet. Fast där kallades det för det ryska narrativet.

Forskarna avslöjade också att flera medarbetare på kulturredaktionen varit aktiva bland annat i Kreml närstående nätsammanhang – och i debattens efterdyningar kom det fram mer än så (Expr 18/1).

Ett led i informationskriget

Chefen för det hela, nån-slags-kommunisten Åsa Linderborg, avvisade först kritiken med att ”vi problematiserar och skriver om Ryssland på ett lite annorlunda sätt till exempel har vi uppmärksammat fascistiska rörelser i Ukraina”. Ett par dagar senare uppmanade hon i en artikel till att Försvara det fria ordet (AB 10/1). I Linderborgs läsning är forskningsrapporten ett led i ett pågående informationskrig där alla som inte vill gå med i ”krigsalliansen” (Nato) ska misstänkliggöras.

Andra mediers rapportering om Ryssland beskrevs som ett ”hysteriskt självspelande piano” och vidare ”man vill hellre att vi ska sjunga gospel med Trump och Orban än att vi ska stå alliansfria”.

En konspiration alltså.

I en stödartikel av en extern skribent (Jan Scherman) följdes temat upp med att så tvivel om myndigheternas trovärdigt i fråga om hotbilden mot Sverige (AB 12/1). Egentligen handlar allt bara om att få Sverige med i Nato och kraftigt ökade försvarsanslag. Som, underförstått, alltså inte behövs. Varken det ena eller andra. Den påstådda logiken hos dem som varnar för en allt mörkare hotbild, är att Ryssland anföll Sverige 1809 och har det hänt förr kan det hända igen.

Alltså finns inget ryskt hot. Ska vi förstå.

Media avfärdas som okritiska. Alltså inte att lita på.

Detsamma gäller forskarna.

En annan angreppspunkt mot Kragh och Åsberg från Linderborg och andra, är påståenden om bristande vetenskaplighet. Fem anmälningar har också skickats till Nämnden för utredning av oredlighet i forskning, bland andra av ”’Egor Putilov’, avslöjad som SD-desinformatör, filmaren och debattören Maj Wechselmann, vänsterpartisten Lars Drake och Carl Meurling, en affärsman med tidigare SD-kopplingar”. (Expr 5/4).

Tio forskare i facket har tillbakavisat anklagelserna både vad gäller metod och inriktning (UNT 17/2).

Dessutom. Det blir lätt komiskt när en granskning av åsiktsbildning i alla mediekanaler betecknas som åsiktsregistrering. Mindre lustigt är det Kragh utsatts för efter publiceringen av artikeln: ”Anonyma hot har inkommit från både höger- och vänsterradikala miljöer, attacker har skett i ryska mediekanaler som RT och Sputnik liksom ett allvarligt IT-angrepp, och till universitetet inkommer uppmaningar att avskeda honom…” (UNT 17/2).

Som eko från Kreml

Vad kan man säga? Det vill säga mer än att vänstern är som den alltid har varit. Men Linderborg säger dessutom att ”ironiskt nog börjar Sverige bli som Ryssland, avviker man från linjen får man en reprimand”. Eller som en av Linderborgs medarbetare, uttryckte saken på radiokanalen Echo Moskvas hemsida – att Aftonbladet kultur är ”den reella yttrandefrihetens sista ö i Sverige” (SvD 31/3).

Kort sagt, det är som ett eko från Moskva: egentligen är det inte någon skillnad mellan vår ryska demokratur och er demokrati.

Det verkligt intressanta i vår tid är att utblicken från vänster strukturellt passar som hand i handske i den verklighetsbild som också kolporteras av antietablissemangets företrädare till höger. Kritik i sak förvandlas till hot mot det fria ordet. Lita inte på myndigheterna – eller experterna. Inte heller på mainstreammedia. Eliten konspirerar.

Just dessa stämningar försöker Ryssland anknyta till och underblåsa. Med ”operatörer”, men också med hjälp av ”ovetande aktörer” till höger och till vänster i politiken.

Som på Sovjettiden

På sätt och vis är det synd att debatten helt kommit att fokusera på Aftonbladet kultur, eftersom den slagsidan egentligen inte är någon nyhet. För i artikeln visar Kragh och Åsberg hur den ryska utrikespolitiken mot Sverige ändrades efter Ukrainakrigets utbrott och den ryska annekteringen av Krim 2014. Det handlar både om offentlig diplomati och s k aktiva åtgärder – allt med ett tänk och en taktik förankrad i Sovjettiden.

Via nyhetskanalen Sputnik spreds budskapet om ett aggressivt Nato, ett EU på dekis och ett inringat Ryssland. Forskarna visar också hur man arbetar med andra medel som förfalskningar, desinformation, militära hot och inflytandeagenter.

Ett exempel på desinformation är det falska brevet från försvarsminister Hultqvist till Bofors med gratulationer till försäljningen av artilleripjäsen Archer till Ukraina. I ett annat falskt brev lovade en svensk åklagare att inte ingripa mot ukrainska krigsförbrytare.

Militära hot hör till bilden, som när utrikesminister Lavrov förra våren varnade för att Ryssland skulle se sig nödgat att ”vidta nödvändiga åtgärder” om Sverige gick med i Nato. Det skedde samtidigt som det pågick en debatt inför ett riksdagsbeslut om fördjupat svenskt samarbete med Nato – och en allt mer intensiv diskussion om att Sverige borde ta steget full ut. Bli Nato-medlem.

Lavrov sade inte vad åtgärderna skulle innebära. Det gjorde dock den statliga nyhetstjänsten Ria Novosti, som målade upp en nyhetsbild fylld av robotvapen, ubåtar och kärnvapen.

Till saken hör att det centrala argumentet hos de svenska Nato-motståndarna är att mer Nato för svensk del ökar spänningarna i Östersjöområdet.

Då som nu är taktiken att vända sig till anti-etablissemanget av olika politiska schatteringar och skapa osäkerhet om medborgarnas tilltro till det politiska systemets integritet. Och bäst lyckas man när budskapet hittar legitima bärare hos oss, som tar rösten från Kreml vidare som sin egen.

Keep cool – ha koll

Effekten av de ryska försöken att påverka i Sverige ska inte överdrivas, men i det anti-klimat som nu lägger sig över Europa ska betydelsen inte heller underskattas – och då inte minst i Nato-frågan. Det gäller att vara cool. Att ha koll är dock en fråga om rikets säkerhet – också för att kunna ge konsumentupplysning till medborgarna. Tänk Brexit. Tänk Vita huset. Tänk presidentvalet i Frankrike. Och 2018 är det riksdagsval i Sverige.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 24/4 2017.

Read More

Inget är svårare att sia om än framtiden. En sak är dock i alla är säker nämligen att ”framtiden är inte vad den har varit”. Det är inte många år sedan svensk försvars- och säkerhetspolitik baserades på en framtid med evig fred i Europa. Nu finns funderingar på att åter förse de svenska hushållen med bruksanvisningen Om kriget kommer.

Samtidigt har det blivit allt svårare att orientera sig på den säkerhetspolitiska kartan. Den bär mer prägel av ett kalejdoskop i rörelse än en klar bild.

Inget illustrerar bristen på tydlighet mer än den nya amerikanska administrationen. Visst, Trumps syn på Nato representerar en fortsättning på en långsiktig trend av allt mindre amerikanskt ledarskap för försvarsalliansen. Kravet på ett ökat europeiskt ansvarstagande mätt i försvarsanslagens storlek är inte heller nytt.

Det nya är att Trump gett uttryck för en fundamental misstro mot Nato genom att beskriva alliansen som obsolet. Är USA fortfarande villigt att hylla sitt åtagande, ytterst i form av artikel 5? Att försvarsminister Mattis och andra säger lugnande ord, är en klen tröst. Det går inte heller dra en lättnadens suck bara för att den osäkerhetsskapande säkerhetsrådgivaren Michel Flynn ersatts att ett säkert kort genom general McMaster. Trump har sista ordet.

Vicepresident Pence har sagt lugnande ord om USA och EU. Men också här har förstås Trump sista ordet – och vad presidenten anser understryks av Brexithyllningarna.

I Trumps värld kan multilaterala organisationer sammanfattas i ett ord: Bad.

EU funderar på sin framtid och ska i december ha enats kring just framtiden. Enigheten är dock inte påfallande – om det mesta. Från hur hantera Ryssland till vad göra med Polen? Och vad göra om Marine Le Pen skulle vinna det franska presidentvalet. Det blir i praktiken att säga adjö till EU.

Britterna funderar för sin del på hur man ska göra sig relevanta i Europa efter sitt eget adjö till EU. Mer Nato är en väg. En annan är ökat bilateralt försvarssamarbete med Frankrike. I bilden ingår att med UK ute ur EU och med Trump inne i Vita huset blir Tyskland en ännu viktigare spelare – också vad gäller försvar och säkerhet. Försvarsminister von der Leye har lanserat idén att Tyskland ska ta en ledande roll i Nato, som också skulle inkludera en viss integration av mindre staters försvarsmakter.

Kanhända en god tanke, men det är knappast säkert att den skulle tas väl emot på alla håll. Historien talar emot det.

Som en konstant finns fortsatt rysk militär upprustning (förmåga) i kombination med intressesfärspolitik och globala stormaktsambitioner (politisk vilja). Visst, ”alla” talar fortfarande fördömande om kriget mot Ukraina, men i praktiken är den ingen som förväntar sig annat än att Krim ska förbli ryskt. I stället ökar Putin trycket i östra Ukraina. Och i Baltikum.

En deal med Trump som innehöll en uppmjukning av sanktionspolitiken vore en triumf för Kreml.

När Margot Wallström mötte Sergej Lavrov i Moskva betonade hon att Sverige bestämmer sin egen säkerhetspolitik men ger i verkligheten Putin veto mot Natomedlemskap. Samtidigt innebär Trump ett grundskott mot Hultqvistdoktrinen med amerikanskt försvarssamarbete som grundbult i ett ”säkerhetsnätverk”.

Saken blir varken säkrare av svensk Trumpkritik eller att Sverige är det land som Trumparna allra mest gillar att hata.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 2 2017.

Read More

Hot och risker har blivit ett globalt överskottsfenomen. Från fattigdomsproblem och konflikter långt från Sverige – till ett Europa i sönderfall och en växande rysk hotbild i Östersjön. Efter Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet ökar osäkerheten dramatiskt.

Att säga upp Iranavtalet, som är ett av Trumps vallöften, skulle skaka om i hela Mellanöstern och med spill over till Europa. Men kanske blir det bara marginella förändringar? Det är mesta är oklart i presidentens utrikespolitik. Ändå går det att dra oroande slutsatser om framtiden utifrån Trumps personlighet och politiska utblick.

Donald Trump är auktoritär, lättkränkt och impulsiv. Vet bäst men på lösan grund. Trump kommer att vilja vara den största alfahannen på den internationella scenen med den övergripande handlingsstrategin att göra ”deals”. Som gör att Trump känner sig som vinnare.

Redan som blivande president hann Trump trampa i klaveret genom att bryta den diplomatiska ritualen kring Taiwan och Ett-Kina-politiken. Kina reagerade förstås surt, men i stället för att försöka bilägga trampade Trump på med tweets om de dumma kineserna. Han skulle ha sista ordet.

Kanske slutar det med krig på Taiwan. Eller handelskrig mellan USA och Kina. Tanken svindlar men den måste tänkas.

Men finns det då inte regler och processer som begränsar presidentens handlingsutrymme? Jo, men Trump har både som affärsman och politiker visat att regelefterlevnad inte är ett rättesnöre. Trump är dessutom oberoende av sitt eget parti – och det är en öppen fråga hur mycket republikanerna i Kongressen är villiga att gå emot sin president. Ett test blir utredningen om Putins inblandning i valrörelsen.

Trump gick till val med en slogan Make America Great Again. Det ska ske inom ramen för en utrikespolitik som ryms i orden nationalistisk isolationism. I praktiken innebär denna att USA abdikerar från den roll som systemgarant – för internationell frihandel, demokrati och säkerhet i Väst – som landet haft sedan 1945.

Det blir i sådana fall ett geopolitiskt jordskred som inte bådar gott och särskilt inte för mindre stater som Sverige. Än dystrare i ett närområdesperspektiv är Trumps vänskapspolitik vis-a-vis Ryssland. Detta samtidigt som Trump ser brexit som en framgång och har förklarat Nato för obsolet. Ett litet ljus i mörkret är att det politiska trycket har ökat på Europa att ta ett större ansvar för den egna säkerheten.

Den norske forskaren Anders Romarheim har betecknat Trumps utrikespolitik som dominant bilateralism. För det multilateralistiskt lagda Sverige som med ett lite försvar har USA som tyngsta ankare i säkerhetspolitiken blir framtidsscenarierna alarmerande. Så vad göra?

Efter valsegern fick statsministern en påringning från Trump Tower. Löfven sade i en kommentar att det var mycket i Trumps politik som behövde förtydligas och en tidig kontakt var viktig. Det gav möjlighet till dialog. Tanken på svenskt inflytande är förstås vacker, men säger mer om regeringens självbild än Sveriges tyngd i Trumps värld.

Men man ska kanske inte underskatta att Sverige har en sak som är åtråvärd för Trump. Det handlar om Vattenfall och den helstatliga energijättens planer på att bygga vindkraftverk utanför den skotska Nordsjökusten. Trump har hittills förgäves försökt att stoppa anläggningen, som han menar stör den fina utsikten från hans golfbana.

Men trots den politiska godbiten borde Stefan Löfven fundera över de till buds stående alternativen för att öka vår och andras säkerhet i Europa.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 2017.

Read More

Det kan ikke utelukkes at Fredrik Reinfeldt kunne ha blitt president for EUs øverste organ Det europeiske rådet istedenfor den tidligere polske statsministeren Donald Tusk. Med seg i bagasjen hadde han en vellykket reformpolitikk på hjemmebane, og i EU hadde den svenske statsministeren håndtert det svenske lederskapet i 2009 med bravur. I den borgerlige regjeringsalliansen var han primus inter pares, og den første i sitt eget parti.

En rosa planet

I stedet stilte Moderaternas leder til valg i 2014 for å bli enda mer historisk enn han allerede var – ved å sikre en tredje valgseier. Samme septemberkveld som stemmetellingen viste at Alliansen hadde tapt, gikk Reinfeldt av. Siden har karrieren skranglet. Han tilbyr konsulenttjenester og skriver bøker. Nå skal han også bli programleder på TV og snakke med andre tidligere toppolitikere.

Om man ønsker å peke på ett enkelt, politisk utspill i valgkampen i 2014 som felte den borgerlige regjeringen, er det Reinfeldts berømte tale om at svenskene må «åpne sine hjerter».

Han fortsetter å argumentere for denne hjertesaken i høstens bok «Nya livet», og med sterkt trykk på at flyktninger og migranter er økonomisk lønnsomme. Grunnen er at Sverige trenger flere som arbeider, og vel kan integreringen ta tid, men over tid løser regnestykket seg for alles beste. Dessuten er det så humant.

Det er vanskelig å begripe hvilken rosenrød planet Reinfeldt befinner seg på. «Fornektelsens planet», ville Mikael Sandström svart, om han fikk spørsmålet stilt.

Sandström er ikke hvem som helst, men bidro til å skape både Nye Moderaterna og den borgerlige alliansen som beredet grunnen for valgseieren og regjeringsskiftet i 2006. Siden var han Reinfeldts nærmeste mann i løpet av den åtte år lange statsministerperioden.

I en kjempelang artikkel, «De gode intensjonene og det bergeløse havariet» i tidsskriftet Kvartal, trekker Sandström konklusjonen at den humane migrasjonspolitikken er død, og at det ei heller er mulig å gjenopplive den.

Hvorfor? På grunn av en altfor stor vilje til å vise godhet, og altfor liten forståelse for problemene som følger av høy innvandring over et kort tidsrom. Nå finnes det ingen enkle løsninger, bare store målsetingskonflikter. Uansett hvordan Sverige velger å håndtere situasjonen, kommer mennesker likevel til å ha det fælt. Det er med andre ord humanismens mørke, inhumane bakside.

Unormalt gode

Sandström advarer mot å tro at krisen er over. I år ventes 29.000 asylsøkere, som er få sammenlignet med de siste årene, men et tall som tidligere ville blitt betraktet som urovekkende. I tillegg kommer familieinnvandring.

Samtidig har Sverige et mottakssystem som er i ferd med å knekke med saksbehandlingstider som forventes å øke til gjennomsnittlig 15 måneder. Mange som søker asyl, får avslag – og mange som får asyl, kommer til å havne i et langvarig eller permanent utenforskap. I kommune-Sverige hoper problemene seg opp i spørsmål om arbeidsmarked, skole og bolig. Til dette hører også «kollisjoner som følge av ulike kulturelle normer og oppfatninger».

Å vende tilbake til den gamle humane politikken er heller ikke mulig, siden den ikke er mulig å forene med velferdsstaten i dens nåværende form.

Det kan være lett å legge skylden for problemene på krig og elendighet i en dyster verden. Sandström er imidlertid krystallklar i spørsmålet om hvor hunden ligger begravet:

«Ansvaret for at situasjonen ble så alvorlig i Sverige, er imidlertid vårt. Flere regjeringer, ikke minst den som jeg arbeidet for i åtte år, har forsømt plikten å ta avgjørelser som var nødvendige for å gjøre den svenske innvandringspolitikken bærekraftig.»

Problemet var at Sverige valgte å være unormalt gode. Sandström går ikke inn på dette spørsmålet, men en annen politikk hadde vært mulig å drive for Moderaterna. Før valget i 2010. Før oppgjøret med Miljøpartiet i 2011. Og i 2013, da migrasjonsministeren nevnte ordet «mengder», men fikk en kald skulder av Reinfeldt. Det var først trykket fra 10.000 asylsøkere i uken som fikk Moderaterna til å slippe taket – og slippe fram stemmene som ville valgt en annen politikk.

Tre blokker består

Det Sandström heller ikke tar opp, er at det i tillegg til den gode viljen finnes en annen forklaring på det politiske havariet. Sverigedemokratenes framgang i opinionen forårsaket at partipolitikken kom før sakspolitikken. Åkesson ble problemet som skulle løses, i motsetning til det å løse problemene. Og det gjaldt naturligvis ikke bare for Moderaterna. I det hele tatt kom debattklimaet om flyktninger og migranter til å bli preget av mistenkeliggjøring og tassende føtter.

Til tross for at migrasjonspolitikkens grenser har blitt satt på EUs minimumsnivå, og at SD med det havnet på sidelinjen, har verken Moderaterna (eller Socialdemokraterna) fått noe tydelig utbytte i opinionen. Med stor sannsynlighet kommer det til å bli mer kaotisk i Sverige fremover, og derfor er det heller ikke sannsynlig at de får en stor (hvis noen overhodet) velgerstrøm tilbake fra SD.

Selv med slike velgerbevegelser tyder alt likevel på at den kompliserte, politiske stillingen med tre blokker uten egen majoritet i Riksdagen, kommer til å bestå etter valget i 2018.

Regjeringsspørsmålet burde likevel ikke få overskygge det akutte behovet for en nasjonal dugnad som må til for å få en bedre integrering. Derfor gjelder det å grave betingelsesløst videre i politikkens verktøykasse. Det handler om hvordan Sverige skal utvikles i årtiene fremover.

Krönika i Verdens Gang 16/12 2016.

Read More

Plötsligt händer det. Likt en fågel Fenix flyger den markbaserade kustroboten RBS 15 igen. Systemet skrotades som ett led i avvecklingen av det nationella försvaret, men Försvarsmakten och FMV har letat delar och lyckats sätta ihop ett hemligt antal enheter. Det stärker försvarsförmågan. Gör tröskeln en smula högre att ta sig över.

Det ändrar dock inte bilden av att infrastrukturen för fred och säkerhet behöver rustas upp rejält för att blir mer krigsavhållande. Till dels kan RBS 15-metoden användas. Det finns mer förtidspensionerad materiel att hämta i ladorna. Till exempel det skrotbeslutade radarsystemet ArtE 740. Men den sortens kreativt tänkande räcker inte. Till och med ÖB Micael Bydén har fått nog. Han har slutat att gilla läget (nu ska vi fullfölja försvarsbeslutet 2015) och betonade nyligen i ett tal i Kungliga Krigsvetenskaps-akademien behovet att utveckla en ”robust försvarsförmåga” som rör ”hela kedjan från underrättelseinhämtning, rörlighet, verkan, skydd och logistik”.

Bydén var tydlig om hotbilden. Han skrädde inte orden i fråga om Rysslands ambitioner i kombination med växande militär förmåga. Därför går det inte att vila på hanen, utan återtaget måste inledas redan nu för att kunna hålla den ”operativa risktagningen” på en rimlig nivå. Ett annat sätt att uttrycka saken är att styrkebalansen i Östersjöregionen blir alltmer negativ.

Den sedan länge kända slutsatsen är att det behövs mer pengar i fredens tjänst – och extra mycket eftersom Sverige inte är medlem av Nato.

Försvarsminister Peter Hultqvist håller dock fast vid den gamla kartan trots att terrängen ändrat sig: En ny försvarsberedning ska tillsättas 2017 och grubbla med sikte på beslut 2020. Hultqvists mest dräpande argument för att först om flera år reagera på en skärpt hotbild, är att det tar så lång tid att bygga upp den militära förmågan!

Man kan säga mycket bra om Hultqvist men det här är inte bra. Det framstår inte heller som höjden av försvarsministerkonst att i skymningstid skrota JAS C/D-flottan för att hämta delar till nyproduktionen av JAS E. Detsamma gäller valet att inte förbandssätta de 24 artilleripjäser av märket Archer som Norge valde att inte köpa. Det skulle fördubbla den svenska kapaciteten.

Men pengarna, var ska de tas? Med sitt förslag på DN Debatt att göra en engångsupplåning av 35 miljarder kronor för att komma i kapp ökade den moderate Europaparlamentariker Gunnar Hökmark trycket i debatten. Och på sina moderata partivänner att visa mer tåga i försvarspolitiken än krav på att Försvarsberedningen ska kallas in för att prata.

Mycket kan göras och det låter sig bäst göras genom att först uppdra åt ÖB Micael Bydén att ta fram en att-göra-lista med en läsanvisning som kopplar ihop nya förmågor med hotbilden. På kort och lång sikt. Sedan får politiken ta vid. Samtidigt bör Sverige ange en framtida ambition att uppfylla Nato:s – och numera även Europaparlamentets – tvåprocentsmål för försvarsutgifterna. Omtaget är ett lackmustest på vad politiken förmår. Det är inte tid för långbänk. Putin väntar inte. Inte heller Trump.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 24/11 2016.

Read More

Vintern har kommit. Jag tänker inte på snökaoset i Stockholm utan på det kylslagna säkerhetsläge som sänkt sig över Sveriges närområde. Senast i form av förflyttning av två ryska korvetter bestyckade med kryssningsrobotar till Östersjön. Det är inte heller någon dålig gissning att i Kreml snickrar Fader Frost på fler hårda paket. Sverige behöver rusta upp från en låg nivå.

Sveriges position har inte blivit bättre efter Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Det råder inte någon brist på dystra förutsägelser, men ännu råder det vänta-och-se-läge på de flesta politiska fronter. Business as usual lär det dock inte bli, och inte heller i den för Sverige helt centrala Rysslandspolitiken.

I framtidsbilden ingår ifrågasättandet av Nato:s musketörprincip (vilket förstås inte hindrar att försvarsalliansens andra medlemmar hedrar den). Att utrikesminister Wallström glatt tar den osäkerheten till intäkt för att det är så säkert att stå utanför Nato, säger otroligt mycket om hur insnöat det socialdemokratiska motståndet är.

Med Trump hopar sig också frågetecknen om hållfastheten i den svenska informella allianspolitiken med USA. Konsekvensen av Wallströms doktrin blir att Sverige hänvisas till en situation på tu man hand med Trump, snarare än att sträva efter ett Natosamarbete, där USA för närvarande är en av 28 medlemmar. Det är rena Alice i Underlandet.

Försvarsminister Hultqvist hoppas nog för sin del på ett underverk. En sak är dock rätt säker och det är att Trump kommer att hålla fast vid kravet på att Europa ska ta ett större ansvar för den egna säkerheten. Det är en Trumpsk käpphäst och dessutom sedan länge ett amerikanskt krav. Det nya är att kravet på att något faktiskt ska hända i Nato:s eftersläntrarländer kommer att öka – och det är i grunden välkommet.

Och Sverige då? Ja, på frågan om hur mycket det är värt att betala för att bevara fred och frihet, hamnar Sverige på jumboplats i Norden.

Försvarsbeslutet 2016-2020 beskrevs av Hultqvist som en ”oerhörd satsning”, och visst innebär det en reell ökning av försvarsanslaget. Enligt riksdagens utredningstjänst motsvarar dock satsningen bara 1,01 procent av BNP 2016 och har 2020 minskat till 0,99 procent av BNP.

En enig Försvarsberedning hade tidigare krävt mer än så. Så också Försvarsmakten, som lågt räknat hade äskat 18 som man ansåg politiskt möjliga miljarder men som bara fick 10 miljarder kronor i friska medel. Lägg därtill, å ena sidan, gamla försyndelser i form av ett strukturellt underskott på 30 miljarder kronor och, å andra sidan, att det redan nu går att förutse att pengarna inte kommer att räcka till för den blygsamma att-göra-listan för 2020. Det går inte an.

I försvarsuppgörelsen mellan regeringen och M+C+KD 2015 talas om det försämrade säkerhetspolitiska läget. Sedan dess råder det bred enighet om att läget försämrats ytterligare. Men sedan då? Det räcker inte med ord. Det är på allvar.

I en allt mer osäker värld är Sverige en Lasse liten, men försvarspolitiken förfogar vi över själva. Och det finns mycket som kan göras i närtid för allas vår gemensamma säkerhet, men militär förmåga är inte gratis. Vi behöver ett nytt försvarsbeslut.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 16/11 2016.

Read More

I Ekots lördagsintervju 1 oktober 2016 slog Rysslands ambassadör Viktor Tatarintsev fast att relationerna med Sverige var usla. Ja, till och med sämre än under ubåtsjaktens dagar under 1980-talet – och, ska vi förstå, då var de riktigt dåliga.

Det är ju allmängods. Eller?

Att det finns en kvarhängande bild av iskalla relationer kan nog äga sin riktighet, men verkligheten var mer komplex än så. På ett plan var de alldeles utmärkta. Samtidigt finns det en del paralleller med dagens spända läge som kan vara värda att uppmärksamma. En uppenbar likhet är det envetna förnekandet från Kremls sida av aggression och dolska avsikter.

Men det finns också aktuella beröringspunkter i svensk politik? Ja, i alla fall några tankekors. 

Ubåtskrisen på 1980-talet

U 137:s grundstötning i Gåsefjärden i oktober 1981 skapade en synnerligen allvarlig kris i relationerna med Sovjetunionen. Tvåpartiregeringen Thorbjörn Fälldin levererade en skarp protest. Allt besöksutbyte avbröts. Olof Palme och socialdemokraterna ställde sig till en början på samma barrikad, men snart skildes vägarna.

Efter valet 1982 blev det regeringsskifte, Palme kom tillbaka.

De borgerliga partierna – och särskilt moderaterna och folkpartiet – skärpte den kritiska synen på Sovjetunionen. Det påverkade i sin tur även uppfattningen om Palmes avspännings- och fredspolitik (t ex förslaget om kärnvapenfri zon i Norden) som bedrevs med fortsatt iver. Socialdemokraternas problemformuleringshegemoni utmanades.

Samtidigt fortsatte ubåtsjakten. Läget spetsades till när Ubåtsskyddskommission under ledning av den förre försvarsministern Sven Andersson (och med Carl Bildt som en av ledamöterna) kom med sitt betänkande i april 1983. Trots att det inte hade ingått i direktiven hade kommissionen valt att svara på den fråga alla ville ha svar på: Vem var inkräktaren? Sovjetunionen eller annat WP-land utpekades.

Kommissionens slutsatser kunde inte annat än leda till en skarp protest från regeringen Palme sida. I noten lades dock all skuld på den sovjetiska militären. Kreml frikändes men uppmanades att ta befälet och beordra militären att stoppa kränkningen av svenska vatten. Dessa fortsatte dock. Trots detta tonade regeringen ned ÖB:s ubåtsrapporter. Man talade om rapporterna som allvarliga, inte kränkningarna. Det man från militär sida beskrev som säkra kränkningar blev i Rosenbad till iakttagelser som vederbörande myndigheter ”inte kunnat utesluta var kränkningar”.

Enligt Thage G Peterson, i boken Olof Palme som jag minns honom, var Palmes kritik av Sovjetunionen mest ett spel för gallerierna. Palme hade ifrågasatt Ubåtsskyddskommissionens bevisföring och skällt ut Sven Andersson för att ha pekat ut Sovjetunionen. Han ansåg sig ha blivit lurad. Andra ledande s-politiker har senare beskrivit ubåtskränkningarna som ”ubåtar i syne” (Ingvar Carlsson) och ”irrfärder ”(Pierre Schori).

När ubåtsjakten förblev resultatlös så till vida att det inte gick att nationalitetsbestämma inkräktarna togs detta till intäkt av regeringen för att normalisera förbindelserna med Sovjetunionen. Under pågående jakt utanför Karlskrona i mars 1984 inbjöds den sovjetiske jordbruksministern till Sverige. Planer lades för ett besök i Moskva av den svenske statsministern 1986.

Sett från ett annat perspektiv – Palmes freds- och avspänningspolitik – ter sig också bilden av ett hårt klimat minst sagt överdriven. Den dåvarande svenske Moskvaambassadören Örjan Berner konstaterade 1985 i boken Sovjet och Norden att ”…Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa,(har) sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet”.

Så vad gäller relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen var de, som ambassadör Tatarintsev säger i Ekointervjun, mycket riktigt inte lika dåliga som de är i dag.

Tankekors 2016

Ubåtskrisen på 1980-talet ledde till inrikespolitisk strid om neutralitetspolitikens innebörd. Bahr, Bodström, Ferm och Milstein gav namn till olika affärer som sådde misstro kring utrikes- och säkerhetspolitiken med Palme själv i centrum (Palmekommissionen, Brandtkommissionen, femkontinentinitiativet). Kritiska röster talade, och det med rätta, om dubbelspel.

Och i dag? Problemet är ett slags dubbelpolitik. Ska men sätta kritiska frågetecken för regeringen Löfven handlar det om en kluvenhet mellan Arvfurstens palats och Jakobsgatan 9. Utrikesminister Wallström är fast förankrad i neutralismens idévärld med allt vad den innebär av distans till Nato. Palme är hjälten. Närområdet är snarast FN, manifesterat i regeringens prioritering av den eftertraktade platsen i säkerhetsrådet.

Kostnaden för kampanjen (22 miljoner kronor) är det inte mycket att säga om. Däremot finns anledning fundera över vad som kan ha utlovats på vägen eller vilka handlingsrestriktioner som först kampanjen och sedan det kommande arbetet i rådet för med sig. De kan gälla allt från den svenska hanteringen av Nordstream II, beslutet att stödja FN-resolutionen om förbud av kärnvapen eller medlemskap i Nato.

Under ubåtskrisens dagar möttes kritiker av regeringen Palmes politik med varningar för korståg och avståndstagande från tanken på systemskifte i Moskva. Man kan lätt ana hur det skulle ha låtit i dag. Men så låter det inte alls från regeringen Löfven som utan att tveka lägger skulden på Ryssland för kriget i Ukraina och hotbilden i Östersjöområdet.

I ett avseende är dock linjen lång. Att inte vilja sitta still i båten ledde på Palmes tid till anklagelser mot oppositionen om hot mot Sveriges fred och säkerhet. Nu är handlingsimperativet detsamma när ett svenskt medlemskap i Nato står på agendan i den politiska debatten: Sitt still i båten, annars! Men liksom på 1980-talet är inte heller regeringens politik stillasittande. Som väl är, är dock rörelseriktningen den motsatta. Närmare USA. Närmare Nato.

Publicerad på KKRVA:s blogg Försvar och säkerhet 27/10 2016

Read More