Claes Arvidsson

Archive
Nato

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen betecknade nyligen Trumps USA som ett lika stort hot mot EU som Xi´s Kina. Det är en bekräftelse i ord på hur den transatlantiska länken eroderar under tyngden av America First-politiken. En färsk opinionspejling från tankesmedjan ECFR understryker hur stödet för USA bland medborgarna i EU har nått verkliga bottennivåer.

Mellan 3 och 19 procent i det 14 medlemsländer som ingår i undersökningen säger att de litar mest på USA medan mellan 25 och 60 procent svarar EU. I händelse av en konflikt mellan USA och Ryssland säger sig mellan 53 och 85 procent inte vilja ta ställning. Inte ens i Polen med starkast stöd för USA är den viljan starkare än att stå ”neutral” (33 respektive 45 procent). 

Med undantag för Slovakien (20 procent) är viljan att ställning för Ryssland ännu svagare. Likväl är det förstås oroande att det finns sådana opinionsströmningar.

Viljan att inte ta ställning för USA i en konflikt med Kina visar på samma tendens. Mellan 54 och 83 procent vill inte ta ställning.

Mot bakgrund av Trumps styre i Vita huset är det lätt att förstå känslan av avståndstagande från USA. Problemet är dock att – som Ursula van der Leyen borde tänka på – om något av EU:s medlemsländer hamnar i en konflikt med Ryssland är Europa beroende av USA för direkt militärt stöd eller avskräckning.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 16/9 2019.

Read More

Under hot om förlorad misstroendeomröstning i kölvattnet på Transportgate 2017 avgick både inrikesminister Anders Ygeman och infrastrukturminister Anna Johansson. Hon blev sedan förstanamn på S riksdagslista i Göteborg. Ygeman blev först socialdemokraternas gruppledare i riksdagen och sedan energi- och digitaliseringsminister.

Ann Linde hade också en framträdande plats i dramat kring Transportstyrelsen. Hon var statssekreterare på justitiedepartementet som hon fick lämna. Linde blev istället senare EU- och handelsminister och nu har hon utnämnts till ny utrikesminister efter Margot Wallström. 

Och, ska det väl tilläggas, Stefan Löfven som hade det yttersta ansvaret för Transportgate är fortfarande statsminister.

Kanske blir Wallström mest hågkommen för att uttrycket ”feministisk utrikespolitik” – själva innehållet med värdefulla inslag som vikten av utbildning för flickor eller strid mot sexualiserat våld i konflikter är ju i sig inte något nytt. 

Margot Wallström säger själv att det viktigaste som hon åstadkom var att lotsa in Sverige i FN:s säkerhetsråd. Det menar hon visar på att Sverige ses som en betydelsefull aktör på den globala arenan. Mot det kan man invända att Dominikanska republiken för närvarande är medlem i säkerhetsrådet. Invändningar har annars handlat både om UD:s slutenhet i fråga om kampanjen och att den kostade 27 miljoner kronor. Bara kritiken mot bristen på öppenhet är värd tas på allvar.

Det verkliga problemet är ett annat. Wallström har varit tydlig med att hon har velat gå i vad hon uppfattat som Olof Palmes fotspår – och då med utgångpunkten att Sverige är en betydelsefull aktör, en ”oberoende röst” och med fokus på FN. Och fred.

Wallströms linje har lett till den ohållbara situationen att Sverige har haft två säkerhetspolitiska linjer och därmed att det varit oklart vilken som är linjen. Wallström tog avstånd från den hotbildbeskrivning som en enig försvarsberedning som bakom – och som även försvarsminister Peter Hultqvist delade. Wallström har också varit pådrivande – med Hultqvist som motståndare – för att Sverige skulle ratificera och tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen och detta trots att inte någon av kärnvapenmakterna tänkte avveckla. I stället byggde konventionen på en naiv idé om dess normativa kraft – att opinionen skulle tvinga fram avrustning. 

En samlad expertis pekade på bristen på realism i fråga om kärnvapnen, men inte minst också på de allvarliga konsekvenserna för Sveriges säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten. Till slut valde regeringen klokt nog att lägga saken åt sidan – också inför det faktum att det fanns en majoritet för nej i riksdagen.

Att döma av regeringsdeklarationen ska politiken ligga fast även med Ann Linde som ny utrikesminister. Kanske blir det i alla fall något mindre fokus på FN och mer på EU. En indikation på vägen framåt blir vilken krets av medarbetare som Linde väljer att omge sig med – med Annika Söder kvar som kabinettssekreterare lär Wallström fortsätta sväva som osalig ande i Arvfurstens palats.

Linde är inte heller själv främmande för att – som Löfven och Wallström – knyta an till Olof Palme: ”Alltid aktuell. Alltid saknad.”

Till sist är det värt att notera att Löfven i regeringsdeklarationen återigen slår ett slag för ”gemensam säkerhet”, men inte ens kan nämna Nato vid namn. Och den ensidiga svenska solidaritetsdeklarationen saknas.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 10/9 2019.

Read More

Varför är inte Sverige medlem av Nato? Det numera öppna och även under regeringens Löfven ökade samarbetet med Nato är så omfattande att det ofta beskrivs som ett medlemskap de facto, fast utan säkerhetsgarantin i form av Nato-stadgans artikel 5. Det finns ett starkt stöd i opinionen. De fyra borgerliga partierna är för. Det enkla svaret är att socialdemokraterna är emot (tillsammans med V, MP och SD). Frågan är varför.

Den negativa inställningen till ett Nato-medlemskap inom socialdemokratin är djupt rotad i kalla krigets förljugna hemlighetsmakeri, brännmärkningen av personer som ville ta upp samarbete med Nato till diskussion, knuten till protesterna mot kriget i Vietnam och fredsrörelsen för kärnvapennedrustning. Anti-amerikanismen. Men skulle man kunna tycka; har inte tiden gått?

I en intervju i Hufvudstadsbladet 15/6 2019 pekade den franske säkerhetspolitiske experten François Heisbourg på en i debatten underskattad faktor nämligen den som handlar om identitet: ”Socialdemokraterna har en fixering vid att inte gå med i Nato.” Heisbourg utvecklade inte saken närmare, men som jag skriver i rapporten Att göra Sverige (S)torslaget igen kan den identiteten knytas till Olof Palme.[1] Efter mordet på statsministern och partiledare 1986 blev Palme närmaste politiskt helgonförklarad i arbetarrörelsen: ideolog, visionär, reformator, fredsfurste.

Det är dock en minnesbild av Palmeismen som är synnerligen selektiv: Sverige som en moralisk stormakt stående mellan blocken och förespråkande gemensam säkerhet. På 1970-talet lanserades Palmedoktrinen, småstatspolitikens tredje väg, med Sverige som ett slags egen samhällsmodell och ledare för den socialistiska tredje världen och den alliansfria rörelsen. USA-kapitalismen och den sovjetiska statssocialismen beskrevs som lika dåliga kålsupare.

Kom så fredspolitiken. I slutrapporten från den av Palme 1980 initierade oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor (”Palmekommissionen”) lanserades begreppet ”gemensam säkerhet” som alternativ till ”ömsesidig avskräckning”. Grundtanken var att det inte var möjligt att segra i ett kärnvapenkrig och därför måste säkerhet uppnås ”inte mot motståndaren utan tillsammans med honom”. FN borde stärkas i syfte att förebygga konflikter.

Till bilden hör att praktisk politik innebar det att Sverige intog positioner nära de sovjetiska. Mot Nato.

I partiet finns övervintrare som anser sig vara rättrogna uttolkare av Palmeismen, och som hävdar att det i själva verket var Palmes insats som ledde fram till slut på Kalla kriget. Viktigare är att en senare politisk generation nu aktiva socialdemokratiska politiker hade sina formativa år under Palmeeran. Mona Sahlin gick med i partiet på grund av Palme. Margot Wallström inledde sin rikspolitiska karriär 1979. Stefan Löfven har talat om ett politiskt uppvaknande till bilder från Vietnam och Palmes kritik: ”Lilla Sverige fick en stor röst. För rättvisa. För solidaritet.” Slutsatsen var då 1 maj 2014 att det efter en seger i riksdagsvalet var ”dags att höja Sveriges röst igen”.

Tanken på att Sverige åter ska ha en stark röst i världen – följa i Palmes fotspår är återkommande både hos Löfven och utrikesminister Wallström. Löfven har dessutom givit uttryck för tankefiguren som Sverige mellan blocken och UD:s kampanj för en plats i Säkerhetsrådet inleddes med att betona Sverige som en oberoende röst. Wallström har för sin del sagt att det överhuvudtaget inte finns något argument för att Sverige ska bli medlem i Nato.

Politiken är dock snarast en blek kopia. Erkännandet av Palestina saknade politisk betydelse utöver att ge Sverige uppmärksamhet. Palmes erkännande- och besökspolitik (DDR, Nordvietnam, FNL, PLO, Nordkorea, Kuba, Nicaragua) innebar däremot att Sverige agerande internationell dörröppnare.

Men det finns också blåkopiepolitik. Det tydligaste exemplet är FN-konventionen om förbud mot kärnvapen som utrikesminister Wallström förespråkade men inte lyckades driva igenom. I samband FN:s 40 års jubileum hösten 1985 förde Palme fram förslaget att små stater som undertecknat icke-spridningsavtalet (NPT) borde ha rätt att av kärnvapenstaterna kräva ett totalt provstopp (CTBT) och nedrustning. I själva verket borde det stiftas en internationell lag som förbjöd kärnvapen.

Palmeismen hyllas men politiken ger snarast uttryck för illusioner om det som kännetecknade politik då och den som nu förs. Det finns också inslag av fantomsmärtor med en politik som bygger en värld som inte längre finns. Sverige står inte mellan två block (som inte heller längre existerar). Sverige är sedan 1995 medlem av Europeiska unionen med allt vad detta innebär av förpliktelser, är inte längre alliansfritt (i fred syftande till neutralitet i krig) utan militärt alliansfritt men med ett omfattande, öppet och fortfarande för rikets säkerhet helt avgörande samarbete med Nato och USA.

Det kvardröjande skimret från en tid då socialdemokraterna dominerade inrikespolitiken och partiledaren räknades som internationell statsman hänger dock kvar. Fungerar som stoppkloss. Sverige är fortfarande inte medlem av Nato, med allt vad detta skulle medföra av fördelar för Sverige, det nordiska försvarssamarbetet och Nato. Samtidigt förmår socialdemokraterna inte ens ställa sig bakom försvarsberedningens föreslagna höjning av försvarsanslaget till motsvarande 1,5 procent av BNP till 2025.

När kalla kriget tog slut förlorade Palmeismen sitt rotfäste – och trots att de politiska förutsättningarna för Palmeismen försvann förmådde Socialdemokraterna inte att släppa dess världsbild. Den har blivit en del av partiets identitet. Då som nu leder det till konflikt mellan idealism och säkerhetsbehov.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 12/8 2019.

Read More

Vi i civilsamhället är djupt besvikna och oroade över hur detta kan påverka svensk säkerhet, säger Svenska Läkare mot kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, som tillsammans driver ICAN (Nobels fredspris 2017) i Sverige.

Vi andra kan andas ut över att Margot Wallström inte fick sin vilja igenom i fråga om FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Om försvarsminister Hultqvist hade blivit överkörd igen, hade det också inneburit att regeringen totalt struntat i Lars-Erik Lundins utredning om konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen.

Lundin pekade bland annat på den höga frekvensen av snömos (dock inte hans begrepp) och bristen på mekanismer för verifiering. Ingen av kärnvapenmakterna skulle heller ställa sig bakom konventionen, som i den meningen skulle bli ett slag i luften. Dock med konsekvenser för Sverige med ett Ryssland där kärnvapen utgör själva essensen av Putins stormaktsambitioner.

Utredaren betonade Sveriges geostrategiska läge och som en följd av detta vårt beroende av säkerhets- och försvarssamarbeten. Han lyfte också fram att i händelse av konflikt skulle ett tillträde till konventionen kunna inskränka Sverige säkerhetspolitiska handlingsfrihet. 

Ytterligare en aspekt är ”förbudet mot avskräcknings- och utvidgad avskräckningspolitik i konventionen som direkt slår mot Natos medlemsstater, inte minst mot dem som inte själva har kärnvapen men som söker skydd på grundval av ett formellt bekräftat kärnvapenparaply”. Det vill säga redan innan konventionens dröm om en kärnvapenfri värld har besannats.

Bara drömmare kan tro att detta skulle öka säkerheten i Europa.

Ett tillträde till konventionen hade inneburit att Sverige skulle ha tagit avstånd från den strategiska doktrin som omfattas av våra grannar och vänner och gjort Sverige mindre relevant att lyssna på, samarbeta med och räkna med. Samtidigt som Sveriges (mini-)försvar och säkerhetspolitik bygger på motsatsen; utgår från att hjälp ska komma och att hjälp ska ges.

I praktiken skulle också ett tillträde ha punkterat möjligheten för Sverige att bli medlem i Nato – och det är ju just det som Wallström vill och Hultqvist inte vågar.

Remissrundan visade att Sveriges samlade expertis delade utredarens slutsats att Sverige inte borde tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen.

Och så blev det alltså:

”Regeringen konstaterar att FN:s förbudskonvention (TBNW) i sin nuvarande form inte är redo för undertecknande. Regeringen avstår i nuläget från att underteckna eller ratificera kärnvapenförbudskonventionen. Arbetet för kärnvapennedrustning fortsätter dock genom en rad olika satsningar.”

· Sverige observatör till FN:s förbudskonvention.

· Fokus på ett stärkt nedrustning- och icke-spridningsfördrag (NPT).

· Regeringen inrättar ett svenskt kunskapscentrum om kärnvapennedrustning.

· Regeringen främjar inrättandet av ett internationellt nedrustningssekretariat om kärnvapen.

Och det är förstås utmärkt om Sverige höjer aktivitetsnivån i fråga om kärnvapennedrustning – det är en lång och tålamodskrävande process.

Samtidigt är det faktiskt absurt att Sverige först ställde sig bakom FN-konventionen och Wallström sedan har kunnat driva på för ett tillträde. Problemet är att Palmeismen präglar och återspeglas i ett slags retropolitik som syftar till Att göra Sverige (S)torslaget igen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 12/7 2019.

Read More

I Frivärlds rapport Att göra Sverige (s)torslaget igen ger Claes Arvidsson en historisk överblick över Socialdemokraternas förda utrikespolitik och hur Olof Palmes politiska arv än idag lever i den socialdemokratiska rörelsen. Arvidsson förklarar hur Palmeismen syns både i partiföreträdares retorik såväl som i utrikespolitiska beslut och hur det då som nu har inneburit en konflikt mellan idealism och säkerhetsbehov.

https://frivarld.se/wp-content/uploads/2019/06/Att-göra-Sverige-storslaget-igen.pdf

Read More

Försvarsminister Peter Hultqvist vill förändra en dålig tradition i svensk försvarspolitik. I ett tilläggsdirektiv till Försvarsberedningen kräver han att beredningens förslag till utformningen av det svenska försvaret 2021–2025 ska bygga på en försvarsekonomi i balans. Det har gett en del sura miner, men i princip är det rätt. Det behöver bli ett slut på önsketänkandet.

Rapporter från ESV, Statskontoret och utredningen om Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov visar alla på effekterna av obalans i försvarsekonomin. Försvaret har ett eftersläpande materielberg att bestiga till följd av att politikerna har önskat mer förmåga än vad man har velat betala för – och Högkvarterets tendens att överplanera. Det är en mång-mångmiljardnota som det saknas täckning för. Planeringsarbetet på Högkvarteret ska bli bättre. Det är också bra, men för att göra rätt krävs en bredare reformering av ett försvarsekonomiskt system, som till exempel leder till att Försvarsmakten inte fullt ut får kompensation för prisstegringar.

Inte minst visar genomförandet av innevarande försvarsbeslut – som Hultqvist själv är ytterst ansvarig för – på vådorna av att underfinansiera. Panikknappen har gått varm, extramedel har delats ut och kommer att skjutas till under resans gång.
Problemet med Hultqvist fokus på en ekonomi i balans är att Sverige också behöver ett försvar i balans och som kan verka krigsavhållande. Med en förväntad ekonomisk ram som innebär att försvarsanslaget ska växa till 1,5 procent av BNP till 2025, kommer utvecklingen i vår försvarsförmåga fortsätta att släpa efter och gapet till Ryssland öka istället för att minska. Trots att väckarklockorna ringer.

President Vladimir Putin kommer inte att ge sig på något Nato-land, eftersom det är för riskfyllt att testa hållfastheten i Nato:s artikel 5, hävdar den tidigare georgiske presidenten Mikheil Saakashvili i en artikel i tidskriften Foreign Policy. I stället kommer Putin om det skulle behövas för att få popularitetspoäng på hemmaplan att vända blicken mot de två allianslösa EU-medlemmarna Finland och Sverige. Det scenario som Saakashvili ser framför sig är inte en vidlyftig operation mot Helsingfors eller Stockholm utan ett litet krig längre ned på konfliktskalan för inte framkalla motåtgärder från Nato. Gotland skulle då vara ett tänkbart mål.

Eller som en orolig Försvarsberedningen uttryckte sig 2017 i rapporten Motståndkraft: att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas och att en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige.

I Stefan Löfvens första regeringsförklaring hösten 2014 slogs det fast att ”Sverige ska vara en stark röst i världen för frihet, fred, mänskliga rättigheter och solidaritet”. Kort sagt, med Margot Wallström skulle det bli, och har blivit, mer ”Palme” i utrikes- och säkerhetspolitiken. På en fråga 2015 om Olof Palmes röststyrka var kopplad till försvarets storlek och styrka, svarade försvarsminister Peter Hultqvist ett obetingat ja. Och det är naturligtvis sant.

Tyvärr har vi inte ett försvar som går i takt med viljan att vara en stark röst, vilket understryker det absurda i att regeringen ens överväger att tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Som det konstaterats i utredningen av konsekvenserna skulle det hota Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten. I praktiken skulle det även sätta stopp för en svensk ansökan om medlemskap i Nato.

Hotbilden har inte blivit bättre. Försvarspolitiken måste bli det. För lite och för sent får inte bli slutomdömet också om denna Försvarsberedning.

Gästledare i SvD 19/3 2019

Read More

I Motståndskraft – Försvarsberedningen första delrapport – konstateras att det säkerhetspolitiska läget har försämrats i Sveriges närområde och i Europa, ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige.

Försvaret av Sverige kräver ett militärt försvar med större kraft och uthållighet och återuppbyggnad av ett civilt försvar, men även om Försvarsberedningen skulle överraska bygger försvarsplaneringen på att Sverige inte ska stå ensamt. Alla vet att Sverige är helt beroende av militärt stöd i händelse av elände. Det naturliga steget vore därför medlemskap i Nato.

Så varför är Sverige inte med i Nato? Enkelt uttryckt saknas det en majoritet i riksdagen. M, L, C och KD är för medlemskap medan S och ytterkantspartierna V, MP och SD är emot. Ett annat skäl som förs fram är att svenskarna inte vill. Visserligen har opinionen utvecklats i en positiv riktning men ännu är inställningen kluven. Ibland visar opinionsmätningarna på en knapp majoritet för, ibland emot.

Det är kanske inte så konstigt.

I regeringsförklaringen i januari 2019 slog Stefan Löfven fast att den utrikes- och säkerhetspolitiska linjen ligger fast, d v s den militära alliansfriheten. Fastheten består i att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato, men samtidigt slog statsministern också fast betydelsen av försvarssamarbeten. Särskilt med Finland ska det utvecklas. Den transatlantiska länken med fokus på USA och Nato ska värnas.

Vad det betyder är inte helt enkelt att förstå. I Dagens Nyheters nyhetsartikel 21/1 om regeringsförklaringen beskrevs doktrinen så här:

”Alliansfriheten innebär att Sverige håller sig neutralt, men inte passivt, för den händelse att en katastrof eller ett angrepp drabbar ett annat land i Norden eller EU. Motsvarande förväntar sig Sverige att dessa länder agerar på samma sätt om vi drabbas, sa Stefan Löfven, i linje med solidaritetsförklaringen.”

Inte ens Sveriges största morgontidning hade alltså pejling på den svenska säkerhetsdoktrinen (först nästan en månad senare uppdaterades artikeln efter att saken uppmärksammats på twitter).

I en SOM-mätning om Nato-medlemskap som gjordes 2015 ställdes även frågan om inställningen till en alliansfri politik syftande till neutralitet i krig, d v s en doktrin som redan var avskriven till förmån för den om militär alliansfrihet. Det visade sig att 60 procent av de tillfrågade var positiva och att detta även gällde 25 procent av dem som förordade ett medlemskap i Nato.

Att SOM-undersökningen ställde en fråga om en doktrin som Sverige övergivit, kan man ju ställa sig etiskt undrande inför. Likväl är svaret förstås intressant. En inte särskilt överraskande slutsats är väl att folk i allmänhet inte har så mycket kunskap om säkerhetspolitik och doktriner, något som understryker hur befängd tanken på en folkomröstning är. Men problematiken har fler bottnar.

I artikeln Sweden and the issue of NATO membership: exploring a public opinion paradox (Journal of Defence Studies 2019:1), tar sig forskarna Karl Ydén, Joakim Berndtsson och Magnus Petersson an den paradox som kom till uttryck i Som-mätningen. Slutsatsen är att folkförvirringen kan ses som ett medvetet resultat av det svenska politiska Nato-narrativet; hur man i politiken har försökt manövrera i det svårmanövrerbara farvattnet traditionell idealistisk utrikespolitik och realpolitiska säkerhetsbehov.

Sak samma kan egentligen sägas om varför Nato-opinionen inte är mer positiv.

I artikeln närmar man sig frågeställningen via sociologen Erving Goffmans distinktion mellan vad som utspelas front stage respektive backstage. Under kalla kriget – och framför allt under Palmes hegemoni – var den idealistiska sidan helt dominerande på scenen. Det ledde till att neutraliteten som fredsgaranti och som en del av den nationella identiteten (eller annorlunda uttryck ”fredsskadan”) befästes.

I verkligheten hade ju Sverige back stage ett nära men hemligt samarbete med Nato-länder och i praktiken skyddades riket av USA:s kärnvapenparaply. Detta allt medan den officiella kritiken haglade och den offentliga debatten präglades av nej till Europa och anti-amerikanism. Försök att försiktigtvis lyfta samarbete med Nato (Hjalmarsson 1959 och Wedén 1968) fördömdes. Det fanns, kort sagt, en avgrund mellan det som utspelade sig front stage i politiken respektiv back stage.

Efter kalla krigets slut har samarbetet med och integrationen i Nato fördjupats och avhemliggjorts. Numera kan Sveriges position bäst – men likväl oklart – beskrivas som de facto-medlem men utan säkerhetsgaranti. Fredskadan består dock. Så också socialdemokraternas behov av att politiskt navigera mellan den gamla sortens idealism och realpolitiken. Avgrunden har krympt men antalet ”övervintrare” inom socialdemokratin – och den därpå följande rädslan för ett sprucket parti – utgör en effektiv bromskloss för att partiet ska ta steget full ut.

Idealismens fokus på fredsbevarande insatser har i den nya tiden övergått till att även omfatta deltagande i fredsframtvingande operationer.1990-talets nya Nato med fokus på internationell krishantering kunde ganska sömlöst fogas in i den idealistiska traditionen. I artikeln påminns även om hur idealistiska argument om till exempel kvinnofrigörelse har använts front stage för att motivera svensk insats under Nato-befäl i Afghanistan. Realpolitiken back stage bottnade i behovet av ökad interoperabilitet, d v s förmåga att strida tillsammans med Natostyrkor.

Och, kan det tilläggas, av att solidariskt delta i hopp om bistånd om Sverige skulle utsättas för ett angrepp.

Med rådande öppenheten är, som artikelförfattarna påpekar, skillnaden mellan vad som sägs, beslutas och görs mindre hycklande, men på sätt och vis skulle jag säga snarare annorlunda.

Försvarsminister Peter Hultqvist talar väl om Nato och regeringens deklarationer betonar vikten av samarbetet med Nato. Samtidigt utesluts medlemskap. Ett nätverk av bilaterala och multilaterala samarbeten är tryggare för Sverige. Hultqvist har till och med talat ned Nato:s förmåga (organisatoriskt tungrott) i sitt försvar för sin egen doktrin. Man ska inte heller göra någon plötslig omsvängning som kan skada stabiliteten i närområdet (d v s Ryssland). Samtidigt är, som artikelförfattarna understryker, beroendet av Nato lika stort som någonsin – och viljan till integration i alliansen tycks omättbar.

Den enda gräns som inte får överträdas är den ansökan som leder till fullvärdigt medlemskap.

I långa stycken låter regeringen som socialdemokraterna alltid har gjort med betoning lagd på en politikens idealistiska sida samtidigt som den (militära) alliansfriheten pryds med Natoflaggan. Man låtsas som om inget har hänt. Som artikelförfattarna konstaterar är det därför inte konstigt att delar av svenska folket tror att alliansfrihet och Natomedlemskap kan förenas. Det är ju just det som regeringen i hög grad ger uttryck för.

Paradoxen är alltså egentligen inte i oförenligheten i opinionen utan snarare den politiska föreställning som Löfven, Wallström och Hultqvist ger front stage.

Publicerad i Kungliga krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och Säkerhet 25/2 2019

Read More

1

Pentagon hälsade på i Sälen med budskapet att USA vill ha goda förbindelser med allierade i Nato och partners som Sverige. Bry er inte om president Trumps twitterflöde! Det i sig säger något om hur absurd situationen är med Trump i Vita huset – och om man bläddrar igenom urvalet i The Donald J Trump Presidential TwitterLibrary som sammanställdes av The Daily Show 2018 blir man påmind om att det egentligen är värre än så.

Och alla lögner. Som president hade Trump vid årsskiftet, enligt faktakollen i Washington Post,uttryckt 7 645 felaktiga eller vilseledande påståenden.

Och ta det dystra faktum i beaktande att en amerikansk president får en allvarligt ställd fråga från en journalist om han, det vill säga Donald Trump, någonsin arbetat för Rysslands räkning.

Och så vidare.

Tiotusenkronorsfrågan för ett Sverige som har USA som ankare för sin säkerhet, är vilken tilltro som ska sättas till Pentagons försäkringar inklusive att det är den gällande nationella säkerhetsstrategin som gäller. Annars skulle man kunna säga att beslutet att lämna Syrien pekar i en annan riktning. Kort sagt, det går inte att låtsas som att den amerikanske presidenten – och tillika överbefälhavaren – inte spelar någon roll i utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken. 

Trump twittrar, andra får ägna sig åt skadebegränsning. Tryggare kan man vara.

Nato-toppmötet i somras var inte precis någon triumf för alliansen men blev ändå mer positivt än befarat. Att New York Timesnu rapporterar att Trump vid flera tillfällen förra året hotade med att ta USA ut ur Nato, gör Sveriges allianslöshet knappast mindre utsatt. Att det skulle vara en strategisk förlust – eller att det har ett större värde att slå vakt om en liberal världsordning – ingår inte i Trumps syn på saken. I stället är han som besatt att tanken på att USA har blivit lurat i allehanda ”deals”, inklusive Nato.

Utrikesminister Mike Pompeos talpå Nato:s utrikesministermöte i december formades inte oväntat till ett angrepp på internationellt samarbete. Inte minst EU fick på huden (alltmedan Brexit hyllades), men även FN, IMF, Världsbanken, WTO och ICC. Strategin bygger på att återta nationell suveränitet – och det bästa är om alla stater gör det. Fast under amerikansk ledning. ”America first”.

Sett från Trumps horisont kan Nato bara ha ett värde om USA:s allierade tar ett större kostnadsansvar (något som naturligtvis redan borde ha skett för länge sedan). Om så inte blir fallet – eller den om ökningen av försvarsbudgeten som sker i Nato:s respektive medlemsländer inte bedöms tillräcklig – är det fullt möjligt att Trump återkommer i ärendet. Med Trump kan allt hända. Kongressen kommer säkert att motsätta sig ett uttåg men vad finns kvar av den transatlantiska länken om Trump går så långt?

Visst ska det sägas att Pentagons man i Sälen också har argument på sin sida. Den amerikanske militära närvaron har ökat markant i Europa – och det stärker Nato. Redan det faktum att Trump skapat osäkerhet kring USA:s uppslutning kring artikel 5, har dock samtidigt skadat Nato:s trovärdighet. Och det är inte lätt att göra ogjort.

Så det finns egentligen bara ett Nato-svar att ge; se till att Nato:s medlemsländer uppfyller eller tydligt närmar sig alliansens tvåprocentsmål till 2022. Inte minst gäller detta även icke-medlemmen Sverige. Visst, det är som försvarsminister Hultqvist har uttryckt saken ett fyrkantigt mål. Trump är dock ännu mer fyrkantig – och att inte ha detta som ett ingångsvärde i Försvarsberedningen är rätt och slätt ansvarslöst. Att beredningen nu arbetar med att låta försvarsanslaget växa till 1,5 procent av BNP till 2025, är en målbild som knappast lär imponera på Trump. 

Bättre då att ha Försvarsmaktens absorptionsförmåga som utgångspunkt till anslagets tillväxt.

Sverige behöver USA och Nato – oavsett om vi fortsätter att stå utanför eller tar det naturliga steget från bästa partnerskap till ett fullt medlemskap. Den osäkerhet som Trump skapar ökar dessutom trycket på att Sverige i en osäkerhetens tid ska gå med. Som Hultqvist formulerade hotbildeni Sälen:

”Vi kan inte blunda för att det säkerhetspolitiska läget över tid har försämrats. Vi måste ha en medvetenhet om att kriser och incidenter som inbegriper militära maktmedel kan uppstå. Vi kan inte heller utesluta militära angreppshot.”

Finlands försvarsminister Jussi Niinistö varnade för svensk del för att ”det inte går att utesluta strategiska överraskningsangrepp”, men att om något inträffar så ”kommer vi”. Utmärkt, men vad innebär det i praktiken? Sverige och Finland har inte en försvarsallians med allt vad det innebär av förpliktelser och förberedelser, utan är en nästanallians med målsättningen att de militära resurserna ska kunna användas gemensamt i alla konfliktnivåer.

Det svensk-finländska försvarssamarbetet – liksom det nordiska samarbetet – skulle bli så mycket tydligare och effektivare om också Sverige och Finland blev medlemmar i Nato. Ett smart sätt att öka båda ländernas krigsavhållande förmåga. Och Nato:s.

Mindre smart är det förstås att som statsministerkandidaten Stefan Löfven öppna för att Vänsterpartiet som plåster på Jök-såret ska få inflytande över försvars- och säkerhetspolitiken. Det är illa nog med ”Wallströmfalangen” inom S. På DN-debatt klassar Daniel Färm, chefen för S-tankesmedjan Tiden, den försvars- och säkerhetspolitiska diskussionen som ett försök att medelst stämpeln säkerhet behövs lyfta ut frågor från den vanliga demokratiska debatten. 

”Högerkrav på svenskt Nato-medlemskap, vilket skulle innebära ett kraftigt minskat svenskt demokratiskt inflytande över storleken på försvarsanslagen och de egna säkerhetspolitiska vägvalen…ett svenskt Natomedlemskap skulle också – utöver risken för ökad subregional instabilitet och att dras in i Trumps eller Erdogans påhitt – innebära krav på kraftigt höjda militärutgifter på bekostnad av skola, sjukvård, trygghetssystem etc.”

Alltså: Försvaret av Sverige ses som ett hot mot demokratin. Att döma av flödet av rapporter och analyser från Tiden har man dock inte bara missat Krim 2014 utan också att den europeiska säkerhetsordningen är lagd i spillror och att den transatlantiska länken inte längre är vad den borde vara. Och Brexit. Och…

En replik från Peter Hultqvist vore på sin plats.

Read More

För några dagar sedan avled en av de sista norska krigshjältarna från andra världskriget. Joachim Rønneberg var en av ”hjältarna från Telemarken” som sprängde Norsk Hydros tungvattenanläggning på Rjukan 1943. Ett budskap som han lämnat efter sig är att ”vi må alltid ha et sterkt forsvar, uavhengig av skiftende trusselbilder”. Han konstaterade också ”friheten er ikke gratis”.

Det är en klokskap som också gick förlorad i Sverige.

Vad ska till för att takten i försvars- och säkerhetspolitiken ska växla upp från snigelfart? Risken är ju till och med snigelfart med riktning bakåt om Försvarsmakten inte tillförs extra medel. Bums. Och det är bara början på vad som behövs för en satsning på ett hållbart nationellt försvar.

Ja, förstås i kombination med en riktigt fast förankring i Nato.

Man skulle till exempel kunna tycka att Putins krig i Ukraina och annekteringen av Krim borde ha räckt. Men icke. Nu drar Donald Trumps avsiktsförklaring ifråga om uppsägning av INF-avtalet om medeldistansrobotar med Ryssland bort ytterligare ett fundament i de bjälklager som har burit upp den europeiska säkerhetsordningen efter kalla kriget. Den amerikanska kongressen har dock sista ordet i saken.

Mot bakgrund av att Ryssland brutit mot avtalet kan man ha viss förståelse för reaktionen, men allra mest beklaga bristen på tufft agerande under Obama – eller för den delen från Europas sida. Ett tillkommande motiv för USA är att Kina står utanför avtalet och har känt sig helt fritt att agera därefter. Så det kan vara ett exempel på hur konflikten mellan USA och Kina spiller över på Europa.

Nu riskerar en uppsägning att bli en propagandaseger för Kreml (som förstås i vanlig ordning blånekar), att så ytterligare split mellan Europa och USA samt leda till en rustningsspiral men med USA rejält på efterkälken i vapenutvecklingen.

Det har skett ett visst återtag av svensk försvarsförmåga men i och med att Ryssland rustar snabbare har förmågegapet i själva verket ökat. En ny indikation på att björnen inte sover är att fyra ryska baser i enklaven Kaliningrad byggs ut med nya bunkrar för att kunna härbärgera flera robotar (kryssningsrobotar och ballistiska robotar) och stridsspetsar (kärnvapen och konventionella).

I “fästningen” Kaliningrad finns nu medelräckviddiga Iskander (med goda utvecklingsmöjligheter upp till 1 500-2 000 km), långräckviddiga Kalibr och kustrobotsystemet Bastion.

Vilken typ av regim som håller fingret på avtryckaren har illustrerats i närtid i form av Novichok (och att det efter förgiftningarna i Salisbury finns en öl under det märket), men också skandalerna som avslöjats i Nederländerna och Schweiz. Och av påverkansoperationer i både dåtid och i realtid. Och så vidare.

Förvisso är det inte helt enkelt att veta hur GRU:s avdelning “Kling och Klang” ska tolkas. Kanske inte alls som inkompetens? Kanske handlar det om att demonstrera att “vi” gör precis som “vi” vill. Så “du” gör bäst i att tiga still vare sig du har lämnat eller är kvar i Ryssland.

Samtidigt har Putin inte samma fasta grepp som tidigare. Trots den inhemska “trollfabriken” syns det sprickor i fasaden. Pensionsreformen har mötts med protester. Lokalvalen har inte gått som på räls. Putins popularitet har minskat – om än från en hög nivå.

Samtidigt har Putin som “vann” Krim förlorat den ukrainska ortodoxa kyrkan i och med att den frigjort sig från den ryska. Svaret har blivit en skyldighet att skydda de troende, på samma sätt som man tidigare lovat ryskspråkiga i det “nära utlandet”.

Det drar ihop sig till storm. Tyvärr också på andra håll.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 25/10 2018.

Read More

I flödet av ständigt nya trumpismer – tweets, avslöjanden och beslut – är det lätt att bli avtrubbad. Det onormala blir så att säga normalt. De scener som skildras i Bob Woodwards ”Fear – Trump in the White House” (Simon & Schuster 2018) är dock minst sagt påtrubbande. Och den kan gärna parallelläsas med exempelvis Barbara Kellermans ”Bad leadership” (Harvard Business School Press 2004) som dissekerar sju olika typer av just dåligt ledarskap.

Resonemangen om inkompetens, rigiditet, labilitet, känslokyla, korruption, insularitet och ondskefullhet ger perspektiv på Trump i Vita huset.

Journalistveteranen Woodwards beskrivning av Trumps första år som president inger både en lätt overklighetskänsla och en tung oroskänsla. Kan det verkligen vara så illa? Ja, tyvärr.

Kanske räknade aldrig Trump med att bli president; det gjordes i alla fall få förberedelser för att flytta in i Vita huset. Det blev kaotiskt. Och på den vägen fortsatte det – trots tappra försök att bringa ordning och reda av “vuxna” i rummet. Personalomsättningen har varit hög med skandaler och rekordkorta anställningar för till exempel den nationelle säkerhetsrådgivaren Michael Flynn (efter avslöjande om kontakter med Ryssland).

Till det intressanta i “Fear” hör inblickarna i revir- och personstrider, men också det interna politiska spelet i en administration med delvis fundamental oenighet om inriktningen på olika politikområden. Inte minst gäller det synen på handel (där frihandlarna alltså har fått stryka på foten), militära engagemang och allianser. Det finns många skäl att skänka en tacksamhetens tanke till försvarsminister Jim Mattis.

Och så är det förstås huvudpersonen själv. Woodwards bok summerar till ett skrämmande porträtt av en president som rider på faktaresistenta käpphästar (alla lurar USA), är ointresserad av att läsa på inför beslut eller förbereda sig för toppmöten och är besatt av att titta på tv. Och twittra. Koncentrationsförmågan är låg medan impulsiviteten är hög. Det senare medför att beslut ändras.

Självupptagen, ja. Smickerkåt, ja. Segersugen, ja.

Till det på sitt sätt mest anmärkningsvärda hör att medarbetare obstruerar genom att inte genomföra, eller fördröja, beslut i hopp om att Trump glömmer. Eller att i väntan på presidentens signatur lägga beslag på dokument – också i hopp om att de ska glömmas bort.

Sista orden i Woodwords bok går till Trumps (avhoppade) advokat John Dowd, som för sin del anser att presidenten varken samarbetat med ryssarna eller hindrat rättvisans gång, men som skulle ha velat säga till honom: Du är en jävla lögnare.

När presidenten häromdagen talade inför FN:s generalförsamling utbröt skratt när Trump skröt över att hans administration hade åstadkommit mer än någon annan i USA:s historia. Dagen efter – när han tillfrågades om skratten – blev svaret att man inte hade skrattat åt honom utan med honom: “Vi hade roligt … De respekterar vad jag har åstadkommit. USA är respekterat igen.”

Det är lätt att dra nedlåtande på munnen över den kommentaren, men Trump har också tidigare sagt att “verklig makt är att ingjuta fruktan” (därav titeln på Woodwards bok). Den överordnande handlingsstrategin gör att skrattet ändå sitter fast i halsen med en president som i FN avfärdade “globalism” och lyfte amerikansk “patriotism”. Kort sagt, America alone.

Det är inte riktigt så enkelt som att vi i Sverige bara kan luta oss förtröstansfullt mot FDR-citatet att “det enda vi behöver frukta är fruktan själv”.

Bättre då att öka försvarsanslaget och gå med i Nato.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 30/9 2018.

Read More