Claes Arvidsson

Archive
Olof Palme

Det är inte någon dålig gissning att Stefan Löfven i sitt förstamajtal kommer att säga det som han brukar säga: ”Jag gick in i ett parti där Olof Palme slogs för internationell solidaritet och jämlikhet.”

I enlighet med Socialdemokraternas partinarrativ behöver man inte säga mer. Vi ska alla förstå att detta var självklart bra. Men inte minst nu när partihistoria har kommit på det politiska modet ska vi inte låta nöja oss med det svaret om tid som har flytt.

Den mot båda blocken i det kalla kriget kritiska kålsuparteorin var utblickspunkten mot världen under det långa sjuttiotalet. Den faktiska politiken kan dock sammanfattas med att öst är öst och väst är väst, men väst är värst. Ett exempel är erkännandepolitiken. Nordvietnam erkändes 1969, DDR 1973 och Nordkorea 1974. Besökspolitiken är ett annat exempel på hur man i både gav legitimitet åt och plogade väg internationellt för Kubas Fidel Castro, PLO:s Yassir Arafat och Nicaraguas Daniel Ortega.

Internationell solidaritet handlade inte primärt om ett demokratiskt styrelsesätt. Demokrati var en fråga om tid – först krävdes ekonomi och utbildning – och mobiliserande enpartistyren i olika rödfärger ansågs vara den mest effektiva modellen för att nå dit.

Olof Palme var inte heller kategorisk motståndare till våld som politiskt medel, och i samband med den historiska resan till Kuba 1975 fick han en fråga om Castros politiska fångar. Det var ok. Överslätandet var legio. Efter mötet med den kubanske diktatorn konstaterade Palme: ”Jag har träffat många ledare i kommunistiska och socialistiska länder men aldrig någon så intresserad av svensk företagsdemokrati och demokratiska processer som Fidel Castro.”

1980 var Palme förstående inför mullornas revolution i Iran, där man med ”pedantisk noggrannhet bygger upp sina formellt demokratiska institutioner”.

1984 beklagade Palme i alla fall den politiska utvecklingen i det återförenade Vietnam. Stödet till Vietnam hade dock handlat om rätten till nationellt självbestämmande och något ansvar för vilken regim som kommit till makten hade Socialdemokraterna inte.

Röda khmerernas, för att använda ett aktuellt begrepp, ”massövergrepp”, ledde inte till några skarpa reaktioner. Inte heller när Vietnam invaderade Kambodja 1979. Det svenska biståndet borde inte användas som påtryckningsmedel. Skälet var att ”vad länderna i Indokina nu behöver är en möjlighet att i fred bygga upp sina svårt härjade länder”.

När det hettade till i världspolitiken på 1980-talet lade sig den socialdemokratiska fredspolitiken väldigt nära den sovjetiska i synen på Norden och Europa. Kritiker i Sverige bemöttes med en begreppsvärld (korståg och anti-sovjetisk) hämtad från KGB:s arsenal. Olof Palme slog dock fast att i förhållande till Sovjetunionen har vi ”uppfattningar som klart avviker från varandra, såsom synen på medborgerliga fri- och rättigheter och Afghanistan”.

1989 hävdade utrikesminister Sten Andersson att de tre baltiska staterna inte var ockuperade av Sovjetunionen.

Detta med ”internationell solidaritet” är alltså inte så entydigt som Löfven vill att vi ska tro. Och den ”jämlikhet” som Löfven anslöt sig till kan bäst beskrivas som en socialistisk offensiv på hemmaplan. I verkligheten kan partinarrativet sorteras in under det självförhärligande begreppet politisk benemorfi – upptagenheten av att å ena sidan lyfta fram den egna förträffligheten och å andra sidan lägga defekter i skugga.

Socialdemokraterna vill trona på fornstora dagar, men berättelsen om det långa sjuttiotalet är som Dorian Grays gömda porträtt – i Oscar Wildes roman – på vilket alla synder syntes medan Gray själv oföränderligt bevarade sin skönhet. Och det spelar roll. I väntan på en vitbok om den egna historien fortsätter skönmålningen att påverka politiken.

Publicerad i Svenska Dagbladet 30/4 2021.

Read More

Sverige brukar beskrivas som Landet Lagom, men bakom anspråkslösheten döljer sig snarare Bror Duktig. Till självbilden hör Sverige som föredöme för världen. För hur det ska vara. Det är den svenska exceptionalismen. Lagom är bäst. Lägg därtill den politiska viljan att ligga i modernitetens framkant. Båda delarna har format landet.

Det är inte någon tillfällighet att Sverige alltjämt sticker ut i World Values Survey i fråga om värderingar som fångar upp rationalitet och självförverkligande. I teoribildningen som ligger till grund för undersökningen är det just en sådan utvecklingsriktning som är eftersträvansvärd. En baksida för svensk del är ett slags kollektiv individualism med ett svagt civilt samhälle.

1936 utkom den amerikanska journalisten Marquis Childs med boken ”Sweden: The middle way”. Den blev en internationell bästsäljare, inte minst för att president Roosevelt uppmärksammade den. Tesen var att Sverige med sin reformvänliga socialdemokrati hade funnit en gyllene medelväg mellan kommunism och kapitalism. Annorlunda uttryckt: en lagom dos av både statsinterventionism och marknadsekonomi.

Sverige lyftes fram i världen som en modell och ett argument i diskussionen om behovet av en ”New Deal” i depressionens 30-tal. I slutet av 1940-talet försökte socialdemokraterna göra en rejäl vänstersväng, men i stället för socialisering blev det mer samförstånd. LO och SAF turnerade på 50-talet tillsammans i världen för att sälja in ”den svenska modellen”.

Det var dock, har Assar Lindbeck konkluderat, först i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet som det är relevant att tala om en svensk modell, en svensk särväg. Igen stod Sverige i fokus. Det ekonomiska experimentet handlade om välfärdssystemen, arbetsmarknaden, skatter, AP-fonder och löntagarfonder. Om statlig intervention och facklig makt.

När Palmes experiment hade misslyckats lanserades en ny S-modell på 1980-talet med det föga överraskande namnet ”den tredje vägen”, som skulle bana väg för en mer liberal politik. Allt för att försöka komma till rätta med de problem som den särsvenska modellen hade skapat. 

Tankefiguren från 30-talet om den svenska modellen som den gyllene medelvägen är dock fortfarande återkommande inom socialdemokratin. Bakom myten om Landet Lagom finns i själva verket en faiblesse för politiska äventyr. En dragning till att ta ut svängarna och ta risker. Ibland i politisk strid. Ofta i politiskt samförstånd. Som efter det kalla kriget då det nationella försvaret lades ned. Och nu byggs det upp igen.

Folkomröstningen om kärnkraften 1980 var ett sätt för den socialdemokratiska ledningen att lösa ett partipolitiskt och opinionsmässigt problem. Linje Lagom – avveckling med förnuft – segrade. Men hur förnuftig har processen varit? Är inte också det nyligen nedstängda Ringhals 1 – trots skyhöga elpriser i södra Sverige och elbrist på sikt – ännu ett exempel på motsatsen? Allt medan den globala uppvärmningen hanteras i ett särskilt politiskt stuprör.

Lag i ordet lagom betyder ”rätt ställning, ordning, rätt skick”. Tänk handlag. Motsatsen är olag. Kan man med bästa vilja i världen beskriva den särsvenska pandemistrategin med över 8 000 döda som lagom? Kanske borde vi i stället, när vi blickar ut över Sverige och ser problemen som hopar sig, tänka på oss som Landet i olag.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 4/1 2021.

Read More

Statsministeren er død. Skutt. Ti minutter over midnatt 1 mars 1986 kom nyheten om drapet på Olof Palme. Det rystet Sverige, men tiltrakk seg også enorm oppmerksomhet i andre land.

Palme spilte en sentral rolle i svensk politikk fra midten av 1950-tallet, ble partileder i 1969 og var statsminister fra 1969 til 1976 og fra 1982 til 1986.

Palme ble født i overklassen, men valgte arbeiderbevegelsen. Mange eldre medlemmer i Det sosialdemokratiske partiet var ikke komfortable med hans bakgrunn og hans til tider litt akademiske stil. På den annen side var det på den beste stockholmske «vestkant» folk som så Palme som en klasseforræder. 

I stedet for tekniske bevis ble det presentert en kjede av indisier.

Kontroversiell

Palmes kritikk av amerikansk krigføring i Vietnam, støtte til den tredje verden, en ny, mer rettferdig økonomisk verdensorden og på 1980-tallet kampen mot atomvåpen, gjorde ham til verdenskjendis.

Hjemme ble han likt av dem som delte troen på det han kalte demokratisk sosialisme, og mislikt av dem som så en fare i hvordan Sverige ble reformert, med Palme som en drivkraft. Han var en svært polariserende politiker også i kraft av sitt språk. Så selvfølgelig – det var hat, også.

Drapet sjokkerte Sverige. I løpet av de tre ukene som fulgte besøkte 44 prosent av stockholmerne åstedet for drapet. Det var demonstrasjoner både i Sverige og i utlandet.

Landesorg ble erklært i Nicaragua og Tanzania. I Oslo samlet 10.000 mennesker seg for å minnes og hylle Palme. I begravelsen i Stockholm fulgte 100.000 mennesker Palmes båre.

De mange sporene

Det tok 34 år før drapet på statsministeren nå skal regnes som oppklart og etterforskningen avsluttes. Gjennom årene har ulike etterforskningsteam fulgt forskjellige hovedspor. Først ute var det såkalte «kurdersporet» som pekte mot den kurdiske militære/politiske organisasjonen PKK.

Det er også et «politispor» og et «Sør-Afrika-spor». Samt et «KGB-spor». Og enda flere. Den sosialt belastede og alkoholiserte Christer Pettersson ble til slutt utpekt som drapsmannen, og han ble dømt for drapet i tingretten, men senere frikjent i lagmannsretten. 

Dagens pressekonferanse ble et antiklimaks.

På en pressekonferanse i dag ble Stig Bergström, som under hele etterforskningen har vært kjent som «Skandiamannen», utpekt som drapsmannen, men det ble ikke presentert noen «smoking gun».

Antiklimakset

I stedet for tekniske bevis ble det presentert en kjede av indisier, de sterke koblingene som fantes på åstedet og Bergstrøms deltakelse i Palme-fiendtlige kretser.

Det blir også avvist at Bergström var en del av en konspirasjon.

Siden tiltalte er død, er det imidlertid ikke tatt ut noen anklager, og han kan heller ikke forsvare seg. Etterforskningen skal avsluttes.

Bevisene er imidlertid svært svake. Dagens pressekonferanse ble derfor et antiklimaks – og nok en påminnelse om hvor dårlig håndtert etterforskningsarbeidet har vært fra første øyeblikk. 

Spekulasjonene har vært et tilbakevendende tema i den svenske offentligheten i mer enn tre tiår..

Det faktum at det ikke ble foretatt noen reell åstedsundersøkelse på selve drapsnatten, er for eksempel helt uforståelig. Eller at tidligere etterforskningsgrupper ikke har fattet interesse for Skandiamannen – til tross for en rekke uklarheter om hans handlinger og tidligere vitnemål.

Ikke et endelig punktum

Før dagens offentliggjøring var det et sterkt håp om at drapet på Olof Palme ville være definitivt løst, og Sverige endelig kunne legge tragedien bak seg.

Riktignok har følelsen av et nasjonalt traume blitt mindre med tiden. De mange svensker som ikke engang var født da skuddene i hjørnet Sveavägen-Tunnelgatan falt, er ikke påvirket på samme måte som dem som våknet opp til nyheten om at statsministeren er skutt.

Likevel har gjerningen og spekulasjonene om gjerningsmannen eller gjerningsmennene i mer enn tre tiår vært et tilbakevendende tema i den svenske offentligheten.

Ikke minst for Palme-familien hadde det vært godt å kunne sette et endelig punktum for saken.

Slik ble det ikke.

I stedet ble det en slutt etterfulgt av tre punktum …

Publicerad i NRK Ytring 10/6 2020.

Read More

Socialdemokraterna lider av växtvärk. Om det sitter i ryggmärgen att vara dominant, smärtar det att bli mindre och mer som ett parti bland andra. Att viljan till regeringsmakt är ett bestående drag i partiets kultur illustreras i Januariöverenskommelsen 2019 i vilken S kompromissade bort politik som i valrörelsen ett halvår tidigare hade beskrivits i det närmaste som en katastrof för löntagarna.

Inte minst gäller detta arbetsrätten och när nu frågan hur den ska reformeras har utretts visar sig ett annat kvardröjande drag från fornstora dagar: att spela ut de borgerliga partierna mot varandra med löften som man sedan inte håller. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) har slagit fast att utredaren inte har följt direktiven – trots att utredningsförslaget följer av punkt 20 i avtalet och de av S tillsammans med de två stödbenen C och L formulerade direktiven.

Det var andra tider när arbetsrätten reformerades och maktrelationerna på arbetsmarknaden ändrades i nio nya lagar under det långa sjuttiotalet. Vid jämlikhetskongressen 1969 gjorde den nyvalde partiledaren Olof Palme arbetslivets demokratisering till en huvudfråga. Alltså en politisk – och därmed stick i stäv med den svenska modellens grundsten att arbetsmarknaden var en fråga som parterna löste avtalsvägen. Saltsjöbadsanda ersattes av tankefiguren kamp mot kapitalet.

Som ett utflöde av partikongressen tillsattes en utredning om anställningsskyddet under ledning av Valter Åman (socialdemokrat och tidigare direktör för TCO). Motivet var omsorgen om äldre och handikappade. De äldres ställning på arbetsmarknaden lyftes sedan ut – på ett sätt som sedan blev ett mönster för snabbehandling av Palmes juristkonsult Carl Lidbom, som snickrade ihop en departementspromemoria med förslag om anställningsskydd och anställningsfrämjande åtgärder.

Den fria uppsägningsrätten var en kvarleva som borde avskaffas. Längre uppsägningstider skulle införas för anställda över 45 år och ges företräde vid nyanställning. Turordning vid avsked skulle tillämpas enligt anställningstid. Företag som inte godvilligt gick med på att anställa fler äldre skulle vid vite kunna åläggas att enbart anställa personer som Arbets-förmedlingen anvisade.

När Åmanutredningen i mars 1971 yttrade sig över förslagen var kritiken inte nådig. De stred mot praxis, mot förhandlingsordningen och mot verkligheten (påståendet att de äldre diskriminerades). Det spelade dock ingen roll utan utredningen skulle leverera ett förslag enligt beställning senast vid årsskiftet 1972/73. I praktiken innebar Lag 1974:12 (som skärptes 1982) att arbetsbrist blev det enda sakliga skälet till uppsägning.

I tidens anda slog LO 1975 fast att arbete var grunden till all välfärd – och tog ställning för löntagarfonder. Och alla löntagare på LO:s avtalsområden var förstås kollektivanslutna till det socialdemokratiska partiet. Arbetsrätten var bara en del av den tidens revolutionära reformism. Den gick dock inte som planerat utan reformoffensiven ledde i stället till att problemformuleringsprivilegiet gick förlorat. Och nu håller man fast vid det som finns kvar.

Las-dramatiken kommer att tätna framåt hösten när arbetsmarknadens parter ska ha kommit överens. Om inte väntar lagstiftning i enlighet med punkt 20 i Jöken. Eller regeringskris – om inte C och L viker ned sig för maktpartiet. Verkligheten fångas i några rader i Miriam Bryants ”Nån av oss”:

Kan vi säga som det är?
Eller hoppas att vi två är
Nånting större än det här
Trots att vi bara låtsas att det finns ett oss här

Publicerad i Svenska Dagbladet 10/6 2020.

Read More

P O Enquists författarskap hyllades, med all rätt, i samband med att han avled den 25 april. Enquist tillhör gruppen riktigt stora svenska berättare med romaner och teaterpjäser som kommer att leva vidare. Jag förknippar dock Enquist även med en sorglig del av svensk historia som inte bör glömmas bort; den som handlar om det långa sjuttiotalet och krigen i Indokina.

När utrikesminister Sven Andersson läste upp utrikesdeklarationen i mars 1976 förklarade han: ”Nu har krigen i Indokina äntligen upphört. Folken där kan under fred och oberoende börja bygga upp sina länder efter det moderna krigets ohyggliga förödelse.”

Sydvietnam kapitulerade den 30 april 1975 och nordvietnamesiska trupper intog presidentpalatset i Saigon. Två veckor tidigare hade de Röda khmererna – understödda av kommunistregimen i Hanoi – intagit Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Samma sak hände sedan i Laos. Och på sina håll spirade alltså förhoppningarna.

De första Vietnammanifestationerna i Sverige ägde rum redan 1965 och engagemanget för folken i Indokina och mot ”USA-imperialismen” växte efterhand till något som närmast blev en officiell svensk folkrörelse med Olof Palme i spetsen. Åsiktskorridoren var trång – utrymmet för att inte sjunga med i kören var närmast obefintligt.

Men verkligheten var en annan än den som togs upp i utrikesdeklarationen. I Kambodja pågick ett folkmord som upphörde först sedan Vietnam invaderat landet 1979. De Röda khmererna hade då tagit livet av 1,7 miljoner människor – cirka en femtedel av Kambodjas befolkning.

Tvångsarbete, tortyr och mord ingick i den Mao-influerade kommunistiska diktaturens arsenal. Privat ägande, pengar och religion var förbjudna i den nya ordningen.

Peter Fröberg Idlings bok ”Pol Pots leende” (Atlas 2006) beskriver hur sektvänstern i Sverige blundande. Men det var inte bara sekter som valde att inte se. Olof Palme teg – trots att han redan på våren 1974 hade fått information från den amerikanska journalisten Henry Kamm om hur de röda khmererna agerade i de områden som då hade ”befriats”. Palme skulle överväga ett uttalande men det uteblev (Marco Smedberg, ”Vietnamkrigen”, Historiska media 2008).

I stället bredde alltså glädjekören ut sig över ”freden”. I samband med tvångsutrymningen av Phnom Penh 1975 skrev P O Enquist den 15 maj en välformulerad och emotionellt stark artikel till de Röda khmerernas försvar:
”I åratal våldtog västerländsk imperialism ett asiatiskt land, dödade nästan en miljon människor, förvandlade en vacker kambodjansk kulturstad till ett ghetto, till ett horhus. Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att dess fina stad måste återställas.”

Många år senare i boken ”Ett annat liv” (Norstedts 2008) framhöll Enquist att det som i verkligheten hade följt i Kambodja var fasansfullt, men att han när orden skrevs tyckte sig ha ”fullständigt rätt”. Han problematiserade dock inte detta ”rätt”; dess världsbild och USA-hat. Han kunde inte heller förstå varför hyllningsartikeln inte hade glömts bort och menade att det nog handlade om att ”några tycker genuint illa” om honom.

Att vilja låta glömskan vara viktigare än minnet är ett förhållningssätt som Enquist långt ifrån har varit ensam om. Men det är fel väg. I stället finns all anledning att närmare skärskåda det svenska Indokinaengagemanget – mekanismerna, värderingarna och politiken. Också därför att ”vi” visserligen mest var åskådare men som en del av stödtrupperna också medaktörer.

Och kanske kan vi lära oss något om åsiktskorridoren.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 9/5 2020.

Read More

Visst kan man tycka att det var ett småfräckt val att tilldela David Cornwell, alias John Le Carré, 2019 års Olof Palmepris – lite som när Svenska Akademien valde Bob Dylan. Han får priset, som det heter i motiveringen, “för sin engagerande och humanistiska opinionsbildning i litterär form kring frågor rörande individens frihet och mänsklighetens ödesfrågor”.

Som så många andra har jag under åren följt huvudfiguren George Smiley – som introducerades första gången 1961 i “Telefon från den döde” – in i spioneriets halv-dager och den dystra verklighetsbild som tecknas. Det är spännande, intrikat och inbjudande till tankar.

I samband med prisceremonin för några dagar sedan höll Le Carré ett tacktal (DN 30/1). Det fick mig att tänka på en två år äldre smiley, den där gula gubben som ger uttryck för olika känslor – skapad 1963 men i svang först i mobilåldern. Talet är ödmjukt, inkännande och summerar till en hyllning av Olof Palme och hans gärning. Som tal betraktat är det bra.

Samtidigt bär det prägel av samma problem som ibland kännetecknar tack-för-maten-tal vid middagar som borde ha varit bättre. Hela bilden kommer inte med utan i stället blir det inslag av hagiografi. I Le Carrés fall blir det lite väl mycket ett återberättande av hur Socialdemokraterna vill att den fallne hjälten ska minnas. Det är säkerligen ärligt menat.

Som beskrivning av Palmes gärning fungerar dock levnadsteckningen lika bra som en Afrikakarta från 1800-talet fylld med vita fläckar och oklara gränsdragningar. I “Olof Palme – Med verkligheten som fiende” (Penna till papper bokförlag 2019) har jag gått på upptäcktsfärd för en mer komplex bild.

Några exempel: Le Carré berättar i talet USA-kritiskt om ett besök i krigets Kambodja, men säger inget om massmorden som följde efter Röda Khmerernas seger. Det gjorde inte Palme heller när de skedde. Individens frihet var inte heller mycket värd när Palme uttryckte acceptans för att Castros Kuba höll politiska fångar.

I talet undrar han hur Palme skulle “ha bemött dagens orwellska lögnmaskiner”. Palme skulle säkert ha varit kritisk, trots att han inte alltid själv var så noga och i sin retorik dessutom var starkt polariserande.

I sitt tal ger Le Carré Jeremy Corbyns Labour skulden för brexit och pekar bland annat på “dess marxism-leninism på studentnivå”. Till bilden hör dock att Palmes reformprogram är en inspirationskälla för delar av dagens nyvänster.

Nu kan man ju tycka att tacktalet inte spelar någon större roll, men det är ett problem att S söker inspiration från helgonbilden. Frågan om förbud mot kärnvapen, som Palme lyfte i sitt sista tal i FN och som utrikesminister Margot Wallström gjorde storpolitik av, är det tydligaste exemplet. Näst frågan om ett svenskt medlemskap i Nato.

Övertron på Socialdemokraternas unika förträfflighet, hybrisen, lever kvar. Det gäller även viljan att sola sig i den internationella strålglansen, som när staten Palestina erkändes vid en tidpunkt när det inte spelade någon som helst roll. Det hade ett erkännande gjort i dag.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 2/2 2020.

Read More

Det är mycket med Jan Guillou och spioner, och det gäller inte bara den fiktive hjälten Carl Hamilton med ett förflutet i 68-vänstern. IB-affären briserade den 3 maj 1973 när tidskriften ”Folket i Bild/Kulturfront” (FiB/K) avslöjade den dittills okända organisationen Informationsbyrån, IB. Det svenska utrikesspionaget med udden mot öst röjdes. FiB/K rapporterade bland annat om inbrott på utländska ambassader i Stockholm och om olaglig åsiktsregistrering av vänstersympatisörer.

Den 4 januari 1974 dömdes Jan Guillou och två andra till fängelse för spioneri.

Den 24 oktober 2009 fyllde Guillou Expressens löpsedel med budskapet om att han på 1960-talet under fem år agerat hemlig agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB: utfört kuriruppdrag och tagit emot pengar.

Hösten 2015 var Guillou åter rubrikknipare med anklagelser för plagiat när han i romanen ”Blå stjärnan” berättar om den så kallade sekreterareklubben. Klubben var en del av den svensk militära underrättelsetjänsten under andra världskriget.

Detta skulle ha kunnat vara tre skäl till att SVT borde ha valt en annan ciceron till serien Agenternas världskrig – om bland annat en av ”sekreterarna”. Men icke.

Guillou är också samhällsdebattör som vill skriva historien om det jag kallat det långa sjuttiotalet. Nu har han i en artikel i FiB/K vädrat sitt missnöje med hur 68-vänstern beskrivs i SVT:s dramasuccé ”Vår tid är nu”. Det är, menar han, en ”nidbild” att låta en enda sekt – mest inspirerad av den så kallade Rebellrörelsen – representera hela rörelsen. Däri har han rätt.

Vänsterrörelsen var verkligen mer än så. Det fanns ett antal bokstavspartier knutna till sina respektive förebildsländer. Alla kommunistiska diktaturer. Hoxhas Albanien. Maos Kina. Och Vänsterpartiet hängde fortfarande med Sovjetunionen.

Att IB spelar en positiv roll i ”Vår tid är nu”, tycker Guillou är negativt. IB var det verkliga hotet medan extremvänstern i stort var hyvens folk. Viljan till väpnad revolution och införandet av proletariatets diktatur, är uppenbarligen inte något vi ska bry oss om. Kort sagt, det blir mer av självbekräftande nostalgi än analys.

Och nostalgi ligger i tiden. Det finns ett sådant drag i den rad av dokumentärer som producerats under 2010-talet bland annat om Björn Borg, Astrid Lindgren och Olof Palme. På något sätt är det signifikant att det senaste exemplet ”Hasse och Tage – En kärlekshistoria” inleds med orden att efter Olof Palmes död 1986 började folkhemmet att falla isär.

En krympande socialdemokrati ser längtansfullt tillbaka på den tid då partiet fortfarande var dominanten – och säger sig inspireras av Palmes politiska gärning. I svensk, brittisk och amerikansk lite-längre-till-vänster-debatt handlar det inte om ett förlorat folkhem utan om att hitta tillbaka till ett socialistiskt program med ett svenskt 70-tal som modell.

Men var framtiden verkligen bättre förr? På många sätt var tiden som vår tid. Allt var eller verkade vara i gungning. Den stora bilden präglades av maktförskjutningar i världspolitiken. Krig. Terrorism. Oljekris. Radikala proteströrelser i väst men också i öst. Undergångsprofetior.

Och folkhemmet? I den svenska bilden ingick en våg av vilda strejker, nymornat motstånd mot centralism, förortstristess och miljöväckelse. Skattechocken gjorde att den första boken om skatteplanering gavs ut. Huvudlinjen i politiken präglades av det som jag i boken ”Olof Palme – Med verkligheten som fiende” (Penna till papper förlag, 2019) sammanfattar i begreppet revolutionär reformism. De bärande strukturerna – politiskt, ekonomiskt och socialt – skulle stöpas och stöptes om med staten som främsta instrument.

Det är viktigare nycklar till hur Sverige blev – varför framgångslandet krackelerade – än bokstavsvänsterns sektmummel. Det socialdemokratiska kvinnoförbundets familjepolitiska program från 1972 ger en glimt av den demokratiskt socialistiska grundsynen:

”Den liberala friheten, som innebär att var och en kämpar för sina intressen utan hänsyn till kollektivet, tar vi bestämt avstånd från. Individens rätt att självständigt utvecklas måste underordnas de intressen som samhället som kollektiv i demokratisk ordning beslutar.”

Det är ett tankegods som går igen i dagens S-märkta återfallspolitik.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 28/12 2019.

Read More

Under hot om förlorad misstroendeomröstning i kölvattnet på Transportgate 2017 avgick både inrikesminister Anders Ygeman och infrastrukturminister Anna Johansson. Hon blev sedan förstanamn på S riksdagslista i Göteborg. Ygeman blev först socialdemokraternas gruppledare i riksdagen och sedan energi- och digitaliseringsminister.

Ann Linde hade också en framträdande plats i dramat kring Transportstyrelsen. Hon var statssekreterare på justitiedepartementet som hon fick lämna. Linde blev istället senare EU- och handelsminister och nu har hon utnämnts till ny utrikesminister efter Margot Wallström. 

Och, ska det väl tilläggas, Stefan Löfven som hade det yttersta ansvaret för Transportgate är fortfarande statsminister.

Kanske blir Wallström mest hågkommen för att uttrycket ”feministisk utrikespolitik” – själva innehållet med värdefulla inslag som vikten av utbildning för flickor eller strid mot sexualiserat våld i konflikter är ju i sig inte något nytt. 

Margot Wallström säger själv att det viktigaste som hon åstadkom var att lotsa in Sverige i FN:s säkerhetsråd. Det menar hon visar på att Sverige ses som en betydelsefull aktör på den globala arenan. Mot det kan man invända att Dominikanska republiken för närvarande är medlem i säkerhetsrådet. Invändningar har annars handlat både om UD:s slutenhet i fråga om kampanjen och att den kostade 27 miljoner kronor. Bara kritiken mot bristen på öppenhet är värd tas på allvar.

Det verkliga problemet är ett annat. Wallström har varit tydlig med att hon har velat gå i vad hon uppfattat som Olof Palmes fotspår – och då med utgångpunkten att Sverige är en betydelsefull aktör, en ”oberoende röst” och med fokus på FN. Och fred.

Wallströms linje har lett till den ohållbara situationen att Sverige har haft två säkerhetspolitiska linjer och därmed att det varit oklart vilken som är linjen. Wallström tog avstånd från den hotbildbeskrivning som en enig försvarsberedning som bakom – och som även försvarsminister Peter Hultqvist delade. Wallström har också varit pådrivande – med Hultqvist som motståndare – för att Sverige skulle ratificera och tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen och detta trots att inte någon av kärnvapenmakterna tänkte avveckla. I stället byggde konventionen på en naiv idé om dess normativa kraft – att opinionen skulle tvinga fram avrustning. 

En samlad expertis pekade på bristen på realism i fråga om kärnvapnen, men inte minst också på de allvarliga konsekvenserna för Sveriges säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten. Till slut valde regeringen klokt nog att lägga saken åt sidan – också inför det faktum att det fanns en majoritet för nej i riksdagen.

Att döma av regeringsdeklarationen ska politiken ligga fast även med Ann Linde som ny utrikesminister. Kanske blir det i alla fall något mindre fokus på FN och mer på EU. En indikation på vägen framåt blir vilken krets av medarbetare som Linde väljer att omge sig med – med Annika Söder kvar som kabinettssekreterare lär Wallström fortsätta sväva som osalig ande i Arvfurstens palats.

Linde är inte heller själv främmande för att – som Löfven och Wallström – knyta an till Olof Palme: ”Alltid aktuell. Alltid saknad.”

Till sist är det värt att notera att Löfven i regeringsdeklarationen återigen slår ett slag för ”gemensam säkerhet”, men inte ens kan nämna Nato vid namn. Och den ensidiga svenska solidaritetsdeklarationen saknas.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 10/9 2019.

Read More

Varför är inte Sverige medlem av Nato? Det numera öppna och även under regeringens Löfven ökade samarbetet med Nato är så omfattande att det ofta beskrivs som ett medlemskap de facto, fast utan säkerhetsgarantin i form av Nato-stadgans artikel 5. Det finns ett starkt stöd i opinionen. De fyra borgerliga partierna är för. Det enkla svaret är att socialdemokraterna är emot (tillsammans med V, MP och SD). Frågan är varför.

Den negativa inställningen till ett Nato-medlemskap inom socialdemokratin är djupt rotad i kalla krigets förljugna hemlighetsmakeri, brännmärkningen av personer som ville ta upp samarbete med Nato till diskussion, knuten till protesterna mot kriget i Vietnam och fredsrörelsen för kärnvapennedrustning. Anti-amerikanismen. Men skulle man kunna tycka; har inte tiden gått?

I en intervju i Hufvudstadsbladet 15/6 2019 pekade den franske säkerhetspolitiske experten François Heisbourg på en i debatten underskattad faktor nämligen den som handlar om identitet: ”Socialdemokraterna har en fixering vid att inte gå med i Nato.” Heisbourg utvecklade inte saken närmare, men som jag skriver i rapporten Att göra Sverige (S)torslaget igen kan den identiteten knytas till Olof Palme.[1] Efter mordet på statsministern och partiledare 1986 blev Palme närmaste politiskt helgonförklarad i arbetarrörelsen: ideolog, visionär, reformator, fredsfurste.

Det är dock en minnesbild av Palmeismen som är synnerligen selektiv: Sverige som en moralisk stormakt stående mellan blocken och förespråkande gemensam säkerhet. På 1970-talet lanserades Palmedoktrinen, småstatspolitikens tredje väg, med Sverige som ett slags egen samhällsmodell och ledare för den socialistiska tredje världen och den alliansfria rörelsen. USA-kapitalismen och den sovjetiska statssocialismen beskrevs som lika dåliga kålsupare.

Kom så fredspolitiken. I slutrapporten från den av Palme 1980 initierade oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor (”Palmekommissionen”) lanserades begreppet ”gemensam säkerhet” som alternativ till ”ömsesidig avskräckning”. Grundtanken var att det inte var möjligt att segra i ett kärnvapenkrig och därför måste säkerhet uppnås ”inte mot motståndaren utan tillsammans med honom”. FN borde stärkas i syfte att förebygga konflikter.

Till bilden hör att praktisk politik innebar det att Sverige intog positioner nära de sovjetiska. Mot Nato.

I partiet finns övervintrare som anser sig vara rättrogna uttolkare av Palmeismen, och som hävdar att det i själva verket var Palmes insats som ledde fram till slut på Kalla kriget. Viktigare är att en senare politisk generation nu aktiva socialdemokratiska politiker hade sina formativa år under Palmeeran. Mona Sahlin gick med i partiet på grund av Palme. Margot Wallström inledde sin rikspolitiska karriär 1979. Stefan Löfven har talat om ett politiskt uppvaknande till bilder från Vietnam och Palmes kritik: ”Lilla Sverige fick en stor röst. För rättvisa. För solidaritet.” Slutsatsen var då 1 maj 2014 att det efter en seger i riksdagsvalet var ”dags att höja Sveriges röst igen”.

Tanken på att Sverige åter ska ha en stark röst i världen – följa i Palmes fotspår är återkommande både hos Löfven och utrikesminister Wallström. Löfven har dessutom givit uttryck för tankefiguren som Sverige mellan blocken och UD:s kampanj för en plats i Säkerhetsrådet inleddes med att betona Sverige som en oberoende röst. Wallström har för sin del sagt att det överhuvudtaget inte finns något argument för att Sverige ska bli medlem i Nato.

Politiken är dock snarast en blek kopia. Erkännandet av Palestina saknade politisk betydelse utöver att ge Sverige uppmärksamhet. Palmes erkännande- och besökspolitik (DDR, Nordvietnam, FNL, PLO, Nordkorea, Kuba, Nicaragua) innebar däremot att Sverige agerande internationell dörröppnare.

Men det finns också blåkopiepolitik. Det tydligaste exemplet är FN-konventionen om förbud mot kärnvapen som utrikesminister Wallström förespråkade men inte lyckades driva igenom. I samband FN:s 40 års jubileum hösten 1985 förde Palme fram förslaget att små stater som undertecknat icke-spridningsavtalet (NPT) borde ha rätt att av kärnvapenstaterna kräva ett totalt provstopp (CTBT) och nedrustning. I själva verket borde det stiftas en internationell lag som förbjöd kärnvapen.

Palmeismen hyllas men politiken ger snarast uttryck för illusioner om det som kännetecknade politik då och den som nu förs. Det finns också inslag av fantomsmärtor med en politik som bygger en värld som inte längre finns. Sverige står inte mellan två block (som inte heller längre existerar). Sverige är sedan 1995 medlem av Europeiska unionen med allt vad detta innebär av förpliktelser, är inte längre alliansfritt (i fred syftande till neutralitet i krig) utan militärt alliansfritt men med ett omfattande, öppet och fortfarande för rikets säkerhet helt avgörande samarbete med Nato och USA.

Det kvardröjande skimret från en tid då socialdemokraterna dominerade inrikespolitiken och partiledaren räknades som internationell statsman hänger dock kvar. Fungerar som stoppkloss. Sverige är fortfarande inte medlem av Nato, med allt vad detta skulle medföra av fördelar för Sverige, det nordiska försvarssamarbetet och Nato. Samtidigt förmår socialdemokraterna inte ens ställa sig bakom försvarsberedningens föreslagna höjning av försvarsanslaget till motsvarande 1,5 procent av BNP till 2025.

När kalla kriget tog slut förlorade Palmeismen sitt rotfäste – och trots att de politiska förutsättningarna för Palmeismen försvann förmådde Socialdemokraterna inte att släppa dess världsbild. Den har blivit en del av partiets identitet. Då som nu leder det till konflikt mellan idealism och säkerhetsbehov.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 12/8 2019.

Read More

I Frivärlds rapport Att göra Sverige (s)torslaget igen ger Claes Arvidsson en historisk överblick över Socialdemokraternas förda utrikespolitik och hur Olof Palmes politiska arv än idag lever i den socialdemokratiska rörelsen. Arvidsson förklarar hur Palmeismen syns både i partiföreträdares retorik såväl som i utrikespolitiska beslut och hur det då som nu har inneburit en konflikt mellan idealism och säkerhetsbehov.

https://frivarld.se/wp-content/uploads/2019/06/Att-göra-Sverige-storslaget-igen.pdf

Read More