Claes Arvidsson

Archive
USA

Ryssland anser sig ha vetorätt över Sveriges säkerhetspolitiska vägval och hotar med vedergällning som svar på en ansökan om medlemskap i Nato. Putin har också hotat och hotar med kärnvapen. Det är allvar. Men på DN Debatt borstar i stället en övervintrad Pierre Schori av dammet från Palmekommissionens 1980-tal med ett citat från chefsgurun själv, nämligen att ”kärnvapenstaterna håller oss alla som gisslan”.

Kort sagt, Schori försöker göra en återlansering av Olof Palmes kålsuparteori. Varken Nato eller alliansens tre kärnvapenmakter har dock framfört några hot om att använda kärnvapen.

I Schoris idealvärld skulle FN-konventionen om förbud mot kärnvapen träda i kraft. Men tror någon på fullt allvar att Putin skulle göra sig av med sitt främsta ess i världspolitiken? Resultatet skulle bli mer rysk kärnvapen-utpressning.

Liksom Kreml och regeringen Andersson säger Schori nej till ett svenskt medlemskap i Nato – det skulle enligt dem öka osäkerheten. Men Sverige behöver inte heller medlemskapet, för med hänvisning till att vi allt sedan president Eisenhowers dagar står under amerikanskt beskydd, menar Schori att vi klarar vi oss fint utan Nato.

USA som annars inte står högt i kurs i fred(S)rörelsen har i ett huj förvandlats till en ädel riddare som garanterat drar ut till försvar av det militärt alliansfria Sveriges territorium. Kanske är det därför Schori inte skriver något om behovet av upprustning.

Liksom under ”det långa 70- talet” är Nato fy, fy, och ”att föra in Sverige under Natos ‘kärnvapenparaply’ vore som att ta på sig en global självmordsväst”. Men att andra för vår räkning har den på sig går däremot alldeles utmärkt. Den fredsrörelsemoralen är inte lätt att förstå sig på.

I Schoris värld är alltså Natos strategi med kärnvapen som sista utväg förenad med livsfara. Samtidigt är det helt oproblematiskt att huka under det amerikanska kärnvapenparaplyet – trots att det är samma amerikanska kärnvapen som i ”kärnvapenalliansen”.

I stället för Natos solidariska musketörsprincip väljer Pierre Schori att på osäker grund hävda nationell egoism. Det är lika cyniskt som oansvarigt. Gemensam säkerhet i krigstid får vi som medlem tillsammans med våra vänner i Nato.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 14 mars 2022.

Read More

När Joe Biden svor presidenteden präglades Washington inte av glada publikskaror utan av folktomma gator. Desto mer påtaglig blev närvaron av 25 000 sammanbitna nationalgardister, som inkallats för att säkra att den främsta av politiska ceremonier i USA inte skulle drabbas av inhemsk terrorism.

Inramningen ger perspektiv på frågan om det var rätt eller fel att slänga ut Trump från Twitter när mobben gick till angrepp mot Kapitolium. Borde man inte i stället ha tagit ställning till varje enskild tweet? Var det ens verkligen en kupp som iscensattes av den hatiska samlingen stödtrupper?

Ett svar är att Trump i sitt tal till demonstranterna manade till marsch mot Kongressen och att gå hårt fram. Det hade kunnat sluta mycket värre. Ropen skallade: Häng Pence! Allt medan presidenten på tv såg hur det formella godkännandet av Bidens valseger omöjliggjordes. Mobben beskrev han som patrioter.

För Trump blev stormningen ett inslag i kampen för att säkra den valseger som han deklarerade redan innan rösterna var färdigräknade den 4 november – och vars faktiska resultat han fortfarande inte har accepterat. Inte så att själva stormningen i sig skulle räckt till statskupp, men den kan ses i perspektiv av den ”statskupp i slow motion” som summerar Trumps presidentskap med hans strävan efter personliga makt i centrum.

I en artikel i Politico har Fiona Hill (som själv under en tid arbetade som utrikespolitisk rådgivare i Trumpadministrationen) frilagt den auktoritära metodiken. Som alltid handlar det om att söka kontroll över militären, kommunikationskanaler, domstolarna, statliga institutioner och den politiska församlingen samt att mobilisera folkligt stöd.

Trump har hamrat in budskap om att han förtjänade att sitta två eller rent av tre mandatperioder. Han har inte velat inte säga om han frivilligt skulle lämna ämbetet vid en valförlust eftersom det skulle vara riggat. Muellerundersökningen var en häxjakt. Eliten konspirerade. Alla som gick emot honom utpekades som fiender – från demokrater i allmänhet till republikaner som inte fullt ut ställde sig bakom honom. Så även Soros, Antifa och globalisterna.

Men institutionerna stod emot. Trots att Trump utsett ”sina” domare gjorde de sitt jobb när de anstormades av påhittade anmälningar om valfusk. Stod emot gjorde också lokala valförrättare. Till slut tog också Pence, McConnell och de flesta republikanska senatorerna sitt ansvar och godkände Bidens valseger. 147 av partifränderna i representanthuset gjorde det dock inte.

Inte heller försvarsmakten lät sig gå på villovägar trots försöken från Trumps sida. Likväl var det onekligen anmärkningsvärt att tio tidigare försvarsministrar den 6 januari såg sig nödgade att offentligt påminna om plikten för alla anställda i försvaret att skydda konstitutionen.

Trump trummade in ett budskap om traditionella medier som folkets fiender medan han samtidigt mobiliserade sitt folk genom tv- kanaler som Fox och sociala medier. Lögnerna stod som spön i backen. Att ha tillgång till Twitter beskriver Hill som Trumps motsvarighet till gammaldags kuppmakares kontroll av radio och tv. 

Så ja, i det perspektivet var det rätt att stänga ned Trumps viktigaste kommunikationskanal. Kalla det gärna nödvärn till försvar av den amerikanska demokratin.

Nu återstår att hitta svar på frågan om hur sociala medier ska regleras för att värna både privat äganderätt och yttrandefrihet. Sociala medier förblir – och på gott och ont – en central politisk arena.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 25/1 2021.

Read More

I en intervju i Dagens Nyheter försäkrar den amerikanske diplomaten Michael Murphy att utfästelserna från dåvarande vicepresidenten Joe Biden 2016 om ett amerikanske ingripande till förmån för Sverige fortfarande gäller. Så här föll orden: 

”låt det inte råda några missförstånd hos herr Putin, eller någon annan om att detta är okränkbart territorium. Punkt.

Sak samma, enligt Murphy, vad gäller den beskrivning som dåvarande försvarsminister James Mattis gjorde 2017 av relationen till Sverige som ”en vän och allierad”. Mattis lovade till och med att ”om ni hamnar i knipa – då kommer vi”.

På en direkt fråga om USA skulle hjälpa om Sverige hotades svarar Murphy att:

”Det finns inte en förpliktelse, eftersom ni inte är med i Nato-alliansen. Men vi har gjort klart, både offentligt och i enskilda samtal, att Sveriges territoriella integritet och suveränitet är av direkt intresse för USA. Den ska respekteras och bevaras.”

Det låter bra och kan kanske vara avskräckande, men frågan är förstås vad uttalandena är värda. Och därmed om de har en avskräckande effekt eller om de snarare riskerar inbjuda till att prövas. 

Värdet av de amerikanska säkerhetsutfästelserna hade varit osäkra alldeles oberoende av vem som sitter i Vita huset. Nyckelordet är då som nu vad som ligger i USA:s ”intresse” – och inte minst gäller det oroväckande mycket med Donald Trump som president och ÖB.

När Trump talade inför FN:s generalförsamling var det en utläggning kring America first – och att världen bäst organiseras om alla stater på egen hand sätter sina egna intressen i första rummet. Samtidigt är Trump den förste att kritisera andra stater för att göra just detta. En annan paradox förstås att Trump gärna vill ha stöd när det passar, till exempel i fråga om Iran.

I nationalpopulistisk anda gick han å ena sidan till angrepp mot ”globalister” som hotar ”folket” och hyllade, å den andra, ”patrioter”:

”Liberty is only preserved, sovereignty is only secured, democracy is only sustained, greatness is only realized by the will and devotion of patriots.” 

Trump vill göra anspråk att tala för och i en person förkroppsliga folket – motsägare är inte en del av det riktiga folket. Inte heller sociala medier, medier och akademiska institutioner, liksom en statlig byråkrati som verkar mot i det tysta. Kort sagt, eliten.

Sveriges viktigaste allierad har alltså talat – och utfästelser från amerikanska diplomater måste ses i det perspektivet. Samtidigt är Sverige beroende av USA. Det betyder att vi måste både agera på ett sätt som ökar möjligheten till stöd och räkna med risken att det uteblir. Det här behöver Sverige göra:

* Stärka Nato – helst genom att ansöka om medlemskap men också genom att öva tillsammans och delta i internationella missioner.

* Fortsätta väva på säkerhetsnätverket – inte minst det nordiska.

* Signalera att det kommande försvarsbeslutet både kommer att följas upp av ytterligare satsningar efter 2025 och att ytterligare finansiering tillförs om (och när) det visar sig att kostnaderna blir högre än estimerat per 2019. 

En solid finansiering är i sig nödvändig för att stärka försvarsförmågan, men också för att hålla Trump på gott humör. Inte minst viktigt eftersom det är fullt möjligt att han blir sittande efter 2020 – förstås om han inte skulle fällas i riksrätt…

Själv anser Trump det för givet att han skulle få fredspriset om det delades ut på ett rättvist sätt – en mer lättsam fortsättning på en absurd politisk teater som bara fortsätter. 

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 25/9 2019.

Read More

I Motståndskraft – Försvarsberedningen första delrapport – konstateras att det säkerhetspolitiska läget har försämrats i Sveriges närområde och i Europa, ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige.

Försvaret av Sverige kräver ett militärt försvar med större kraft och uthållighet och återuppbyggnad av ett civilt försvar, men även om Försvarsberedningen skulle överraska bygger försvarsplaneringen på att Sverige inte ska stå ensamt. Alla vet att Sverige är helt beroende av militärt stöd i händelse av elände. Det naturliga steget vore därför medlemskap i Nato.

Så varför är Sverige inte med i Nato? Enkelt uttryckt saknas det en majoritet i riksdagen. M, L, C och KD är för medlemskap medan S och ytterkantspartierna V, MP och SD är emot. Ett annat skäl som förs fram är att svenskarna inte vill. Visserligen har opinionen utvecklats i en positiv riktning men ännu är inställningen kluven. Ibland visar opinionsmätningarna på en knapp majoritet för, ibland emot.

Det är kanske inte så konstigt.

I regeringsförklaringen i januari 2019 slog Stefan Löfven fast att den utrikes- och säkerhetspolitiska linjen ligger fast, d v s den militära alliansfriheten. Fastheten består i att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato, men samtidigt slog statsministern också fast betydelsen av försvarssamarbeten. Särskilt med Finland ska det utvecklas. Den transatlantiska länken med fokus på USA och Nato ska värnas.

Vad det betyder är inte helt enkelt att förstå. I Dagens Nyheters nyhetsartikel 21/1 om regeringsförklaringen beskrevs doktrinen så här:

”Alliansfriheten innebär att Sverige håller sig neutralt, men inte passivt, för den händelse att en katastrof eller ett angrepp drabbar ett annat land i Norden eller EU. Motsvarande förväntar sig Sverige att dessa länder agerar på samma sätt om vi drabbas, sa Stefan Löfven, i linje med solidaritetsförklaringen.”

Inte ens Sveriges största morgontidning hade alltså pejling på den svenska säkerhetsdoktrinen (först nästan en månad senare uppdaterades artikeln efter att saken uppmärksammats på twitter).

I en SOM-mätning om Nato-medlemskap som gjordes 2015 ställdes även frågan om inställningen till en alliansfri politik syftande till neutralitet i krig, d v s en doktrin som redan var avskriven till förmån för den om militär alliansfrihet. Det visade sig att 60 procent av de tillfrågade var positiva och att detta även gällde 25 procent av dem som förordade ett medlemskap i Nato.

Att SOM-undersökningen ställde en fråga om en doktrin som Sverige övergivit, kan man ju ställa sig etiskt undrande inför. Likväl är svaret förstås intressant. En inte särskilt överraskande slutsats är väl att folk i allmänhet inte har så mycket kunskap om säkerhetspolitik och doktriner, något som understryker hur befängd tanken på en folkomröstning är. Men problematiken har fler bottnar.

I artikeln Sweden and the issue of NATO membership: exploring a public opinion paradox (Journal of Defence Studies 2019:1), tar sig forskarna Karl Ydén, Joakim Berndtsson och Magnus Petersson an den paradox som kom till uttryck i Som-mätningen. Slutsatsen är att folkförvirringen kan ses som ett medvetet resultat av det svenska politiska Nato-narrativet; hur man i politiken har försökt manövrera i det svårmanövrerbara farvattnet traditionell idealistisk utrikespolitik och realpolitiska säkerhetsbehov.

Sak samma kan egentligen sägas om varför Nato-opinionen inte är mer positiv.

I artikeln närmar man sig frågeställningen via sociologen Erving Goffmans distinktion mellan vad som utspelas front stage respektive backstage. Under kalla kriget – och framför allt under Palmes hegemoni – var den idealistiska sidan helt dominerande på scenen. Det ledde till att neutraliteten som fredsgaranti och som en del av den nationella identiteten (eller annorlunda uttryck ”fredsskadan”) befästes.

I verkligheten hade ju Sverige back stage ett nära men hemligt samarbete med Nato-länder och i praktiken skyddades riket av USA:s kärnvapenparaply. Detta allt medan den officiella kritiken haglade och den offentliga debatten präglades av nej till Europa och anti-amerikanism. Försök att försiktigtvis lyfta samarbete med Nato (Hjalmarsson 1959 och Wedén 1968) fördömdes. Det fanns, kort sagt, en avgrund mellan det som utspelade sig front stage i politiken respektiv back stage.

Efter kalla krigets slut har samarbetet med och integrationen i Nato fördjupats och avhemliggjorts. Numera kan Sveriges position bäst – men likväl oklart – beskrivas som de facto-medlem men utan säkerhetsgaranti. Fredskadan består dock. Så också socialdemokraternas behov av att politiskt navigera mellan den gamla sortens idealism och realpolitiken. Avgrunden har krympt men antalet ”övervintrare” inom socialdemokratin – och den därpå följande rädslan för ett sprucket parti – utgör en effektiv bromskloss för att partiet ska ta steget full ut.

Idealismens fokus på fredsbevarande insatser har i den nya tiden övergått till att även omfatta deltagande i fredsframtvingande operationer.1990-talets nya Nato med fokus på internationell krishantering kunde ganska sömlöst fogas in i den idealistiska traditionen. I artikeln påminns även om hur idealistiska argument om till exempel kvinnofrigörelse har använts front stage för att motivera svensk insats under Nato-befäl i Afghanistan. Realpolitiken back stage bottnade i behovet av ökad interoperabilitet, d v s förmåga att strida tillsammans med Natostyrkor.

Och, kan det tilläggas, av att solidariskt delta i hopp om bistånd om Sverige skulle utsättas för ett angrepp.

Med rådande öppenheten är, som artikelförfattarna påpekar, skillnaden mellan vad som sägs, beslutas och görs mindre hycklande, men på sätt och vis skulle jag säga snarare annorlunda.

Försvarsminister Peter Hultqvist talar väl om Nato och regeringens deklarationer betonar vikten av samarbetet med Nato. Samtidigt utesluts medlemskap. Ett nätverk av bilaterala och multilaterala samarbeten är tryggare för Sverige. Hultqvist har till och med talat ned Nato:s förmåga (organisatoriskt tungrott) i sitt försvar för sin egen doktrin. Man ska inte heller göra någon plötslig omsvängning som kan skada stabiliteten i närområdet (d v s Ryssland). Samtidigt är, som artikelförfattarna understryker, beroendet av Nato lika stort som någonsin – och viljan till integration i alliansen tycks omättbar.

Den enda gräns som inte får överträdas är den ansökan som leder till fullvärdigt medlemskap.

I långa stycken låter regeringen som socialdemokraterna alltid har gjort med betoning lagd på en politikens idealistiska sida samtidigt som den (militära) alliansfriheten pryds med Natoflaggan. Man låtsas som om inget har hänt. Som artikelförfattarna konstaterar är det därför inte konstigt att delar av svenska folket tror att alliansfrihet och Natomedlemskap kan förenas. Det är ju just det som regeringen i hög grad ger uttryck för.

Paradoxen är alltså egentligen inte i oförenligheten i opinionen utan snarare den politiska föreställning som Löfven, Wallström och Hultqvist ger front stage.

Publicerad i Kungliga krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och Säkerhet 25/2 2019

Read More

Nato-toppmötet i Bryssel 11-12 juli inramades av Donald Trumps misstroskapande av hur hållfast USA:s engagemang för Europa är. Det är allvarligt och sammantaget med Trumps agerande i andra sammanhang med Putin som vän och EU som fiende skapar det en osäkerhet kring innebörden av artikel 5. Samtidigt – och med USA som drivande kraft – antogs en deklaration som tydligt utpekade Ryssland som ”etta” i hotbilden. Konkreta beslut fattades med syfte att stärka säkerheten i Europa (Nato Readiness Initiative).

Paradoxen är således att Nato:strovärdighet både minskade och ökade. Det finns ”vuxna” i Ovala rummet, men samtidigt kommer man inte bort från det faktum att Trump är president och ÖB.

I skuggan av de stora rubrikerna undertecknades dessutom en gemensam deklaration mellan Nato och EU – med stor potentiell betydelse för ”integrationen” dem emellan. Relationen beskrivs i termer av ett strategiskt partnerskap med ett klargörande av samarbetsområden och roller. Nato ska även fortsättningsvis utgöra grundbulten i de allierades kollektiva försvar (de flesta EU-medlemmar är ju också med i Nato). Slöseri genom duplicering ska undvikas.

Samarbetsområden som utpekas är hybridhot, cyber, materiel och kapacitetsbyggande i södra och östra Europa samt inte minst viktigt militär mobilitet (ett militärt Schengen), anpassning av infrastruktur och borttagande av byråkratiska hinder.

PESCOblir ett slags nod för samarbetet – och ska vara öppet för deltagande från medlemmar i Nato som inte är med i EU. Också det ett sätt att stärka den transatlantiska länken.

Med det strategiska partnerskapet mellan Nato och EU kan det sättas definitiv punkt för den ibland uppdykande diskussionen om en Europaarmé, men partnerskapet (liksom besluten om att stärka Nato i Europa) kastar också ljus över den nu pågående diskussionen om att EU borde ha en strategisk autonomi. Med tanke på Trump är den diskussionen förståelig, men samtidigt verklighetsfrämmande. EU kan göra insats på egen hand, liksom genom konstellationer av europeiska stater (till exempel JEF). Det är dock USA som är själva ankaret för säkerheten i Europa. Ökat oberoende är en annan sak.

Det Europa kan göra – och som man redan borde ha gjort – är att ta ett större eget ansvar. Det gäller förstås även Sverige genom att stärka Nato genom ett svenskt medlemskap och betala försäkringspremien för vårt eget försvar av riket. Besluten vid toppmötet i Bryssel var en viktig motvikt till Trumpismen, men även bortom Trump är USA:s engagemang för Europa långsiktigt vikande.

Artikel publicerad på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och säkerhet.

Read More

Den förre folkpartiledaren Lars Leijonborg har skrivit sina politiska memoarer. I Kris och framgång: mitt halvsekel i politiken (Ekerlids 2018) kommer han också in på försvaret. Dels när han gör vapenfri tjänst vid Civilförsvarets anläggning på Rosersberg. Han återger en interiör från slutövningen, där det var Leijonborgs uppgift att hitta överlevande i raserade hus och föra dem till sjuktälten. Avslutningsvis skulle man ordna en uppsamlingsplats för döda.

Om detta kan man ha många tankar. Året var 1974. Kriget var kallt. Den reflektion som FPU:s tidigare ordförande gjorde var dock en annan än krigshot med tänkbara följder. Han “insåg hur tungt jobb det var att vara vårdbiträde och vilka risker för till exempel förslitningsskador det innebär”.

I maj 1997 är Leijonborg tillbaka på Rosersberg. Denna gång som partiledare och för att delta i en övning med riksdagens krigsdelegation. Han tillhörde den i många år och var under en tid dess vice ordförande. I scenariot var det återigen allvar. Säkerhetsläget hade blivit rejält dystrare. En konflikt i Baltikum hade eskalerat och med tänkbara följdverkningar i hela Östersjöområdet. Alltså även Sverige.

Förstås, kan man tillägga.

Ett svenskt fartyg hade sänkts. Indikationer fanns på sabotage och främmande trupp på svensk mark. Inledningsvis hoppades man dock att regeringens och krigsdelegations åtgärder skulle räcka för lugna läget. För svensk del. Så blev dock inte fallet. I nästa steg blev frågan om Sverige skulle begära hjälp. Ett anfall hade uppenbarligen redan inletts, det svenska försvaret hade “trätt i aktion” och beslut fattats om viss mobilisering. Inget av detta var dock tillräckligt.

Förstås, kan man tillägga.

Inför beslutet redovisade regeringen Göran Persson underhandskontakter med olika västmakter och det noterades tacksamt att en flottstyrka från europeiska Nato-länder med amerikanskt logistikstöd fanns som stöd. Det beslöts att ställa hamnar på östkusten (från Oxelösund och söderut) till styrkans förfogande.

Det rådde politisk enighet om att kalla på hjälp mellan S-regeringen och de borgerliga partierna. Miljöpartiet tvekade medan Vänsterpartiet ansåg att det krävdes mer tillförlitliga uppgifter varifrån anfallet kom. Kort sagt, som i dag.

Tilläggas kan också att övningen sker samtidigt som tänket i försvarspolitiken styrs av en strategisk timeout, det vill säga en åtminstone tioårig tankeperiod av lugn och ro.

Och påbörjad nedmontering av det territoriella försvaret.

Och efter ett tag slutade krigsdelegationen att öva.

Om flottstyrkan var nog för att rädda Sverige frihet förtäljer inte Leijonborg. Han har inte heller något att säga om faktisk svensk förmåga att ta emot hjälp. Förmågan var ju inte detsamma som under kalla kriget (även om den avklingade under dess senare del) tack vare hemligt militärt samarbete med USA och andra Nato-länder. Detta är väl dokumenterat i bland annat Mikael Holmströms studie Den dolda alliansen (Atlantis 2011).

Leijonborg reser dock frågetecken om Sverige som icke-medlem i försvarsalliansen verkligen skulle få hjälp. Och det är ju fortfarande en aktuell fråga. Som icke-medlem i Nato omfattas ju Sverige inte av artikel 5 (“en för alla, alla för en”).

Samtidigt frikänner Leijonborg socialdemokraterna för dubbelspel i försvars- och säkerhetspolitiken. Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, innebar inte neutralitet i den händelse Sverige blev angripet. I verkligheten diskuterades dock även primäroptionen, det vill säga öppen samverkan innan Sverige blev indraget i kriget.

Var neutralitetspolitiken framgångsrik? Tjänade den oss väl, som det har brukat heta (och som det fortfarande heter om den militära alliansfriheten). Det enkla svaret, som oförsynt nog har getts av Robert Dalsjö är att den aldrig testades.

I verkligheten var det först efter kalla krigets slut som det i Försvarsmaktens krigsspel ingick ett scenario där Sverige skulle kunna stå neutrala.

Till saken hör också att den svenska ansökan om medlemskap i EU 1991 hade förändrat spelplanen. Under regeringen Bildt ändrades i största enighet den säkerhetspolitiska doktrinen till att “Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består”. Neutraliteten förvandlades till en option. Och med inträdet i EU 1995 kom Sverige att ingå i en politisk allians men med en bevarad (fiktion) om militär alliansfrihet.

2018 Sverige är militärt alliansfritt, men har både en självpåtagen solidaritetsdoktrin, är med i EU-alliansen och samverkar öppet och intimt med Nato och Nato-länder. Samtidigt står Sverige – trots värdlandsavtalet med Nato och halvkvädna säkerhetsgarantier från USA – inför samma grundproblem som tidigare i fråga om att få och ta emot hjälp.

Om vi står utanför tar det mycket längre tid innan hjälpen kommer – om den kommer.

Och 2018 råder det inte någon tvekan om att geostrategiskt utgör Norden-Baltikum ett stridsfält. Sverige blir indraget.

Och så kan man ju också tycka att Sverige borde vara med i en allians som syftar till att försvara de värden som bär upp Sverige och det svenska statsskicket. Fred, frihet, demokrati. Vårt sätt att leva.

Den oro som Donald Trump skapar om hur hållfast artikel 5 i verkligheten är, ändrar inte den slutsatsen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 23/7 2018.

Read More

Det långa sjuttiotalet var på det hela taget förfärligt.

I alla fall för dem som inte gillade revolutionsromantik, revolutionär reformism modell (S) eller åsiktskonformism. Det borgerliga Sverige trängdes tillbaka – och med de borgerliga partierna som slavar under tidsandan. Sverige blev mer socialistiskt. Visst fanns det goda sidor i uppbrottet från stela sociala strukturer som gjorde landet mindre dammigt och gav individen större frihet. Mycket blev mycket roligare.

Samtidigt var alltså tidsandan i dominerande grad präglad av motsatsen.

Vad minns du från 68? Vietnam är en minnesbild som nog skulle dyka upp hos många. Kanske i form av det foto som gick världen runt med en fackelbärande och ryssmössprydd Olof Palme tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör, marscherande sida vid sida i täten för en antiamerikansk demonstration. 5 300 tågade i kylan från Humlegården till Sergels torg 21 februari 1968.

Svenska Dagbladet var på plats och kunde dagen efter rapportera att:

Den lille ambassadören med det svåruttalade namnet gavs ett entusiastiskt mottagande. Det viftades frenetiskt med FNL-flaggor i den kompakta lyssnarskaran. Och talkören, som tidigare vrålat ”USA mördare” omväxlande med ”USA ut ur Vietnam”, slog an en annan melodi ”Ho-Ho-Ho-Ho-Ho-Chii-Minhh…”

I sitt tal framhöll Ngyuen Tho Chan att han var i Stockholm på inbjudan av den svenska regeringen för att stärka de vänskapliga förbindelserna mellan Nordvietnam och Sverige. Han talade också varmt om känslan av helhjärtat svenskt stöd och slog fast att våra segrar är era segrar.

Palme för sin del tog framgångarna i den nyligen inledda Tet-offensiven till intäkt för att FNL var en social rörelse med folkligt stöd. Samtidigt avdramatiserade han en seger för FNL. FNL representerade, i högre grad än USA och Sydvietnams regering, demokrati.

Demonstrationen ägde rum knappt tre veckor efter att världen hade förfärats över AP-fotografen Eddie Adams foto av hur Sydvietnams högste polischef Nguyen Ngoc Loan avrättar en FNL-officer i Saigon. Pistolskotten föll dock efter att frun och barnen till en av polischefens vänner hade mördats av FNL:aren. I den så kallade Tet-offensiven hade reguljära Nordvietnamesiska styrkor och lokala FNL-soldater angripit 36 av 44 provinshuvudstäder och 69 mindre städer. Cirka 70 000 man riktade in sig på Saigon och Hue.

Att Vietnam till dels var ett proxykrig i ett kallt krig märktes inte i den svenska diskussionen. I stället är det påfallande hur den svenska linjen läggs parallellt med den nordvietnamesiska stridslinjen. Samtidigt var Vietnam inte bara utrikespolitik. Vietnam – och krigen i Kambodja och Laos – blev både ett slags katapult för vänstervågen och något som präglade hela Sverige. Som i brevet från femteklassaren Carina till Olof Palme:

Jag tycker om att demonstrera. Men vi får åka ända till Hälsingborg för vi bor i en liten stad som heter Höganäs. På lördag ska vi till Hälsingborg och demonstrera. Det ska bli kul. När jag blir tonåring ska jag gå med i SSU eller FNL. Jag tycker att det är bra att dom finns. När man är med i FNL får man sälja Vietnambulletiner och hålla bössor. Det är också bra.

Men Vietnam var mer än så. Det var också en etablissemangsstrid mot yttervänstern och svensk dubbelpolitik i förhållande till ”den store Satan”.

Alla ska med

Journalisten Barbro Alving, Bang kallad, var en av talarna vid demonstrationen 21 februari. Hon manade till samling i en nationell vilja och slog fast att ”ingen svensk kan i dag undkomma Vietnam”. Och så blev det. Vietnam, antikapitalism och antiamerikanism kom att bli en del av den svenska vardagen. En första vändpunkt var Olof Palmes tal vid Broderskapsrörelsens kongress i juli 1965:

Vi ser bilder av plåga och tortyr, av stympade barn, lemlästade människor. Vi hör nyheter om terrordåd och repressalier som skoningslöst och utan urskillning drabbar enskilda, familjer, bygemenskaper. Vår reaktion är medkänsla inför offren, en känslans upprördhet inför ett meningslöst lidande. Ty förbrytelsen blir alltid en förbrytelse, och terrorn alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer, även om man söker legitimation i ett historiskt betingat framåtskridande eller i försvaret mot någonting som ter sig ännu mer avskyvärt.

Först i slutet gjorde Palme en hänvisning till att det var Vietnam saken gällde. Att utpeka USA som skurken var ett linjebyte i svensk utrikespolitik, levererad av den tillförordnade utrikesministern.

1965 bildades Svenska Vietnamkommittén, föregångaren till FNL-rörelsen. Det första demonstrationståget avgick samma år och efterhand blev det allt tätare mellan avgångarna. 1966 startade Nationalinsamlingen för Vietnam, som fick stöd av samtliga riksdagspartier och delar av näringslivet. På socialdemokratiskt initiativ bildades 1967 Svenska kommittén för Vietnam. Den tog tydlig ställning för FNL (som fick öppna informationskontor) och Nordvietnam (som erkändes 1969).

Överallt skramlades det med FNL-bössor. Folk uppmanades att köpa Vietnambulletinen, se konst i regi av FNL eller filmer. Kampsånger var inne. Genomslaget ökade i och med att Vietnam var det första tv-sända kriget. Statstelevisionen bidrog med mer än den vanliga nyhetsrapporteringen. Några exempel:

  • 1967 direktsändes den så kallade Russelltribunalen (International War Crimes Tribunal).
  • 1969 inleddes tv-barnteaterserien Engagerad teater med informationen att befrielsekamper pågår runt om i världen mot USA-reaktionen och imperialismen.
  • 1973 visades Segern på huvudväg 3. Trots att det var en av FNL producerad propagandafilm.

Vietnam gjordes till en nationell angelägenhet som involverade regering, riksdag, folkrörelser. Inför den socialdemokratiska partikongressen 1972 arrangerades ett möte med madame Binh, FNL:s ansikte i väst, som stjärna. De 3 000 deltagarna sjöng FNL:s nationalsång ”Befria Södern”. Pengar samlades in. Palme fördömde USA för att ”bomba, ett litet, frihetsälskande folk till underkastelse”.

Efter Palmes budskap till president Nixon julen 1972 blev det nationell manifestation under rubriken ”Sverige för fred i Vietnam”. Samtliga partiledare (Gösta Bohman synnerligen motvilligt) skrev under – tillsammans med 2,7 miljoner svenskar.

Alla skulle med.

Socialdemokratisk hybris

Gunnar Myrdal var en annan av talarna 21 februari. Han var världsberömd nationalekonom, gift med Alva Myrdal och ordförande i arrangerande Svenska kommittén för Vietnam. Han beskrev USA som alltmer moraliskt och politiskt isolerat, och pläderade för att Sverige skulle gå i spetsen för en världsrörelse. Det var så många såg på Sveriges, eller rättare sagt den svenska socialdemokratins, roll.

Övergången från räddhågsen neutralitet till självgod neutralism kan illustreras med den rubrik som Palmes medarbetare Ernst Michanek valde till sitt bidrag i en vänbok till Tage Erlander: ”Ett litet land?”. Året var 1969 och frågan var retorisk. Sverige hade näst USA högst BNP per capita, toppade den allmänna levnadsnivån (arbete och social välfärd), och hade ett starkt försvar. Redan då var Sverige en viktig utrikespolitisk aktör, inte minst i FN.

Utrikespolitiken framöver borde ha fokus på fred och nedrustning, och Sverige påta sig särskild roll som tredje världens väktare. Sverige skulle gå före. Det underlättades i en tid av omdaning på världsscenen när ”ingen makt eller maktkombination ännu [var] given som ledande för lång tid fram över och därmed är inte heller Sveriges plats given”.

Småstatspolitikens tredje väg – med Sverige som ett slags modell och ledare för den socialistiska tredje världen och den alliansfria rörelsen – lades sedan definitivt fast i partiprogrammet 1975. USA-kapitalismen och den sovjetiska så kallade statssocialismen likställdes. Kålsuparteorin.

Hybri(S) ger relief till kritiken av USA. Manifestationen i februari 1968 skapade fnurror på tråden med Vita huset. Den amerikanske Stockholmsambassadören var vid tillfället i USA och det dröjde en månad innan han fick sätta sig på planet till Stockholm. Den verkliga istiden i relationerna med Vita huset utbröt dock efter Palmes julhälsning till president Nixon 1972. Och ja, den lästes upp av statsministern i lunchekot.

I juletid hade nya bombmattor lagts ut över Nordvietnam i hopp om att med B52:ornas hjälp öppna ett förhandlingsfönster. Palme såg det förstås inte på det sättet:

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna…Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk…Därför är bombningarna ett illdåd. Därav finns många i modern historia. Det förbinds ofta med namn – Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpville, Treblinka. Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit tung över dem som burit ansvaret. Nu finns det ett namn att foga till raden – Hanoi julen 1972.

Svaret från Washington kom snabbt. Den svenske ambassadören blev uppkallad till State Department för en utskällning. Det klargjordes att den nyutnämnde men ännu inte installerade svenske ambassadören inte var välkommen och att USA:s Stockholmsambassadör skulle kallas hem. Det blev ett frostens år.

Den svenska självbilden stod inte i paritet med verkligheten. Palmes kritik betydde inget för Vita huset eller i kongressen. Däremot bidrog kritiken till opinionsbildningen både i USA och i Västeuropa. Redan 1968 hade den plussat på den svenske statsministerns rykte internationellt som en ny ledartyp: frispråkig och radikal. 1969 intervjuades han i brittisk TV av megastjärnan David Frost och i amerikanska CBS. Både Der Spiegel och New York Times publicerade intervjuer med honom.

Dubbelspel

I demonstrationståget den 21 februari var många deltagare från FNL-grupperna. De tågade för Vietnam men tog avstånd från organisatörerna. Palme avfärdades som en hycklare som bara pratade. Och visst fanns det ett moment av hyckleri i omläggningen av politiken; man ville ta grepp om opinionsbildningen och hålla den under demokratisk kontroll. Det fanns en rädsla för våldsvänstern. Som Säpochefen P G Vinge uttryckte saken 1968:

Om utvecklingen – som hittills – fritt får fortsätta under de kommande åren, kommer den marxist-leninistiska (kineskommunistiska) rörelsen att – i skydd av bl a FNL-rörelsen och dess eventuella efterföljare – utvecklas till en förhållandevis stark politisk rörelse, som med bl a utomparlamentariska medel kommer att bedriva en alltmer ökande samhällsomstörtande verksamhet. Icke minst farlig är rörelsen genom att den har så stark förankring hos de unga intellektuella, vilka i en framtid kan väntas bekläda ledande poster inom samhället.

Radikaliseringen av utrikespolitiken var dessutom ett sätt att behålla politisk initiativkraft i förhållande till de borgerliga partierna. Det var alltså även en väg att behålla regeringsmakten.

Till tidens – och politikens ­– paradoxer hör att det bakom Sveriges neutralitetsdoktrin (alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig) dolde sig ett hemligt försvarssamarbete med Nato-länder, inte minst USA. Samma kritiserade B52:or som flög över Nordvietnam skulle välkomnade flyga över svenskt territorium på sin väg för att bomba baser i Sovjetunionen. USA var högsta ”skyddsmakt” för Sverige.

För USA var det samma strid här som där, och när Sverige trappade upp kritiken fick det konsekvenser. ÖB Stig Synnergren konstaterade i början av 1973 att:

Sverige har i fråga om det militära samarbetet tidigare behandlats i huvudsak som Nato-länderna. Så är nu icke längre fallet – vi har skiljts ut från denna grupp. Försämras de politiska förbindelserna ytterligare kan en stegvis fortsatt nedfrysning av de militära förbindelserna aktualiseras. Försvarsavdelningen bedömer det därvid som möjligt att såväl besöksverksamheten som samarbetsavtal kan komma i den omedelbara farozonen.

Palme å sin sida var uppenbarligen medveten om risken. Han hade redan 1970 uppdragit åt Synnergren att hålla amerikanerna på gott humör: ”Nu när jag bråkar med amerikanarna, se för Guds skull till att vi har gott samarbete med amerikanarna på försvaret i alla fall.”

Samtidigt fanns det också från amerikansk sida ett intresse att värna det militära samarbetet. Sverige var strategiskt viktigt. Detta förtar dock inte slutsatsen att den svenska Vietnampolitiken var ett nationellt högriskprojekt som satte rikets säkerhet i fara.

Hela världen hyllar Palme

Tet-offensiven efter det vietnamesiska nyåret 1968 hade chockerat med sin geografiska bredd, men den hade redan ebbat ut på de flesta platser när Palme demonstrerade tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör. Och de folkliga upproren uteblev. Tre dagar senare återtog amerikanska och sydvietnamesiska styrkor den strategiskt och symboliskt viktiga staden Hue, eller, rättare sagt, resterna av den. 3 000 folkfiender hittades senare i en massgrav och ytterligare 2 000 som hade stått på FNL:s likvideringslista hittades inte.

Militärt var Tet-offensiven ett misslyckande för Nordvietnam, men den var ändå avgörande för utgången av kriget. Den satte bilden i USA att kriget inte gick att vinna. 1973 slöts en fredsuppgörelse som innebar att USA tog hem sina trupper och att förhandlingar skulle leda till en fredlig återförening av Vietnam. På Dagens Nyheters löpsedel stod det att ”Hela världen hyllar Palme”.

Nordvietnam avslutade den militära erövringen 1975. Vietnam blev en kommunistisk diktatur.

Hade den svenska hejaklacken något ansvar för utvecklingen i Vietnam? Palmes svar var ett entydigt nej. Ett exempel kan hämtas från partikongressen 1975. Palme talade om vikten av att både ge sitt stöd till väpnad revolution och trycka på för en fredlig samhällsomvandling. Han berättade om långa samtal med Vietnams premiärminister och att denne ”alltid ville veta hur vi gjorde och hur vi fick med de många människorna i en demokratisk process”.

Åren gick, men Vietnam blev inte som Sverige. 1984 beklagade Palme att landet blivit ett tyranni, men friskrev den egna politiken från skuld. Kärnan hade handlat om rätten till nationellt självbestämmande och medförde inte något ansvar för utvecklingen när självbestämmandet hade uppnåtts.

Vänsterns dödsdans med de röda khmererna i Kambodja och mycket annat har synats i diskussionen om det långa sjuttiotalet. Vietnam i svart och vitt återstår att göra upp med: Myten om det goda befrielsekriget som bar upp folkrörelsen mot USA:s krig i Vietnam, och den politikomläggning som fotot på Palme och ambassadör Ngyuen Tho Chan från 21 februari 1968 är en dyster påminnelse om.

Fram till slutet på 1960 viskades det öppet om Sveriges beroende av hjälp i händelse av krig – och alla visste att det varifrån hjälpen skulle komma. Sedan blev det tyst. I stället hördes desto högre rop om USA som fallen fanbärare för Väst, med Sverige som en ljusets gestalt mellan blocken. Den öppna svenska neutralitetspolitiken gjordes till dogm. EEC kom inte på tal. Nato skurkförklarades. FN heligförklarades.

Vietnam bidrog till att ändra svensk politik på ett sätt som lämnat spår i självbilder och attityder: I Nato-debatten, i den roll som FN intar i offentligheten, i engagemanget för ”Tredje världen”, med (delar av) socialdemokratin ännu traskande längs den ”tredje vägen”.

Det var inte en tillfällighet att kandidaturen till FN:s säkerhetsråd marknadsfördes under parollen Sverige som en oberoende röst. Eller att utrikesminister Wallström obekymrat sätter rikets säkerhet på spel genom att vilja underteckna FN-konventionen som förbjuder kärnvapen.

Det nostalgiska tronandet på minnet från fornstora dagar dröjer kvar i föreställningen om att Sverige har en mission att gå före och visa vägen. Trots att vi gick vilse i pannkakan.

Publicerad i Smedjan 7/3 2018.

Read More

När Stefan Löfven var i Storuman – i stället för i Almedalen – krävde han ett slut på Stockholmsfixeringen och mer fokus på hela landet: ”Jag har inget emot Stockholm, det är en fin huvudstad och jag är född där. Men vi måste ha en Sverigefixering. Det är den enda politiken som duger.” Löfven sade självkritiskt att Socialdemokraterna också har ett ansvar för storstadsfixeringen.

Det skulle ha kunnat handla om ”enveckasförsvaret” och i praktiken försvaret av Stockholm. Tyvärr handlade det om (den i och för sig nog så viktiga) allmänna servicenivån utanför storstäderna, och inte om försvaret av Sverige.

Vid ett besök på F17 i Kallinge på sin Sverigeturné konstaterade Löfven att Östersjöområdet har blivit hetare men ”ett anfall mot Sverige kommer att göra ont”. Statsministern tillade att ”försvaret måste ha muskler” och förutskickade mer kulor till ÖB. Och så ska det låta. Det är precis vad man vill höra av en ansvarstagande statsminister.
Problemet är att Löfven antingen inte menar vad han säger eller inte vet vad han säger.

Vilket som är värst – säljande eller okunskap – är värt att grubbla över.

Men det är ju så mycket annat som pockar på, kan det tyckas. Och det är det ju. Dock.

Raddan av events i Almedalen med anknytning till försvars – och säkerhetspolitiken kan sammanfattas i en mening: inget tyder på att säkerhetsläget kommer att bli bättre. Ett redan spänt läge i Östersjön blir bara mer spänt. Putin är på. Samtidigt är det omöjligt att förutse vad Trump hittar på. Efter presidenternas möte i samband med G 20 i Hamburg, är det i alla fall uppenbart att de två hittat varandra.

Och ser vi ut över världen är ökad osäkerhet den dominerande bilden. Senast manifesterad av Nordkoreas framgångsrika test av en interkontinental robot (ICBM).
I Almedalen talade partiledarna dock som i en parallell verklighet. V mest om vården. MP mest om miljön. Annie Lööf slog, som många andra, ett slag för polisen. SD pratade om sitt eget folkhem. Varken försvarsvännerna Busch eller Björklund tog upp försvaret.

Magdalena Andersson (stand in för Löfven) berömde dock Gotland ”denna vackra ö mitt i Östersjön, där en av världens bästa stridsvagnar, 122:an, rullar”. Synd att Andersson inte är lika intresserad av det som saknas på Ön och den ökning av försvarsanslaget som krävs för att ”det ska göra ont”.

Så ont att ryska anfallsplaner aldrig blir verklighet – och Sverige därigenom bidrar till att stabilisera hela det nordisk-baltiska stridsområdet.

Mer kulor till försvaret är den helt avgörande frågan i försvarspolitiken. Ändå var det bara Anna Kinberg Batra som i sitt Almedalstal tog tjurskallen vid hornet.

Hon påminde om verkligheten i de förhandlingar som pågår mellan regeringen och tre borgerliga partier (förutom M även C och KD). Löfven håller emot.

För att inte få medansvar för en oansvarig politik har Liberalerna valt att inte delta i förhandlingarna – och Kinberg Batra flaggade för att Moderaterna hoppar av om det inte blir minst två friska miljarder till försvaret i budgeten för 2018. Mer vore förstås bättre men det är ändå utmärkt att Moderaterna inte längre är ett särintresse i försvarspolitiken.

Gästledare i Svenska Dagbladet 13/7 2017.

Read More

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, brukar det heta. I politiken kan dock oralt ludd tvärtom vara skarptänk i syfte att egentligen inte säga något men på ett tydligt sätt. Löften blir målsättningar. Det är en del av politikens väsen. På gott och ont. Lögn rakt av spelar i en annan division. Har i alla fall gjort det.

I det senaste numret av den amerikanska tidskriften Time pryds omslaget av frågan Is truth dead? Frågan är ingång till en exklusiv intervju med Donald Trump med hans minst sagt problematiska relation till sanningen – om sig själv och andra – som utgångspunkt. Den egna egohypen. Obamas födelseattest, Hillarys pedofilpizza, avlyssningen av Trump Tower och så vidare. Allt förmedlat i twitterkaskader.

Fast inget av det som Trump gör är unikt.

Varken i modern eller historisk tid är skvaller och ryktesspridning något nytt i amerikansk politik, konstaterades i Gail Collins ”Scorpion Tongues – Gossip, Celebrity and American Politics” (William Morrow & Co 1998). Ett par äldre exempel. President Martin van Buren hade kvinnokorsett, var det en del som visste bestämt. Om Abraham Lincoln gick rykten i södern om att han var inte hade rent (vitt) blod i påsen. I norr var han krigsprofitör.

Varken skvaller som partipolitiskt vapen fenomen eller kopplingen mellan tilltron till ett rykte och politisk hemhörighet, är nya fenomen. Inte heller folklig vilja att ta ned höga-hästar-politiker på jorden. Men mycket är annorlunda (och än mer förstås sedan Collins bok kom ut). En mer cynisk tid. Ny teknologi. Nya medier. Symbiosen mellan underhållning och politik. Med Trump som ett komiskt bra exempel. Fast roligt är det inte.

Allt påverkar skvallrets kvalitet och bredd. Och spridningstiden har blivit nästan ingen – från oroad rykteskälla över flöden i sociala medier, till skämtsam tv-show på bästa tittartid. Och numera alltså även @potus (presidentämbetets officiella twitterkonto).

Skvaller som man inte gillar är det lätt att moralisera över, men skvaller är en del av livet. Som Collins skriver, det tillfredsställer behov. Det ger spridaren en känsla av att vara viktig, och binder samman berättare och lyssnare kring ”förbjuden” kunskap eller en förståelse av hur verkligheten verkligen är. Det avspeglar både dolda rädslor och uppfattningar om hur livet ska vara eller levas.

För att funka behöver ett rykte inte vara sant men det måste ha en klangbotten. Fake kan vara lika övertygande som äkta vara.
Så är då inget nytt under solen? En skillnad är förstås att Time riktar frågan till USA:s president. Det gör Trump unik. Men är frågan relevant?

Trump kan snarare föra tanken till filosofen Harry G Frankfurts ”On Bullshit” (Princeton University Press 2005). För den äkta ”skitsnackaren” spelar sant eller osant ingen roll. Kärnan, för the bullshit artist, är i stället att säga det som behövs höras för att uppnå dennes bakomliggande mål.

I det perspektivet faller det sig naturligt att Trump har förklarat krig mot medier som inte är ”alternativa” – och striden går vidare genom budgetangreppet på public service. Får Trump som han vill försvinner stödet till de statliga tv- och radiokanalerna PBS och NPR (liksom till National Endowment for the Arts).  Artikeln i Time är dock ett exempel på hur motkraften växer.

Men. Samtidigt som Trump är Trump, är han också en man av vår tid. En tid som präglas av en skepsis till strävan efter objektiv kunskap och där det centrala i stället har blivit att vara sann mot sig själv. Något som Frankfurt menar, är verklig bullshit.

Och, kan det tilläggas, den mylla i vilken fake news gror så det knakar.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 30/3 2017.

Read More

Vice statsminister Lövin visade fingret till Donald Trump när hon signerade regeringens klimatpropp omgiven av kvinnliga medarbetare. Det var roliga timmen i Rosenbad.

 Margot Wallström har för sin del sträckt ut en hand till Vladimir Putin. I årets upplaga av Utrikesdeklarationen saknades inte hårda ord om Ryssland i Ukraina, men väl nyckelformuleringen om ”den största utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen sedan kalla krigets slut”.

I samband med att Wallström fick audiens hos utrikesminister Lavrov i Moskva överräckte hon en diktsamling av Tomas Tranströmer som gåva. Och dedicerade boken med den egna dikten:

If there is a will – there is a way,
could be a motto of you, Sergej,
Thank you for welcoming me
to your land
easier now to stretch
out a hand.

Och så vidare.

Så blev det presskonferens där Lavrov i sedvanlig ordning tryckte in budskapet att bevarandet av ”Sveriges och Finlands alliansfrihet är avgörande för stabiliteten i Östersjöregionen och i hela Europa”. Wallström svarade att säkerhetspolitiken bestämmer vi själva, men hon hade kunnat svara: instämmer. För det är ju så regeringen argumenterar för den militära alliansfrihet och mot ett svensk medlemskap i Nato. Kort sagt, Wallström låter busen definiera lösningen.

En konsekvens av Natofobin är bristen på klartext. Som i Afghanistanutredningen. Där sägs att det är ett svenskt intresse ”att främja en alleuropeisk säkerhetsordning och att värna det euroatlantiska samarbetet, inklusive en vital transatlantisk länk”. Sant. Det konstateras också att insatsen bidragit till att utveckla partnerskapet med Nato. Också sant.

Ett rakare sätt att formulera saken är att det viktigaste målet för Afghanistaninsatsen var att ge stöd till USA och säkra Natos trovärdighet. Ytterst i hopp om att solidariteten skall återgäldas Sverige i händelse av elände.

När det vid årsskiftet 2012/2013 stormade kring ihåligheten i försvars- och säkerhetspolitiken, lugnade statsminister Reinfeldt svenska folket med att det gick alldeles utmärkt att sova gott om natten. Härförleden bytte jag några ord med Peter Hultqvist och frågade då vad han oroar sig för under sömnlösa nätter. Hultqvist, visar det sig, sover gott i vetskap att han gör så gott han kan.

Tyvärr innebär det att försvarsministern ändå både säger njet till Natomedlemskap och raljerar bort kraven på mer pengar till försvaret.
Sömnlösheten överlåter han därmed åt andra. Till exempel ÖB Micael Bydén som i Försvarsmaktens offentliga budgetunderlag klargjort att han utan extra tillskott på 6,5 miljarder kronor inte kan genomföra försvarsbeslutet från 2015. Allvaret understryks av att ÖB i hemliga bilagor äskar mer än så.

För att summera: 1) Försvarsbeslutet 2015 var i utgångspunkten för klent, 2) utan ökade anslag går det inte att förverkliga och 3) det råder bred politisk enighet om att det säkerhetspolitiska läget har blivit sämre sedan 2015 och att osäkerheterna framöver ökar.

Ändå är regeringens huvudlinje att hålla den gamla kursen. Det vore bättre med en politik för att hålla gränsen.

Gästledare i Svenska Dagbladet 10/3 2017.

Read More