Claes Arvidsson

Archive
elpriskris

Lykkeland är den träffande titeln på NRK:s tv-serie om det norska oljeäventyret, hur det med start på 1970-talet förändrar livet i småstaden Stavanger och gör Norge nyrikt. Den planerade säsong tre handlar om åren 1987–90. Lykkeland kan bli en riktig långkörare och få en ny dramatisk vinkling när klimatfrågan så småningom kommer upp i den offentliga debatten.

Och i vår tid med utfasningen av näringen fram emot 2050 på gång, kan det bli ännu mer dramatik – och politiskt bråk med krav från partierna till vänster och miljöorganisationer om ”tvärbroms” respektive Fremskrittspartiets ”full gas” som ytterpunkter. 

I den breda mitten med Arbeiderpartiet, Høyre, facket och näringslivet i centrum vill man avveckla med förnuft. Suga på karamellen så länge det går. Inom ramen för regeringens ”gröne skifte” – och med kunskap från den högteknologiska petroleumsektorn – skall det samtidigt utvecklas nya näringar både med sikte på fortsatt elektrifiering och ofarliggörande av CO2-utsläppen. Det ska bli ett nytt industriäventyr.

Väljarnas aptit på att gå snabbt fram är dessutom måttlig. Visserligen var klimatet en viktig fråga inför stortingsvalet förra hösten, men när rösterna räknats visade det sig att annat var viktigare. Sedan dess har skenande priser på el och livsmedel knappast ökat intresset.

I en ranking av världens klimatvärstingar utgörs topp fem av Kina, USA, Indien, Ryssland och Indonesien. Norge hamnar på plats 114 av 193 granskade länder (faktiskt delad plats med Sverige) med ansvar för 0,06 procent av världens utsläpp. 98 procent av energiförbrukningen är förnybar. Ändå är inte allt frid och fröjd. 

I enlighet med uppläggningen av Parisavtalet är det bara egna utsläpp som ett land kan hållas ansvarigt för. Inte de som exporteras. På egen hand, konstaterar regeringens sittande klimatutredning, släpper Norge ut ca 50 miljoner ton CO2-ekvivalenter, men har sedan slutet av 1990-talet genom exporten av olja och naturgas årligen indirekt släppt ut mellan 400 och 500 miljoner ton CO2-ekvivalenter.

Det norska fossilavtrycket blir därmed ett annat och ”jobbigare” för ansvariga politiker. Å ena sidan frikänner sig det officiella Norge ändå från skuld i enlighet med Parisavtalet, å andra sidan tar man ansvar bland annat genom Oljefonden som ska investera ”grönt”.

Fokus i den norska debatten ligger på de interna norska klimatmålen för CO2-utsläpp. Alla är överens om att de ska ned. Inför klimattoppmötet i Sharm El Sheikh skärpte regeringen kraven. Ambitionen var tidigare en reducering på minst 50 procent och upp mot 55 procent till 2030 i förhållande till 1990 års utsläppsnivå. Klimatmålet är nu 55 procent. Alltså samma som gäller i EU.

Det verkar dock osäkert om det målet kan uppfyllas – 2021 var de samlade utsläppen endast 4,7 procent lägre än 1990. Regeringen har dessutom infört miljöprislättnader för att göra tillvaron billigare för bilister. Årliga planer för minskade utsläpp har dock utlovats. Nödlösningen kan bli att inom ramen för EU:s kvotsystem ta begränsningar utanför Norges gränser. Det är fullt legitimt men gör miljöfundamentalisterna rasande.

På de ”riktigt grönas” kravlista står fastställande av ett slutdatum för all olje- och gasproduktion på norsk sockel. Det är inte aktuellt. Detsamma gäller kravet att nya koncessioner för att leta efter nya fynd inte ska ges. Kritiken mot den generösa skatteregimen har dock fått visst gehör. Skattereglerna kommer att bli något mindre frikostiga men fortfarande att vara stimulerande. 

En annan konfliktlinje handlar om geografi och ekokänslighet. Den segslitna striden om Lofoten, Vesterålen och Senja utföll med förbud medan dragkampen om Barents hav ännu inte är avgjord. Nya koncessioner har delats ut så sent som i våras. Men kanske är Equinors ”samlade” slutsats att vänta med beslut om att bygga ut Wistingfältet till 2026 ett tecken i tiden. 

I syfte att minska utsläppen och stimulera till ny grön industri finns planer på att elektrifiera olje- och gasinstallationerna på norsk sockel (i stället för att som nu producera el med hjälp av gasturbiner på plattformarna). Det kan ske via kabel från land och genom vindkraftverk till havs. Kritikerna menar att det rätt och slätt handlar om gröntvättning, men det också sägas att elektrifieringen av sockeln inte ses i ett nationellt sammanhang. 

Det är förstås korrekt att en elektrifiering skulle leda till att fossilavtrycket från norsk sockel skulle minska. Problemet är dock att det globala fotavtrycket skulle öka när gasen i stället går på export. Ett annat problem är att elektrifieringen skulle lägga beslag på uppskattningsvis 10 procent av Norges elproduktion under ett normalår. 

Den elen kommer att efterfrågas bland annat i ny energikrävande industri, medan förväntad nyproduktion inte väntas hänga med efterfrågan.

Protester ledde till att satsningen på vindkraft till land kom av sig och ännu är det ovisst om opinionen kan vändas med mer lokalt inflytande och mer pengar till de aktuella kommunerna. Vindkraft till havs är ännu i sin linda. Vattenkraften har viss potential men skapar lätt protestvågor. Solenergi står nu för 0,15 procent av strömproduktionen men också här väntas nya regler (och bidrag) som ska göra det mer attraktivt.

Resultatet kan bli elkraftunderskott fram mot 2027. Samtidigt som det investeras stort i nätutbyggnad för att få bättre flöden mellan de olika elprisområdena. Så en elektrifiering av sockeln ställer till problem samtidigt som den egentligen inte löser något problem annat än att göra olje- och gasproduktionen mer politiskt lättsmält. 

Statoil och Equinors tidiga historia 1972–2001 har beskrivits av Eivind Thomassen i Middel og mål och utvecklingen därefter som börsnoterat företag av Marten Boon i En nasjonal kjempe (båda utgivna på Universitetsforlaget 2022). En linje genom historien är turen med återkommande pristoppar – och den har ju hållit i sig för Lykkelandet. 

Det ryska energikriget med början 2021 och storinvasionen i Ukraina 2022 har fått priset på olja och naturgas att nå nya rekordnivåer – och har gjort Norge till en ofrivillig krigsprofitör. Ett exempel: 2020 uppgick skillnaden mellan Sverige och Norge i fråga om BNP per capita (i löpande priser) till ca 200 000 i norsk favör. Tredje kvartalet i år hade den ökat dramatiskt – 1 100 000 mot 540 000. 

Och skattepengarna formligen forsar in i statskassan (Oljefonden). Enbart Equinor har betalt in mer än 400 miljarder under 2022.

Norge har på köpet blivit den största exportören av naturgas till Europa och därmed blivit en tyngre geopolitisk aktör.

EU-kommissionen har tillsammans med Norge etablerat en gemensam task force. I den är en utgångspunkt att det inte ska införas något pristak på gas utan att man i stället ska hitta andra vägar för att stabilisera priset på energi, just det som både Norge och kommissionen önskar.

Att Norge genom att skjuta upp underhållsarbete på anläggningarna har kunnat öka produktionen av naturgas med 10 procent har också stärkt landets aktier. Norges ställning skulle bli ännu starkare om man kunde bli av med stämpeln krigsprofitör (om än ofrivillig). Receptet är att göra mer för Ukraina. Det bistånd på 13 miljarder som utlovats för 2022–2023 är ju bara lite växelpengar i Oljefondens kassakista. Hittills har dock regeringen bara uppvisat självbelåtenhet men möjligtvis kommer det ett initiativ i december.

En annan positiv bieffekt av engergipriskrisen för Norge är att naturgas, tillsammans med kärnkraft, (i alla fall under en övergångsperiod) har blivit grönförklarade i EU:s taxonomi och därmed fått förlängd livstid. Taxonomin varken förbjuder eller uppmuntrar till investeringar men fungerar ändå med sin miljöklassning som ett styrmedel för investerare.

För Norge är olja och gas en avvecklingsbransch med framtidsutsikter.

Essä publicerad i Smedjan 21 november 2022.

Read More

Gränspasseringen Riksåsen var avspärrad med en bom och bevakad av norsk militär som genomförde kontroll av pass och vaccinationsbevis. Scenen kunde ha varit hämtad ur en tv-serie men det var nog så verklig i augusti 2021 – och att militär höll gränsen mot Sverige kändes helt absurt.

Gränsbevakningen blev en bild för hur annorlunda ”regeringen Tegnell” har förhållit sig till pandemin. Att köra in i Sverige hade varit lika enkelt som före sjukdomen.

När Norge stängde ned i mars 2020 grusade det till sig i förbindelserna över kölen. På den svenska sidan reagerade man på den stängda gränsen. I Norge växte förundran över bristen på skarpt agerande. När delar av Sverige i juni fortsatt var belagda med inreseförbud, utbrast utrikesminister Linde att det inte rörde sig om någon landskamp. Tegnell förmodade för sin del att Sverige till hösten 2020 skulle klara sig lindrigare än Norge.

Facit – so far – är mer än 15 000 dödsfall i Sverige och knappt 1 100 i Norge.

I sin första regeringsförklaring gjorde Magdalena Andersson en stark nordisk markering – Norden nämndes faktiskt före EU. Hon talade den fria nordiska rörlighetens lov och poängterade att ”det nordiska samarbetet (ska) fördjupas och breddas, med särskild tyngdpunkt på gemensam hantering av kriser.”

Några dagar senare stängde Sverige gränsen för elexport till Norge och Finland med påföljande is i relationerna. Mer gemensam än så blev inte den svenska elkrishanteringen.

Att det förr eller senare skulle komma en pandemi var väntat och åtgärder var efterlysta. Men regeringarna Löfven sov på sin post. Elkrisen har också varit i vardande, men här var man inte bara passiv när det gäller utbyggnaden av kraftnätet utan även aktiv i fråga om att lägga ned kärnkraft.

Magdalena Anderssons förtida julklapp till svenska folket är ett rådyrt bidrag till rusande elpriser. I Norge har däremot Arbeiderpartiets statsminister Støre slagit in julepresanger som ska lindra prischocken. Också i Norge drar staten in storkovan när elpriserna sticker i väg, men den extrainkomsten har man redan satt sprätt på. Nu väntar ett uttag ur Oljefonden och vips är problemet löst.

Ledare i Svenska Dagbladet 12/12 2021.

Read More