Claes Arvidsson

Archive
EU

Inget är svårare att sia om än framtiden. En sak är dock i alla är säker nämligen att ”framtiden är inte vad den har varit”. Det är inte många år sedan svensk försvars- och säkerhetspolitik baserades på en framtid med evig fred i Europa. Nu finns funderingar på att åter förse de svenska hushållen med bruksanvisningen Om kriget kommer.

Samtidigt har det blivit allt svårare att orientera sig på den säkerhetspolitiska kartan. Den bär mer prägel av ett kalejdoskop i rörelse än en klar bild.

Inget illustrerar bristen på tydlighet mer än den nya amerikanska administrationen. Visst, Trumps syn på Nato representerar en fortsättning på en långsiktig trend av allt mindre amerikanskt ledarskap för försvarsalliansen. Kravet på ett ökat europeiskt ansvarstagande mätt i försvarsanslagens storlek är inte heller nytt.

Det nya är att Trump gett uttryck för en fundamental misstro mot Nato genom att beskriva alliansen som obsolet. Är USA fortfarande villigt att hylla sitt åtagande, ytterst i form av artikel 5? Att försvarsminister Mattis och andra säger lugnande ord, är en klen tröst. Det går inte heller dra en lättnadens suck bara för att den osäkerhetsskapande säkerhetsrådgivaren Michel Flynn ersatts att ett säkert kort genom general McMaster. Trump har sista ordet.

Vicepresident Pence har sagt lugnande ord om USA och EU. Men också här har förstås Trump sista ordet – och vad presidenten anser understryks av Brexithyllningarna.

I Trumps värld kan multilaterala organisationer sammanfattas i ett ord: Bad.

EU funderar på sin framtid och ska i december ha enats kring just framtiden. Enigheten är dock inte påfallande – om det mesta. Från hur hantera Ryssland till vad göra med Polen? Och vad göra om Marine Le Pen skulle vinna det franska presidentvalet. Det blir i praktiken att säga adjö till EU.

Britterna funderar för sin del på hur man ska göra sig relevanta i Europa efter sitt eget adjö till EU. Mer Nato är en väg. En annan är ökat bilateralt försvarssamarbete med Frankrike. I bilden ingår att med UK ute ur EU och med Trump inne i Vita huset blir Tyskland en ännu viktigare spelare – också vad gäller försvar och säkerhet. Försvarsminister von der Leye har lanserat idén att Tyskland ska ta en ledande roll i Nato, som också skulle inkludera en viss integration av mindre staters försvarsmakter.

Kanhända en god tanke, men det är knappast säkert att den skulle tas väl emot på alla håll. Historien talar emot det.

Som en konstant finns fortsatt rysk militär upprustning (förmåga) i kombination med intressesfärspolitik och globala stormaktsambitioner (politisk vilja). Visst, ”alla” talar fortfarande fördömande om kriget mot Ukraina, men i praktiken är den ingen som förväntar sig annat än att Krim ska förbli ryskt. I stället ökar Putin trycket i östra Ukraina. Och i Baltikum.

En deal med Trump som innehöll en uppmjukning av sanktionspolitiken vore en triumf för Kreml.

När Margot Wallström mötte Sergej Lavrov i Moskva betonade hon att Sverige bestämmer sin egen säkerhetspolitik men ger i verkligheten Putin veto mot Natomedlemskap. Samtidigt innebär Trump ett grundskott mot Hultqvistdoktrinen med amerikanskt försvarssamarbete som grundbult i ett ”säkerhetsnätverk”.

Saken blir varken säkrare av svensk Trumpkritik eller att Sverige är det land som Trumparna allra mest gillar att hata.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 2 2017.

Read More

Donald Trump + Vladimir Putin = sant. Av förspelet inför skiftet i Vita huset är det just en politik baserad på gemensamt tycke som kan förväntas. Hur långvarig förbindelsen blir, är förstås osäkert när två alfahannar ska deala med varandra och båda vill vara den som tar hem vinsten. Även om lyckan blir kort lär dock skadan redan vara skedd.

Samma svar gavs när frågan ventilerades vid en konferens på Institutt for forsvarsstudier i Oslo. Syftet med sanktionerna var att tvinga Ryssland att ändra politik, men icke. Och det stämmer ju. Krim är nu en integrerad del av Putinland – och i det tysta är det ett faktum på marken som har accepterats även i EU och USA.

Putin fortsätter dessutom framgångsrikt att destabilisera Ukraina och lyfter inte ett finger för att genomföra sin del av Minsk II-avtalet. Det lågintensiva kriget i östra Ukraina bara fortsätter. Men det är krig. På riktigt. I Europa.

Sanktionerna har inte heller, som det fanns förhoppningar om, lett till protester i Ryssland. Tvärtom talar statistiken sitt tydliga språk. Putins förtroendesiffror tog ett skutt efter Krim, och även stödet för hans politik i stort ökade. Eliten var redan i Putins ficka och maktens fördelningspolitik är en garant för att den förblir där.

Trumps tilltänkte utrikesminister Rex Tillersson har sagt att sanktionernas viktigaste effekt är att ha skadat amerikanska affärsintressen. Samma kritik hörs i Europa.

Tyska socialdemokrater och konservativa i CSU har gjort gemensam sak mot sanktioner som inte funkar utan bara är dåligt för affärerna. Det argumentet sänktes på sanktionskonferensen. Exportnedgången började före Krim och handlar om tillståndet i den ryska ekonomin. Effekterna av de ryska kontrasanktionerna är inte heller stora. De är, kan det tilläggas, dessutom mest kännbara bland de EU-medlemmar som är mest ivriga anhängare av EU:s sanktionspolitik.

Att sanktionerna – med en årlig BNP-effekt på minus 0,5–1 procent – inte har bitit kan hänga samman med att de inte har varit tillräckligt långt- gående. Det har inte heller har varit möjligt med politisk isolering. Samtidigt är misslyckande ett tankefel. Sanktionerna har haft effekt. De har varit tillbakahållande på den ryska offensiven och på sikt leder uteblivna investeringar till lägre tillväxt.

Och vad hade varit alternativet? Bara acceptera? Ge upp grundläggande principer? Samma fråga måste vi ställa till dem som nu vill avveckla sanktionerna. Likväl kan det gå så. Med en tweet kan Trump sätta återtåget i rullning, också i EU.

Men om sanktionerna upphör kommer Putin inte sluta vara Putin. Problemet är ju att Kreml vill ha en annan världsordning än den liberala, som byggdes upp under efterkrigstiden och byggdes ut efter kalla kriget. Ett ännu större problem är att Donald Trump inte heller verkar särskilt intresserad av att bevara den.

Gästledare i Svenska Dagbladet 19/1 2017.

Read More

Det var Vladimir Putin i egen hög person som gav Vänskapsorden till Rex Tillerson 2012. Tillerson var och är vd för ExxonMobil. Finare orden än så kan en icke-ryss inte få. Nu ska han bli utrikesminister i Donald Trumps kabinett. I Moskva beskrevs utnämningen som rena julklappen. Tillerson är ännu en i Trumps läger som har haft avveckling av sanktionerna mot Ryssland på sin agenda.

En klapp blir det också till ExxonMobil som i sådana fall kan värma upp nu nedfrysta projekt.

Att Europa på egen hand skulle upprätthålla den nuvarande sanktionsregimen är knappast troligt. Det finns redan starka krafter som vill avveckla och utan trycket från USA får dessa vatten på sin kvarn. Det blir en formidabel seger för Putin. Att Trump dessutom hyllat brexit, dissat Angela Merkel och förklarat Nato för obsolet gör inte framtidsutsikterna för Europa ljusare.

Särskilt dystert kan det bli för de stater Putin anser ska ingå i en rysk intressesfär. Trump är inte sentimental, så en deal kan inte uteslutas.
Före valet den 8 november var tanken på Donald Trump som president för de flesta som tänker offentligt, närmast att likna vid en hotande domedag. I USA. I Europa. I Sverige. Till och med i Japan – ett land med artighet som dygd – varnade premiärminister Abe för konsekvenserna.

Efter segern vändes besvikelsen till det mer förhoppnings-fulla: ”vi” måste ge Trump en chans. ”Vi” måste vänta och se om den blivande presidenten bara gjorde si eller sade så för att bli president. Många drog därför en lättnadens suck när generalen James Mattis nominerades till försvarsminister. Klok och påläst. Stridsvan men inte stridis. Kan Nato. Ingen vän av Putin. Tänkt som motvikt mot amatörpresidenten.

Men Trump fortsätter att vara Trump. Med en syn på sig själv som expert med en stil som är auktoritär, lättkränkt och impulsiv – och med en syn på världen som ryms i orden nationalistisk isolationism.

Framtiden med Trump som president finns än så länge bara i olika kansken. Det kan svänga rejält i politiken eller bara marginellt. Iranavtalet kan sägas upp med stora konsekvenser eller bara snyggas till. Det kan också bli rätt rörigt med en politik som spretar i olika riktningar, eller under en mantel av ”affärsmässiga” uppgörelser bär improvisationens prägel. Trump har redan trampat i klaveret genom att inte hålla fast vid ritualerna för Ett-Kina-politiken och sedan förvärrat läget genom sitt maniska twittrande.

Trumps val av rådgivare och ministrar skulle bli en indikation om framtiden. Nu har bilden klarnat men förhoppningen lever: ”Vi” måste vänta och se, till dess Trump har tillträtt som president. Det är som att lyssna till den glada refrängen Always look on the bright side of life i Monty Pytons film ”Life of Brian”.

Men visst, vi måste vänta och se. Det verkliga geopolitiska jordskredet är om Trump – som det verkar – väljer att låta USA abdikera från rollen som den yttersta garanten för västs säkerhet och pådrivare för internationell frihandel. Som USA har varit sedan 1945.

Trump på film hade blivit en bra amerikansk politisk thriller. I verkligheten väntar en rysare med osäkert slut.

Gästledare i Svenska Dagbladet 15/12 2016.

Read More

Vad är kriget? Så lyder Carl von Clausewitz klassiska fråga med det lika klassiska svaret att ”krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel” i syfte att tvinga igenom den egna viljan. Men i dessa dagar måste man dessutom ställa frågan: Var är kriget?

Förmågan att skada, hotet att göra det och/eller att faktiskt göra detta är inte bara knuten till traditionellt militära medel. Här ingår också att folkförflyttning kan användas som vapen.

Sedan den internationella flyktingkonventionen trädde i kraft 1951 har folkförflyttning vid åtminstone 75 olika tillfällen används som vapen av statliga och icke-statliga organisationer. Syftena har varit politiska, militära eller ekonomiska, skriver Kelly M Greenhill i artikeln Demographic Bombing (Foreign Affairs, Dec 17, 2015).

Det typiska målet för ”angreppet” är en liberal demokrati (70 procent) eller en grupp där en eller flera liberala demokratier ingår (11 procent). Och folk som vapen funkar. Syftena uppfylldes helt eller nästan helt i 50 procent av fallen och i ytterligare 25 procent nåddes delmål.

Innehållet i avtalet mellan EU och Turkiet ­ska ses i detta ljus, men det gäller också Rysslands krigföring i Syrien. Senator John McCain är en av dem som menar att Ryssland haft som mål att fördjupa flyktingkrisen i syfte att skada EU och Nato. Nato:s högsta befälhavare general Philip Breedlove har dragit samma slutsats.

Vi har också märkt av Putins folkarmé på nordiska breddgrader. I höstas ändrade ryska myndigheter praxis för gränsövergången Storskog i Nordnorge från stängd till öppen. Flyktingar- och migranter strömmade till i tusental. Sedan hände samma sak i Finland. I både Oslo och Helsingfors skylldes på ekonomiska brottslingar – trots att det rör sig om FSB-kontrollerade områden.

I Finland var ett slag paniken nära. Försvarsminister Jussi Niinistö (Sannfinländarna) varnade för att det kunde bli en flodvåg. Att saken togs på största allvar illustreras av att han utlovade stöd från försvarsmakten om gränsbevakningen skulle behöva det.

Förhandlingarna med Kreml ledde först inte någon vart. Från rysk sida slog man ifrån sig – och i samband med säkerhetspolitiska konferensen i München i februari slog premiärminister Medvedev fast att ”vi följer bara reglerna” och varnade på påpassligt nog även för medföljande terrorism. Men Ryssland ville gärna förhandla med Finland.

Sedan uppmanade Putin FSB att skärpa kontrollen. Gränsen ”stängdes” (som också skett i Storskog). Men – och häri ligger förstås ett latent hot – den kan öppnas igen.

Senare har försvarsminister Niinistö beskrivit omslaget i den ryska politiken som en del av rysk hybridkrigföring (även om han samtidigt och motsägelsefullt sagt att Finland inte är mål för det).

Så vad gäller saken? I en intervju i YLE 14/2 pekar Antti Paronen vid Försvarshögskolan i Helsingfors på att flykting- och migration kan utnyttjas som medel för politiska påtryckningar och militära hot. Han knöt frågan till hybridkrigföringens så kallade ”grå fas”. Det är ett sätt att testa administrativ förmåga, beslutsfattande och folkliga stämningar.

Estland och Lettland förebygger för sin del stängsel mot rysk hybridkrigföring med folk som vapen. Putin spelar – som vi vet – på hela klaviaturen.

Publicerad i Försvarsutbildaren, nr 3 2016.

Read More

Det mesta har numera sin egen dag. Alla vill ha sin del av kakan. På en del dagar dubbleras det. Så också den 9 maj. Men det är också det enda som förenar firandet av Europadagen och Segerdagen i Ryssland.

Utrikesminister Wallström högtidlighåller Europadagen på ön Saint Vincent för miljösamtal med Karibiska gemenskapens 14 ministater. Det ”blir också ett tillfälle att diskutera Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd”. Så klart. Det är ju regeringens viktigaste utrikespolitiska fråga och exempel på dess kvardröjande romans med ”det långa sjuttiotalet”. Långt viktigare borde vara att EU håller på att gå sönder – och att det är krig i Europa.

Visst blir det mycket högstämt darr på rösten i högtidstalen till EU, men i verkligheten är det blytungt. Problem och kriser står på kö samtidigt som det råder underskott på lösningar. De centrifugala krafterna växer. Kanske blir Storbritanniens folkomröstning om EU-medlemskapet en tack-och-farväl-föreställning.

Sprickbildning i EU gör det dock extra glatt när Kreml firar dagen för Sovjetunionens seger över Nazityskland. Det blir parad och uppvisning av militär styrka – allt inramat av kolporterande av hotet från väst. Vapnen är på riktigt. Hotet från väst är en ständigt rullande propagandasåpa.

Putins politik för att försvaga Europa gör det särskilt viktigt att hålla samman. Att det också handlar om att stärka Nato och banden över Atlanten, lär bli ett tema när Margot Wallström och Stefan Löfven senare i veckan deltar i president Obamas nordiska toppmöte. Med sig till toppmötet har dock utrikesministern ännu en i raden av verbala diplomatiska vurpor.

I Wallströms värld finns det inte ett enda argument för ett svenskt Natomedlemskap, men i SOM-institutet senaste mätning bekräftas den omsvängning som skett i opinionen. 38 procent vill söka om medlemskap, 31 procent vill inte och 32 procent är osäkra. Ett annat tecken är att socialdemokrater pläderar för en ny politik i en ny tid i Socialdemokraternas egen idétidskrift Tiden.

I en kommentar till SOM-mätningen drog Wallström Trumpkortet. ”Nato domineras av den största medlemmen, USA” och ett svenskt medlemskap skulle leda till att Donald Trump – om han blir president – får ”ett dominerande inflytande över vår säkerhets- och utrikespolitik”.

Den föga diplomatiska bilden av marionetter lär knappast uppskattas i de 27 andra medlemsstaterna, men är desto mer avslöjande för den ingrodda antiamerikanismen. Uttalandet väcker dessutom osäkerhet om regeringens verkliga syn på den transatlantiska länkens betydelse för säkerheten i Europa. Och hur går Wallströms alarmism ihop med planerna på ett ytterligare fördjupat bilateralt militärt samarbete mellan Sverige och USA? Obama lär undra.

I den deklaration som den franske utrikesministern Robert Schuman lade fram den 9 maj 1950 – och som blev startpunkt för framväxten av Europeiska unionen – slog han fast att ”världsfreden kan inte upprätthållas utan konstruktiva insatser mot hotande faror.” Så låt oss vara konstruktiva i EU men också bli fullvärdiga medlemmar i Nato.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 9/5 2016.

Read More

Høyre gjør det bra i opinionen, og regjeringen ville fått fornyet tillit dersom det var valg i dag. Erna Solberg er den statsministeren som ”Ola og Kari” helst vil ha. Kort sagt, det kommer til å bli mye ”feel good” på Høyres landsmøte. Det finnes ett spørsmål som kan forstyrre den gode stemningen – og det ville i så fall være veldig bra. Til forskjell fra det meste som skal behandles på landsmøtet er nemlig dette spørsmålet eksistensielt.

Det gjelder forsvaret av Norge – og Norges bidrag til fred og sikkerhet i Europa. Hele 17 av 19 fylkeslag har sendt inn resolusjoner med krav om en økt satsning på forsvaret. 11 vil binde opp regjeringen til å oppfylle Natos toprosentsmål. De vil ganske enkelt oppfordre landsmøtet til å følge Solbergs motto om at Høyre skal stå for Bedre løsninger.

Og åpenbart er det nødvendig at landsmøtet trår til.

Å dømme etter opplysninger i Dagens Næringsliv har Solberg & Jensen lagt de økonomiske rammene foran den kommende beslutningen om langtidsplanen på et nivå som ligger langt under hva både forsvarsminister Søreide og forsvarsjef Bruun-Hanssen har ansett som forsvarlig for å kunne møta det trusselbildet som er den nye normalen. Bruun-Hanssen ville ha 175 milliarder over 20 år, men rammen er satt til 80-100 milliarder.

Forsvarsjefen betegnet sitt råd som nøkternt, så hvordan skal en halvering betegnes? En militærfarse? Kapasiteter må avvikles samtidig som andre ikke utvikles – og det i en situasjon der omverdenen på kort og mellomlang sikt ser stadig verre ut. På nettsiden AldriMer.no oppgis det at hele arbeidet med langtidsplanen blir forsinket.

Det er det lett å forstå. Ligningen er umulig å løse – i en virkelighet som best kan beskrives som at usikkerheter, risiki og trusler står i kø i Europa.

  • Terroristdåden i Bryssel – det kommer nok til å bli flere.
  • Krigen i Ukraina fortsetter.
  • Flykting- og migrasjonskrisen er ikke over.
  • Misnøyepopulismen vokser.
  • En ny finanskrise kan komme.
  • Og ja – Sanders eller Trump kan flytte inn i Det hvite hus.

Nato i sentrum
Til det sikkerhetspolitiske landskapet hører også at EU er dypt splittet. I nord og syd. I øst og vest. I synet på økonomi, Russland, flyktinger og migranter. Folkeavstemnings-neiet i Nederland til assosiasjons- og handelsavtalen mellom EU og Ukraina styrker de allerede sterke sentrifugale kreftene. Resultatet av den kommende britiske EU-avstemningen kan bli Brexit. I Frankrike vil Marine Le Pen ha sitt eget Frexit – og i Sverige flagget Jimmy Åkesson nylig støtte til en ny folkeavstemning om EU.

Dette er en utvikling som gjør Nato og den transatlantiske lenken enda viktigere for Europa. Her kan og bør Norge, også for sin egen skyld, bidra med en forsvarlig langtidsplan.

En helt avgjørende forandring er at aksen USA–Europa, som har båret tryggheten i etterkrigstiden, er blitt svekket. Jovisst forsterker USA sitt militære nærvær i Europa etter Krim, men som det tydelig ble vist i FFI-forsker Magnus Peterssons studie The US Nato Debate(Bloomsbury 2015) er den langsiktige trenden en annen. USA vender seg mot Asia.

At båndene over Atlanteren ikke er like sterke som tidligere henger også sammen med at Europa ikke dyrker relasjonen til USA. Det avspeiles framfor alt, og over lengre tid, gjennom at Europa ikke tar sin andel av ansvaret for sikkerheten i Nato. Forsvarsbevilgningene er satt på sultekur. Nå snur denne trenden i flere av Natos medlemsland. At Norge gir sitt bidrag, styrker ikke bare Nato, men også de bilaterale relasjonene med USA.

Men er det så viktig hva akkurat Norge gjør? Svaret handler om innflytelse, stabiliserende avskrekning og hjelp når nøden er størst. Norge klarar seg jo ikke på egen hånd.

Putin staves trøbbel
I perioden 2006-2015 er de russiske forsvarsutgiftene nesten fordoblet, og som andel av BNP har de økt fra 3,5 prosent til 5,4 prosent. På tross av økonomisk krise skjermes bevilgningene, selv om stigningstakten har minsket noe. Russland utpeker nå Vesten, Nato og særlig USA som fiende.

Til bildet hører også den aktive politikken for å svekke Nato og splitte EU. Blant virkemidlene inngår å påvirke opinionen i Europa gjennom å legge ansvaret for flyktning- og migrasjonskrisen ”på forsøkene på å spre vestlig demokrati i Midt-Østen”. Samtidig har Russland gjennom bombingen i Syria – direkte eller indirekte – anvendt folk som våpen for å gjøre krisen i Europa dypere.

Etter terroristangrepet i Brussel formulerte den nasjonalistiske politikeren Vladimir Zjirinovskij seg mer bardust: ”Europa angripes av terrorister og angrepene kommer til å spre seg over hele Europa. Så bra for oss.”

Sikkerhetsordningen i Europa gikk i stykker da Putin gikk inn i Ukraina. Russland vil ha en egen innflytelsessfære i ”det nære utlandet” og intervensjonen i Syria understreket ambisjonen om å anerkjennes som stormakt. Utenriksminister Sergej Lavrov har formulert dette målet som at man vil ha en ny avtalefestet sikkerhetsordning i Europa – og at dette er en forutsetting for stabilitet. Trusselen er eksplisitt: ”I de to siste århundrer at etthvert forsøk på å samle Europa uten Russland og mot dets vilje uavvendelig ledet til tragedier.”

På hjemmebane pisker Kreml opp en stemning av en truende omverden og krig. Et eksempel er nyhetsbyrået Regnum, som på basis av mediebildet i omverdenen har laget en slags trusselindeks med en skala 1 til 100. 1 er idyll i de bilaterale relasjonene mellom Russland og andre stater, 100 er krig. Det er ikke overraskende at Ukraina får 85 i indexen, men unektelig interessant at Norge får 80. Det sier en del om synet på verden omkring.

Å utgjøre en forskjell i nærområdene
Tenkelige fremtider – de som forsvars- og sikkerhetspolitikken må ta høyde for – byr på mer  global konkurranse, turbulens og ustabilitet. Veldig mye av usikkerheter, risiki og trusler dreier seg om saker som Norge påvirkes av, men har liten mulighet til å påvirke.

Det er fremfor alt i nærområdet som det er mulig å virkelig utgjøre en forskjell – og det er også der Norge som stat har et særlig folkerettslig ansvar.

”Si vis pacem, para bellum.”

Publicerad på Minervanett 8 april 2016.

Read More

Vi går mot ljusare tider. Så verkade det länge – trots att det inte saknades varningssignaler. Nu verkar det länge sedan som Barack Obama fick fredspriset för sin hoppfullhet och EU fick det för freden. Den kolorerade bilden har bleknat. Det råder överskott på dåliga nyheter och underskott på lösningar. Oredans tid är här.

  • Terroristdåden i Bryssel – det lär bli fler.
  • Kriget i Ukraina fortsätter.
  • Flykting- och migrationskrisen är inte slut.
  • Missnöjespopulismen växer.
  • Och ja, en ny finanskris kan komma.

Osäkerheter, hot och risker står på kö. Globalt sett är de är relaterade till enskilda stater (t ex Ryssland), geografiska områden (t ex Mellanöstern), maktförskjutningar (t ex USA). Hoten kan vara asymmetriska (t ex terrorism), påverkas av klimatförändringar (t ex Arktis) eller handla om flödeskänslighet (t ex energi). Samtidigt är förmågan att hantera dem mer begränsad än tidigare. Konflikt och fragmentering ingår i den nya normalen.

En helt avgörande förändring är att axeln USA – Europa som har burit upp utvecklingen under efterkrigstiden har försvagats. Banden över Atlanten är inte lika starka som tidigare. Det har med USA att göra som vänder sig mot Asien, men också Europa som inte tar sitt ansvar för relationen (t ex i Nato). Men det sammanhänger förstås också med att andra stater växt i styrka.

Samtidigt är EU djupt splittrat. I nord och syd. I öst och väst. I synen på ekonomi, Ryssland, flyktingar och migranter. Resultatet av den kommande brittiska folkomröstningen kan bli Brexit. I Frankrike vill Marine Le Pen ha sitt eget Frexit – och i Sverige flaggade Jimmie Åkesson nyligen för en ny folkomröstning om EU.

Till bilden hör Rysslands politik för att försvaga Nato och splittra EU. Bland medlen ingår att väcka opinion i Europa genom att lägga ansvaret för flykting- och migrationskrisen ”på försöken att sprida västlig demokrati i Mellanöstern”. Samtidigt har Ryssland genom bombningarna i Syrien – direkt eller indirekt – använt folk som vapen för att fördjupa krisen i Europa.

Efter terroristattentaten i Bryssel formulerade sig den ökände politikern Vladimir Zjirinovskij mer burdust: ”Europa attackeras av terrorister och attackerna kommer att sprida sig över hela Europa. Så bra för oss.”

Säkerhetsordningen i Europa gick i spillror när Putin gick in i Ukraina. Ryssland vill ha en egen inflytandesfär och interventionen i Syrien understryker ambitionen att erkännas som stormakt. Utrikesminister Sergej Lavrov har formulerat målet i termer av att man vill ha en ny avtalsfäst säkerhetsordning i Europa – och att det är en förutsättning för stabilitet. Hotet är uttalat:

”Under de två senaste århundradena har varje försök att ena Europa utan Ryssland och mot dess vilja oundvikligen lett till bistra tragedier.”

Men hot får inte gå hem.

Att oredans tid är här bör alltså vara utgångspunkt för svensk politik. Nu kan man få intrycket att man från regeringens sida blåst av flykting- och migrationskrisen i Europa. Men flyktingtrycket från sönderfallna stater kommer inte att försvinna inom kort, inte heller den migration som utlöses av globala välfärdsklyftor. 2016 blir ett nytt tungt år även efter uppgörelsen med Turkiet (om den ens kommer att fungera).

Framtiden, den vi får räkna med, bjuder på mer av global konkurrens, turbulens och instabilitet. Mer elände. Den blir helt enkelt mer oförutsägbar.

Väldigt mycket av osäkerheterna, riskerna och hoten rör saker vi påverkas av men har liten förmåga att påverka. Det är dock inte detsamma som Sverige ska förhålla sig passivt.

Ett sätt att förhålla sig till det som annars kan bli en enda röra av tänkbara hot och risker är att utgå från det som är svenska intressen. För att identifiera de säkerhetspolitiska och strategiska utgångspunkter som bör prioriteras kan man skilja mellan ”elände” som Sverige påverkas av respektive har störst möjligheter att påverka.

Målen för säkerhetspolitiken är ”att bevara Sveriges fred och självständighet, bidra till stabilitet och säkerhet i Sveriges närområde och stärka internationell fred och säkerhet”. En slutsats är att det framför allt är i närområdet som det är möjligt att verkligen göra skillnad – och det är också där som Sverige som stat har ett särskilt ansvar. Det är viktigare att stärka Nato och EU än att satsa krafterna på en stol i FN:s säkerhetsråd.

Alla de fyra allianspartierna är numera för ett svenskt Nato-medlemskap. I ett öppet brev från tre S-märkta ambassadörer i Aftonbladet 11/2 manade man socialdemokraterna att säga ja till Nato. De konstaterar att S är för är för militärt samarbete – nordiskt, bilateralt, med USA och inte minst med Nato. För att det är bra för Sveriges säkerhet. Medlemskap – i linje med den nu ensidiga svenska solidaritetsförklaringen – är ett naturligt steg att ta. Nya tider kräver nya svar.

”Som socialdemokrater och f d UD-tjänstemän med mer än fyrtio års erfarenhet av säkerhetspolitik är vi övertygade om att det nu är dags för socialdemokratin att göra det som Ingvar Carlssons regering en gång gjorde i EU-frågan – att kasta föråldrade doktriner och nattståndna självbilder över bord, och förutsättningslöst se till vad Sveriges intresse kräver i den nya situationen.”

Försvars- och säkerhetspolitiken utgår från att Sverige ska få hjälp – utan medlemskap i Nato har vi dock inga garantier för att hjälpen kommer. Om Sverige blir medlem bidrar vi dessutom till att minska riskerna och stabilisera det kritiska läget. Och det är allvar. Nyligen redovisade den amerikanska tankesmedjan RAND ett krigsspel, som demonstrerade att Putin kan ta Baltikum på tre dagar. En motattack från Natos sida kan resultera i rysk eskalering eller hot om vedergällning med kärnvapen. Ett tredje utfall är att Nato ”erkänner” sitt nederlag. I praktiken innebär det slutet på Nato.

Mer osäkert än så kan det inte bli. Jo förresten, med Sanders eller Trump i Vita Huset.

Publicerad i Svenska Dagbladet 4/4 2016.

Read More

I sin banebrytende studie Arms and Influence fra 1966 skriver Thomas Schelling, nobelprisvinner i økonomi og dessuten sikkerhetspolitisk guru:

”The power to hurt can be counted among the most impressive attributes of military force…The power to hurt is bargaining power. To exploit it is diplomacy – vicious diplomacy, but diplomacy…it is not the pain and damage itself but its influence on somebody’s behaviour that matters.”

Men evnen til å skade – og trusselen om å gjøre det – er ikke bare knyttet til rene militære virkemidler.

Etter at den internasjonale flyktingkonvensjonen trådde i kraft i 1951 har folkeforflytninger i minst 75 tilfeller blitt brukt som våpen av statlige og ikke-statlige organisasjoner, rapporterer Kelly M. Greenhill i artikkelen Demographic Bombing (Foreign Affairs, 17. desember, 2015). Formålet har vært politisk, militært eller økonomisk.

I artikkelen minner Greenhill om historiske eksempler fra Uganda (1972), Haiti (1994) og Jugoslavia (1999). Castro brukte også ofte folk som våpen, liksom Muammar Gaddafi i sin tid. En av de nå to konkurrerende libyske regjeringene har også truet med samme virkemiddel. Og folk som våpen fungerer. I henhold til Greenhill ble målet helt eller nesten nådd i 50 prosent av tilfellene, og i ytterligere 25 prosent ble delmål nådd.

Det typiske målet for ”angrepet” er et liberalt demokrati (70 prosent) eller en gruppe der en eller flere liberale demokratier inngår (11 prosent). Krysspress er den enkle forklaringen på at liberale demokratier er særskilt sårbare:

”On the one hand, such states generally have made normative and legal commitments to protect those fleeing violence and persecution. On the other, as recent events in Europe and the United States make clear, some segments of democratic polities are strenuously opposed to accepting displaced people, whether for rational economic, political, or cultural reasons or for irrational, xenophobic ones.

Because targets cannot simultaneously embrace a given group of migrants and reject them, the incentives to concede to coercers’ demands and make the problem disappear can be compelling.”

I dette farvannet navigerer et stadig mer autoritært Tyrkia smart, med løfter om samarbeid for å dempe flyktingstrømmene fra Syria – og trusler om å ikke gjøre det. I begge tilfeller følger det med en prislapp. Og EU har valgt. EU kritiserer ikke lenger Tyrkia, og betaler dessuten for seg i euro – alt for å redusere folketrykket mot Europa.

Har Putin også en ”folkearmé”?
Det er stilt spørsmål om Russland anvender folk som våpen mot EU, Nato og for den saks skyld Tyrkia – og at økende flyktingstrømmer er et av målene med den russiske krigføringen i Syria. Eller er det kanskje bare en ”positiv” sideeffekt som kan utnyttes? At folkearméen kan utnyttes er i alle fall tydelig.

Senator John McCain mener at Putin ”wants to exacerbate the refugee crisis and use it as a weapon to divide the transatlantic alliance and undermine the European project”.

Judy Demsey ved tankesmien Carnegie ser spørsmålet i relasjon til Angela Merkel og muligheten til å svekke EU:

”As the war in Syria continues relentlessly, Merkel is coming under siege from all sides, no thanks to Putin and no thanks to her EU counterparts. Putin’s continuing support to keep Assad in power has a direct correlation with Merkel’s weakening support at home.

The longer the war in Syria endures, the weaker it could make Merkel. This has consequences for the rest of the EU. A weakened Merkel means a weakened, more divided Europe. The bloc will be in no shape to deal with the ever-mounting security challenges it faces…”

Det kan legges til at uten Merkel er det mye mulig at EUs Ukraina-sanksjoner mot Russland allerede hadde vært opphevet. Så selvsagt er russerne interessert i å svekke Merkel.

Hybridkrigføring mot Finland
Russland har siden høsten 2015 endret sin grensepolitikk mot Finland. Nå er den åpen for asylsøkere. Forhandlinger om å overholde inngåtte avtaler har ikke ledet noen vei. Forsvarsminister Jussi Niinistö (Sannfinnene) har advart om at det kan bli mye verre – fra hundretusentalls til en million som vil forlate Russland med destinasjon Finland og Europa.

Kanskje er antallet overdrevent. Sannfinnene kan jo ha en egen agenda, men President Sauli Niinistö (Samlingspartiet) har indirekte vært inne på samme tankespor. At saken tas på største alvor illustreres av at forsvarsministerrn lovet støtte fra forsvaret dersom grensevaktene skulle behøve det. Som en del i å møte det samlede trusselbildet inngår også flere rep-øvelser og at reservister skal kunne kalles inn med kortere varsel.

Fra russisk side slår man fra seg – og senest ved den sikkerhetspolitiske konferansen i Münchenslo statsminister Medvedev fast at ”vi følger bare reglene” og advarte også mot terrorisme. Men Russland vil gjerne forhandle.

Hvordan skal vi tolke den russiske grensepolitikken? Antti Paronen ved Försvarshögskolan i Helsingfors har pekt på at flyktinger og migranter kan utnyttes som middel for politisk press og militære trusler. I denne sammenhengen kan det være verdt å notere at den finske regjeringen nylig nedsatte en Nato-utredning, der valget medlemmer i gruppen indikerer at svaret på spørsmålet om et finsk medlemskap blir nei. Det finnes flere grunner til det, men det er opplagt nettopp dette svaret som Kreml vil ha.

Paronen knytter også dette til hybridkrigføring i dens ”grå fase”. Som en måte å teste administrativ kapasitet, beslutningskapasitet og folkelige stemninger på. Flere finske politikere har også uttalt hybridordet.

Norge som særtilfelle
Norge har samme erfaring med plutselig inntreffende russisk grenseløshet i områder som kontrolleres av sikkerhetstjenesten FSB. Endringer i politikken har riktignok blitt avpolitisert gjennom å legge skylden på organisert kriminalitet – og den er jo unektelig utbredt i Russland. Sett i lys av at demografisk bombing er et veletablert fenomen både i historien og i dag, er det vel lettvint å unnlate å tenke på hybridkrigføring i samband med Storskog.

I Russland rår et potemkin-demokrati, der korrupsjon, undertrykkelse og rettsløshet skjuler seg. Russland ruster opp. Det skramles med atomvåpen. Vesten er fienden. I Georgia, Ukraina og Syria har Putin vist vilje og evne til å anvende militær vold. Trusler og press er hverdagsmat i Baltikum. Støtte gis til ytterliggående partier til høyre og venstre i Europa, som har sin odd retttet mot EU og Nato. Desinformasjon og villedning inngår i arsenalet. Gang på gang har Putin vist verden at Russland ikke er til å stole på.

Men Norge er kanskje et særtilfelle – unntaket som bekrefter regelen i russisk utenrikspolitikk. Eller kanskje ikke.

Publicerad i Minervanett 25/2 2016.

Read More

När president Vladimir Putin förra året höll sitt tal till nationen stod Ukraina i fokus. I årets upplaga från 3 december saknades attackerna på Kiev. Han tog varken upp läget för de rysktalande i Ukraina eller kriget i Donbass. I själva verket nämnde Putin överhuvudtaget inte Ukraina (och Krim ägnades bara några få ord).

I årets tal var i stället Syrien och IS temat för dagen – tillsammans med hårda ord mot Turkiet för nedskjutningen av ett ryskt stridsplan.

På motsvarande sätt talas det allt mindre om Rysslands krig mot Ukraina i Berlin, London, Paris och Washington – och allt mer om Syrien och IS. Annekteringen av Krim är som glömd.

IS terroristattacker i Paris sände en chockvåg genom Europa – samtidigt som inbördeskriget i Syrien fortsatte att sända vågor av flyktingar till Europa. Nu har kampen mot IS trappats upp samtidigt som famlande försök görs att finna en formel för en övergångsregering som skulle kunna sätta stopp för blodbadet.

I det famlandet ingår tanken på att skapa en allians med Ryssland som efter sitt överraskande intåg som stridande part i Syrien har gett sig själv en huvudroll på scenen. Det är en dålig idé.

Putins hårda ord mot IS är en potemkinkuliss på vars baksida döljer sig det överordnande målet att höja sin egen status och stärka Assadregimen i Damaskus. Därför bombar man nu heller till hjälp för regimen än mot IS. I själva verket bär Ryssland – genom att ha stöttat Assad diplomatiskt och med materiel – ett ansvar för den tragedi som hittills krävt mer än 250 000 dödsoffer och drivit miljoner på flykt.

Rör inte min kompis, är grunden i Putins engagemang för Syrien. Det kan omöjligen vara basen för en allians – inte heller för ett realpolitiskt övergivande av Ukraina.

Redan före Paris höjdes det röster för att ändra kurs i EU:s Rysslandspolitik. Sanktionerna mot Ryssland ligger kvar men det är knappast någon enighet i EU om detta. Tysklands vicekansler, ordföranden i SPD, Sigmar Gabriel har flörtat med tanken på att lätta på trycket i utbyte mot samarbete om Syrien. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har för sin del slagit fast att han delar den franske presidentens uppfattning av IS är Europas fiende nr 1. Men är det verkligen så?

Putin startade ett i krig i Europa som har krävt minst 9 000 döda och tvingat två miljoner på flykt. Ryssland har brutit mot avtal som har burit upp den europeiska säkerhetsordningen efter kalla kriget. Kärnvapnen skramlar. För Ryssland är Nato en fiende – och Sverige hotas med stryk om vi skulle gå med.

I sin Nobelföreläsning såg Svetlana Alexievich – 2015 års pristagare i litteratur – bakåt och talade varnande ”om ett förlorat fältslag”:

”Jag tar mig friheten att säga att vi har missat den chans vi hade under 1990-talet. När frågan ställdes: Hurdant land bör vi ha – ett som är starkt och mäktigt, eller ett hedervärt, där det är gott att leva för människorna? Då valde vi den första varianten: ett som är starkt och mäktigt. Nu har vi åter en tid av styrka och våld.

Förhoppningarnas tid har ersatts av rädslans tid. Tiden har börjat gå baklänges…Tiden second hand…”

Så låt oss inte överge Ukraina för en Syrienpakt med Putin. Kriget i Europa pågår fortfarande. Hotbilden mot Sverige består.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 1 2016.

Read More

Europa lever numera i skuggan av ständigt närvarande terrorhot. Claes Arvidsson har intervjuat Sveriges ambassadör i Paris, Veronika Wand-Danielsson, om lärdomarna i Frankrike.

I krisernas Europa finns det inte något självklart svar på frågan om färdriktning. Lösningar är en underskottsvara för alla – utom för de växande populistpartierna. Samtidigt utmanar problemen den nationella självförståelsen också i EU:s ”stormakter”.

Europa lever numera också i skuggan av ett ständigt närvarande terrorhot. Inte minst påtagligt är det i Frankrike efter attackerna mot satirtidningen Charlie Hebdo i januari 2015 och de sex koordinerade attackerna i Paris kvällen den 13 november. Vart går Europa? Och vad har man lärt sig i Frankrike? Jag intervjuade Sveriges ambassadör i Frankrike sedan 2014, Veronika Wand-Danielsson.

Hur gick dina tankar när nyheten om attentaten den 13 november kom?

– Jag hade först svårt att ta till mig detta riktigt. Informationen var mycket oklar i början. Ambassaden fick initialt kännedom om skottlossning på en enskild restaurang och en skadad svensk. Jag ville då inte tro det värsta utan utgick ifrån att det troligen rörde sig om en uppgörelse mellan kriminella ligor och beklagade starkt att en svensk sannolikt befunnit sig på fel plats vid fel ögonblick. Först någon timme senare fick jag besked om att det pågick en organiserad terrorattack mot flera mål i Paris, inklusive fotbollsstadion Stade de France som såväl president Hollande och tyska utrikesministern befann sig på.

President François Hollande har betonat vikten av att livet går vidare – men lämnar inte raden av terroristdåd ändå spår i samhällsklimatet?

– Det finns en stark känsla bland Parisborna att ”terroristerna inte ska få styra våra liv  eller  bestämma vår livsstil, för då har vi kapitulerat”. Samtidigt påverkas vi  som lever i Paris  av de  åtgärder som vidtagits i kampen mot terrorism. Så visst påverkas gatubilden  i Paris.

Svaret från premiärminister Manuel Valls har varit resolut med undantagstillstånd och 10 000 soldater på gatorna. Men vad gör man för att förebygga inhemsk radikalisering?

– Under det senaste året har regeringen bland annat utökat antalet socialarbetare i utsatta förorter samt förstärkt skolornas förebyggande roll och aktiviteter mot radikalisering. I kampanjen ”Stop djihadism” ges en systematisk motpropaganda till de jihadistiska nätverkens destruktiva budskap.

Fransk självrannsakan?

– Attentaten har inneburit att problemet med utanförskap och vikten av integration har kommit att få allt större uppmärksamhet.

Efter 13 november utlöste Frankrike Lissabonfördragets artikel 42.7, som innebär att EU:s medlemmar är skyldiga att ställa upp med alla till buds stående medel. Är man nöjd med gensvaret?

– Absolut, och för svenskt vidkommande är vårt strategiska transportbidrag särskilt uppskattat.

I ett tal i EU-parlamentet i höstas, var budskapet från Hollande att ”vi behöver mer, inte mindre EU, annars kommer vi snart att få se slutet på EU”.

– Regeringen är övertygad om att EU-samarbetet måste förstärkas, i synnerhet i hanteringen av de många stora utmaningar Europa brottas med, till exempel rättsligt och polisiärt samarbete. Det gäller även frågor om ekonomisk tillväxt och brister i EMU. Frankrike vill ha ett mer integrerat och solidariskt samarbete med de starkaste medlemmarna inom euroområdet med gemensam riskdelning och gemensamma villkor för ett generöst välfärdssystem.

Fast det andas en skepsis mot EU28 och skulle placera Sverige ännu längre från EU:s kärna?

– Sveriges utgångspunkt är att fördraget ska följas. Samtidigt är det nog oundvikligt att mindre grupperingar kommer att bildas. Då är det upp till Sverige att söka nödvändiga allianser, att vara aktiv och visa sig relevant, komma med initiativ och lösningar och visa att vi inte kan kringgås, oavsett om vi är ett euroland eller inte.

Och Brexit?

–Presidenten har tydligt sagt att det ligger i Frankrikes, Storbritanniens och Europas intresse att britterna kvarstår som EU-medlem. För Frankrike förblir dock en av de viktigaste frågorna möjligheten att fortsätta fördjupa integrationen av Eurozonen och därför behöver relationen mellan euromedlemmar och icke-euromedlemmar klargöras och förtydligas.

Ett kärn-EU löser väl inte problemen i den franska ekonomin? Varför klarar man inte att göra nödvändiga strukturreformer?

– Det krävs blocköverskridande överenskommelser, något som är svårt i Frankrike av historiska, politiska och rent konstitutionella skäl. Det finns även en traditionell syn på tillväxt som innebär att man förlitar sig på inhemsk konsumtion för att driva ekonomin, snarare än på export och öppenhet. Det förklarar också varför det är svårt att genomföra nödvändiga marknadsliberaliseringar eller att ta itu med a-kassan eller statsanställdas löner och villkor. Men jag tror att det franska folket är redo för reformer. Det växande stödet för reforminriktade politiker som Valls, Macron och Juppé är ett tecken på det.

Har trögheten också att göra med den franska självbilden?

– Det är sannolikt. Frankrikes roll som en av de ledande stormakterna har i århundraden präglat både högerns och vänsterns syn på världen. Den historiska stormaktpositionen gör sig också påmind i de många magnifika arkitektoniska mästerverk som kantar  Haussmanns  vackra boulevarder i Paris.

Veronika Wand-Danielsson säger att Frankrikes koloniala arv än i dag präglar Frankrikes internationella engagemang, i synnerhet i Afrika. Som  en  av EU:s sex grundarnationer, tillika Tysklands parhäst i alla EU-relevanta frågeställningar och som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd, ser man det som naturligt att Frankrike bör inta en ledande roll i Europa och i världen.

– Och Front National söker för sin del spela på den franska självbilden genom att påstå att EU-medlemskapet underminerar franskt globalt inflytande. Därutöver oroar sig många fransmän för globaliseringens effekter. De snabba förändringarna i Europa och i världen, men också i det franska samhället  gör att många samhällsdebattörer talar om  en djupt upplevd ”malaise” och pessimism. Det är uppenbart att den franska självbilden  är under förändring.

Och i de många krisernas tid surfar Marine  Le Pen vidare i opinionen. Är det en bild av Europa 2016?

– Det är  Front Nationals  frågor och krav som i dag dessvärre dominerar den politiska debatten och som  har stärkt partiet, liksom övriga extrema högerpartiers framväxt i Europa. President Hollande har agerat kraftfullt på terrorhotet. Den nationella sammanhållningen blev dock kortvarig – den partipolitiska konfrontationen ökar nu inför nästa års presidentval.

Publicerad i Svenska Dagbladet 21/2 2016.

Read More