Claes Arvidsson

Archive
EU

I sin banebrytende studie Arms and Influence fra 1966 skriver Thomas Schelling, nobelprisvinner i økonomi og dessuten sikkerhetspolitisk guru:

”The power to hurt can be counted among the most impressive attributes of military force…The power to hurt is bargaining power. To exploit it is diplomacy – vicious diplomacy, but diplomacy…it is not the pain and damage itself but its influence on somebody’s behaviour that matters.”

Men evnen til å skade – og trusselen om å gjøre det – er ikke bare knyttet til rene militære virkemidler.

Etter at den internasjonale flyktingkonvensjonen trådde i kraft i 1951 har folkeforflytninger i minst 75 tilfeller blitt brukt som våpen av statlige og ikke-statlige organisasjoner, rapporterer Kelly M. Greenhill i artikkelen Demographic Bombing (Foreign Affairs, 17. desember, 2015). Formålet har vært politisk, militært eller økonomisk.

I artikkelen minner Greenhill om historiske eksempler fra Uganda (1972), Haiti (1994) og Jugoslavia (1999). Castro brukte også ofte folk som våpen, liksom Muammar Gaddafi i sin tid. En av de nå to konkurrerende libyske regjeringene har også truet med samme virkemiddel. Og folk som våpen fungerer. I henhold til Greenhill ble målet helt eller nesten nådd i 50 prosent av tilfellene, og i ytterligere 25 prosent ble delmål nådd.

Det typiske målet for ”angrepet” er et liberalt demokrati (70 prosent) eller en gruppe der en eller flere liberale demokratier inngår (11 prosent). Krysspress er den enkle forklaringen på at liberale demokratier er særskilt sårbare:

”On the one hand, such states generally have made normative and legal commitments to protect those fleeing violence and persecution. On the other, as recent events in Europe and the United States make clear, some segments of democratic polities are strenuously opposed to accepting displaced people, whether for rational economic, political, or cultural reasons or for irrational, xenophobic ones.

Because targets cannot simultaneously embrace a given group of migrants and reject them, the incentives to concede to coercers’ demands and make the problem disappear can be compelling.”

I dette farvannet navigerer et stadig mer autoritært Tyrkia smart, med løfter om samarbeid for å dempe flyktingstrømmene fra Syria – og trusler om å ikke gjøre det. I begge tilfeller følger det med en prislapp. Og EU har valgt. EU kritiserer ikke lenger Tyrkia, og betaler dessuten for seg i euro – alt for å redusere folketrykket mot Europa.

Har Putin også en ”folkearmé”?
Det er stilt spørsmål om Russland anvender folk som våpen mot EU, Nato og for den saks skyld Tyrkia – og at økende flyktingstrømmer er et av målene med den russiske krigføringen i Syria. Eller er det kanskje bare en ”positiv” sideeffekt som kan utnyttes? At folkearméen kan utnyttes er i alle fall tydelig.

Senator John McCain mener at Putin ”wants to exacerbate the refugee crisis and use it as a weapon to divide the transatlantic alliance and undermine the European project”.

Judy Demsey ved tankesmien Carnegie ser spørsmålet i relasjon til Angela Merkel og muligheten til å svekke EU:

”As the war in Syria continues relentlessly, Merkel is coming under siege from all sides, no thanks to Putin and no thanks to her EU counterparts. Putin’s continuing support to keep Assad in power has a direct correlation with Merkel’s weakening support at home.

The longer the war in Syria endures, the weaker it could make Merkel. This has consequences for the rest of the EU. A weakened Merkel means a weakened, more divided Europe. The bloc will be in no shape to deal with the ever-mounting security challenges it faces…”

Det kan legges til at uten Merkel er det mye mulig at EUs Ukraina-sanksjoner mot Russland allerede hadde vært opphevet. Så selvsagt er russerne interessert i å svekke Merkel.

Hybridkrigføring mot Finland
Russland har siden høsten 2015 endret sin grensepolitikk mot Finland. Nå er den åpen for asylsøkere. Forhandlinger om å overholde inngåtte avtaler har ikke ledet noen vei. Forsvarsminister Jussi Niinistö (Sannfinnene) har advart om at det kan bli mye verre – fra hundretusentalls til en million som vil forlate Russland med destinasjon Finland og Europa.

Kanskje er antallet overdrevent. Sannfinnene kan jo ha en egen agenda, men President Sauli Niinistö (Samlingspartiet) har indirekte vært inne på samme tankespor. At saken tas på største alvor illustreres av at forsvarsministerrn lovet støtte fra forsvaret dersom grensevaktene skulle behøve det. Som en del i å møte det samlede trusselbildet inngår også flere rep-øvelser og at reservister skal kunne kalles inn med kortere varsel.

Fra russisk side slår man fra seg – og senest ved den sikkerhetspolitiske konferansen i Münchenslo statsminister Medvedev fast at ”vi følger bare reglene” og advarte også mot terrorisme. Men Russland vil gjerne forhandle.

Hvordan skal vi tolke den russiske grensepolitikken? Antti Paronen ved Försvarshögskolan i Helsingfors har pekt på at flyktinger og migranter kan utnyttes som middel for politisk press og militære trusler. I denne sammenhengen kan det være verdt å notere at den finske regjeringen nylig nedsatte en Nato-utredning, der valget medlemmer i gruppen indikerer at svaret på spørsmålet om et finsk medlemskap blir nei. Det finnes flere grunner til det, men det er opplagt nettopp dette svaret som Kreml vil ha.

Paronen knytter også dette til hybridkrigføring i dens ”grå fase”. Som en måte å teste administrativ kapasitet, beslutningskapasitet og folkelige stemninger på. Flere finske politikere har også uttalt hybridordet.

Norge som særtilfelle
Norge har samme erfaring med plutselig inntreffende russisk grenseløshet i områder som kontrolleres av sikkerhetstjenesten FSB. Endringer i politikken har riktignok blitt avpolitisert gjennom å legge skylden på organisert kriminalitet – og den er jo unektelig utbredt i Russland. Sett i lys av at demografisk bombing er et veletablert fenomen både i historien og i dag, er det vel lettvint å unnlate å tenke på hybridkrigføring i samband med Storskog.

I Russland rår et potemkin-demokrati, der korrupsjon, undertrykkelse og rettsløshet skjuler seg. Russland ruster opp. Det skramles med atomvåpen. Vesten er fienden. I Georgia, Ukraina og Syria har Putin vist vilje og evne til å anvende militær vold. Trusler og press er hverdagsmat i Baltikum. Støtte gis til ytterliggående partier til høyre og venstre i Europa, som har sin odd retttet mot EU og Nato. Desinformasjon og villedning inngår i arsenalet. Gang på gang har Putin vist verden at Russland ikke er til å stole på.

Men Norge er kanskje et særtilfelle – unntaket som bekrefter regelen i russisk utenrikspolitikk. Eller kanskje ikke.

Publicerad i Minervanett 25/2 2016.

Read More

När president Vladimir Putin förra året höll sitt tal till nationen stod Ukraina i fokus. I årets upplaga från 3 december saknades attackerna på Kiev. Han tog varken upp läget för de rysktalande i Ukraina eller kriget i Donbass. I själva verket nämnde Putin överhuvudtaget inte Ukraina (och Krim ägnades bara några få ord).

I årets tal var i stället Syrien och IS temat för dagen – tillsammans med hårda ord mot Turkiet för nedskjutningen av ett ryskt stridsplan.

På motsvarande sätt talas det allt mindre om Rysslands krig mot Ukraina i Berlin, London, Paris och Washington – och allt mer om Syrien och IS. Annekteringen av Krim är som glömd.

IS terroristattacker i Paris sände en chockvåg genom Europa – samtidigt som inbördeskriget i Syrien fortsatte att sända vågor av flyktingar till Europa. Nu har kampen mot IS trappats upp samtidigt som famlande försök görs att finna en formel för en övergångsregering som skulle kunna sätta stopp för blodbadet.

I det famlandet ingår tanken på att skapa en allians med Ryssland som efter sitt överraskande intåg som stridande part i Syrien har gett sig själv en huvudroll på scenen. Det är en dålig idé.

Putins hårda ord mot IS är en potemkinkuliss på vars baksida döljer sig det överordnande målet att höja sin egen status och stärka Assadregimen i Damaskus. Därför bombar man nu heller till hjälp för regimen än mot IS. I själva verket bär Ryssland – genom att ha stöttat Assad diplomatiskt och med materiel – ett ansvar för den tragedi som hittills krävt mer än 250 000 dödsoffer och drivit miljoner på flykt.

Rör inte min kompis, är grunden i Putins engagemang för Syrien. Det kan omöjligen vara basen för en allians – inte heller för ett realpolitiskt övergivande av Ukraina.

Redan före Paris höjdes det röster för att ändra kurs i EU:s Rysslandspolitik. Sanktionerna mot Ryssland ligger kvar men det är knappast någon enighet i EU om detta. Tysklands vicekansler, ordföranden i SPD, Sigmar Gabriel har flörtat med tanken på att lätta på trycket i utbyte mot samarbete om Syrien. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har för sin del slagit fast att han delar den franske presidentens uppfattning av IS är Europas fiende nr 1. Men är det verkligen så?

Putin startade ett i krig i Europa som har krävt minst 9 000 döda och tvingat två miljoner på flykt. Ryssland har brutit mot avtal som har burit upp den europeiska säkerhetsordningen efter kalla kriget. Kärnvapnen skramlar. För Ryssland är Nato en fiende – och Sverige hotas med stryk om vi skulle gå med.

I sin Nobelföreläsning såg Svetlana Alexievich – 2015 års pristagare i litteratur – bakåt och talade varnande ”om ett förlorat fältslag”:

”Jag tar mig friheten att säga att vi har missat den chans vi hade under 1990-talet. När frågan ställdes: Hurdant land bör vi ha – ett som är starkt och mäktigt, eller ett hedervärt, där det är gott att leva för människorna? Då valde vi den första varianten: ett som är starkt och mäktigt. Nu har vi åter en tid av styrka och våld.

Förhoppningarnas tid har ersatts av rädslans tid. Tiden har börjat gå baklänges…Tiden second hand…”

Så låt oss inte överge Ukraina för en Syrienpakt med Putin. Kriget i Europa pågår fortfarande. Hotbilden mot Sverige består.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 1 2016.

Read More

Europa lever numera i skuggan av ständigt närvarande terrorhot. Claes Arvidsson har intervjuat Sveriges ambassadör i Paris, Veronika Wand-Danielsson, om lärdomarna i Frankrike.

I krisernas Europa finns det inte något självklart svar på frågan om färdriktning. Lösningar är en underskottsvara för alla – utom för de växande populistpartierna. Samtidigt utmanar problemen den nationella självförståelsen också i EU:s ”stormakter”.

Europa lever numera också i skuggan av ett ständigt närvarande terrorhot. Inte minst påtagligt är det i Frankrike efter attackerna mot satirtidningen Charlie Hebdo i januari 2015 och de sex koordinerade attackerna i Paris kvällen den 13 november. Vart går Europa? Och vad har man lärt sig i Frankrike? Jag intervjuade Sveriges ambassadör i Frankrike sedan 2014, Veronika Wand-Danielsson.

Hur gick dina tankar när nyheten om attentaten den 13 november kom?

– Jag hade först svårt att ta till mig detta riktigt. Informationen var mycket oklar i början. Ambassaden fick initialt kännedom om skottlossning på en enskild restaurang och en skadad svensk. Jag ville då inte tro det värsta utan utgick ifrån att det troligen rörde sig om en uppgörelse mellan kriminella ligor och beklagade starkt att en svensk sannolikt befunnit sig på fel plats vid fel ögonblick. Först någon timme senare fick jag besked om att det pågick en organiserad terrorattack mot flera mål i Paris, inklusive fotbollsstadion Stade de France som såväl president Hollande och tyska utrikesministern befann sig på.

President François Hollande har betonat vikten av att livet går vidare – men lämnar inte raden av terroristdåd ändå spår i samhällsklimatet?

– Det finns en stark känsla bland Parisborna att ”terroristerna inte ska få styra våra liv  eller  bestämma vår livsstil, för då har vi kapitulerat”. Samtidigt påverkas vi  som lever i Paris  av de  åtgärder som vidtagits i kampen mot terrorism. Så visst påverkas gatubilden  i Paris.

Svaret från premiärminister Manuel Valls har varit resolut med undantagstillstånd och 10 000 soldater på gatorna. Men vad gör man för att förebygga inhemsk radikalisering?

– Under det senaste året har regeringen bland annat utökat antalet socialarbetare i utsatta förorter samt förstärkt skolornas förebyggande roll och aktiviteter mot radikalisering. I kampanjen ”Stop djihadism” ges en systematisk motpropaganda till de jihadistiska nätverkens destruktiva budskap.

Fransk självrannsakan?

– Attentaten har inneburit att problemet med utanförskap och vikten av integration har kommit att få allt större uppmärksamhet.

Efter 13 november utlöste Frankrike Lissabonfördragets artikel 42.7, som innebär att EU:s medlemmar är skyldiga att ställa upp med alla till buds stående medel. Är man nöjd med gensvaret?

– Absolut, och för svenskt vidkommande är vårt strategiska transportbidrag särskilt uppskattat.

I ett tal i EU-parlamentet i höstas, var budskapet från Hollande att ”vi behöver mer, inte mindre EU, annars kommer vi snart att få se slutet på EU”.

– Regeringen är övertygad om att EU-samarbetet måste förstärkas, i synnerhet i hanteringen av de många stora utmaningar Europa brottas med, till exempel rättsligt och polisiärt samarbete. Det gäller även frågor om ekonomisk tillväxt och brister i EMU. Frankrike vill ha ett mer integrerat och solidariskt samarbete med de starkaste medlemmarna inom euroområdet med gemensam riskdelning och gemensamma villkor för ett generöst välfärdssystem.

Fast det andas en skepsis mot EU28 och skulle placera Sverige ännu längre från EU:s kärna?

– Sveriges utgångspunkt är att fördraget ska följas. Samtidigt är det nog oundvikligt att mindre grupperingar kommer att bildas. Då är det upp till Sverige att söka nödvändiga allianser, att vara aktiv och visa sig relevant, komma med initiativ och lösningar och visa att vi inte kan kringgås, oavsett om vi är ett euroland eller inte.

Och Brexit?

–Presidenten har tydligt sagt att det ligger i Frankrikes, Storbritanniens och Europas intresse att britterna kvarstår som EU-medlem. För Frankrike förblir dock en av de viktigaste frågorna möjligheten att fortsätta fördjupa integrationen av Eurozonen och därför behöver relationen mellan euromedlemmar och icke-euromedlemmar klargöras och förtydligas.

Ett kärn-EU löser väl inte problemen i den franska ekonomin? Varför klarar man inte att göra nödvändiga strukturreformer?

– Det krävs blocköverskridande överenskommelser, något som är svårt i Frankrike av historiska, politiska och rent konstitutionella skäl. Det finns även en traditionell syn på tillväxt som innebär att man förlitar sig på inhemsk konsumtion för att driva ekonomin, snarare än på export och öppenhet. Det förklarar också varför det är svårt att genomföra nödvändiga marknadsliberaliseringar eller att ta itu med a-kassan eller statsanställdas löner och villkor. Men jag tror att det franska folket är redo för reformer. Det växande stödet för reforminriktade politiker som Valls, Macron och Juppé är ett tecken på det.

Har trögheten också att göra med den franska självbilden?

– Det är sannolikt. Frankrikes roll som en av de ledande stormakterna har i århundraden präglat både högerns och vänsterns syn på världen. Den historiska stormaktpositionen gör sig också påmind i de många magnifika arkitektoniska mästerverk som kantar  Haussmanns  vackra boulevarder i Paris.

Veronika Wand-Danielsson säger att Frankrikes koloniala arv än i dag präglar Frankrikes internationella engagemang, i synnerhet i Afrika. Som  en  av EU:s sex grundarnationer, tillika Tysklands parhäst i alla EU-relevanta frågeställningar och som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd, ser man det som naturligt att Frankrike bör inta en ledande roll i Europa och i världen.

– Och Front National söker för sin del spela på den franska självbilden genom att påstå att EU-medlemskapet underminerar franskt globalt inflytande. Därutöver oroar sig många fransmän för globaliseringens effekter. De snabba förändringarna i Europa och i världen, men också i det franska samhället  gör att många samhällsdebattörer talar om  en djupt upplevd ”malaise” och pessimism. Det är uppenbart att den franska självbilden  är under förändring.

Och i de många krisernas tid surfar Marine  Le Pen vidare i opinionen. Är det en bild av Europa 2016?

– Det är  Front Nationals  frågor och krav som i dag dessvärre dominerar den politiska debatten och som  har stärkt partiet, liksom övriga extrema högerpartiers framväxt i Europa. President Hollande har agerat kraftfullt på terrorhotet. Den nationella sammanhållningen blev dock kortvarig – den partipolitiska konfrontationen ökar nu inför nästa års presidentval.

Publicerad i Svenska Dagbladet 21/2 2016.

Read More

Det nystartade Polska dzisiaj (Polen i dag) rapporterar att efter regeringsskiftet går det bra för Polen. Ordförande Kaczynski förklarar varför. Senare – i ett brett upplagt reportage – avslöjas de inhemska källorna till varför Polen förtalas utomlands. Och till sist ett inslag om hur det historiska kostym- dramat gör efterlängtad comeback i kulturlivet.

Nej, nyhetsprogrammet Polen i dag existerar inte, men i Polen i dag finns en uttalad politisk vilja från regeringspartiet Lag och rättvisa (PIS) att ta över och sätta sin ideologiska stämpel på public service. I en första läsning i Sejmen har PIS bland annat gett sig själv (ja, finansministern) rätten att avskeda de nuvarande cheferna för statens radio och TV, och handplocka ersättare. Det är första steget i vad som ska bli ett nytt ett nationellt mediesystem.

För få program färgade av katolicismens och den polska traditionens etos, menar man. För kritiskt mot regeringen, menar man också. En ledamot motiverade brådskan med omröstning i julhelgen med att public service inte är att lita på.

I ökända Radio Maryja förklarade Jaroslaw Kaczynski, PIS partiordförande och starke man bakom president Duda och premiärminister Szydlo, mediekritiken mot Polens nya kurs med tyskägda medier som försvarar ett korrupt system.

Demonstranter avfärdas som mentalt efterblivna. Beslut tagna i stor hast och på sena kvällar har utmärkt den rivstart som präglas av att vilja sätta statliga/oberoende institutioner i partitjänst. Mer säkerhetstjänst står också på agendan. EU-kommissionen har tidigare kritiserat det pågående ”maktövertagandet” av konstitutionsdomstolen. Brevledes har nu den polska regeringen ombetts förklara medielagstiftningens förenlighet med EU-fördraget. Den polske utrikesministerns reaktion är att han inte sett till något brev…

Hur det är att leva i ett ofritt land kan man känna på i vetenskapscentret i Warszawa uppkallat efter fritänkaren Copernicus. Som på Tekniska museet i Stockholm finns det massor med kul för barn och ungdomar, men här finns dessutom en monter märkt POLMYSL (tankepolis). När den historiska erfarenheten klingar av är det en viktig påminnelse om skillnaden mellan det fria Polen och det kommunistiska Polen. I det senare var medierna politiska redskap.

Nu ser jag framför mig ett slags skuggbild ta form av den ”högmodiga staten”, som Adam Zagajevski skriver om i sin teckning av kommunismen i essäboken ”I andras skönhet” (Norstedts 2015).

Detta paradoxalt nog i regi av ett parti vars förnärmade politiska livsluft bärs upp av föreställningen att det aldrig blev någon riktig uppgörelse med kommunismen efter det mirakulösa året 1989.

Inför parlamentsvalet i höstas fanns det anledning att känna oro inför vad en PIS-seger skulle kunna föra med sig. Den oron har bekräftats med råge. Demokratin är hotad, svarade 57 procent av polackerna i en opinionspejling i mitten på december.

Det är hög tid att EU och USA går upp i varv. Och förresten, nå’n som har hört av Wallström?

Gästledare i Svenska Dagbladet 4 januari 2016.

Read More

”Jag satt och spelte nykter och sur
Drottningens polska i Polen, g-dur;
Runt kring mig satt förståndiga män;
Den drack ett stop, ett halvstop drack den.
Men hur det var fatt,
Slog en av min hatt,
En ann sad’ åt mej:
Vad fan angå dej
Polens affärer?”

I Fredmans epistel nr. 45 reises det retoriske spørsmålet om Polens affærer virkelig angår oss, og det samme benektende ”svaret” er det mange som gir i dag. I virkeligheten er Polens affærer i høyeste grad noe som berører utviklingen i Europa – og dermed også Norge.

Best i klassen
”De siste 25 årene har vi igjen fått muligheten til å bestemme selv”, står det på en fortausutstilling i Warszawa om frigjøringen fra kommunismen. Samtidshistorien er påtagelig i gatebildet, med foto av pave Johannes Paulus II og Solidaritetsledaren Lech Walesa. At Polen viste veien til friheten har vært en del av ”varemerket”.

I 1989 ble det gjennomført halvfrie parlamentsvalg i Polen. Det var et slags mirakel etter et 1980-tall som hadde sett fødselen av den frie fagforeningsbevegelsen Solidaritet, streiker, unntakstilstand og til slutt rundebordssamtalen som åpnet for valget. Kommunistpartiet tapte som ventet valget, men uventet var det at man aksepterte resultatet. I Moskva gjorde Michail Gorbatsjov, som ble en slags tilbaketogets helt, det samme. Muren falt.

Polen – og andre befridde stater – kunne slå inn på veien fra grå sosialrealisme til europeisk modernitet. På den reisen har Polen hatt stillingen som ”best i klassen”, ikke minst de siste åtte regjeringsårene til den høyreliberale Borgerplattformen. Men etter to perioder ville velgerne i år ha noe annet.

Nå er det mer usikkert hvor landet er på vei.

Nye ansikter, men Kaczynski i baksetet
Først vant det nasjonalkonservative partiet Lov og rettferdig (PIS) presidentvalget i mai, og siden parlamentsvalget i oktober. Velgertrøtthet spilte en rolle, men også at ”fortellingen” om Polen ble endret fra fremgang til fokus på økonomisk ulikhet og et usikkert arbeidsmarked. PIS lokket også med EU-skepsis og fremmedfientlighet.

PIS gikk dessuten til valg med nye friske ansikter, men i partiet er det likevel som om tiden har stått stille. Bak president Andrzej Duda og statsminister Beata Szydlo står den gamle garden, og ikke minst partiets sterke mann, partileder Jaroslaw Kaczynski. I den forstand har den nye regjeringen overtatt der den forrige PIS-regjeringen brått sluttet i 2007. En forskjell er at Jaroslaw Kaczynski, som da var statsminister, nå ikke har noen formell maktposisjon, men styrer fra baksetet.

Politisering
I PIS liker man fremdeles konspirasjonsteorier (og særlig den om flykræsjet i 2010 i Smolensk, der den daværende presidenten, tvillingbror Lech Kaczynski, var blant dødsofrene) og liker ikke kompromisser. En annen likhet er viljen til å politisere statlige selskaper som skulle være forertningsmessig drevet, og institusjoner som skulle være politisk uavhengige.

Man er allerede mitt i en selvforskyldt politisk krise i form av en stillingskrig med Konstitusjonsdomstolen som dreier seg om utnevning av nye dommere. PIS forsvarer seg med å skylde på den forrige regjeringens manipulasjoner (og nei, det var ikke bare idyll tidligere). Men det sies også fra ledende partitalsmenn at formålet med å plassere egne folk i domstolen er å forhindre at den skal blokkere partiets politikk.

Et annet eksempel er at en som står Kaczynski nær er utnevnt som ny koordinator for sikkerhetstjenestene. Han ble i våres dømt til tre års fengsel for forbrytelser begått ved en anti-korrupsjonsenhet. Dommen hadde blitt påklaget, men før retten rakk å si sitt, benådet presidenten ham.

Kulturministeren har fått motvind for en uttales om et teaterstykke av Jelinek. Som politisk håndverk er det amatørmessig, men samtidig er det illustrerende for partiets verdikonservatisme. Det var det også i 2007 da man advarte om at Teletubbiene på barne-tv kunne være homosexproganda.

Denne starten har blitt beskrevet av kritikere som et slags statskupp. Det liberale Polens frontfigur og en av ”ridderne” rundt det runde bordet i 1989, sjefsredaktøren for Gazeta Wyborcza Adam Michnik, advarte for sin del i en tweet om at: ”Om noen lurer på hvordan Polen kan se ut når Kaczynski og Maciarewicz har makten, burde kikke på Russland under Putin.”

Så visst finnes det grunn til uro, noe som forsterkes av Kaczynskis beundring for Ungarns statsminister Viktor Orban og dermed dennes illiberale statsideal.

Sterk, men marginalisert stat
Polen behøvde politisk fornyelse av makten, men ikke dette. Under statsminister Donald Tusk – nå ordfører i Det europeiske råd – ble Polen et land å regne med i Europa. Dette i kraft av politisk stabilitet og sterk økonomisk vekst hjemme, i kombinasjon med en vilje til å være medspiller i EU (ikke minst med ”erkefienden” Tyskland), og en pådriverrolle i Nato.

PIS’ verdensbilde ser annerledes ut – ikke minst i forholdet til Brussel. Det føres demonstrasjonspolitikk, som å ta vekk EU-flagget som tidligere flankerte det polske ved regjeringens pressekonfarenser. Det er jo bare en fille, som en minister formulerte det. PIS betoner i stedet en sterk stat og nasjonal suverenitet.

Det finnes også usikkerhet omkring den polske forsvarspolitikken. Man har flagget en femti prosent økning i antall soldater, i kombinasjon med signaler om revurdering av innkjøp av avanserte våpensystemer, for eksempel Patriot fra USA. I stedet for en viktig forsterkning av Natos østflanke får vi – ja, det vet vi ikke.

PIS holdes oppe av en tradisjonell forestilling om Polens storhet og en mangel på respekt for denne. Og ja, Polen er et viktig land i Europa. Men uten en kraftig stigende lærekurve i partihovedkvarteret, er det selvmarginalisering som venter på bortebane, og økonomiske problemer hjemme. (Økte overføringer og senket pensjonsalder er ikke akkurat en politikk for fremtiden).

Og polarisering; helgens demonstrasjon i Warszawa mot regjeringen med opp mot 50 000 deltagere er bare en begynnelse.

For noen år siden traff jeg Lech Walesa i Gdansk og spurte om hans drømmer under kommunismen. Svaret ble at han aldri hadde trodd at han noen gang skulle få leve i et fritt land. Men ingen ting er umulig, tilføyde han.

I Europa i 2015 er det veldig mye som for noen år siden så ”umulig” ut, men som nå virker mulig. At det også gjelder en suksesshistorie som Polen er et dystert tegn i tiden.

Publicerad på minervanett 16/12 2015.

Read More

Det var som en installation. Allvarlig och blek stod hon på trottoaren, när jag i somras promenerade förbi presidentpalatset i Warszawa. Med en polsk fana i fast grepp utgjorde den medelåldriga damen hedersvakt bredvid en blomstergärd och ett inramat foto av Lech Kaczynski. Framför gruppen hade det formats ett kors av ljuslyktor i Polens rödvita färger.

Jag förstår sorgen men varför går man inte vidare, tänkte jag. Trots att Lag och rättvisa (PiS) i år vann presidentvalet i maj och parlamentsvalet i oktober med hjälp av nya fräscha ansikten (Andrzej Duda respektive Beata Szydlo), är det som om tiden stått stilla.

Flygkraschen i Smolensk 2010 var en nationell tragedi. Med på regeringsplanet – i luften för en minneshögtid för Katynmassakern 1940 – fanns ett brett spektrum av den politiska eliten med president Lech Kaczynski i spetsen. I stället för att acceptera att det var en olyckshändelse odlar dock den omkomne presidentens tvillingbror Jaroslaw och PIS en konspirationsteori med Europeiska rådets ordförande, den tidigare premiärministern Donald Tusk, ibland som huvudanklagad.

Den nya regeringen har tagit vid där den förra PIS-regeringen hastigt slutade 2007 – och mot bakgrund av att partiledaren nu som då heter Jaroslaw Kaczynski är det inte förvånande. En skillnad är att Kaczynski som då var premiärminister, nu inte har någon formell maktposition utan styr från baksätet. En likhet är viljan att lägga ett politiskt raster över institutioner som ska vara oberoende (Riksbanken respektive Konstitutionsdomstolen).

Tyvärr finns det en logik i att Kaczynski diggar ungersk Orban-style. Och på flera sätt. Som ny koordinator för säkerhetstjänsterna har det tillsatts en Kaczynski närstående, som i våras dömdes till tre års fängelse för brott begångna vid en anti-korruptionsmyndighet. Domen var överklagad men innan rätten hunnit säga sitt hann presidenten före och gav nåd. Klappat och klart.

Kulturministern har råkat i blåsväder för att lägga en politisk näsa i blöt i fråga om en pjäs av Jelinek. Som politiskt hantverk är det amatörmässigt men samtidigt är det förstås avslöjande. Det var det också 2007 när det varnades för att Tinky Winky på barn-tv kunde vara försåtlig homosexproganda.

Det nationalkonservativa PIS vill ha respekt men bjuder på demonstrationspolitik i form av att plocka bort EU-flaggan som tidigare flankerat den polska vid regeringens presskonferenser. Trots att man knappt har hunnit värmt upp piedestalerna har regeringen valt konfrontation med EU i fråga om miljö och flyktingar. Kompromiss är inte PIS starka sida.

Under Tuskeran blev Polen i kraft av politisk stabilitet och stark ekonomisk tillväxt på hemmaplan i kombination med en vilja att vara medspelare i EU och pådrivande i Nato, ett land att räkna med. Utan en kraftigt stigande lärokurva är det nu i stället självmarginalisering som väntar på bortaplan och ekonomiska problem hemmavid.

Polen behövde förnyelse efter åtta år med Medborgarplattformen, men inte det här. Det är Europa 2015.

Gästledare i Svenska Dagbladet 12/12 2015.

Read More

Det finnes et kor av stemmer, også i Norge, som mener at «vi» må vise forståelse for Russland, og ikke ”provosere”. La oss heller høre på Svetlana Aleksijevitj, årets Nobelprisvinner i litteratur.

En rød tråd i Aleksijevitjs forfatterskap er skildringen av det sovjetiske mennesket. Hun er empatisk overfor de menneskene hun skildrer, men sluttresultatet er likevel en dyster skildring av Sovjetunionen og den kommunistiske utopis – eller den virkelige sosialismens – konsekvenser. Bøkene hennes ble betegnet som anti-sovjetiske i Sovjet-tiden. Og behandlet som det.

President Putin er ikke en fan. Skildringen er langt fra det bildet av virkeligheten som kolporteres i Kreml, der det lenge har pågått en form for rehabilitering og heroisering av Sovjetunionen. Inkludert Stalin. Putin kan ikke ha blitt muntrere av at Aleksijevitj i intervjuer etter at hun fikk kunngjøringen om prisen beskrev krigen i Ukraina som en «okkupasjon, en utenlandsk invasjon.»

Ingen stor dag altså. Og fredsprisen? Burde ha gått till Sepp Blatter, om man skal tro tidligere uttalelser fra Putin.

La oss ikke provosere!
Er valget av litteraturprisvinneren rett og slett en provokasjon? Det finnes et kor av stemmer – også i Norge – med røtter i media, politikk og akademia, som fremmer tesen om at «vi» må vise forståelse, omtanke og ikke provosere. Det vil si – i den spente situasjonen som har oppstått etter at EU og NATO først provoserte frem den russiske krigen mot Ukraina, og deretter ila sanksjoner og begynte å ruste opp i regionen, er det ellers overhengende fare for en ny kald krig. Ja, mer enn det, faktisk. Nå får det være nok, mener man.

Det er altså ikke overraskende at kritikk rettes mot TV2s Okkupert, der Russland figurerer som okkupanter. Serien burde ikke sendes fordi den provoserer et allerede provosert Russland (jfr. Bård Larsens artikkel). I et intervju i Klassekampen slår Peter Normann Waage fast at:

”En slik framstilling av Russland er det siste et tiltakende anstrengt forhold mellom Norge og Russland trenger. Det skapes en stemningsbølge som bygger opp under Russland som en fiende.”

Og ja, selv før den fiktive okkupasjonen av Norge begynte på TV2, protesterte den russiske ambassadøren i Oslo. Russiske Sputnik News har også reagert etter å ha snakket med en russer som bor i Norge, og la ham ikke legge fingrene i mellom:

”Jevgenij er av den oppfatning at de russiskfiendtlige stemninger i Norge ikke bare er mange politikeres visittkort, men også et ID eller rettere sagt et springbrett til storpolitikk og en garanti for suksess. (…)

Etter krisen i Ukraina er den russiske trusselen nå mainstream. Og det virker i sannhet som at Russland med deres trussel om å okkupere ikke bare Norge, men praktisk talt hele verden, er det eneste som for tiden virkelig opptar Vesten. Men i virkeligheten finnes det faktisk ingen trussel. (…) Og det betyr at stemninger preget av hat mot Russland som eksisterer i disse landene uten denne serien, vil florere på ny.”

De russiske reaksjonene kan tolkes som en slags bekreftelse på at kritikerne har rett, og at dette er TV som ikke gagner de russisk-norske relasjoner. Men er et mediaklima der Kreml indirekte avgjør norske TV-tablåer noe vi virkelig ønsker? Er dette ikke i virkeligheten heller bare en ekstra myk variant av den tause slow-motion overtakelsen av makt som er selve essensen i handlingen iOkkupert?

Selvavskrekking betyr at man av frykt for å provosere en overlegen motstander ikke gjør det man ellers ville ha gjort – eller gjør hva man ellers ikke ville ha gjort.

Virkelighetskontakt
De to første delene av Okkupert gir mersmak. God action, selv om historien ikke føles helt oppdatert. EU og Russland går sammen mot Norge når den grønne regjeringen trykker på av-knappen for olje- og gassproduksjonen (mens Saudi-Arabia er i borgerkrig og ikke leverer). Det hadde vært mer realistisk hvis Russland hadde dratt fordel av situasjonen; kassert inn storgevinsten når energiprisene steg og mer hardhendt enn tidligere brukt energi som et våpen for å få makt. Kort sagt, gullposisjon.

Men action er på en måte som opera. For å bli en hyggelig opplevelse må du ha tålmodighet med at handlingen ikke alltid er realistisk eller egentlig henger sammen.

Samtidig er det action på sitt beste når den både er godt laget og har kontakt med virkeligheten. Og det har Okkupert. Maktovertakelsens metode – etter statsministerens kapitulasjon – kan bringe tankene hen til hvordan Sovjetunionen med små skritt opprettet vasallstater i Øst-Europa etter andre verdenskrig. Nærmere i tid ligger selvsagt hvordan Russland først sendt inn «grønne menn» på Krim, og deretter gradvis tok over politikken og kvalte sivilsamfunnet.

Forutsigbare uforutsigbarhet
Paradoksalt nok er historiens mangel på realisme et realistisk bilde av hvordan Russland opererer i verdenspolitikken. Uberegnelig, men med en resolutt handlekraft som verken EU, NATO eller USA kan matche. Villige til å ta risiko. Som i Syria, der Putin med ett slag både styrket Assads overlevelsessjanser og gjorde Russland til sentrale aktør når det gjelder alle mulige løsninger (og problemer).

Samtidig skaper nå flyktning- og migrasjons-krisen i EU – på samme måte som når Okkuperts”Rasmus Hansson» stenge ned olje- og gassproduksjon – muligheter for Russland. I tilfellet Ukraina har Russland ikke oppfylt sine løfter gitt i Minsk I eller Minsk II. I nr. III i Paris tok Putin hjem en ny seier.

Kursen synes staket ut. EU-president Jean-Claude Junker understreket i en tale i Passau at Russland må behandles skikkelig, at USA ikke kan få diktere EUs forhold til Russland, og at EU må gjøre en innsats for å få til et fungerende samarbeid med Russland.

Til uforutsigbarheten hører også at avtaler kan brytes når det er hensiktsmessig, og at politikken bæres frem på løgnens vinger. Ingenting er som det ser ut. Kanskje. Mens USA mente at de fikk signaler om at Russland var forberedt på å inngå et kompromiss om Assads fremtid, forberedte Putin den pågående offensiven sammen med Iran.

Og det ligger i sakens natur at «felttoget» må planlegges i god tid. Som i krigene mot Georgia og Ukraina, eller for den del hvordan Russland skal håndtere ulike scenarier i Baltikum.

For øvrig kan det nevnes at russiske spesialstyrker nå har våpen (lignende HK416 og HK417) som også brukes i det norske forsvaret – og uniformer med et kamuflasjemønster som ligner på NATO-standarder. ”Til forveksling lik” betyr at signaturen kan være ubehagelig forvirrende.

Løgnfabrikken
Nei, vi har ikke noen russiske soldater på Krim. Slik låt det lenge fra Kreml. Jo, beslutningen om å gå inn på Krim tok jeg lenge før den ble gjennomført. Låt det senere fra Putin. Nei, vi har ikke russiske soldater i det østlige Ukraina. Slik låter det fortsatt.

Nå gjør vi felles sak mot IS. Men hallo, du bomber jo feil grupper! Nei, vi retter angrepet mot IS. Her er bildebevisene. Samme sak med nedskytingen av MH17 i Ukraina. Teorier og fotobevis som tydelig viser at Russland ikke hører hjemme på anklagebenken, har blitt presentert. Man sår tvil –også i organer som ligger utenfor Russland.

Kreml pumper ut desinformasjon. Offisielt, gjennom trollfabrikker og propagandakanaler. Man vender seg innover. Man vender seg utover. «Fakta” lever sitt eget liv. Setter seg fast. Ubåter i svensk farvann er et godt eksempel på dette.

Grense under vann
For et år siden ble det foretatt en omfattende, men nyttesløs søking etter en ubåt i Stockholms skjærgård. Russiske medier fleipet om saken – som de også har gjort med det svenske forsvaret – og knyttet an til de like resultatløse ubåtjaktene på 1980-tallet. Det ble raljert også andre steder, som i en artikkel av Arve Kalvø i Aftenposten.

”Svenskar dreiv og leita etter ubåtar i skjergarden på åttitalet også. Akkurat som dei har gjort dei siste dagane. Stadig vekk. Og vi lo. Og lo og lo og lo. (…)

Det var faktisk ein russisk ubåt som gjekk på grunn i Sverige på åttitalet, som desse nyheitene var faktisk ikkje berre tull. Det speler inga rolle. Det går ikkje. Ikkje orda «svensk», «skjergard» og «ubåt» i same setning. Alvorlige svenskar i uniform. Svenskar i uniform i det heile tatt.”

I sommer slo et privat dykkerfirma alarm om at man hadde funnet en forlist ubåt i skjærgården. I pressemeldingen skrev Ocean X Team:

”En rysk miniubåt har upptäckts på svenskt territorialvatten inte långt ifrån den svenska Östersjökusten. Ubåten är omkring 20 meter lång och tre meter bred. Det är oklart hur gammal ubåten är och hur länge den har legat på havsbotten, men de kyrilliska bokstäverna på skrovet tyder på att den är rysk.”

Det vakte selvfølgelig oppsikt, og førte til noen forhastede uttalelser om at ubåten kunne være av moderne design. Etter en dag var imidlertid saken avklart. Faktisk stammet ubåten fra første verdenskrig. Fra russisk side hadde man spøkt friskt om den ubåtjakten som den svenske marinen gjennomførte i 2014, og med krigsgraven som vinkling slo man videre på den trommen, for eksempel i Sputnik:

”En riktig romantisk og skremmende historie har man funnet på. Den sensasjonelle nyheten minner dog om en annen i samme stil – den desperate ubåtjakten forrige høst.”

Og under overskriften På’n igjen:

”Noen måneder etter at rapporteringen om russiske ubåter viste seg å være falske, virkar det som om svenskene er i gang igjen.”

Det kunne ha vært slutten på historien. Men den lever videre. I Klassekampen løfter Waage opp vraket til overflaten som eksempel på russofobi:

”Da det ble funnet en ubåt i svensk farvann sist vår, var det tidlig åpenbart av det var en svært gammel båt. Det visste man fordi navnet inneholdt bokstaver som utgikk med den russiske revolusjonen. Likevel spekulerte mediene lenge om dette kunne dreie som en nyere båt.”

Saken er at ubåtvraket kan ha blitt oppdaget allerede i 2002, og at funnet da ble rapportert til svenske myndigheter, som rimelig nok videresendt informasjonen til Russland. Legg til at ekspedisjonen finansieres av en russer knyttet til et russisk ubåtmuseum. Dessuten fant russerne om bord riktig posisjon med det samme.

Det kan selvsagt ha vært et PR- kupp, men fremstår mer som en del av informasjonskrigen. Det kan legges til at nylig – etter et år med analyse – slo Forsvaret fast at Sverige «uten rimelig» tvil ble krenket av en fremmed ubåt i oktober 2014. Fornærmende nasjon ble ikke identifisert. Men få tviler på hvilken nasjon det dreide seg om.

Og dessuten var ubåtkrenkingene på 1980-tallet ikke bare fiction – selv om russisk side fortsatt hevder at Whiskey on the rocks i skjærgården utenfor Karlskrona var en navigasjonsfeil, og det for øvrig ikke finnes noe å rapportere

Hvem vet?
Bård Larsen fremhever i sin artikkel om Okkupert, som en undertekst, de ulike valg som Norge og Danmark gjorde i forhold til de tyske okkupasjonsstyrkene: Nei og samarbeid. Det er et annet eksempel på seriens kontakt med virkeligheten, men også på det faktum at ingen på forhånd kan være sikre på hva politikere eller vanlige privatpersoner velger. Det er et empirisk spørsmål. Men hvordan man stiller seg testes ikke bare i spente situasjoner.

Dette gjelder for eksempel med hvilke briller du ser Okkupert. Bør tilnærmingen være regjeringen Olof Palmes, som forsøkte å redusere skadevirkningene i kjølvannet av Alexandr Solzhenitsyn Nobelpris i litteratur i 1970 (noe hans svenske forlag beskriver i Förläggarliv, Bonniers 1999)? Ved prisutdelingen der den faste sekretæren leste opp en kort tale av Solzjenitsyn (vinneren selv fikk ikke utreisevisum) ble de siste, spesielt provoserende setningene, utelatt:

«Måtte man ved dette rike bord ikke glemme de politiske fangene som i dag sultestreiker for sine sterkt begrensede og fullstendig istykkertrampede rettigheter.”

Dessuten: Til tross for russiske protester antar jeg at Kreml ikke er altfor misfornøyd med TV2sOkkupert. Det gir en mulighet til å presse på og skape en opinion. For dette karakteriserer Russland opptreden mot omverdenen – å presse på og skyve på grensene. Skape en ny normaltilstand. Det gjøres i stort og smått – over så å si hele konfliktskalaen. Fra å sende visestatsministeren på Krim til et møte i Polen, å kidnappe en sikkerhetsoffiser på estisk jord, simulere bombeangrep mot Sverige, fly farlig med kampfly i internasjonalt luftrom, til å gjentatte ganger true med å bruke atomvåpen. I Georgia. I Moldova. I Ukraina.

Å ikke provosere er ett svar på hvordan man skal oppføre seg, og kommer for eksempel fra Waage, som understreker at Russland ikke utgjør noen trussel mot Norge, og at Putin opptrer logisk basert på eget utgangspunkt:

”Putin oppfører seg aggressivt. Da er det Vestens og Norges oppgave å oppføre seg slik at han ikke får enda større grunn til det.”

Sidekick i Putins realityshow
Dog: Dersom Norge valgte sin egen vei på siden av NATO og EU, skulle champagnekorker smelle i Kreml. Splitt og hersk er en annen maktmetode. Smelle skulle det også om Norge, slik Jonas Gahr Støre har tatt til orde for, skulle søke seg til en slags stilling mellom NATO og Russland.

Er det virkelig russofobi å ønske at menneskerettigheter må gjelde også i Russland? Er det russofobi å si nei når Russland invaderer et naboland og annektere deler av det? Og er det russofobi å gå inn for at stater bør få lov til å velge sin egen vei? Man kan se på dette slik Svetlana Aleksijevitsj gjør:

”I love the good Russian world, the humanitarian Russian world, but I do not love the Russian world of Beria, Stalin and Shoigu (Putins försvarsminster).”

Risikoen er at man ellers ufrivillig blir en sidekick i Kremls realityshow.

Oversatt av Jan Arild Snoen.

Publicerad på Minervanett 15/10 2015.

Read More

I den polska poeten Ewa Lipskas ”Kära Fru Schubert” (Ellerströms 2015) finns en dikt om EU. Den är dystopisk:

Kära Fru Schubert, minns ni ännu Europeiska Unionen? Tjugoförsta seklet. Så många år sedan…

Är det så tillbakablicken kommer att se ut i framtiden? För några år sedan varnade Jean-Claude Juncker för krig i skuldkrisernas spår och att det var ett gigantiskt misstag att tro att frågan om krig eller fred i Europa aldrig mer skulle ställas. ”Demonerna är inte borta, de sover bara.”

Tanken kan svindla och jag tror att det är viktigt att låta den göra det. EU är ett fredsprojekt, men det är inte hugget i sten. I själva verket är det väldigt mycket som gungar. Det är kanske inte troligt att Storbritannien lämnar EU, men det kan inte uteslutas. Inte heller är det väl troligt att Marine Le Pen blir president i Frankrike. Eller?

”Det kan verka långsökt men en repris på 30-åriga kriget är ett möjligt framtidsscenario för den arabiska vår som verkade så hoppfull men som också tinar upp frusna konflikter”, skrev jag i en ledare hösten 2012. Tyvärr var det inte långsökt. Det går inte att skönja ett slut – bara mer islamistisk soloterrorism i Europa.

En slutsats är att flyktingkrisen (också med inslag av ekonomiska flyktingar) i Europa inte lär gå över. Den kommer att bli värre. Samtidigt saknas svar på hur den ska mötas – och utan väldigt bra svar växer inte bara oron över hur det gå att klara strömmarna utan även främlingsfientligheten. Växer gör också populistiska partier med nationalistiskt fokus.

EU står också utan bra svar när det gäller euron. Visst har avtalet baxats i hamn med Grekland. Men hur sannolikt är det att den motvilliga grekiska vänsterregeringen – om än under vakande ögon från män i mörk kostym – ska ro Herkulesarbetet i hamn?

Samtidigt kvarstår valutaunionens grundproblem, och på den politiska kartan finns varken en gemensam finanspolitik eller en avveckling. Moment 22-läge alltså. Medlemsstaternas ekonomier lider av olika grader av skleros, levererar inte. Arbetslösheten förblir hög.

Och föreställningar odlas till vänster och höger om bekväma lösningar ur krisen. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk tycker att ”atmosfären är lik den under tiden efter 1968 i Europa”. Då som nu finns det dessutom grupper som är våldsbenägna. Också den typen av terrorism kan öka.

Nyligen högtidlighölls minnet av folkmordet i Srebrenica. Före Balkankriget skulle det inte kunna hända i Europa, men det hände. Kan det hända igen? Under den etniska mosaiken på västra Balkan och, för den delen även i Östra Europa, slumrar nationella motsättningar som kan exploateras av cyniska politiska ledare.

Och faktum är ju att det redan är krig i Europa, det som Ryssland för mot Ukraina. Ingen vet om det kommer att spridas. Under tiden verkar Putin genom att synas militärt, projicera makt och att stödja krafter till höger och vänster (och i mitten) som kan bidra till att försvaga EU.

Det blir en vinterresa.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/7 2015.

Read More