Claes Arvidsson

Archive
Sovjetunionen

Det är mycket som är S-retro med regeringen Löfven. Inte minst gäller det återkomsten för en fredspolitik traskande i Olof Palmes fotspår. Då som nu är det en politik som ställer kärnvapenfrågan på sin spets – och dessutom utrikesminister Margot Wallström mot försvarsminister Peter Hultqvist. Sveriges linje är i själva verket två olika linjer.

Det handlar om Konventionen om kärnvapenstopp.

Wallström vill skriva på. Hultqvist ser däremot konventionen som ett hot mot det säkerhetsnätverk som byggs med Nato och bilateralt – inte minst med USA. Budskapet från nätverket har också varit entydigt negativt. Och vad gäller USA är det förstås ett särskilt problem att USA aldrig varken bekräftar eller förnekar förekomsten av kärnvapen (NCND) vid till exempel flottbesök. Att driva kravet på kärnvapenfrihet i hamn stod Nya Zeeland dyrt 1984. Och gör det fortfarande.

Wallströms signatur skadar försvars- och säkerhetssamarbeten. Det innebär också i praktiken att Sverige inte kan bli medlem i Nato, något som blir en jättebonus för Wallström. Eller annars är det just det saken gäller.

Wallström är frontfigur för den del av socialdemokratin (och vänstern) som med nostalgi i blicken ser tillbaka på Palmes neutralism och kålsuperi. Det är nog inte någon tillfällighet att utrikesministern i hastigheten en gång råkat säga ”neutralitetspolitik” eller, för den delen, att en central del i kampanjen för att få sitta i FN:s säkerhetsråd var att lyfta fram Sverige som en oberoende röst. Anti-kärnvapenkampanjen passar som hand i handske.

På 1970-talet skedde ett linjebyte inom socialdemokratin. Kärnvapen hade setts på som något ont, men terrorbalansen mellan USA och Sovjetunionen hade ändå varit av godo. Styrkebalans var den bästa garantin för att kärnvapen inte skulle användas. Omvandlat till politik handlade det om att arbeta för att bryta rustningsspiralen, få till stånd styrkereduktioner och icke-spridning.

Nedrustningspolitiken byttes dock mot fredspolitik. Terrorbalansen sågs inte längre trygg. Kärnvapenarsenalerna var farliga i sig. Resultatet blev fredspolitik. En politik som samtidigt innebar att fokus flyttades från förhandlingsbordet till opinionsbildningen. Det gick för långsamt, tyckte Palme då – och Wallström nu. Slutsatsen, då som nu, var behovet av nya initiativ.

Redan på 1950-talet hade Stockholmsappellen skallat, och det hade tågats mot svenska kärnvapen. Utvecklandet av svensk nukleär förmåga upphörde i slutet av 1960 (men föregicks av en utredning som slog fast att Sverige inte behövde ha kärnvapen eftersom landet skyddades av USA:s kärnvapenparaply). I stället tågades det mot USA och kriget i Vietnam. Kriget tog slut – och då tog tågen mot kärnvapen fart igen.

1979 hade Svenska freds- och skiljedomsföreningen 2 500 medlemmar. Fyra år senare var de 15 000. Det fanns en hel flora av organisationer: Kvinnor för fred och allehanda yrkesgrupper för fred, Kvinnokamp för fred, Kristna fredsrörelsen, Svenska fredskommittén, Sveriges fredsråd. Och så vidare. Världsfredsrådet drevs av KGB.

1980 startade Palme ”Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor”, som i praktiken blev en indirekt propagandakanal för Kreml (också genom sovjetiskt deltagande med anknytning till KGB och GRU). Ett exempel var förslaget om att inrätta en korridor genom Europa fri från taktiska kärnvapen. Sovjet gjorde tummen upp för ett förslag som riktade sig mot Nato:s försvarsdoktrin och gränsförsvar.

Striden kring utplaceringen av Pershing II-robotar var ett annat exempel. Sovjetunionen hade ändrat styrkebalansen i Europa genom utplaceringen av kärnvapenbestyckade SS-20-robotar. Nato-länderna var beredda att svara med samma mynt, men erbjöd sig att avstå om Kreml skrotade sina redan utplacerade SS-20 och inte heller placerade ut nya. Det var det så kallade dubbelbeslutet från 1979.

Palme menade tvärtom att en hygglig balans hade uppnåtts genom utplaceringen av SS-20 och att Pershing II därför skulle leda till obalans och ökad konflikt. Han intog samma position som Sovjetunionen: ingen utplacering av Pershing II och sedan förhandlingar med en kärnvapenfri värld som slutmål. Det innebar i praktiken ett tusental sovjetiska robotar mot inga för Nato.

Från sovjetisk sida tog man också fram det gamla propagandaknepet om en nordisk kärnvapenfri zon och Östersjön som ett fredens hav. Det blev också S-politik. Utan krav på att den enda kärnvapenmakten, Sovjetunionen, skulle avveckla.

Det var utspel på utspel. Femkontinentinitiativet 1983 tillsammans med Argentina, Mexico, Tanzania, Indien, och Grekland. Tanken var att premiärministrarna skulle resa runt och kränga fred: frysning av kärnvapenarsenalerna, upphörande med kärnvapenprov, stegvis avrustning och till sist kärnvapenfrihet.

Efter mordet på Olof Palme 1986 tog Ingvar Carlsson fredspolitiken vidare. I en kolumn – Sverige i dåligt sällskap – i Svenska Dagbladet 26/1 1988 gjorde Ingemar Dörfer upp med Femkontinentinitiativet – och fredspolitiken. Han frågade retoriskt om stormakterna verkligen skulle bry sig. Han pekade på konsekvensen av regeringens önskan om ett kärnvapenfritt Europa, nämligen att utan amerikanska kärnvapen var Nato inte längre en fungerade försvarsallians.

Och för Sveriges del skulle det innebära att vi var inklämda mellan kärnvapenfria Norge och Danmark och, å andra sidan, kärnvapenladdade Sovjetunionen.

Inget drömläge precis.

Samma sak gäller Konventionen om kärnvapenstopp. Inga Nato-länder har sagt sig villiga att underteckna konventionen (och bara Nederländerna deltog i förhandlingen). Förstås. Då som nu skulle Nato inte längre vara en fungerande försvarsallians. Lägg därtill att själva dokumentet bär prägeln av ett snabbjobb, till exempel vad gäller verifikationsprocessen.

Det faktum att inga kärnvapenstater kommer att underteckna gör konventionen till ett kraftfullt slag i luften – bortsett då ifrån att ett svenskt undertecknande skulle skada Sveriges säkerhet. Och det kan man ju i och för sig tycka är skäl nog att skrinlägga. Det är faktiskt något av ett sorglustigt skämt att frågan ska utredas. Då som nu måste Sverige väga av avspänningspolitik, försvarsförmåga och behovet av återförsäkring. Slutsatsen kan bara vara en.

Och tänk en värld där bara Kim Jong-Un har en knapp att trycka på.

Eller tänk ett Europa där bara Putin sitter med fingret på knappen.

För att citera regeringens budgetproposition för Utgiftsområde 6: ”Den ryska retoriken om användning av kärnvapen är särskilt oroväckande”.

Publicerad i Säkerhetsrådet i SvD 28/9 2017 och på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och Säkerhet 26/9 2017.

 

Read More

Jonas Sjöstedts parti bildades för hundra år sedan imorgon lördag. Det var när de svenska bolsjevikerna bröt sig ur SAP och bildade SSV, Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Numera heter jubilaren bara Vänsterpartiet, men vägen dit har gått via Sveriges kommunistiska parti och Vänsterpartiet kommunisterna (och ytterligare fem partisplittringar).

Det är alltså i K:et som V har sina rötter. Och det är blodig historia.
SKP var inte bara revolutionsromantiskt så där i största allmänhet utan blev Kremls (betalda) röst i Sverige. I vått och torrt. Stalins allians med Hitler 1939 var fina grejor. Annekteringen av de baltiska staterna 1940 var en demokratisk höjdpunkt. Den stora terrorn. Allt förnekades. Allt som Sovjetunionen gjorde var rätt. Faktiskt rena paradiset på jorden. Som också borde bli den svenska modellen

Relationerna till Moskva svalnade när eurokommunismen gjorde sitt intåg i partiet på 1960-talet men de tog inte slut förrän Berlinmuren föll 1989. Det är ett förflutet som Vänsterpartiet inte har känt sig bekvämt att ta itu med, men en historia som är väl beskriven i Staffan Skotts ”Liken i garderoben lever än. Undanflykternas mästare. Om Vänsterpartiets förflutna 1918-1998” (Hjalmarson & Högberg 2000).

Kom nya tider och nya socialistiska föregångsländer. Kuba förstås, Vietnam och Kambodja. Alla med en sak gemensamt: Våld och förtryck i namn av framtida socialistisk frälsning. Vänsterpartiet (och andra) blundade och mässade på som zombies om framstegen.

Kom ännu nyare tider. Vänsterpartiets hopp ställdes till Hugo Chavez – framställd som Latinamerikas återfödde Simon Bolivar – vars Venezuela blev det nya drömlandet. Också den drömmen har slutat i en mardröm. Det slår aldrig fel. Varken det ena eller det andra.

Historien om hundraåringen som steg ut ur ett parti är en berättelse om ränder som inte riktigt vill gå ur. Vänsterpartiet ordnar aldrig några demonstrationer utanför ryska ambassaden eller för den delen Venezuelas. USA, EU, NATO är fortfarande det som V gillar att tycka illa om. Och som alla vänsterpopulistiska partier trivs man bäst som ovän till frihandel.

K:et i partinamnet försvann 1990 och nu vill Jonas Sjöstedt allra mest vara den offentliga välfärdens röde riddare. V vill också vara med på gröna och rosa tåget, men i grunden präglas fortfarande samhällsanalysen av att världen ses genom k-märkta glasögon. Det klasslösa samhället hägrar.

I partiprogrammet (på lättläst svenska) slås det fast att ”hela världen har ett kapitalistiskt system” och det ”handlar bara om att tjäna mer och mer pengar”. Det är man emot. Så här funkar det:

”Vissa människor är väldigt fattiga och saknar makt och andra är väldigt rika och mäktiga. De allra flesta kvinnor och män i världen säljer sin arbetskraft i privata företag eller åt staten. De har inte så mycket pengar att det ger någon makt i samhället och kan inte besluta över andras arbete eller produktionen av varor och tjänster. De är arbetarklassen.

Mot dem står borgarklassen. Borgarklassen är de få människor som äger och kontrollerar pengar så pass mycket att de får makt i samhället. De bestämmer över produktionen av varor och kontrollerar andras arbete. Arbetarklassen blir förtryckt av borgarklassen.”

Så det är samma visa som det alltid varit. En väldigt stor skillnad är att eko-fem-marxisterna nu i praktiken sitter i regeringen – och vill göra ”revolution” 2017 genom införande av offentligt monopol i vård, skola, omsorg. Autopiloten är påslagen – med Stefan Löfven i förarsätet.

Gästledare i Svenska Dagbladet 12/5 2017.

Read More

Häxjakten måste få ett slut! Så löd rubriken i början av året när Aftonbladets kulturredaktion försvarade sig mot att ha lyfts fram som den redaktion i mainstreammedia som allra mest visserligen skriver på svenska men pratar ”putinska” (AB 9/1). Slutsatsen drogs i en granskning av forskarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Strategic Studies. Artikeln Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: The Swedish Case är synnerligen läsvärd.

Det som kontroversen handlar om är rapporteringen om Ukraina och beskrivningen av Aftonbladet kultur som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt vänsternarrativ” (inklusive exempel på fakenews). Samma slutsats drogs för övrigt förra året i en rapport om mediebevakningen av kriget i Ukraina från det finska Utrikespolitiska institutet. Fast där kallades det för det ryska narrativet.

Forskarna avslöjade också att flera medarbetare på kulturredaktionen varit aktiva bland annat i Kreml närstående nätsammanhang – och i debattens efterdyningar kom det fram mer än så (Expr 18/1).

Ett led i informationskriget

Chefen för det hela, nån-slags-kommunisten Åsa Linderborg, avvisade först kritiken med att ”vi problematiserar och skriver om Ryssland på ett lite annorlunda sätt till exempel har vi uppmärksammat fascistiska rörelser i Ukraina”. Ett par dagar senare uppmanade hon i en artikel till att Försvara det fria ordet (AB 10/1). I Linderborgs läsning är forskningsrapporten ett led i ett pågående informationskrig där alla som inte vill gå med i ”krigsalliansen” (Nato) ska misstänkliggöras.

Andra mediers rapportering om Ryssland beskrevs som ett ”hysteriskt självspelande piano” och vidare ”man vill hellre att vi ska sjunga gospel med Trump och Orban än att vi ska stå alliansfria”.

En konspiration alltså.

I en stödartikel av en extern skribent (Jan Scherman) följdes temat upp med att så tvivel om myndigheternas trovärdigt i fråga om hotbilden mot Sverige (AB 12/1). Egentligen handlar allt bara om att få Sverige med i Nato och kraftigt ökade försvarsanslag. Som, underförstått, alltså inte behövs. Varken det ena eller andra. Den påstådda logiken hos dem som varnar för en allt mörkare hotbild, är att Ryssland anföll Sverige 1809 och har det hänt förr kan det hända igen.

Alltså finns inget ryskt hot. Ska vi förstå.

Media avfärdas som okritiska. Alltså inte att lita på.

Detsamma gäller forskarna.

En annan angreppspunkt mot Kragh och Åsberg från Linderborg och andra, är påståenden om bristande vetenskaplighet. Fem anmälningar har också skickats till Nämnden för utredning av oredlighet i forskning, bland andra av ”’Egor Putilov’, avslöjad som SD-desinformatör, filmaren och debattören Maj Wechselmann, vänsterpartisten Lars Drake och Carl Meurling, en affärsman med tidigare SD-kopplingar”. (Expr 5/4).

Tio forskare i facket har tillbakavisat anklagelserna både vad gäller metod och inriktning (UNT 17/2).

Dessutom. Det blir lätt komiskt när en granskning av åsiktsbildning i alla mediekanaler betecknas som åsiktsregistrering. Mindre lustigt är det Kragh utsatts för efter publiceringen av artikeln: ”Anonyma hot har inkommit från både höger- och vänsterradikala miljöer, attacker har skett i ryska mediekanaler som RT och Sputnik liksom ett allvarligt IT-angrepp, och till universitetet inkommer uppmaningar att avskeda honom…” (UNT 17/2).

Som eko från Kreml

Vad kan man säga? Det vill säga mer än att vänstern är som den alltid har varit. Men Linderborg säger dessutom att ”ironiskt nog börjar Sverige bli som Ryssland, avviker man från linjen får man en reprimand”. Eller som en av Linderborgs medarbetare, uttryckte saken på radiokanalen Echo Moskvas hemsida – att Aftonbladet kultur är ”den reella yttrandefrihetens sista ö i Sverige” (SvD 31/3).

Kort sagt, det är som ett eko från Moskva: egentligen är det inte någon skillnad mellan vår ryska demokratur och er demokrati.

Det verkligt intressanta i vår tid är att utblicken från vänster strukturellt passar som hand i handske i den verklighetsbild som också kolporteras av antietablissemangets företrädare till höger. Kritik i sak förvandlas till hot mot det fria ordet. Lita inte på myndigheterna – eller experterna. Inte heller på mainstreammedia. Eliten konspirerar.

Just dessa stämningar försöker Ryssland anknyta till och underblåsa. Med ”operatörer”, men också med hjälp av ”ovetande aktörer” till höger och till vänster i politiken.

Som på Sovjettiden

På sätt och vis är det synd att debatten helt kommit att fokusera på Aftonbladet kultur, eftersom den slagsidan egentligen inte är någon nyhet. För i artikeln visar Kragh och Åsberg hur den ryska utrikespolitiken mot Sverige ändrades efter Ukrainakrigets utbrott och den ryska annekteringen av Krim 2014. Det handlar både om offentlig diplomati och s k aktiva åtgärder – allt med ett tänk och en taktik förankrad i Sovjettiden.

Via nyhetskanalen Sputnik spreds budskapet om ett aggressivt Nato, ett EU på dekis och ett inringat Ryssland. Forskarna visar också hur man arbetar med andra medel som förfalskningar, desinformation, militära hot och inflytandeagenter.

Ett exempel på desinformation är det falska brevet från försvarsminister Hultqvist till Bofors med gratulationer till försäljningen av artilleripjäsen Archer till Ukraina. I ett annat falskt brev lovade en svensk åklagare att inte ingripa mot ukrainska krigsförbrytare.

Militära hot hör till bilden, som när utrikesminister Lavrov förra våren varnade för att Ryssland skulle se sig nödgat att ”vidta nödvändiga åtgärder” om Sverige gick med i Nato. Det skedde samtidigt som det pågick en debatt inför ett riksdagsbeslut om fördjupat svenskt samarbete med Nato – och en allt mer intensiv diskussion om att Sverige borde ta steget full ut. Bli Nato-medlem.

Lavrov sade inte vad åtgärderna skulle innebära. Det gjorde dock den statliga nyhetstjänsten Ria Novosti, som målade upp en nyhetsbild fylld av robotvapen, ubåtar och kärnvapen.

Till saken hör att det centrala argumentet hos de svenska Nato-motståndarna är att mer Nato för svensk del ökar spänningarna i Östersjöområdet.

Då som nu är taktiken att vända sig till anti-etablissemanget av olika politiska schatteringar och skapa osäkerhet om medborgarnas tilltro till det politiska systemets integritet. Och bäst lyckas man när budskapet hittar legitima bärare hos oss, som tar rösten från Kreml vidare som sin egen.

Keep cool – ha koll

Effekten av de ryska försöken att påverka i Sverige ska inte överdrivas, men i det anti-klimat som nu lägger sig över Europa ska betydelsen inte heller underskattas – och då inte minst i Nato-frågan. Det gäller att vara cool. Att ha koll är dock en fråga om rikets säkerhet – också för att kunna ge konsumentupplysning till medborgarna. Tänk Brexit. Tänk Vita huset. Tänk presidentvalet i Frankrike. Och 2018 är det riksdagsval i Sverige.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 24/4 2017.

Read More

I Ekots lördagsintervju 1 oktober 2016 slog Rysslands ambassadör Viktor Tatarintsev fast att relationerna med Sverige var usla. Ja, till och med sämre än under ubåtsjaktens dagar under 1980-talet – och, ska vi förstå, då var de riktigt dåliga.

Det är ju allmängods. Eller?

Att det finns en kvarhängande bild av iskalla relationer kan nog äga sin riktighet, men verkligheten var mer komplex än så. På ett plan var de alldeles utmärkta. Samtidigt finns det en del paralleller med dagens spända läge som kan vara värda att uppmärksamma. En uppenbar likhet är det envetna förnekandet från Kremls sida av aggression och dolska avsikter.

Men det finns också aktuella beröringspunkter i svensk politik? Ja, i alla fall några tankekors. 

Ubåtskrisen på 1980-talet

U 137:s grundstötning i Gåsefjärden i oktober 1981 skapade en synnerligen allvarlig kris i relationerna med Sovjetunionen. Tvåpartiregeringen Thorbjörn Fälldin levererade en skarp protest. Allt besöksutbyte avbröts. Olof Palme och socialdemokraterna ställde sig till en början på samma barrikad, men snart skildes vägarna.

Efter valet 1982 blev det regeringsskifte, Palme kom tillbaka.

De borgerliga partierna – och särskilt moderaterna och folkpartiet – skärpte den kritiska synen på Sovjetunionen. Det påverkade i sin tur även uppfattningen om Palmes avspännings- och fredspolitik (t ex förslaget om kärnvapenfri zon i Norden) som bedrevs med fortsatt iver. Socialdemokraternas problemformuleringshegemoni utmanades.

Samtidigt fortsatte ubåtsjakten. Läget spetsades till när Ubåtsskyddskommission under ledning av den förre försvarsministern Sven Andersson (och med Carl Bildt som en av ledamöterna) kom med sitt betänkande i april 1983. Trots att det inte hade ingått i direktiven hade kommissionen valt att svara på den fråga alla ville ha svar på: Vem var inkräktaren? Sovjetunionen eller annat WP-land utpekades.

Kommissionens slutsatser kunde inte annat än leda till en skarp protest från regeringen Palme sida. I noten lades dock all skuld på den sovjetiska militären. Kreml frikändes men uppmanades att ta befälet och beordra militären att stoppa kränkningen av svenska vatten. Dessa fortsatte dock. Trots detta tonade regeringen ned ÖB:s ubåtsrapporter. Man talade om rapporterna som allvarliga, inte kränkningarna. Det man från militär sida beskrev som säkra kränkningar blev i Rosenbad till iakttagelser som vederbörande myndigheter ”inte kunnat utesluta var kränkningar”.

Enligt Thage G Peterson, i boken Olof Palme som jag minns honom, var Palmes kritik av Sovjetunionen mest ett spel för gallerierna. Palme hade ifrågasatt Ubåtsskyddskommissionens bevisföring och skällt ut Sven Andersson för att ha pekat ut Sovjetunionen. Han ansåg sig ha blivit lurad. Andra ledande s-politiker har senare beskrivit ubåtskränkningarna som ”ubåtar i syne” (Ingvar Carlsson) och ”irrfärder ”(Pierre Schori).

När ubåtsjakten förblev resultatlös så till vida att det inte gick att nationalitetsbestämma inkräktarna togs detta till intäkt av regeringen för att normalisera förbindelserna med Sovjetunionen. Under pågående jakt utanför Karlskrona i mars 1984 inbjöds den sovjetiske jordbruksministern till Sverige. Planer lades för ett besök i Moskva av den svenske statsministern 1986.

Sett från ett annat perspektiv – Palmes freds- och avspänningspolitik – ter sig också bilden av ett hårt klimat minst sagt överdriven. Den dåvarande svenske Moskvaambassadören Örjan Berner konstaterade 1985 i boken Sovjet och Norden att ”…Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa,(har) sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet”.

Så vad gäller relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen var de, som ambassadör Tatarintsev säger i Ekointervjun, mycket riktigt inte lika dåliga som de är i dag.

Tankekors 2016

Ubåtskrisen på 1980-talet ledde till inrikespolitisk strid om neutralitetspolitikens innebörd. Bahr, Bodström, Ferm och Milstein gav namn till olika affärer som sådde misstro kring utrikes- och säkerhetspolitiken med Palme själv i centrum (Palmekommissionen, Brandtkommissionen, femkontinentinitiativet). Kritiska röster talade, och det med rätta, om dubbelspel.

Och i dag? Problemet är ett slags dubbelpolitik. Ska men sätta kritiska frågetecken för regeringen Löfven handlar det om en kluvenhet mellan Arvfurstens palats och Jakobsgatan 9. Utrikesminister Wallström är fast förankrad i neutralismens idévärld med allt vad den innebär av distans till Nato. Palme är hjälten. Närområdet är snarast FN, manifesterat i regeringens prioritering av den eftertraktade platsen i säkerhetsrådet.

Kostnaden för kampanjen (22 miljoner kronor) är det inte mycket att säga om. Däremot finns anledning fundera över vad som kan ha utlovats på vägen eller vilka handlingsrestriktioner som först kampanjen och sedan det kommande arbetet i rådet för med sig. De kan gälla allt från den svenska hanteringen av Nordstream II, beslutet att stödja FN-resolutionen om förbud av kärnvapen eller medlemskap i Nato.

Under ubåtskrisens dagar möttes kritiker av regeringen Palmes politik med varningar för korståg och avståndstagande från tanken på systemskifte i Moskva. Man kan lätt ana hur det skulle ha låtit i dag. Men så låter det inte alls från regeringen Löfven som utan att tveka lägger skulden på Ryssland för kriget i Ukraina och hotbilden i Östersjöområdet.

I ett avseende är dock linjen lång. Att inte vilja sitta still i båten ledde på Palmes tid till anklagelser mot oppositionen om hot mot Sveriges fred och säkerhet. Nu är handlingsimperativet detsamma när ett svenskt medlemskap i Nato står på agendan i den politiska debatten: Sitt still i båten, annars! Men liksom på 1980-talet är inte heller regeringens politik stillasittande. Som väl är, är dock rörelseriktningen den motsatta. Närmare USA. Närmare Nato.

Publicerad på KKRVA:s blogg Försvar och säkerhet 27/10 2016

Read More