Claes Arvidsson

Archive
Donald Trump

Inget är svårare att sia om än framtiden. En sak är dock i alla är säker nämligen att ”framtiden är inte vad den har varit”. Det är inte många år sedan svensk försvars- och säkerhetspolitik baserades på en framtid med evig fred i Europa. Nu finns funderingar på att åter förse de svenska hushållen med bruksanvisningen Om kriget kommer.

Samtidigt har det blivit allt svårare att orientera sig på den säkerhetspolitiska kartan. Den bär mer prägel av ett kalejdoskop i rörelse än en klar bild.

Inget illustrerar bristen på tydlighet mer än den nya amerikanska administrationen. Visst, Trumps syn på Nato representerar en fortsättning på en långsiktig trend av allt mindre amerikanskt ledarskap för försvarsalliansen. Kravet på ett ökat europeiskt ansvarstagande mätt i försvarsanslagens storlek är inte heller nytt.

Det nya är att Trump gett uttryck för en fundamental misstro mot Nato genom att beskriva alliansen som obsolet. Är USA fortfarande villigt att hylla sitt åtagande, ytterst i form av artikel 5? Att försvarsminister Mattis och andra säger lugnande ord, är en klen tröst. Det går inte heller dra en lättnadens suck bara för att den osäkerhetsskapande säkerhetsrådgivaren Michel Flynn ersatts att ett säkert kort genom general McMaster. Trump har sista ordet.

Vicepresident Pence har sagt lugnande ord om USA och EU. Men också här har förstås Trump sista ordet – och vad presidenten anser understryks av Brexithyllningarna.

I Trumps värld kan multilaterala organisationer sammanfattas i ett ord: Bad.

EU funderar på sin framtid och ska i december ha enats kring just framtiden. Enigheten är dock inte påfallande – om det mesta. Från hur hantera Ryssland till vad göra med Polen? Och vad göra om Marine Le Pen skulle vinna det franska presidentvalet. Det blir i praktiken att säga adjö till EU.

Britterna funderar för sin del på hur man ska göra sig relevanta i Europa efter sitt eget adjö till EU. Mer Nato är en väg. En annan är ökat bilateralt försvarssamarbete med Frankrike. I bilden ingår att med UK ute ur EU och med Trump inne i Vita huset blir Tyskland en ännu viktigare spelare – också vad gäller försvar och säkerhet. Försvarsminister von der Leye har lanserat idén att Tyskland ska ta en ledande roll i Nato, som också skulle inkludera en viss integration av mindre staters försvarsmakter.

Kanhända en god tanke, men det är knappast säkert att den skulle tas väl emot på alla håll. Historien talar emot det.

Som en konstant finns fortsatt rysk militär upprustning (förmåga) i kombination med intressesfärspolitik och globala stormaktsambitioner (politisk vilja). Visst, ”alla” talar fortfarande fördömande om kriget mot Ukraina, men i praktiken är den ingen som förväntar sig annat än att Krim ska förbli ryskt. I stället ökar Putin trycket i östra Ukraina. Och i Baltikum.

En deal med Trump som innehöll en uppmjukning av sanktionspolitiken vore en triumf för Kreml.

När Margot Wallström mötte Sergej Lavrov i Moskva betonade hon att Sverige bestämmer sin egen säkerhetspolitik men ger i verkligheten Putin veto mot Natomedlemskap. Samtidigt innebär Trump ett grundskott mot Hultqvistdoktrinen med amerikanskt försvarssamarbete som grundbult i ett ”säkerhetsnätverk”.

Saken blir varken säkrare av svensk Trumpkritik eller att Sverige är det land som Trumparna allra mest gillar att hata.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 2 2017.

Read More

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, brukar det heta. I politiken kan dock oralt ludd tvärtom vara skarptänk i syfte att egentligen inte säga något men på ett tydligt sätt. Löften blir målsättningar. Det är en del av politikens väsen. På gott och ont. Lögn rakt av spelar i en annan division. Har i alla fall gjort det.

I det senaste numret av den amerikanska tidskriften Time pryds omslaget av frågan Is truth dead? Frågan är ingång till en exklusiv intervju med Donald Trump med hans minst sagt problematiska relation till sanningen – om sig själv och andra – som utgångspunkt. Den egna egohypen. Obamas födelseattest, Hillarys pedofilpizza, avlyssningen av Trump Tower och så vidare. Allt förmedlat i twitterkaskader.

Fast inget av det som Trump gör är unikt.

Varken i modern eller historisk tid är skvaller och ryktesspridning något nytt i amerikansk politik, konstaterades i Gail Collins ”Scorpion Tongues – Gossip, Celebrity and American Politics” (William Morrow & Co 1998). Ett par äldre exempel. President Martin van Buren hade kvinnokorsett, var det en del som visste bestämt. Om Abraham Lincoln gick rykten i södern om att han var inte hade rent (vitt) blod i påsen. I norr var han krigsprofitör.

Varken skvaller som partipolitiskt vapen fenomen eller kopplingen mellan tilltron till ett rykte och politisk hemhörighet, är nya fenomen. Inte heller folklig vilja att ta ned höga-hästar-politiker på jorden. Men mycket är annorlunda (och än mer förstås sedan Collins bok kom ut). En mer cynisk tid. Ny teknologi. Nya medier. Symbiosen mellan underhållning och politik. Med Trump som ett komiskt bra exempel. Fast roligt är det inte.

Allt påverkar skvallrets kvalitet och bredd. Och spridningstiden har blivit nästan ingen – från oroad rykteskälla över flöden i sociala medier, till skämtsam tv-show på bästa tittartid. Och numera alltså även @potus (presidentämbetets officiella twitterkonto).

Skvaller som man inte gillar är det lätt att moralisera över, men skvaller är en del av livet. Som Collins skriver, det tillfredsställer behov. Det ger spridaren en känsla av att vara viktig, och binder samman berättare och lyssnare kring ”förbjuden” kunskap eller en förståelse av hur verkligheten verkligen är. Det avspeglar både dolda rädslor och uppfattningar om hur livet ska vara eller levas.

För att funka behöver ett rykte inte vara sant men det måste ha en klangbotten. Fake kan vara lika övertygande som äkta vara.
Så är då inget nytt under solen? En skillnad är förstås att Time riktar frågan till USA:s president. Det gör Trump unik. Men är frågan relevant?

Trump kan snarare föra tanken till filosofen Harry G Frankfurts ”On Bullshit” (Princeton University Press 2005). För den äkta ”skitsnackaren” spelar sant eller osant ingen roll. Kärnan, för the bullshit artist, är i stället att säga det som behövs höras för att uppnå dennes bakomliggande mål.

I det perspektivet faller det sig naturligt att Trump har förklarat krig mot medier som inte är ”alternativa” – och striden går vidare genom budgetangreppet på public service. Får Trump som han vill försvinner stödet till de statliga tv- och radiokanalerna PBS och NPR (liksom till National Endowment for the Arts).  Artikeln i Time är dock ett exempel på hur motkraften växer.

Men. Samtidigt som Trump är Trump, är han också en man av vår tid. En tid som präglas av en skepsis till strävan efter objektiv kunskap och där det centrala i stället har blivit att vara sann mot sig själv. Något som Frankfurt menar, är verklig bullshit.

Och, kan det tilläggas, den mylla i vilken fake news gror så det knakar.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 30/3 2017.

Read More