Claes Arvidsson

Archive
Livet

Jag hörde en diskussion på Dagsnytt Atten om en sommarstängd sjukhusavdelning för barn. En annan gällde buller vid en skola. I båda fallen var det föräldrar som upprört höjde rösten. Och det är ju så vi föräldrar är. Vi månar om barnen. Det ska vi också göra. Stå upp för de våra.

Samtidigt slogs jag av tanken på att diskussionen i Dagsnytt Atten i själva verket visade hur bra vi har det i Norge. Väldigt bra. Och på alla möjliga sätt. Inte bara att det finns sjukhus och skola. Som förälder kan jag komma till tals och tryggt ställa makthavare till svars. Sett i ett vidare perspektiv finns samma möjlighet för mig som aktivist för vad det nu kan handla om. Kanske får jag inte gehör, men om inte så har jag en röst i fria val. Val där det inte bara finns ett parti utan flera. Demokratin är inte bara en fasad.

Meningsutbyte, opposition och kritik behövs för att skapa liv och lust i samtalet om politik och samhälle. Och i Norge är det möjligt.

Sett ut i världen är det inte det öppna samhället en självklarhet. Det är inte heller någon självklarhet att alla står upp för det – där det saknas. Med tanke på konsekvenserna är det inte heller något märkligt. Men de är fler än vi tror som har gjort och gör det. Ett slags hjältar. I historien. I dag.

I parken bakom det gamla universitetshuset på Karl Johan står en byst av den svenska tidningsmannen Torgny Segerstedt. Den är ett tack för den insats som han gjorde med sina artiklar i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under ett svartnande 1930-tal och sedan under krigsåren 1940-1945.

I Norge bidrog Segerstedt till motståndsviljan. Gav hopp. Visade solidaritet. Stod upp. I Sverige skrev han i motvind. Det kostade på att utmana Hitler, medlöparna och, för den delen, också den svenska regeringens eftergiftspolitik mot tyskarna. Tvekade han? Nej, Segerstedt trodde passionerat på det fria ordet och vikten av att inte vika undan i försvaret av friheten.

I Spikersuppa, ett stenkast bort från universitetsparken, kunde man för någon månad sedan följa Oslo Freedom Forum. Här prisas personer som står upp i stater där härskarna kräver att undersåtarna ska krypa på knä. Några få av dem blir rubriker hos oss men de allra flesta hör vi aldrig talas om. Ändå är det människor som vill, kan och törs. Som väljer och som är villiga att betala ett pris.

Vaclav Havel – dissidenten och sedermera presidenten i Tjeckien – var en av initiativtagarna till bildandet av Oslo Freedom Forum. Han spelade en viktig roll för att Järnridån som delade Europa i väst och öst gick upp 1989. Han visade i sitt eget liv – och till priset av förföljelse och fängelse – att motstånd var möjligt.

Havels drivkraft – och hans roll som idébärare – var vikten av att ”leva i sanning”. Det kommunistiska system som han stod emot förknippas mest med begrepp som diktatur, planekonomin och Gulag. Men Havel pekade också på hur de nära relationerna människor emellan påverkades, bröt ned gemensamheten i ett system byggt på ömsesidig misstänksamhet och påtvingad anpassning till maktens krav. Det vägrade han att gå med på.

Oslo Freedom Forum är en påminnelse människors styrka, påhittighet och på hur nya hjul uppfinns. Och det är viktigt att bära med sig i en tid i vilken det är alltför lätt att känna pessimism. Budskapet är att det är möjligt att göra skillnad.

Och det är ju så det är. Det finns i någon mening alltid ett val.

”För mig finns inget annat val”. Så uttryckte sig diplomaten Raoul Wallenberg som från juli 1944 till januari räddade tiotusentals liv i Ungern, men som sedan förlorade sitt eget i ett sovjetiskt fängelse.

Faktiskt finns valet också i de långt mindre dramatiska liv som utgör vår vanliga norsk vardag. Eldsjälarna finns där, men också vi andra. Se bort eller inte? Höja rösten eller inte? Ta ställning eller inte? Men… spelar det verkligen någon roll vad just ”jag” gör? Det kan man aldrig veta på förhand. Ändå är det en betydelse. För att citera Albus Dumbledore (Humlesnurr) i Harry Potter och Hemligheternas kammare:

”Det är våra val, inte våra förmågor, som avgör vem vi är.”

Publicerad i Intryck, nr 3 2017.

Read More