Claes Arvidsson

Archive
IT-säkerhet

Det är inte svårt att slå fast vad som är värst med Transportgate. Det är självklart det möjliga säkerhetsläckaget och risken för liv och lem för viss personal i rikets tjänst. Men sedan blir det svårare.

Är det generaldirektören Maria Ågren som 2015 medvetet bröt mot gällande lagstiftning rörande rikets säkerhet? Vid flera tillfällen. Trots varningar.

Eller är det värsta ministrar och politiska tjänstemän i regeringskansliet som inte agerade? Vid flera tillfällen. Trots information. Men som i stället senare försökte mörklägga skandalen genom att, enligt Ågren, övertala henne att i tysthet godta ett strafföreläggande med böter för vårdslöshet med hemlig uppgift. 

Eller är det den färska friande domen i Arbetsdomstolen? Ågren fick gå från Transportstyrelsen till en ”gd-tjänst” i regeringskansliet, men när skandalen briserade 2017 blev hon avskedad, men med det har inte Ågren låtit sig nöja. Efter en dom i Arbetsdomstolen har hon nu fått jobbet tillbaka på ”elefantkyrkogården” i regeringskansliet. Enligt domstolen går det inte att bevisa att hennes agerande medfört skada. Och det är klart – främmande makt har inte hört av sig. Att Ågren har en straffrättslig dom mot sig är inte något som AD tar hänsyn till – i stället pekar man på att det fanns ömmande omständigheter.

Eller är det att Ågren numera anser att hon aldrig gjorde något fel?

Eller är det i själva verket Stefan Löfven som borde stå i fokus? Löfven har aldrig medgivit att han själv eller hans ministrar handlat fel. Ansvarsfriheten understryks av att ansvariga ministrar som avgick inför hotet om misstroendevotum sommaren 2017 har redan kommit in i värmen. 

Infrastrukturminister Anna Johansson är socialdemokraternas etta på Göteborgsbänken i riksdagen (och gruppledare i Arbetsmarknadsutskottet). Inrikesminister Anders Ygeman blev först socialdemokraternas gruppledare i riksdagen och är nu åter minister med ansvar för energipolitik och digitalisering.

Eller är det allianspartiernas valhänta hantering av misstroendefrågan som felar mest. Hotet om misstroende riktades aldrig mot chefen för ”det hele” och hans tydligt manifesterade vilja att inte vilja störas av slika frågor som Transportgate. De borgerliga fegade ur av rädsla för nyval. Får man anta.

Så vad är värst? Kanske är det ändå osäkerheten om vad man faktiskt har lärt av Transportgate.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 7/3 2019.

Read More

Lewis Carrolls bok Alice i Underlandet kom ut första gången 1865. Den handlar om lilla Alice som rent tillfälligtvis hamnar i en värld där hon träffar typer som den galne hattmakaren och en piprökande larv. Det är en värld som saknar all logik.

Kort sagt, som IT-skandalen med Transportstyrelsen och regeringen Löfven som huvudaktörer. Händelseförloppet är nästan för illa för att kunna vara sant. Historien om hur information med bäring på rikets säkerhet gjorts tillgänglig för icke säkkollad personal i utlandet skulle kunna vara hämtad från nyhetsstationen Fake News.

Där upphör likheterna. Alice i Underlandet har genrebestämts som fantasy alternativt nonsens. IT-skandalen är i högsta grad på fullt allvar.

Trots varningar internt och från Säpo valde Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren – och hennes styrelse – att bryta mot Säkerhetsskyddslagen, Personuppgiftslagen och Offentlighets- och sekretesslagen samt myndighetens egna krav på informationssäkerhet.

Trots att regeringskansliet fick information skiljdes inte Ågren från sin tjänst förrän frågan rättsligt hade prövats. Och då med hänvisning till oenighet med infrastrukturministern Anna Johansson om hur arbetet skulle bedrivas. Locket satt på. Ågren kvarstod dessutom som GD till disposition. Först när skandalen briserade i juli fann regeringen för gott att säga upp henne.

Så mycket för regeringens vilja till transparens och ansvarsutkrävande.

Också det juridiska utfallet är som hämtat ur Alice i Underlandet. Ett strafföreläggande på 70 dagsböter – för att ha lämnat ut ”nycklarna till riket”. Så vad kan vara mer naturligt i Underlandet än att Ågren tagit hjälp av LAS för att få behålla sin titel.

I Upp-och-nedvända världen visste inte infrastrukturministern om skandalen – trots att hennes statssekreterare fått info om saken. I samma värld informerade inte inrikesminister Anders Ygemans dåvarande statssekreterare Ann Linde (nu EU- och handelsminister) sin chef när hon fick kunskapen. Tid förlorades.

Och så fortsätter det.

Trots att det rör sig om en säkerhetsskandal vars potentiella skada jämförts med Bergling-affären, gick aldrig information till varken oppositionens partiledare, Utrikesnämnden, Justitieutskottet eller Försvarsutskottet.

När skandalen briserade i juli – tack vare mediernas grävande – uttryckte statsminister Löfven sitt fortsatta förtroende för de direkt ansvariga ministrarna Johansson och Ygeman, liksom för tredjemannen Hultqvist. Deras brist på agerande var uppenbarligen Okey. Inte heller när de två fick gå på egen begäran, ja förstås i stället för att bli bortröstade i den misstroendeförklaring som oppositionen flaggat för, gav Löfven uttryck för att de hade brustit.

Jo, förstås. Det hade varit trevligt att bli informerad. Sade Sveriges statsminister.

Så mycket för Löfvens vilja till transparens och ansvarsutkrävande.

Och fortsättning lär följa. Något som illustreras av försvarsdebatten om Peter Hultqvist ska sitta kvar eller borde drabbas misstroendevotum.

Att det gick som gick saknar all logik. I regeringskansliet finns en rad institutionella mekanismer där IT-skandalen borde eller kunde ha lyfts. Inklusive det av Löfven skapade nationella säkerhetsrådet. Men för att citera Lewis Carroll: Om du inte vet vart du är på väg kommer du att hamna någon annanstans!

Krönika publicerad i Försvarsutbildaren nr 4 2017.

Read More