Claes Arvidsson

Archive
Säpo

Det är mycket med Jan Guillou och spioner, och det gäller inte bara den fiktive hjälten Carl Hamilton med ett förflutet i 68-vänstern. IB-affären briserade den 3 maj 1973 när tidskriften ”Folket i Bild/Kulturfront” (FiB/K) avslöjade den dittills okända organisationen Informationsbyrån, IB. Det svenska utrikesspionaget med udden mot öst röjdes. FiB/K rapporterade bland annat om inbrott på utländska ambassader i Stockholm och om olaglig åsiktsregistrering av vänstersympatisörer.

Den 4 januari 1974 dömdes Jan Guillou och två andra till fängelse för spioneri.

Den 24 oktober 2009 fyllde Guillou Expressens löpsedel med budskapet om att han på 1960-talet under fem år agerat hemlig agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB: utfört kuriruppdrag och tagit emot pengar.

Hösten 2015 var Guillou åter rubrikknipare med anklagelser för plagiat när han i romanen ”Blå stjärnan” berättar om den så kallade sekreterareklubben. Klubben var en del av den svensk militära underrättelsetjänsten under andra världskriget.

Detta skulle ha kunnat vara tre skäl till att SVT borde ha valt en annan ciceron till serien Agenternas världskrig – om bland annat en av ”sekreterarna”. Men icke.

Guillou är också samhällsdebattör som vill skriva historien om det jag kallat det långa sjuttiotalet. Nu har han i en artikel i FiB/K vädrat sitt missnöje med hur 68-vänstern beskrivs i SVT:s dramasuccé ”Vår tid är nu”. Det är, menar han, en ”nidbild” att låta en enda sekt – mest inspirerad av den så kallade Rebellrörelsen – representera hela rörelsen. Däri har han rätt.

Vänsterrörelsen var verkligen mer än så. Det fanns ett antal bokstavspartier knutna till sina respektive förebildsländer. Alla kommunistiska diktaturer. Hoxhas Albanien. Maos Kina. Och Vänsterpartiet hängde fortfarande med Sovjetunionen.

Att IB spelar en positiv roll i ”Vår tid är nu”, tycker Guillou är negativt. IB var det verkliga hotet medan extremvänstern i stort var hyvens folk. Viljan till väpnad revolution och införandet av proletariatets diktatur, är uppenbarligen inte något vi ska bry oss om. Kort sagt, det blir mer av självbekräftande nostalgi än analys.

Och nostalgi ligger i tiden. Det finns ett sådant drag i den rad av dokumentärer som producerats under 2010-talet bland annat om Björn Borg, Astrid Lindgren och Olof Palme. På något sätt är det signifikant att det senaste exemplet ”Hasse och Tage – En kärlekshistoria” inleds med orden att efter Olof Palmes död 1986 började folkhemmet att falla isär.

En krympande socialdemokrati ser längtansfullt tillbaka på den tid då partiet fortfarande var dominanten – och säger sig inspireras av Palmes politiska gärning. I svensk, brittisk och amerikansk lite-längre-till-vänster-debatt handlar det inte om ett förlorat folkhem utan om att hitta tillbaka till ett socialistiskt program med ett svenskt 70-tal som modell.

Men var framtiden verkligen bättre förr? På många sätt var tiden som vår tid. Allt var eller verkade vara i gungning. Den stora bilden präglades av maktförskjutningar i världspolitiken. Krig. Terrorism. Oljekris. Radikala proteströrelser i väst men också i öst. Undergångsprofetior.

Och folkhemmet? I den svenska bilden ingick en våg av vilda strejker, nymornat motstånd mot centralism, förortstristess och miljöväckelse. Skattechocken gjorde att den första boken om skatteplanering gavs ut. Huvudlinjen i politiken präglades av det som jag i boken ”Olof Palme – Med verkligheten som fiende” (Penna till papper förlag, 2019) sammanfattar i begreppet revolutionär reformism. De bärande strukturerna – politiskt, ekonomiskt och socialt – skulle stöpas och stöptes om med staten som främsta instrument.

Det är viktigare nycklar till hur Sverige blev – varför framgångslandet krackelerade – än bokstavsvänsterns sektmummel. Det socialdemokratiska kvinnoförbundets familjepolitiska program från 1972 ger en glimt av den demokratiskt socialistiska grundsynen:

”Den liberala friheten, som innebär att var och en kämpar för sina intressen utan hänsyn till kollektivet, tar vi bestämt avstånd från. Individens rätt att självständigt utvecklas måste underordnas de intressen som samhället som kollektiv i demokratisk ordning beslutar.”

Det är ett tankegods som går igen i dagens S-märkta återfallspolitik.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 28/12 2019.

Read More

Det är inte svårt att slå fast vad som är värst med Transportgate. Det är självklart det möjliga säkerhetsläckaget och risken för liv och lem för viss personal i rikets tjänst. Men sedan blir det svårare.

Är det generaldirektören Maria Ågren som 2015 medvetet bröt mot gällande lagstiftning rörande rikets säkerhet? Vid flera tillfällen. Trots varningar.

Eller är det värsta ministrar och politiska tjänstemän i regeringskansliet som inte agerade? Vid flera tillfällen. Trots information. Men som i stället senare försökte mörklägga skandalen genom att, enligt Ågren, övertala henne att i tysthet godta ett strafföreläggande med böter för vårdslöshet med hemlig uppgift. 

Eller är det den färska friande domen i Arbetsdomstolen? Ågren fick gå från Transportstyrelsen till en ”gd-tjänst” i regeringskansliet, men när skandalen briserade 2017 blev hon avskedad, men med det har inte Ågren låtit sig nöja. Efter en dom i Arbetsdomstolen har hon nu fått jobbet tillbaka på ”elefantkyrkogården” i regeringskansliet. Enligt domstolen går det inte att bevisa att hennes agerande medfört skada. Och det är klart – främmande makt har inte hört av sig. Att Ågren har en straffrättslig dom mot sig är inte något som AD tar hänsyn till – i stället pekar man på att det fanns ömmande omständigheter.

Eller är det att Ågren numera anser att hon aldrig gjorde något fel?

Eller är det i själva verket Stefan Löfven som borde stå i fokus? Löfven har aldrig medgivit att han själv eller hans ministrar handlat fel. Ansvarsfriheten understryks av att ansvariga ministrar som avgick inför hotet om misstroendevotum sommaren 2017 har redan kommit in i värmen. 

Infrastrukturminister Anna Johansson är socialdemokraternas etta på Göteborgsbänken i riksdagen (och gruppledare i Arbetsmarknadsutskottet). Inrikesminister Anders Ygeman blev först socialdemokraternas gruppledare i riksdagen och är nu åter minister med ansvar för energipolitik och digitalisering.

Eller är det allianspartiernas valhänta hantering av misstroendefrågan som felar mest. Hotet om misstroende riktades aldrig mot chefen för ”det hele” och hans tydligt manifesterade vilja att inte vilja störas av slika frågor som Transportgate. De borgerliga fegade ur av rädsla för nyval. Får man anta.

Så vad är värst? Kanske är det ändå osäkerheten om vad man faktiskt har lärt av Transportgate.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 7/3 2019.

Read More

Lewis Carrolls bok Alice i Underlandet kom ut första gången 1865. Den handlar om lilla Alice som rent tillfälligtvis hamnar i en värld där hon träffar typer som den galne hattmakaren och en piprökande larv. Det är en värld som saknar all logik.

Kort sagt, som IT-skandalen med Transportstyrelsen och regeringen Löfven som huvudaktörer. Händelseförloppet är nästan för illa för att kunna vara sant. Historien om hur information med bäring på rikets säkerhet gjorts tillgänglig för icke säkkollad personal i utlandet skulle kunna vara hämtad från nyhetsstationen Fake News.

Där upphör likheterna. Alice i Underlandet har genrebestämts som fantasy alternativt nonsens. IT-skandalen är i högsta grad på fullt allvar.

Trots varningar internt och från Säpo valde Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren – och hennes styrelse – att bryta mot Säkerhetsskyddslagen, Personuppgiftslagen och Offentlighets- och sekretesslagen samt myndighetens egna krav på informationssäkerhet.

Trots att regeringskansliet fick information skiljdes inte Ågren från sin tjänst förrän frågan rättsligt hade prövats. Och då med hänvisning till oenighet med infrastrukturministern Anna Johansson om hur arbetet skulle bedrivas. Locket satt på. Ågren kvarstod dessutom som GD till disposition. Först när skandalen briserade i juli fann regeringen för gott att säga upp henne.

Så mycket för regeringens vilja till transparens och ansvarsutkrävande.

Också det juridiska utfallet är som hämtat ur Alice i Underlandet. Ett strafföreläggande på 70 dagsböter – för att ha lämnat ut ”nycklarna till riket”. Så vad kan vara mer naturligt i Underlandet än att Ågren tagit hjälp av LAS för att få behålla sin titel.

I Upp-och-nedvända världen visste inte infrastrukturministern om skandalen – trots att hennes statssekreterare fått info om saken. I samma värld informerade inte inrikesminister Anders Ygemans dåvarande statssekreterare Ann Linde (nu EU- och handelsminister) sin chef när hon fick kunskapen. Tid förlorades.

Och så fortsätter det.

Trots att det rör sig om en säkerhetsskandal vars potentiella skada jämförts med Bergling-affären, gick aldrig information till varken oppositionens partiledare, Utrikesnämnden, Justitieutskottet eller Försvarsutskottet.

När skandalen briserade i juli – tack vare mediernas grävande – uttryckte statsminister Löfven sitt fortsatta förtroende för de direkt ansvariga ministrarna Johansson och Ygeman, liksom för tredjemannen Hultqvist. Deras brist på agerande var uppenbarligen Okey. Inte heller när de två fick gå på egen begäran, ja förstås i stället för att bli bortröstade i den misstroendeförklaring som oppositionen flaggat för, gav Löfven uttryck för att de hade brustit.

Jo, förstås. Det hade varit trevligt att bli informerad. Sade Sveriges statsminister.

Så mycket för Löfvens vilja till transparens och ansvarsutkrävande.

Och fortsättning lär följa. Något som illustreras av försvarsdebatten om Peter Hultqvist ska sitta kvar eller borde drabbas misstroendevotum.

Att det gick som gick saknar all logik. I regeringskansliet finns en rad institutionella mekanismer där IT-skandalen borde eller kunde ha lyfts. Inklusive det av Löfven skapade nationella säkerhetsrådet. Men för att citera Lewis Carroll: Om du inte vet vart du är på väg kommer du att hamna någon annanstans!

Krönika publicerad i Försvarsutbildaren nr 4 2017.

Read More