Claes Arvidsson

Archive
Försvarspolitik

Vi bidrar inte till säkerheten i Europa

By: admin
10-12-2021
Försvarspolitik, Magdalena Andersson, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina

Blir det storkrig? Den alarmerande frågan dök upp redan i våras i samband med stora ryska truppsammandragningar vid gränsen mot Ukraina och är nu på den geopolitiska agendan igen. USA uppskattar styrkan till 175 000 man och har varnat för att en invasion kan vara nära förestående. Frågan är dock lika felställd nu som då.

Ryssland invaderade Ukraina 2014, annekterade Krim och införde lydstyre i Donbass. Så frågan är snarare om planen nu är att ”slutföra jobbet”, och vad detta i sådana fall betyder.

Det är ovisst huruvida president Biden blev klokare efter tisdagens videosamtal med president Putin. Putins linje är ju att några anfallsplaner inte föreligger, men att en röd linje går vid Natomedlemskap eller – mer diffust – utplacering av vapen eller personal.

Motdraget från Biden är hämtat från den nya amerikanska strategin ”integrerad avskräckning”, som sätter diplomatiskt, ekonomiskt och internationellt tryck i första rummet – men som också, om än i begränsad utsträckning, backas upp med militära medel. Det innebär bland annat att ”allt” det i sanktionsväg som inte gjordes 2014 utlovas i händelse av ett ryskt angrepp. Så det blir dyrt.

Ingen vet huruvida Bidens maktspråk – det enda språk som biter på Kreml – är avskräckande nog. Det vi däremot vet är att ett demokratiskt Ukraina är ett rött skynke, att det finns ett anspråk på att få styra och ställa i närområdet, samt att Putin verkar besatt av att återupprätta ett större Ryssland. Den rationella reaktionen är därför inte nödvändigtvis att avstå.

Det ryska militära hotet mot Ukraina kan inte heller ses isolerat från att Ryssland använder sig av energin som vapen mot Ukraina och EU, liksom att Kreml åtminstone varit delaktigt i det migrationsvapen som Lukasjenko avfyrat mot EU. Kort sagt rör det sig om ett ryskt maktspel med många strängar och med delvis olika mål – allt orkestrerat med en desinformation som hämtad från Alice i Underlandet. ”Det är Ryssland som är hotat och därför måste vi…”

I målbilden ingår att erkännas som stormakt, att hålla kriget i Ukraina vid liv eller få politisk kontroll över Kiev, att destabilisera och skapa splittring i EU, att så split i den transatlantiska relationen. Och så vill man få ett godkännande för Nordstream II – vilket i sådana fall blir en formidabel styrkedemonstration.

I går, dagen efter videomötet mellan Joe Biden och Vladimir Putin, var statsminister Magdalena Andersson på premiärbesök i Helsingfors för samtal med statsminister Sanna Marin och president Sauli Niinistö. Tyvärr tog hon inte tillfället i akt att markera mot Rysslands anspråk på att bestämma över andra staters säkerhetspolitiska vägval.

Det ryska kravet på att Biden ska sätta punkt för fortsatt utvidgning av Nato, kan inte tolkas på annat sätt än att det också skulle gälla Sverige och Finland. Marin upprepade den finländska standardformulering som understryker nationellt självbestämmande, att ”beslutet (är) vårt och bara vårt”. Men hon betonade också att läget nu inte är sådant att Finland planerar att gå med i Nato.

Magdalena Andersson nöjde sig med att slå fast att ”medlemskap finns inte på bordet just nu”. ”Just nu” skulle dock kunna tolkas som en positionsförskjutning i förhållande till det annars tvångsmässiga upprepandet av att Sverige inte ska gå med i Nato. Så vad menade hon egentligen?

Helt klart är i alla fall att det dogmatiska nejet till medlemskap allt sedan Löfvens första regeringsförklaring 2014 inte har fungerat som en förtroendeskapande åtgärd till gagn Sverige och för säkerheten i Europa. Tvärtom har läget blivit allt värre och trots samtalen mellan USA och Ryssland kan ett storkrig inte uteslutas. Synd att Sverige inte står bättre militärt rustat.

Ledare i Svenska Dagbladet 9/12 2021.

Read More

Det krävs förmågelyft utöver försvarsbeslutet

By: admin
05-12-2021
Försvarsmakten, Försvarspolitik, Magdalena Andersson, Peter Hultqvist, Uncategorized

Det kom inte som någon direkt överraskning att Peter Hultqvist (S) sitter kvar som försvarsminister i Magdalena Anderssons regering – och det är svårt att se att S skulle ha någon bättre passande i stallet. Mer förvånande är att när det gäller försvarsbudgeten får Hultqvist sin vilja igenom, trots den rödgröna regeringens haveri i riksdagen.

Så hade det inte heller behövt bli – och borde inte heller ha blivit.

M, KD och SSD underkände försvarsbeslutet förra året…

Nej, nej, nej. Det här försvarsbeslutet för åren 2021–2025 kan vi inte ställa oss bakom, slog Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna fast när beslutet togs i december 2020. Man ville inte ställa sig bakom det förslag som regeringen förhandlat fram Centern och Liberalerna. Det bedömdes som underfinansierat och därmed inte hållbart.

Redan innan voteringsknapparna skulle tryckas ned hade det kommit uppgifter om ofinansierade fördyringar på 10 miljarder kronor. Efter beslut har det kommit rapporter om att kostnaderna för 60 beställda Gripen-E och två ubåtar av typ Blekinge drog i väg. Hur stora tal det handlar om är hemligt, men digniteten är sådan att Försvarsmakten har tvingats lägga om den tolvåriga investeringsplanen. Som också är hemlig. Och mer kan väntas.

…men flyttar inte en krona till Försvarsmakten

Vän av rikets säkerhet skulle kunna tro att de dåliga nyheterna skulle kunna avläsas i form av reaktioner från de tre partier som med rätta hade ropat varg. Men icke.

Den oppositionsbudget som vann majoritet flyttar inte en extra krona till Försvarsmaktens anslag (UO6 1.1–1.4): förbandsverksamhet och beredskap, internationella insatser, materiel och anläggningar samt forskning och teknikutveckling. Ja, faktiskt är det så att försvar och säkerhet överhuvudtaget inte finns med i Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas gemensamma ”ändringsbudget” i vilken man flyttat på 20 av de 74 miljarderna kronor i reformutrymme.

Det är både mindre och mer överraskande än vad som hade kunnat förväntas utifrån de tre partiernas egna budgetförslag.

Kristdemokraterna var nöjda och föreslog inte några ändringar alls i anslaget till Försvarsmakten. Moderaterna ville plussa på med en ökning som knappt får plats i marginalen på 20 miljoner kronor. Sverigedemokraterna däremot ville se en ökning med hela 2,5 miljarder kronor. Men det blev noll, så det var kanske inte så viktigt trots allt.

Underfinansieringens konsekvenser

Men det är viktigt. Underfinansieringen får konsekvenser. Men först under perioden 2026–2030, har det framhållits från Högkvarteret. Försvarsministern har för sin del betonat att fördyringarna under innevarande försvarsbeslut ”i allt väsentligt omhändertas”, det vill säga det får ändå konsekvenser i form av uppskjutna beställningar och ökade obalanser.

Införandet av den så kallade kontrollstationen 2023 i försvarsbeslutet var ett sätt att komma överbrygga det som skiljde det försvar som Försvarsberedningen ville ha och det försvar som regeringen ville betala för. Den skulle ge möjlighet till rådrum, men i stället verkar den fungera som en broms för att agera.

Politiken hänger inte med

Försvarsberedningen slutlevererade 2019 och försvarsbeslutet togs 2020. Det kan tyckas vara nära i tiden, men omvärldsförändringarna globalt och i närområdet har gått och går mycket snabbt i riktning värre. Det är politiken som inte hänger med. Som inte förmår tänka att det här och nu krävs förmågelyft utöver försvarsbeslutet. Kort sagt, det finns en gemensam nämnare i ett annars splittrat politiskt landskap – tron på att det finns gott om tid.

Men så är det ju inte. Den enda tid som det finns gott om är den tid som redan har gått förlorad.

Krönika i Altinget 3/12 2021.

Read More

Om konsten att inte se omvärlden som den är

By: admin
27-11-2021
Försvarspolitik, Kärnvapen, Magdalena Andersson, Nato, Olof Palme, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Socialdemokraterna

Med valet av Magdalena Andersson fick först Socialdemokraterna en ny partiledare efter Stefan Löfven och Sverige sedan en ny statsminister. I sitt installationstal vid den nyligen genomförda partikongressen tog sig Andersson kraftfullt an den organiserade kriminaliteten och gängen. Hon slog fast att ”vi ska säga det som krävs och göra det som krävs, steg för steg, reform för reform, det sitter i vårt politiska dna”.

Det är förstås utmärkt om arbetet med den inre säkerheten snabbas på. Det är dock illavarslande att klarspråket och viljan att handla inte alls gällde den yttre säkerheten. Andersson hade kunnat överraska efter att under åren som finansminister sedan 2014 ha bromsat återtagandet av Sveriges nationella försvarsförmåga, men försvars- och säkerhetspolitiken hade övertaget inte någon plats i linjetalet.

Kort sagt, det blev en markering av att försvaret inte blir en prioriterad fråga. Ändå hölls talet mot bakgrund av att Ryssland/Belarus hybridkrigar med migranter, Putin använder sig av energivapnet och mobiliserar längs gränsen till Ukraina. Alltså en utveckling som ytterligare understryker vad som borde göras i försvarspolitiken.

Det har blivit mer akut att å ena sidan täcka upp för underfinansiering av försvarsbeslutet och, å andra sidan, tillföra medel för att snabba på återtaget av försvarsförmåga.

Att döma av motionerna från partiets gräsrötter under huvudrubriken Vi bygger en gemensam säkerhet tillsammans finns det tyvärr inte heller någon efterfrågan på att öka tempot i försvarspolitiken. Tvärtom är det ”fredsrörelsen” som fortsätter att dominera den partiinterna diskussionen uti landet. Här erbjuds nostalgi och drömmar.

I 11 motioner efterlystes tillskapandet av ett Fredsdepartement. 21 motioner handlade om vapenexport. Alla negativa och med den typiska vinklingen att stöpa om försvarsindustrin till civil produktion. Totalförsvar och personalförsörjning lockade till 14 motioner med tonvikt på ”alla ska med” (till exempel personer med NPF-diagnos). 25 motioner handlade om Civilt försvar och krisberedskap med en betoning lagd på beredskapslager och ökad samordning.

Underrubriken Försvarspolitik lockade 10 motioner och inte någon handlade om behovet av att stärka det nationella försvaret. Ystad arbetarekommun (motion E106) vill t o m lägga ned detta:

”Peter Hultqvist, Michael Byden, Ebba Busch Thor och det borgerliga gänget, ja hela försvarsberedningen, ja t o m en majoritet av riksdagsledamöterna är liksom på en annan planet. Det är som om man inte ser att det brinner i Australien och glömt att det brann i Sverige. Det är som om man inte kommer ihåg attentatet mot Charlie Hebdo mfl terroristangrepp. Istället sysslar man med spöken och hotar med Putin istället för att undersöka vad ”trollfabrikerna” åstadkommer vid val och hur flyktingar utsätts för spionage och utpressning. Och vad hjälper då kanoner, ubåtar, stridsvagnar och …?

(…) Den försvarspolitik som partiet för närvarande bedriver med utbyggnad av försvaret, omfattande investeringar i försvarsmateriel och närmande till Nato är destruktiv och i grunden falsk. Destruktiv då rustning är en förberedelse för krig och faktiskt ökar krigsrisken. I grunden falsk då den motiverats av att Putin skulle ha onda avsikter mot Sverige. Visst var det fel av Putin att ta Krim men ganska naturligt att inte vilja ha det blivande Nato-landet Ukraina som hyresvärd för en av Rysslands största marinbaser (…)

Socialdemokratiska Partiet bör genomföra en omfattande medlemsdiskussion om hur försvaret skall moderniseras till dels en insatsstyrka mot terrorister och ett utbyggt cyberförsvar dels ock en freds- och katastrofstyrka.”

Motståndet mot Nato både i form av samarbete och medlemskap är kompakt. Östergötlands partidistrikt (motion E19) vill backa bandet:

”Den interna debatten inom socialdemokratin om freds- och säkerhetspolitik tog fart i och med att det s k Värdlandsavtalet antogs av riksdagen. Många partimedlemmar protesterade mot avtalet när man menade att beslutet om Värdlandsavtalet var ett första smygande steg mot svenskt Natomedlemskap.

Den svenska socialdemokratin har en ofta ärofylld historia när det gäller frågor om aktiv säkerhetspolitik, fred och nedrustning. Nu menar vi att det är mycket viktigt att vi återtar initiativet och återupprättar socialdemokratin som en kraft för självständighet, alliansfrihet och neutralitet.”

Att det inte råder samsyn med partiledningen om hur Ryssland ska hanteras, hur hotbilden ser ut eller hur den ska mötas illustreras väl av Lunds arbetarekommun (motion E18):

”Ryssland har en auktoritär regim som bl a förtrycker den egna befolkningen. Men avskräckning som metod för att minska risken för väpnad konflikt är ineffektiv. Ökad upprustning leder till ökade spänningar och ökad risk för misstag samt minskat utrymme för dialog och diplomati. Säkerhet genom avskräckning och upprustning bygger på kortsiktighet och på att skapa rädsla, vilket går tvärtemot vad mänsklig säkerhet handlar om.

För att kunna hantera och förebygga de hot och säkerhetsrisker som Sverige och världen står inför måste säkerhetspolitiken utgå från de människor som lever såväl innanför som utanför Sverige, istället för att fastna i den förlegade syn på säkerhet som leder till ständigt ökande satsningar på att bygga militär styrka för att kunna stå emot ett angrepp från en annan stat. Ett av de högst påtagliga säkerhetshot som hela världen står inför, är klimatförändringarna.

Sverige fokuserar på förtroendeskapande åtgärder genom diplomati och ökat samarbete i Östersjöregionen och tydliggör sin alliansfrihet och neutralitet inte utveckla samarbetet med Nato ytterligare, eftersom det äventyrar Sveriges förutsättningar att vara en oberoende och militärt alliansfri nation tydligt säga nej till att Sverige ska bli medlem i Nato.”

Den riktigt stora frågan gällde om Sverige ska ratificera FN-konventionen mot kärnvapen. I 40 motioner krävdes just detta – och backades upp under kongressdagarna av ett upprop undertecknat av 100 S-profiler som Birgitta Dahl, Thage G Peterson och Pierre Schori under rubriken Vi måste skriva under förbud mot kärnvapen.

Karlskrona arbetarekommun (motion E7) kritiserade regeringen för att visserligen ha ”tagit en hedrande ledarplats” när det gäller klimat och miljö men samtidigt ha ”tagit timeout” i fråga om kärnvapen:

“Det återstår därmed endast 14 länder innan det blir internationellt bindande. Signering markerar regeringens inställning och är ofta ett första steg mot ratificering. Signera kan varje regering göra utan riksdagens godkännande.

De borgerliga partierna förordar att vi istället ska söka skydd under USA:s och Natos radioaktiva ”kärnvapenparaply”. Det vore ju som att gå omkring med en laddad pistol mot tinningen och en självmordsväst runt kroppen. Att gå med i Nato, som dessa partier vill, vore ett lika katastrofalt självmål. Det skulle göra oss automatiskt till ett militärt mål och det skulle betyda att vi legitimerade kärnvapenalliansens doktriner om ömsesidig total förintelse och rätten att använda sig av ett förstaslag med kärnvapen.”

Till bilden hör att en kvardröjande föreställning om Sveriges möjligheter att påverka. Göteborgs partidistrikt (motion E10) slår fast att:

”Sverige må vara litet land. men vi har varit och tänker bestämt fortsätta vara ett inflytelserikt land. Vi är inte inflytelserika på basis av militär styrka eller ekonomiska muskler, utan genom att vara ett föregångsland som visar vägen och hjälper andra att följa efter. Dock ser vi att stora internationella aktörer har slagit in på en mer aggressiv utrikespolitik. Detta måste Sverige försöka vända genom att mer intensivt arbete med fred och nedrustning.”

Som föredragande under partikongressen manövrerade förvarsminister Peter Hultqvist igenom regeringens politik, men det är inte gott och väl. Det han inte gjorde var att röja i fredsvännernas minfält genom att tala klartext om var vi hör hemma, att vi inte klarar oss utan Nato och att USA:s vilja att bistå är helt avgörande för rikets säkerhet. Och att så är fallet är ju ingen hemlighet. Allt står i klartext i offentliga handlingar.

Att via konventionsfrågan – såsom fredsrörelsen vill – i praktiken ta strid med Nato framstår alltså inte som höjden av politisk klokskap. Nu landande kongressen regeringens ”kompromiss” om att söka observatörsstatus till konventionsstaternas möte nästa år. Det är illa nog. Alliansen förbehåller sig rätten att ha kärnvapen i arsenalen som yttersta avskräckningsmedel så länge andra stater har kärnvapen.

Ett annat skäl är förstås att det i Sveriges grannskap finns en regim som aldrig skulle komma på tanken att skrota sina kärnvapen och som offensivt hotar med kärnvapenangrepp. Det framgår dock inte av motionerna.

Att läsa motionerna om försvars- och säkerhetspolitik till Socialdemokraternas partikongress är som att kliva in i en bubbla, ett eget universum befolkat av sedan länge döda hjältar. Fredsrörelsen med rötter i Olof Palmes neutralism lever i högsta välmåga bland partiets aktivister – och nostalgin kommer att frodas så länge som partiet inte gör upp med sin egen historia. Eller rätt och slätt säga att nu lever vi i en annan tid.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 25/11 2021.

Read More

En röst utan rösträtt

By: admin
26-10-2021
Försvarspolitik, Jens Stoltenberg, Nato, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik

”Hallo Peter! Takk for sist. Flott å se dig igen. Jeg er lei meg for at du måtte vente i korridoren mens vi fattet vedtak, men du vet jo hvordan det er. Enten er man med, eller så er man ikke med. Med Natos to-prosentmål for forsvarsutgiftene som ess i ermet, skulle du jo dessuten lettere kunne hevde deg mot Magdalena.”

Så skulle det kunna låta när försvarsminister Peter Hultqvist i dag tar emot Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg för ett tvådagars partnerskapsbesök. Så sent som i fredags skildes de åt efter Natos försvarsministermöte i Bryssel som bland annat enades om en ny strategi (Concept for deterrence and defence in the euro-atlantic area). Den handlar om att möta en hotbild i vilken Ryssland agerar samtidigt i Baltikum och i Svarta havet inkluderande attacker med kärnvapen, i cybersfären och från rymden.

Nu ska Natos medlemmar jobba vidare med regionala planer för att konkret möta den nya hotbilden. Sverige är välkommen att höja rösten, men inte att delta när besluten fattas. Samma sak när Nato i sommar fattar beslut om alliansens framtida inriktning (Strategic concept). 

Senast skedde det för tio år sedan och då nämndes inte Kina med ett ord. Nu blir horisonten vidare; att döma av uttalanden från Stoltenberg kommer Kina inte att beskrivas som en fiende men som en stat som kan slå mot Natos kollektiva försvar. Kanske i kompanjonskap med Putinland.

Som alternativ till medlemskap har den så kallade Hultqvistdoktrinen etablerats med fokus på fördjupat försvarssamarbete på bilateral, trilateral och multilaterala basis. Det är förvisso utmärkt att Sverige på så sätt förankras i ett försvars- och säkerhetspolitiskt nätverk med en tröskelskapande effekt. Samarbetena stärker operativ förmåga och möjligheten till gemensamt agerande.

I händelse av ett konfliktläge som kräver snabbhet – och där Nato inte kan leverera – ökar mångfalden samarbetskonstellationer dessutom handlingsmöjligheterna och skapar en bättre flexibilitet.

Hultqvistdoktrinens fokus på nätverksbyggande är dock inte regeringen Löfvens uppfinning utan del av en trend som det allianslösa Sverige har hakat på. Och samarbetena utgör inte en ersättning för medlemskap i Nato, vare sig för Sveriges eller för Finlands del.

Regeringen Löfven säger dock ihärdigt nej till medlemskap, med hänvisning till att den säkerhetspolitiska linjen ska vara förutsägbar. Men vad hjälper det, när alla vet att Kreml ser Sverige som en del av Nato. Alla vet också att vid en konflikt i Norden-Baltikum, kommer Sverige ofrånkomligen att dras in.

Sveriges försvarsdoktrin utgår från att vi inte kan försvara oss på egen hand. Vi har en operationsplanering bortom fred med Finland. Det finns också en önskan att samordna operationsplanering med Norge, Danmark, Storbritannien, USA och Nato. Så vad vore naturligare att ta det sista steget in för att verkligen möjliggöra ett gemensamt krigsavhållande agerande, som dessutom i stället för hopp om bistånd i ett konfliktläge skulle ge en trovärdig säkerhetsgaranti?

I stället har Hultqvist skapat oförutsägbarhet om den säkerhetspolitiska linjen genom att signalera kursomläggning i fråga om var Sverige står i fråga om fördjupat försvarssamarbete i EU. Som Stoltenberg säkert kommer att understryka är dock strategisk autonomi med sikte på att etablera militärmakt en riktig gla’ nyhet för Kreml. Det skulle ytterligare dra isär Europa och USA och förstärka oenighet internt i EU.

EU kan inte ersätta Nato men väl bidra till att stärka försvaret av Europa. Detta genom att få fart på det försvarsindustriella samarbetet, bättra på försvarslogistiken och satsa på att via civilt försvar öka motståndskraften.

Ledare i Svenska Dagbladet 25/10 2021.

Read More

Sveriges strategi är “en död papegoja”

By: admin
28-09-2021
Försvarsberedningen, Försvarspolitik, krisberedskap, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Stefan Löfven

Det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde och i Europa har försämrats. Hotet mot Sverige har breddats och blivit mer komplext. Mot den bakgrundsbeskrivningen meddelade statsminister Löfven i regeringsförklaringen att ”en ny, uppdaterad nationell säkerhetsstrategi” tas fram. Utmärkt. Bortsett från att den gamla var ”dead on arrival” och att det krävs mer än en ”uppdatering” för att den inte ska föra tankarna till återupplivandet av den döda papegojan i Monty Pythons sketch.

Den första strategin lanserades 2017 och innebar ett genombrott för att tänka i termer av nationella intressen och mål. Den var dock inte mycket att hålla i handen. Hur målen skulle nås angavs inte. Det var mer ett slags viljeförklaring (läs önskelista) än en faktisk strategi som angav vilka medel som skulle användas. Konsekvenserna har inte låtit vänta på sig.

Att rusta upp för att ”möta militära hot och väpnade angrepp” beskrevs då av Löfven som ”en kärnuppgift för staten. Trots det har regeringen fortsatt att i försvarspolitiken marschera under mottot ”vi betalar inte”.

Det som då betecknades som ”det bredare säkerhetsarbetet”, som ”skydd mot epidemier” och ”kamp mot organiserad brottslighet”, ger också en sorglig illustration till glappet mellan ambition och förmåga. Resultaten har inte varit direkt lysande, om man säger så.

Strategin var en pendang till det Säkerhetspolitiska råd som inrättades efter statsminister Löfvens tillträde 2014. Genom detta skulle ”säkerhetsfrågorna” kunna hanteras på ett ”samlat sätt” och ”stärka förmågan att effektivt och samordnat möta omedelbara och långsiktiga hot och utmaningar”. Det Säkerhetspolitiska rådet har också mestadels fungerat som pynt – politisk yta mer än säkerhetspolitiskt djup.

Att döma av det senaste exemplet på en strategi signerad regeringen Löfven är det tyvärr hög risk för att den uppdaterade säkerhetsstrategin också kommer att lida brist på strategiskt tänkande.

Domen från Näringslivets Regelnämnd över skrivelsen ”En förenklingspolitik för stärkt konkurrenskraft, tillväxt och innovationsförmåga” är inte nådig. Det är bra med relevanta mål som anger en färdriktning men ”samtidigt saknas konkretion om hur långt regeringen vill nå, hur målen ska uppnås och i vilken takt”.

Men mönstret kan brytas. Till hjälp för regeringen finns det nu en manual att tillgå för vägen framåt i ”En nationell säkerhetsstrategi – till vilken nytta” (Kungliga Krigsvetenskapsakademien 2021).

I skriften dissekerar Bengt Sundelius, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet och Försvarshögskolan, och Bo Richard Lundgren, ledamot av KKrVA, den nuvarande säkerhetsstrategin och kommer med en rad förslag till hur den kan förbättras för att fungera som en verklig strategi.
På ett plan handlar det om sådant som att sortera de olika målen (prioritera ”överlevnad”) och hoten (alla är inte lika viktiga). Centralt är förstås också att lyfta fram vilka proaktiva åtgärder som Sverige avser att ta till för att möta hoten, liksom att peka ut vem som ska göra vad.

En tanke är att som en motsvarighet till Försvarsberedningen inrätta en Säkerhetsberedning. En poäng är att ge denna – och därmed riksdagen – ”äganderätten” till strategin. Beredningen skulle också bli ett viktigt instrument för uppföljning och ansvarsutkrävande. Dimensioner som nu i stort sett saknas.

Publicerad i Svenska Dagbladet 27/9 2021.

Read More

Försvaret glöms bort trots ett gigantiskt reformutrymme

By: admin
20-09-2021
Bankskatt, Försvarspolitik, Magdalena Andersson, Peter Hultqvist

Ska man tro försvarsminister Peter Hultqvist när han i en krönika i Dala-Demokraten målar upp en bild av de borgerliga partierna som ett gäng slaktare som bara väntar på att ta itu med den offentliga välfärden? Nej, naturligtvis inte. Det är bara en ”halmgubbe” som dras fram i försvaret av den föreslagna bankskatten (Riskskatt för vissa kreditinstitut), som Hultqvist menar ”förenar fördelningspolitik med uppbyggnad av militär förmåga”:

”Det är bara ett fåtal som har pengar nog att stå utanför och fixa livet på ”eget sätt”. Men det är inte detta fåtal som ska vara centralt i samhällsbygget. Däremot kan de bidra mer i den nödvändiga renoveringen, även om deras borgerliga politiska ombud kommer att jämra sig. Bankskatten på 5 miljarder går nu till försvaret vilket svider hos dem. Men det drabbar ingen fattig.”

Men det är inte heller den uttalade poängen. Miljarderna är inte öronmärkta för ÖB.

Ska man tro finansminister Magdalena Andersson när hon på sin kant lyfter fram att RISK-skatten syftar till att värna den finansiella stabiliteten. Nej, det ska man inte. Miljarderna är inte heller märkta ”finanskris”. Hon förleder dessutom genom att dra fram finanskrisen 2008–2009. Nya regelverk och ökade kapitalkrav gör dock att bankerna står på en mycket mer stabil grund.

Förslaget kan dessutom motverka sitt stabilitetsskapande syfte. I sitt remissvar gör Riksgälden tummen ned och i klara verb konstateras att Anderssons förslag ”inte är till gagn för den finansiella stabiliteten” bland annat eftersom ”kostnaden i relativa termer kommer öka mer för krediter med låg risk än för krediter med hög risk”. Finansinspektion (FI) säger också nej med motiveringen att skatten motverkar sitt uttalade syfte att öka den finansiella stabiliteten.

Varken Riksgälden eller FI har dock någon synpunkt på det statsfinansiella motivet ”mer pengar i statskassan” utan detta är en politisk fråga.

Eller egentligen två. Mer att spendera. I hopp om att både Lööf och Dadgostar ska välsigna budgeten – och att väljarna ska göra detsamma i kommande riksdagsval. Och förstås ge Andersson en vänsterprofil när hon väljs till ny partiledare i november.

Enligt finansministern uppgår reformutrymmet till 74 miljarder i budgeten 2022 – alltså 69 miljarder minus bankskatten. Också detta hade varit en försvarlig summa att spendera på vård, skola och omsorg, höjda bidrag, på ditten och datten. Eller för den delen på den ökning av försvarsanslaget som ingår i regeringens uppgörelse med Centern och Liberalerna.

Men inte ens med ett gigantiskt reformutrymme i den politiska verktygslådan vill Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) alltså göra den prioriteringen av försvarsbeslutet 2022–2025. Det bådar inte gott för fortsättningen.

I försvarsbeslutet ingår ju en kontrollstation 2023 som ska stämma av om mer behöver göras för att stärka försvarsförmågan. Och den frågan vet vi redan svaret på. Mer behöver göras och med inriktning inte minst på här och nu.

Samtidigt inskränks den politiska handlingsfriheten av de aviserade ”sociala” reformerna. All erfarenhet talar dessutom för att även en regering med annan politisk färg kommer att få svårt att reversera reformerna när det väl klubbats igenom i riksdagen.

Saken blir knappast bättre av att alla inte delar finansministerns uppfattning om reformutrymmets storlek för 2022. Konjunkturinstitutet har beräknat det till 40 miljarder medan Ekonomistyrningsverket räknat fram att det inte finns något budgetutrymme alls.

Peter Hultqvist har talat om att det nu är ”payback time”. Synd att det inte är Sveriges försvar som han syftade på.

Krönika i Altinget 17/9 2021.

Read More

En EU-armé vore ett strategiskt felgrepp

By: admin
08-09-2021
Afghanistan, EU, Försvarspolitik, Nato, Peter Hultqvist, Ryssland, Säkerhetspolitik

Afghanistan är en pågående tragedi utan tydligt slut, som också – med islamister i friare spelrum – har följdverkningar i regionen. I Europa skulle en flyktingvåg sätta politiska spår. Men det är svårt att se att de geostrategiska kontinentalplattorna kommer i rörelse efter talibanernas intåg i presidentpalatset i Kabul. Redan före det slutliga amerikanska tillbakadragandet hade USA lämnat landet.

Med maktkampen med Kina som prio ett i Vita huset ligger, i en alltmer konfliktfylld miljö, allianserna fast med Sydkorea, Japan och Taiwan. I den stora bilden blir Europa mindre viktigt. Därför gäller det att visa att vi kan, vill och törs sätta den transatlantiska länken i första rummet genom att ta ansvar för att stärka de nationella försvaren – och därmed Nato som är förbindelsen över Atlanten.

EU-kommissionens vice ordförande och utrikesansvarige Josep Borrell har emellertid tagit uttåget ur Afghanistan till intäkt för det han beskrivit som ett historiskt genombrott. Det handlar om skapandet av en militär snabbutryckningsstyrka om 5 000 militär personal, inkluderande flyg och marin samt kompletterad med den apparat som krävs för en fungerande organisation.
Kommissionen går därmed i takt med 14 av EU:s medlemsländer. I spetsen de båda tungviktarna Tyskland och Frankrike, som i våras föreslog bildandet av insatsstyrkan i syfte att snabbt kunna gripa in i inledningsskedet av en konflikt. Strategisk autonomi är vad som lockar, men det är ett strategiskt felgrepp.

EU har redan sedan 2007 en snabbinsatsstyrka på numera 1 500 militär personal. Problemen har hopat sig. Det har varit svårt att fylla stridsgrupperna och att ordna finansiering. Insatsstyrkan har aldrig fått rycka ut. Medlemsländerna har nämligen definierat sina intressen på olika sätt och därmed har ett enigt beslut inte kunnat fattas. Kort sagt, ett riktigt praktfiasko.

För att komma runt problemet med oenighet föreslås att beslut om insats ska kunna fattas med majoritetsbeslut. Ingen ska tvingas att delta, men likväl ändå ta ett ansvar i EU:s namn. Finansieringen ska vara gemensam via EU-budgeten.

Ett förslag ska läggas i november och slutligt beslut väntas under det franska ordförandeskapet i mars 2022. Beslutet borde bli ”papperskorgen”. Trots att förslaget är en pappersprodukt riskerar det att vid en realisering att inte bara så split i EU utan få drastiskt negativa konsekvenser för säkerheten i Europa.

Med Biden som president har USA en entusiastisk (om än inte konfliktfri) relation till EU. Budskapet är även positivt till att EU stärker sin försvarsdimension, men då i form av att utveckla samarbetet med Nato i det 74-punktsprogram som EU och Nato antog 2018. I detta klargörs att EU inte kan ersätta Nato, liksom fastslås att varken parallella strukturer eller kommandokedjor ska skapas – för att inte slösa med begränsade resurser. Men det är just detta som det planerade förslaget leder till, och riskerar dessutom att dra kraft från områden i avtalet med Nato där EU faktiskt kan göra en avgörande skillnad. Förbättrad förmåga att transportera trupp och materiel är ett sådant exempel.

Försvarsminister Peter Hultqvist har avvisat förslaget om en ny insatsstyrka med hänvisning till att den ”transatlantiska länken är avgörande för balansen i vår del av världen”. Utmärkt. Det han egentligen säger är att Nato är grundbulten för säkerheten i Europa, och att Nato står och faller utan USA, och att en accelererande amerikansk fokusförskjutning i riktning Kina ställer krav på att Europa tar ett större ansvar för det egna försvaret.

Varför slutsatsen av den analysen är att Sverige inte bör vara fullvärdig medlem av Nato, visar att regeringen i en allt mer orolig tid låter partipolitiska hänsyn gå före värnandet av rikets säkerhet. Och ja, så behöver vi snabba på uppbyggandet av Sveriges militära förmåga. Inte heller det förmår regeringen Löfven.

Ledare publicerad i SvD 7/9 2021.

Read More

Skakig framtid för säkerhetsfrågor – även efter Löfven

By: admin
02-09-2021
Försvarsberedningen, Försvarspolitik, Gängkriminalitet, krisberedskap, Magdalena Andersson, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Socialdemokraterna, Stefan Löfven

Stefan Löfvens besked att han lämnar som partiordförande och statsminister i samband med partikongressen i november, kom som en överraskning. Dagen efter hopade sig goda ord från politiska motståndare om vilken hyvens kille han är. Det är ett civiliserat sätt att påminna om att det bortom den politiska konflikten också finns en känsla av gemenskap.

Dagen efter – i betydelsen baksmälla – är tyvärr också ett slags sammanfattning av Löfvens ledarskap och det Sverige han lämnar efter sig. Han har hållit ihop partiet och under extraordinära förhållanden trixat ihop regeringsmakten under två mandatperioder.

Säkerhet har inte varit Löfvens paradgren

Men partiet och makten är inte allt utan som statsminister ska man även leda med ansvar för landet. Grunden för detta är att säkerställa den inre och den yttre säkerheten. Detta har dock inte – för att uttrycka det milt – varit Löfvens paradgren.

I regeringsförklaringen 2017 förkunnade Löfven att ”organiserad brottslighet har ingen plats i Sverige.” Han talade också om straffskärpningar – dock utan att nämna den egna regeringens saktfärdighet. Det är tack vare en ihärdig opposition i riksdagen som lagstiftningen även senare har verklighetsanpassats.

Den organiserade gängbrottsligheten har dock fått allt större plats i Sverige. I dagsläget klassificeras 60 stadsdelar av polisen som ”riskområden,” ”utsatta områden” och ”särskilt utsatta områden”. Omkring 600 000 människor bor i dessa områden. Och olusten sprider sig. Gängrelaterade mord och mordförsök har blivit vardag. Våldet är inte heller längre bara ett storstadsfenomen.

I en ny utredning föreslås ännu en rad straffskärpningar med sikte på att komma åt gängkriminaliteten. Utredningsförslaget tänks dock införas först om två år, eftersom det först då kommer att finnas tillräckligt med plats i fängelserna. Regeringen vill också se en bidragsfinansierad satsning i kommunerna på förebyggande arbete. Någon övergripande plan för hur arbetet ska se ut eller vilka mål som ska uppnås finns dock inte.

För att använda ett av statsministerns favorituttryck; det är inte acceptabelt. Samma sak gäller Löfvens hantering av den yttre säkerheten.

I Försvarsbeslutet 2015 fick Socialdemokraterna med sig alla partier utom liberalerna i Folkpartiet. Här lyckades man med att både leverera ett alltför svagt försvar och samtidigt ta underfinansieringen till en historisk nivå. Trots extra anslag gick som det gick.

Vägen fram till Försvarsbeslutet 2021–2025 var rena politikfarsen men till slut gick det i hamn. Den successiva höjningen av anslaget från 60 till 89 miljarder kronor kan beskrivas som historisk, men bara utifrån historiskt låga nivåer. Om regeringen hade fått sin vilja igenom hade utfallet blivit mycket sämre, men den politiska oppositionen tog striden.

Och den striden kommer att behöva tas igen. Också när det gäller Polismyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen, som alla har varnat för nedskärningar om inte snabba cash tillförs.

Så vem träder till som partiets hövding? Magdalena Andersson står högst på listan över kandidater. Blir hon också statsminister kommer säkerhet inte heller framledes vara regeringens prio 1. Som finansministern 2019, med en väl så talande retorisk fråga, uttryckte sig i samband med sitt nej till att betala Försvarsberedningens nota för försvarsbeslutet:

”Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

Svaret lär nog bli fler ”familjeveckor”. 

Krönika publicerad i Altinget 27/8 2021.

Read More

Afghanistans tragedi är fullbordad

By: admin
01-09-2021
Afghanistan, Donald Trump, Försvarspolitik, Joe Biden, Mänskliga fri- och rättigheter, Nato, Säkerhetspolitik, Terrroism

När är de sista planen lyfter från Kabuls flygplats går ridån ner för den internationella insats som skulle bli så bra, men som slutade som en afghansk tragedi. Scenerna från evakueringen i Kabul skär i hjärtat, etsar sig fast i minnet. Ändå ger bilderna vi ser bara en aning om den avgrundsdjupa desperationen. De uttrycker ett jag kanske inte dör men livet tar slut.

Det är en dyster ironi att dramat som efter 11 september 2001 inleddes med kriget mot terroristerna i al-Qaida, avslutas med IS-Khorasanprovinsens attacker vid Kabuls flygplats. Svaret från USA lät förstås inte vänta på sig. Kriget är i full gång. Lägg därtill att talibanerna som störtades i ”Operation bestående frihet”, 20 år senare åter är vid makten. Friheten blev inte bestående.

Allt sedan 2014 har Afghanistan varit en tragedi i vardande. På initiativ av president Obama överlämnades ansvaret för säkerheten till afghanerna själva. Merparten av amerikanska, Natos och andra allierades styrkor drogs tillbaka. De kvarvarande fick en stöttande roll. Talibanerna fick vind i seglen.

2020 gjorde president Trump en deal med talibanerna att i maj 2021 skulle alla utländska trupper ha lämnat Afghanistan. ”Kapitulationen” var villkorslös. I utbyte lämnades inte några bindande förpliktelser från talibanernas sida, varken rörande al-Qaida eller om talibanism med ett mänskligt ansikte. Signalen om regimskifte var tydlig. Det kunde bara ge ett resultat.

Tragedin fullbordades då president Biden – trots att talibanerna ryckte fram – valde att stå fast vid Trumps avtal. Den 11 september skulle vara slutpunkt, 20 år efter al-Qaidas angrepp mot USA. Men den afghanska armén föll ihop som korthus och det som skulle bli ett uttåg i god ordning slutade i kaos och terror. Ett värdigt slut förbyttes i amerikansk förödmjukelse.

Huruvida slutakten regisserades utifrån ett underrättelsefiasko eller en politisk ovilja i Vita huset att ta hänsyn till en analys med i värsta-fall-scenario, tvistas det om. Men Biden undkommer inte ansvaret – också det etsas in i det kollektiva minnet.

En viktigare, större och mer komplex fråga för framtiden är vad som gick fel i Afghanistan. Levde insatsen i ett slags illusionernas bekväma värld om tillståndet i den afghanska armén, eller – när det gäller projektet demokratisk statsbyggnad – att miljarder i bistånd verkligen inte försvann i korruption? Trodde afghanerna att den militära insatsen skulle vara för evigt?

I efterdyningarna av den afghanska tragedin hörs igen röster som hävdar att militära interventioner eller för den delen demokratisk statsbyggnad med stöd utifrån, är dömda att misslyckas. Därför är det bra att Försvarsutskottet har tagit initiativ till en granskning av svenska militära utlandsmissioner. Det borde även ske en ny både bredare och djupare utvärdering med fokus på Afghanistan.

Det var rätt av Sverige att delta i Afghanistan, men politiken, den militära insatsen och biståndsverksamheten behöver genomlysas. För att vi ska lära.

Solidariskt ansvarstagande med våra ”allierade” är en grundbult i vår egen säkerhet. Vi kommer även i framtiden att behöva ha beredskap för att med militära medel försvara våra värden och stå upp för demokrati och frihet. Vi ska med tacksamhet hedra de svenska soldater som gjorde det i Afghanistan och särskilt minnas dem som gav det yttersta offret, det egna livet.

Ibland hävdas att det aldrig finns några militära lösningar på krig, men det vi ser i Afghanistan är just en militär lösning. Men det goda segrade inte.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 30/8 2021.

Read More

Huvudsak kolliderar med bisak

By: admin
01-07-2021
Försvarsmakten, Försvarspolitik, Miljöpolitik, Vindkraft

Ännu ett exempel på att Sverige är fredskadat; det var många som drog den slutsatsen efter beskedet att Försvarsmakten inte var välkommen att delta i nationaldagsfirandet i Umeå 2015. Motiveringen gjorde inte saken bättre. Arrangören betonade att ”många nya svenskar kommer från traumatiska förhållanden” och att det därför skulle kunna vara skrämmande att möta svensk militär.

Trots att beslutet ändrades efter den storm av kritik som följde, var det ändå en avslöjande ögonblicksbild som visade hur Försvarsmakten uppfattas av dem som inte gillar försvaret. Men det kan också ses som en avspegling av bristen på synlighet i samhället – under flera decennier av nedrustning och med fokus på internationell insats.

2021 är det svårt att tänka sig ett nytt Umeå. Det betyder inte att Försvarsmakten alltid är välkommen. Intressekonflikterna kring Tofta skjutfält på Gotland är ett exempel. Skärgårdsuppropet i Göteborg är ett annat och utbyggnaden av vindkraft till havs ett tredje.

Och ja, vindkraften behöver byggas ut – både i övergången till fossilfritt och för att möta en starkt ökad efterfrågan på el (samtidigt som kärnkraft obegripligt nog läggs ned). Problemet när det gäller vindkraft till havs är att områden som identifieras som lämpliga väldigt ofta kolliderar med försvarsintresset och så blir det tvärstopp.

I en artikel i SvD är Energimyndigheten, liksom Havs- och Vattenmyndigheten, kritiska till Försvarsmaktens ”vetorätt”. Statliga Vattenfall vill också ha nya regler. Miljöorganisationen Greenpeace menar att ”försvarets intressen inte kan tillåtas gå före allt annat” och att ”det är ironiskt att just försvaret är en av de största bromsklossarna av utbyggnaden, när den viktigaste saken att försvara oss mot just nu är klimatkrisen.”

Intressekonflikter i relation till kommuner, organisationer, företag och enskilda kommer att öka när Försvarsmakten ska bygga ut och återupprätta regementen. I en FOI-rapport om infrastrukturförsörjning under Försvarsmaktens tillväxt 2021–2030 av Maria Ädel, Herman Andersson och Ulf Jonsson staplas problemen på hög. Studien heter Nu är det bråttom! men slutsatsen är att det kommer att ta mer tid än så att genomföra återetableringen.

Processfel är ett skäl. Beslut om var och när regementena skulle återinrättas togs innan det var klart var i de respektive kommunerna som de skulle ligga. Men i grund och botten handlar det om ett utdaterat regelverk.

Med Gotland som exempel påminner man om det som kan kallas bakgårdsproblemet. Det var idel positiva tongångar från Region Gotland inför återetableringen, men när det kom till det praktiska införandet var handlingsstrategin att försöka minimera påverkan. Mot den bakgrunden flaggar studien för att detsamma kan komma att ske i de nu aktuella kommunerna genom att miljötillstånd för skjut- och övningsfält överklagas. Enskilda individer kan förstås också överklaga.

På Gotland tog det fem år från beslut till färdigställanden – och då var omständigheterna ändå gynnsamma. Krävs det detaljplan tar det 1,5 år och blir det överklaganden kan ytterligare ett eller två läggas till. Om Fortifikationsverket ska köpa marken tar det ett år. Krävs det miljötillstånd och det inte kan rundas genom ett verkställighetsförordnande, fortsätter åren att gå (7–10 år från ansökningstillfället). Sak samma om detaljplanarbetet kräver omfattande utredningar.

Slutsatsen i Nu är det bråttom är att det kan ta 8–10 år att återinrätta regementena. Mot den bakgrunden pekar man på behovet att utreda frågan om hur detaljplanering och miljötillstånd ska kunna hanteras på ett sätt som är anpassat till dagens verklighet. Och det är klokt. Försvarsmakten har dock redan lämnat förslag på hur regelverket redan nu skulle kunna verklighetsanpassas. Det borde regeringen – vilken den nu blir – ta fasta på.

Det är mycket som är viktigt men för att påminna om vad saken til syvende og sidst gäller: ”Försvarsmakten försvarar Sveriges frihet, landets intressen, vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer.”

Publicerad på KKrV:as blogg Försvar och Säkerhet 28/6 2021.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.