Claes Arvidsson

Archive
Karin Enström

Förlåt oss för våra synder. Det var inte riktigt så orden föll när Ulf Kristersson talade på Moderaternas arbetsstämma i helgen men nästan: ”Med facit i hand: att inte i tid upprusta det svenska försvaret var fel. Det är ingen ursäkt att Socialdemokraterna varit ännu mer senfärdiga.”

Kristersson underströk också att politiken har lagts om: ”Vårt misstag rättas nu till. Vi har tre gånger drivit fram ökade försvarsanslag. Men det räcker inte. På lite längre sikt innebär vår strategi en rejäl förstärkning av svensk försvarsförmåga.”

Att M ställt sig bakom Nato:s tvåprocentsmål med sikte på 2028 är onekligen välkommet. Än bättre hade förstås varit om man också redan i de tre senaste försvarsuppgörelserna hade velat tillföra mer resurser i närtid. Prioriterat rikets säkerhet hårdare.

Likväl, M går känna igen. Utmärkt.

Att kravet på ett svenskt medlemskap i Nato i realiteten gjordes till en motsvarighet till Socialdemokraternas krav på republik, var inte heller något som stärkte Moderaternas trovärdighet i försvars- och säkerhetspolitiken. Också i den frågan är man nu på.

Kursomläggningen blev försvarspolitiskt oundviklig efter Krim 2014 och partipolitiskt nödvändig efter valförlusten samma år. Moderaterna lider dock av ett slags fantomsmärtor – trots att en mer igenkännbar politik åter är på plats. Det kan också uttryckas som att förlorat förtroende är svårt att återfå.

”Där ute” finns fortfarande en vrede över Reinfeldt, Tolgfors och Enström: Nonchalansen efter Georgienkriget, sågningen av försvaret som särintresse och beskrivningen av ”enveckasförsvaret” som helt OK, är exempel på lågvattenmärken förknippade med den faktiskt förda politiken. Som har fäst sig. Cecilia Widegren, partiets försvarsetta i riksdagen och ordförande i försvarsberedningen, twittrade upprymt hösten 2012: “samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.” [sic]

Det finns en känsla av att ha svikits. Och det är alltså inte svårt att förstå. Visserligen kan fallissemanget bäst beskrivas som ett kollektivt politiskt misslyckande, men likväl är det något som Moderaterna i högsta grad bär ansvar för.

Det är alltså hög tid när Ulf Kristersson nu säger förlåt, men för att det ska bli mer än en halv pudel krävs mer än att bara hänvisa till facit. Problemet med den verklighetsbeskrivningen är att Krim 2014 inte kan göras till facit och att pudeln därmed mest blir en undanflykt. En av de dystra slutsatserna av min bok ”Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige” (Penna till papper förlag, 2017) är att regeringen Reinfeldt inte reagerade trots att riskbilden blev allt mörkare. Politiken var immun mot kunskap.

I uppgörelsen med den likaledes havererade migrationspolitiken har det utpekats en rad interagerande faktorer som ledde fram till haveriet (partiledning, medier, SD) och på samma sätt borde misslyckandets mekanismer blottläggas vad gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Moderata försvarspolitiker säger nu att politiken borde ha lagts om redan 2008. Det fanns dock försvarspolitiker som drev den linjen efter Georgienkriget. De byttes ut.

Från att ha varit något för borgerligheten att förnöjt spegla sig i har bilden av alliansregeringen blivit den motsatta. Värdet på den en gång så hyllade firman Reinfeldt, Borg & Schlingmann har också i den offentliga debatten devalverats till maktsugen triangulering. Det är på många sätt en orättvis betraktelse. Dock inte på alla.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 19/11 2017.

Read More