Claes Arvidsson

Archive
Försvaret

Om det delades ut ett pris för sämsta lobbyist skulle Peter Hultqvists nu avslutade pressekreterare Marinette Nyh Radebo vara en stark kandidat. Hon har ju i media utpekats som lobbyist för försvarsintressen, men att döma av regeringen Löfvens förda försvarspolitik har det varit ett rejält misslyckande.

Försvarsbeslutet 2015 var både för mycket och för lite. För lite eftersom försvarsförmågan i närtid borde öka mer än vad som lades fast i FB15. För mycket eftersom beslutet var underfinansierat. Politikerna lade en beställning med springnota.

Försvarsministern kom till slutförhandlingen om FB15 med ett skambud – och om det inte hade varit för borgerlig press hade läget varit ännu dystrare. Och på den vägen har det varit. Det understryks av att som andel av BNP står försvarsanslaget fortfarande och stampar kring en procent – trots Försvarsberedningens bedömning att ett väpnat angrepp på Sverige inte kan uteslutas.

Försvarsmakten har äskat om tillskott på 18 miljarder kronor under perioden 2018-2021. Allt för att återtagen försvarsförmåga inte ska nedgå. De borgerliga partierna gick snabbt ÖB till mötes men regeringen drog ut på sitt besked i ett halvår, och fortfarande är det oklart huruvida det till synes positiva budskapet från Peter Hultqvist verkligen har substans. Så kan inte försvarspolitik bedrivas.

Framöver kommer det dessutom att krävas att försvarsanslaget höjs för att möjliggöra investeringar i rikets säkerhet. Sverige behöver en successiv ökning av anslaget till två procent av BNP. Det vill inte socialdemokraterna (och förstås inte heller kamraterna i MP och V).

Och Sverige är fortfarande inte medlem Nato, som vi förstås borde vara.

Så ja, Sverige behöver ett regeringsskifte till en allianspolitik som tar ansvar för rikets säkerhet. En ny regering som prioriterar att förlänga “enveckasförsvaret” i stället för att satsa på en extra semestervecka till personer med barn 4-16 år.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 7 sept 2018.

Read More

Ned med vapnen! Stockholms stadsteater bjuder sedan förra veckan på en dramatisering av fredspristagaren från 1905 Bertha von Suttners roman med samma namn. I en ”tid av upprustning och höjd beredskap ropar hon på oss med en röst som hörs lika tydligt som Hesa Fredrik. En röst som vågar och uppmanar till motstånd.” Allt enligt Stadsteatern som tillägger: ”Viktigt meddelande till alla medborgare! Om kriget kommer; Ned med vapnen!”

Men teatermakarna har intet att säga om fortsättningen. Den fortsättning som skulle ha inneburit att inte bara delar av Georgien utan hela landet skulle ha ockuperats av Ryssland 2008 – om man inte hade bjudit motstånd. Sex år senare skulle Ukraina inte bara ha förlorat det av Putin annekterade Krim utan också ha blivit styrt som en lydstat från Moskva. Är det verkligen så vi vill ha det?

Så det är ett val. Om kriget kommer. Vi är också mitt uppe i en valrörelse som borde handla om hur vi får en försvars- och säkerhetspolitik som gör att vi kan undvika att kriget kommer. Ha beredskap. Höja tröskeln. Bidra till fred och stabilitet i vår del av världen.

Försvarsberedningen utesluter inte ett väpnat angrepp mot Sverige. Ryssland rustar. Tänk Georgien och Ukraina, hot och militära provokationer mot Sverige, påverkansoperationer och cyberattacker mot Sverige. Presidentvalet i USA. Brexit. Ryssland arbetar envetet för skapa motsättningar och splittring i enskilda stater, i Nato och EU.

Ändå är intresset i valrörelsen ljumt. Väljarna verkar inte riktigt bry sig. I en färsk mätning från Demoskop var det två procent som utpekade försvaret som valets viktigaste fråga. När Novus frågade om valets viktigaste frågor (man kunde välja flera) hamnade försvaret på tionde plats. Trots att kriget i Europa bara är några “stenkast” bort, Östersjön ett friktionsområde och Norden-Baltikum ett stridsområde. Händer det något blir Sverige indraget.

De politiska partierna verkar följa väljarströmmen. Samma klena intresse visas från dem som utformar utfrågningar och debatter i medierna. Rikets säkerhet kommer inte i första hand – om alls. Trots att läget är allvarligt. Vad tänker de på?

Svensk försvarspolitik från mitten av 1990-talet till 2014 präglades av en förställning om att Suttners dröm om fred i Europa redan hade förverkligats. Det nationella försvaret avvecklades. Försvarsmakten skulle bara användas i långt-bort-i-stan och när vi själva ansåg det lämpligt. Uppvaknandet blev bryskt men ändå yrvaket. Försvarsbeslutet 2015 var för tunt både i fråga om förmågebredd och förmågedjup – och ändå underfinansierat. Än sämre hade det varit om regeringen Löfven hade bestämt på egen hand.

Visserligen har medel tillförts, men fortfarande ligger försvarsanslaget bara någon tiondel över en procent av BNP. Det är minst i Norden. Och får inte ÖB mer kulor i tilläggsbudgeten redan i höst går det ut över den operativa förmågan, och än mer om det inte sker en extra anslagsförstärkning på 18 miljarder fram till 2021. Och det är bara början på vad som kommer att behövas.

Mer av debatt och granskning av partiernas försvars- och säkerhetspolitik är angelägen. I Alliansen har det funnits en samsyn om mer pengar till ÖB, men det har varit tyst från regeringen. Att kritiken till slut har fått finansminister Andersson att nästan helt ge vika är i grunden positivt, men dröjsmålet säger åtskilligt om bristen på politisk vilja att prioritera försvaret.

Symptomatiskt nog handlar budskapet på valaffischerna med försvarsminister Peter Hultqvist inte om försvaret. Utrikesminister Wallström, för sin del, är pacifist.

Publicerad i Svenska Dagbladet 28/8 2018.

Read More

Fler poliser är ett av valrörelsens oftast uttalade framtidslöften. Det lär dock dröja innan löftena infrias och polisen slutar att vara en bristvara. Ett annat problem rör själva tänket kring att vara polis. Kräver alla uppgifter verkligen samma kompetens? Skulle vi snabbare kunna få fler poliser genom en tudelad organisation med en rikspolis och lokalpolis för att lösa ”enklare” ordningsuppdrag?

En annan fråga gäller återupprättandet av Beredskapspolisen, som som så mycket annat försvann när Sveriges nationella försvar avvecklades. Det var 2012 och skedde med motiveringen att polisen inte längre behövde förstärkning.

Men om den fortfarande hade funnits kvar hade den till exempel kunnat sättas in för bevakningsuppgifter under sommarens omfattande skogsbränder.

Försvarsberedningen har föreslagit att Beredskapspolisen ska återuppstå men bara kunna sättas in i krig. Det kan tyckas obegripligt men det är värre än så. Man skulle kanske kunna tro att det rör sig om kvardröjande Ådalen-effekt men det stora problemet är snarare polisfacket – en gång pådrivare för avveckling och nu bromskloss.

Enligt Christer Palmkvist som är tillförordnad förbundsordförande vore det inte bara mycket olyckligt utan till och med “mycket, mycket olyckligt” att återinföra Beredskapspolisen. I ett svep anförs skäl som att det skulle vara svårt att skilja mellan polis och Beredskapspolis, oklarheter om befogenheter och otillräcklig utbildning.

I stället menar Palmkvist att det i avvaktan på att fler poliser utbildas bör fler civilanställda avlasta och poliser som lämnat kåren lockas tillbaka. Väktare och ordningsvakter går det också utmärkt att samarbeta med.

 Bra, men det är inte något argument mot Beredskapspolisen.

För några år sedan hade det varit möjligt att på basis av “gamla” Beredskapspoliser har skapat en styrka på 500-600. Dåvarande inrikesminister Anders Ygeman (S) försatte den möjligheten. Facket stod i vägen. Men frågan om Beredskapspolisen är inte facklig fråga utan något som rör rikets säkerhet.

Publicerade i SvD/Säkerhetsrådet 23 augusti 2018.

Read More

De gör fantastiska insatser. Det är också fint att se hur helt vanliga människor bistår både med moraliskt stöd och som ”pizzabud”. Parallellt pågår en kritisk diskussion om brister. Det gäller MSB under ledning av den från posten som polis-GD sparkade Dan Eliasson (”extremt tunn bemanning, brist på sakkunniga och svårigheter att få in personal”).

Men saken gäller mycket mer än MSB.

På twitter har det uppmärksammats att släckningsarbetet delvis sker under devisen att nöden har ingen lag. Eller rättare sagt, nu synliggörs konsekvenserna av beslut som aldrig borde ha tagits – och som sedan länge borde ha rättats till.

Hemvärnet utför tydligen polisiära uppgifter, något som det inte har lagligt mandat att göra. Samtidigt bryter dess befäl mot inriktningsbeslutet 2004 som stadgar att anställda i Försvarsmakten inte “får utsättas för risken att bruka tvång eller våld mot enskilda”. Militärpolisen får inte heller, som nu skett, ge polisen ett handtag. MP:s jobb är uttryckligen endast ordning och säkerhet i Försvarsmakten.

Att Försvarsmakten bidrar är förstås bra och viktigt, men det det vore också bra att reda ut det juridiska.

De omfattandeskogsbränderna har visat på sårbarhet i form av helikoptrar (och personal), deltidsbrandmän och bevakningspersonal. Det verkar till exempel inte helt optimalt att sätta in personal från polisens operativa avdelning i arbetet.

Bristen på bevakningspersonal är en påminnelse om att regeringen inte har anammat kraven på att återupprätta beredskapspolisen, en styrka som annars skulle ha passat som hand i handske i det rådande krisläget. Det hade varit fullt möjligt att ha den på plats – om bara viljan hade funnits.

Försvarsberedningen har på förslag att det ska ske, men udda nog bara för insatser i krigstid. Alltså inte när det “bara” brinner i knutarna.

Till regeringen Löfvens försyndelser hör att – tvärtemot den slutsats som dragits av tidigare kriser – att ha flyttat det högsta ansvaret för krisledning från Löfven till en fackminister (se här och här). Det är på något sätt symtomatiskt att den utredning som alliansregeringen tillsatte efter den stora skogsbranden i Vestmanland 2014 fick sina arbetsmöjligheter begränsade efter Löfvens tillträde.

Transportstyrelsegate är en symbol för säkerhetsmedvetandet i regeringen Löfven, men det kan också gälla Morgan Johanssons hantering av helikopterkapacitet. Med motiveringen att varje medlemsland borde bygga upp egen styrka, var Sverige motståndare till pooling and sharing i EU. Men mer än ord blev det inte för Johanssons del.

Och ja, nu talar Johansson förstås vackert om EU-solidariteten.

Och så har vi förstås det svenska försvaret.

Trots att regeringen inte har brist på kulor uteblir anslag i närtid. Kommer det inte en ändring redan i ändringsbudget i höst är beskedet från ÖB att försvarsförmågan kommer att gå ned. Än mer så om inte 18 miljarder extra tillförs till 2021. Samtidigt mörknar hotbilden.

Stefan Löfven har – i en debattartikel i DN tillsammans med Magdalena Andersson, Margot Wallström och Peter Hultqvist – klargjort att försvar och säkerhet inte är något som de vill prioritera under nästa mandatperiod.

Det är inte utan att man kan undra hur länge försvarsminister Hultqvist håller ut.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 27/7 2018.

Read More

Socialdemokraterna presenterade häromdagen i sina prioriteringar för nästkommande mandatperiod. Försvarsminister Peter Hultqvist var en av undertecknarna (vid sidan av Andersson, Löfven och Wallström). Det svenska försvaret är dock inte något som socialdemokraterna vill prioritera. Så nu vet vi det, om vi inte visste det sedan tidigare.

Med Ulf Kristersson som partiledare har däremot moderaterna hittat tillbaka till försvaret. Senast manifesterades detta i rapporten Ett starkt försvar för att säkra Sverige. Man behöver inte vara enig med M i allt för att dra slutsatsen att detta är ett gott dagsverke.

Här sägs bra saker som att:

“Sveriges försvar skall säkra vårt land, vår territoriella integritet och vår suveränitet och därmed vårt sätt att leva. Försvaret skall göra detta året runt i fred, kris och krig, och tillsammans med andra. Ytterst skall försvaret säkra Sverige i fred.”

Här finns en ansats till självrannsakan vad gäller försvarspolitiken under de två mandatperioderna med alliansregeringen. Mest skyller man dock på S – trots att också M i huvudsak var med på vagnen.

“De största nerdragningarna av försvaret genomfördes under S-ledda regeringar under perioden 1994-2006 då ett 60-tal fredstida förband och enheter lades ner, krigsorganisationen reducerades och försvarsanslaget sjönk med en hel procentenhet som del av BNP. Tyvärr vände inte alliansregeringen utvecklingen, utan även då var försvaret en mindre prioriterad fråga.”

Fast det var förstås värre än beskrivningen “en mindre prioriterad fråga”. Grundproblemet var synsättet på Försvarsmaktens uppgift och påföljande organisation (internationell insats) samt oförmåga att reagera på en allt mörkare hotbild. Som jag åskådliggör i boken Fritt fall – Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige (Penna till papper bokförlag 2017) var politiken kunskapslös och styrdes ända in i kaklet i stället av föreställningen om den eviga freden.

För moderaterna är försvaret inte längre ett särintresse:

“Försvaret är en av statens kärnuppgifter. Sveriges försvarsförmåga ska höjas genom att mer resurser tillförs försvaret kontinuerligt under den kommande tioårsperioden. Utgångspunkten måste vara att ökade resurser också kan omsättas i ökad försvarsförmåga och står i proportion till hotbilden.”

Och konstateras det:

“Ju längre in i försvarsbeslutsperioden vi har kommit desto tydligare har det framgått att Försvarsmakten inte kunnat leverera den ambition som varit målet för försvarsbeslutet 2015 utifrån de tilldelade resurserna. Bland annat ökade kostnader för vidmakthållande och en för materielprojekten ofördelaktig dollarkurs har varit återkommande problem.”

Och:

“Försvarsmakten varnar i sitt budgetunderlag för 2019 att får inte myndigheten de tillskott man angivit – sammanlagt 18 miljarder kronor – under perioden 2019- 2021 så kommer nerdragningar i verksamheten behöva göras. Nerdragningar som redan kommer att börja genomföras från 2019 och vilka kommer att innebära en uppstannande förmågeutveckling i närtid och på sikt en sänkt förmåga relativt utvecklingen i Ryssland.”

Det är utmärkt att moderaterna är positiva till ÖB:s äskande för 2019-2021, liksom att inom en tioårsperiod vill uppnå tvåprocentsmålet.

Det som däremot är helt obegripligt är att Ulf Kristersson i Almedalen aviserade att Försvarsmakten endast skulle få ett tillskott på 100 miljoner kronor när M lägger sin ändringsbudget i höst. Det är ju raka motsatsen till att prioritera.

Detta samtidigt som Micael Bydén som bäst planerar för hur ebb i kassan ska kunna hanteras – och det finns egentligen bara två stora grepp för att dra ned. Det andra är att skjuta på materielbeställningar. Vilket som är värst är svårt att säga.

Men det är inte bara obegripligt i sak utan även partitaktiskt. “Därute” finns det fortfarande väldigt många försvarsvänner som behöver övertygas om att M går att lita på (och det är orättvis paradox att få tycks minnas den ännu sämre S-politiken som alltså inte utgjorde någon konstruktiv opposition). Förtroendetappet tar tid att läka, liksom inom migrationspolitiken. Almedalen blev därigenom en förlorad möjlighet vad gäller försvaret..

Det är inte heller så att prognosen för omvärldsläget precis har förbättrats sedan rapporten nyligen släpptes. Det går fort. Det är skakigt. Det gäller att hänga med. Närmast Nato-toppmötet i nästa vecka och därefter Trump & Putin på egen hand i Helsingfors.

I rapporten sägs klokt att:

“Från politikens sida måste vi bli bättre på att se de långa linjerna och inte låta kortsiktiga ekonomiska hänsyn riskera svensk säkerhet.”

Som sagt, 100 miljoner är helt obegripligt. Men det är kanske något som jag inte förstår. Så frågan går till Ulf Kristersson. Kan du förklara?

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 6/7 2918.

 

Read More

Vi samarbetar med Nato från fall till fall. Så ska statsminister Stefan Löfven ha beskrivit Sveriges relation till Nato i samtal med president Donald Trump i våras. Att Trump ska ha svarat att det också kunde vara en modell för USA, har med rätta uppmärksammats. Detta inte minst eftersom Trump bakom sig har både ifrågasättande av Nato:s artikel 5 och misstroskapande i förhållande till USA:s allierade, inklusive att närmast skurkförklara EU samt genom att inta en generellt negativ hållning till multilateralism (manifesterad till exempel i handelskrig och motstånd mot WTO).

Och å andra sidan visar Trump en förkärlek för starka ledare. Och deals.
Och att ändra sig.

Men Löfvens beskrivning av Sveriges relation till Nato är också anmärkningsvärd. Det är ju svårt att veta vad Löfven sade mer, men från fall till fall avspeglar i alla fall en bekväm partiattityd. Med stora delar av partiet fortfarande fastlåsta i Palmes neutralism (med utrikesministern som främsta fanbärare), är det kanhända så som kompromisstänket är. Ulf Kristersson beskrev i sitt tal i Almedalen socialdemokraternas medlemskapsfobi i termer av religion och det ligger det något i – tillsammans med enkel partitaktik för att hålla partiet samman.

Men visst gör Sverige militär insats under Nato-flagg från fall till fall.

Och visst över Sverige militär insats tillsammans med Nato fall till fall.

På samma sätt som vilken Nato-medlem som helst, som gör insats från fall till fall och övar från fall till fall.

I själva verket samarbetar Sverige precis hela tiden med Nato. För några år sedan deltog Sverige i mer en 160 kommittéer och underkommittéer i Nato. I dag är det sannolikt flera.

Att som Löfven tänka “från fall till fall” blir mest en nutida mjukisvariant av den förljugenhet som statsminister Tage Erlander gav uttryck för i Riksdagen 1959, när han som svar på en propå från högerledaren Jarl Hjalmarsson om behovet av visst Nato-samarbetet slog fast att:

“Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår utrikes- och försvarspolitik.”

Samtidigt pågick ett militärt samarbete i hemlighet med USA och andra Nato-länder.

Ett annat sätt att åskådliggöra relationen till Nato är att Sverige (och Finland) har “guldkort” (Enhanced opportunities partner) i Nato, som ger Löfven en plats vid middagsbordet vid det kommande Nato-toppmötet 11–12 juli. Det säger förstås också åtskilligt att Sveriges ofta beskrivs som en de facto-medlem, som dock varken har en plats vid bordet när beslut fattas eller omfattas av Nato:s trygghetsgaranti.

Som Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg klargjort vid flera tillfällen att det är skillnad på medlemskap och icke-medlemskap.

Post-Krim 2014 har S-regeringens försvarspolitik syftat till att på basis av det lilla försvar som finns stärka den operativa förmågan, dock utan att man velat satsa på en försvarsekonomi som skulle göra det möjligt att förverkliga försvarsbeslutet 2015. ÖB har äskat 18 extra miljarder för att den operativa förmågan inte ska nedgå, något som hittills har bemötts med iskyla från regeringen.

Säkerhetspolitiskt har regeringen valt att fördjupa samarbetet med Nato (värdlandsavtalet), gått in i olika multilaterala arrangemang med Nato-länder (till exempel JEF) och tecknat bilaterala avtal med Nato-länder varav det med USA förstås är viktigast. Det är detta nätverk som utgör alternativet till ett fullt medlemskap i Nato – och som regeringen uppenbarligen anser anser vara ett bättre alternativ än Nato:s formella säkerhetsgaranti.

Man stödjer sig också på uttalanden från t ex USA:s försvarsminister Mattis om att Sverige kan påräkna hjälp i händelse av elände.

Men allvarligt talat, hur mycket är sådana uttalanden värda med Donald Trump i Vita huset?

Men det svenska försvarssamarbetet bortom fredstida förhållanden med Finland då? I sig bra men som det konstaterades nyligen i en artikel som nyligen publicerades i SvD och i tre dagstidningar i Finland är det inte något alternativ till Nato.

“Bilaterala samarbeten mellan icke-allierade länder är av nödvändighet fredstida konstruktioner, som inte utgör bindande försvarsgarantier och inte heller avser att utgöra grund för gemensam, operativ militär försvarsplanering.”

I stället argumenterar de finländska och svenska artikelförfattarna – militärer, diplomater, journalister och forskare – för att Sverige och Finland i fredens intresses samfällt borde söka om fullvärdigt medlemskap i Nato:

“Mycket är vunnet med de samövningar som skett mellan Finland, Sverige och olika Nato-länder…. Förband och staber tränas att samverka, taktiskt och operativt. Men för att olika, snabbt uppträdande lägen ska kunna hanteras behövs mer ingående planer och en krigsavhållande försvarsplanering. Detta är inte möjligt att genomföra med dagens icke-allierade militära hållning i Finland och Sverige, och kan inte heller improviseras fram när konflikten väl har brutit ut.”

Kort sagt, står Sverige (och Finland) utanför försvarsalliansen kommer det att längre tid innan hjälpen når fram – i den händelse vi får den.

Den fråga som Stefan Löfven aldrig besvarar är om det verkligen är säkrare för Sverige att stå utanför Nato än att vara fullvärdig medlem med trygghetsgaranti – med planer lagda och med (hjälp-)materiel förhandslagrad på svenskt territorium.

Att Sverige (och Finland) på så sätt bidrar till att öka Nato:s krigsavhållande förmåga kan ju också bidra till att pigga upp D Trump.

Och så förstås ett rejält löfte om att prioritera ett genomförande av FB-2015. Kort sagt, mer pengar till försvaret. I närtid. Också det muntrar upp i Vita Huset.

Och V Putin? Att låta Ryssland få vetorätt när det Sveriges säkerhetspolitiska vägval – är det verkligen rätt vägval?

Det handlar ju trots allt ytterst om att försvara vårt sätt att leva på.

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 4/7 2018.

Read More

Nationaldagen är fest men också en dag att ägna en tanke åt hur fred och frihet ska bevaras i en tid då, som det heter i Försvarsberedningens första rapport, ett väpnat angrepp inte kan uteslutas.

Det är ett allvar som underströks av Aurora 17 i höstas och nu av den största beredskapskontrollen av Hemvärnet sedan 1975.

Försvarsminister Peter Hultqvist är till synes överallt. Ena dagen på utlandsbesök, andra på regementsbesök. Han står i talarstolen eller talar på distans i storskärmsformat. Hultqvist är symbol för att S efter Krim 2014 återupptäckt behovet av ett nationellt försvar. Varken Löfven eller Hultqvist har dock självrannsakat den tidigare politikens förfall, utan håller i realiteten fast vid att det som nu betraktas som fel, var rätt då.

Ändå var den socialdemokratiska försvarspolitiken värre än den som signerades Reinfeldt.

Och nu när bättre – ökad operativ förmåga på hemmaplan – är mottot för dagen är bilden densamma. Socialdemokraterna är inte beredda att betala för försvaret. Underfinansieringen av innevarande försvarsbeslut hade varit ännu allvarligare om regeringen Löfven hade fått bestämma.

Och fortfarande har Peter Hultqvist inte klargjort om koalitionsregeringen S+MP+V är beredd skjuta till de extra 18 miljarder som ÖB saknar för att undvika att ökningen av försvarsförmågan först avstannar och sedan minskar efter 2021.

Det finns också ett längre perspektiv. Försvarsberedningen bereder ett nytt försvarsbeslut. Försvarsmakten har i Tillväxt för ett starkare försvar gett sitt perspektiv på vad som behöver göras fram till 2035 (dubbelt så stort försvar och mer än en dubblering av försvarsanslaget).

I utredningen om Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov konkluderar Ingemar Wahlberg att om Sverige vill ha ett avskräckande försvar krävs investeringar i försvarsmateriel på ytterligare 168 miljarder till 2030.

I den händelse politikerna inte är beredda att tillföra hela beloppet gör Wahlberg en prioritering i tre steg av hur knappare medel bäst kan användas för att stärka försvaret.

Och om den ekonomiska ramen blir oförändrad förordar Wahlberg inköp av luftvärn med medellång räckvidd inte skall prioriteras:

”Utredningen konstaterar sammanfattningsvis att Försvarsmaktens materiel efter 2020 vid en oförändrad ekonomi successivt blir mindre relevant utifrån ställda krav och uppgifter. Den operativa förmågan kan efter hand inte bevaras efter 2020. Försvarsmaktens uppgifter kommer att behöva ses över och ambitionsnivån sänkas för att uppnå nödvändig balans mellan resurser och uppgifter. 

Mot den bakgrunden förordar utredningen en senareläggning av den planerade anskaffningen av ett luftvärnssystem med medellång räckvidd. Därigenom frigörs cirka 12 miljarder kronor. Därmed möjliggörs en höjning av den operativa förmågan inom Försvarsmakten som helhet, som annars inte skulle vara möjlig. Med de medel som frigörs föreslår utredningen i stället att vidmakthållandet och materielunderhållet ökas (cirka 5 miljarder kronor), att ytterligare mängdmateriel anskaffas (cirka 5 miljarder kronor), att luftvärn ur förbandsreserven förbandssätts samt att logistikresurserna förstärks (cirka 2 miljarder kronor).”

Regeringen har dockvalt att inköpa det amerikanska systemet Patriot. FMV väntas lägga en order i närtid med en kostnad på 10 miljarder kronor. Men frågan är vad som ingår i optionen. En inte helt oviktig fråga är förstås om det ingår ammunition. Det verkar inte så.

Med en tilläggsorder i ett senare skede med en option på 300 robotar ökar notan till 24,5 miljarder.

Det innebär i sådana fall att vi får ett väl fungerande system som inte är särskilt användbart utan tilläggsorder – och som dessutom tränger ut andra tänkbara användningar.

Kort sagt, det är ännu en fråga som Peter Hultqvist behöver svara på.

Men affären reser också frågan om regeringens säkerhetspolitik, om det som kallas Hultqvistdoktrinen och som bygger på nära samarbete med Nato i kombination med bilaterala säkerhetssamarbeten med Nato-länder. Alltså i stället för vara medlem i Nato.

Det viktigaste bilaterala avtalet är det som tecknats med USA – och att så är fallet kastar också en skugga över Hultqvist val att prioritera inköp av amerikanska Patriot.

Det är förstås också skäl att ställa frågan hur klokt det är att förlita sig på en förhoppning om hjälp eller tilltron till en implicit säkerhetsgaranti eventuellt utställd av D Trump.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 6/6 2018.

Read More

Första maj är dagen Socialdemokraterna tågar för det som partiet sätter främst. Inte oväntat var det annat än rikets yttre säkerhet som skulle elda massorna. Den är inte ett prioriterat område för den rödgröna regeringen Löfven. Detta trots Försvarsberedningens skrivning om att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas – och att det krävs krafttag.

Samtidigt har dock förtroendet för försvaret stärkts. Hos svenska folket, alltså. I SOM-institutets senaste mätning är det 38 procent som har stort förtroende för försvaret och för att hitta liknande tal får man gå tillbaka flera decennier.
Andelen som har litet förtroende har dessutom på ett par år rasat från över 30 procent till 18. Det är både bra och dåligt. Bra därför att det avspeglar tilltro och försvarsvilja, men dåligt eftersom det minskar det politiska trycket att ta rikets säkerhet på allvar.

I en kommentar tvittrade socialminister Annika Strandhäll glatt att “Hultqvisteffekten slår igenom”. Det ligger mycket i att överskattningen kan knytas till uppskattning av försvarsminister Peter Hultqvist som person. Problemet är ju att försvaret i verkligheten inte är lika förtroendeingivande som försvarsministern.

Visst kan man säga att detta bottnar i ett tidigare kollektivt politiskt misslyckande, men det sammanhänger också med den nuvarande regeringens försvarspolitik. Det vill säga den politiska oviljan att prioritera.

Om den rödgröna regeringen hade kunnat bestämma på egen hand hade underskottet i försvarsekonomin varit ännu större än vad som nu är fallet. Lägg därtill det bakvända räknesystem som dränerar försvaret på resurser. Det är den dystra verkligheten.

Oviljan gick i repris när vårbudgeten lades fram utan kassaförstärkning för försvaret. Och den går i repris när regeringen inte ger besked om hur den ställer sig till ÖB:s äskande om 18 miljarder i extra tillskott 2018–2021 för att försvarsförmågan inte ska minska. Just det, inte minska. Det kan jämföras med att Moderaterna nickar bifall och Liberalerna lägger på ytterligare sex miljarder för att i närtid stärka rikets säkerhet.

Den politiska oförmågan finns också i säkerhetspolitiken. Det är utmärkt att försvarsministern lotsat igenom en fördjupning av det avtalsbaserade samarbetet med Nato och att en rad bilaterala avtal med Nato-länder har ingåtts. Att en utredning nu föreslår att försvarssamarbetet med Finland i händelse av väpnat angrepp eller vid kränkning av territoriet smidiggörs i fråga om beslutsfattande och operativa förberedelser är förstås också välkommet, men inte heller det löser det grundläggande svenska säkerhetsdilemmat.

Ingen logisk kullerbytta är dock för brant och inget tilläggsargument för befängt, när Socialdemokraterna försöker hålla Nato-frågan ifrån sig. Samtidigt bygger försvaret på förhoppningen om att Sverige får hjälp från Nato eller Nato-länder. Sverige har å sin sida deklarerat viljan att bistå – också militärt – EU:s medlemmar samt Norge och Island. De flesta är också med i Nato.

Politiken blir inte mindre snurrig när regeringen överväger att skriva under FN-konventionen som förbjuder kärnvapen och därmed i praktiken riskerar hoppet om att få hjälp från Nato.

Peter Hultqvist gör nog så gott han kan. Det är bra, men det räcker inte. Det är för många röda dagar.

Publicerad i Svenska Dagbladet 2/5 2018.

Read More

Statsminister Stefan Löfven skrädde inte orden när han den gånga september gästade Aurora 17. Så här föll orden:

”Det är vår uppgift är att försvara vår territoriella integritet. Ytterst handlar det om vårt land, ett land som vi älskar. Alla ska veta att om man har som avsikt att skada Sverige eller inta Sverige så ska det göra riktigt, riktigt ont.”

Och vad ska man säga – mer än att låt oss hoppas att det dröjer innan prövningens stund infaller. En armébrigad, inte ens två handfull fartyg och så flyget förstås. I stället förlitar vi oss på säkerhetspolitikens förhoppning om att få hjälp från ”andra”, men utan att ta steget fullt ut genom att ingå en försvarsallians med ”de andra”. Alltså ett medlemskap i Nato.

Allvaret bakom det bristande taktgåendemellan försvars- och säkerhetspolitiken blir än tydligare vid en jämförelse av styrkeförhållandena mellan Nato och Putins Ryssland. Och närmare bestämt att balansen tyvärr är till Kremls fördel. Men, brukar det ibland invändas, Rysslands BNP är ju ingenting i jämförelsen med ekonomierna i Väst. Samma röster brukar peka på att också den militära balansen i själva verket är till Nato:sfördel. 

Kort sagt, man menar att snacket om ett ryskt hot bara är snack.

Att den ”argumentationen” bemöts med siffersatta tal över styrkebalansen är en viktig poäng med FOI-rapporten Västlig militär förmåga: En analys av Nordeuropa 2017. Sett i relation till reell militär förmåga (kvantitet, kvalitet och tillgänglighet) är det Ryssland som sitter med trumf på hand.

I ett konfliktläge kommer Nato:sstyrketillväxt först efterhand att ge ett övertag till sjöss och i luften, men däremot varken i fråga om gemensam strid eller markstrid i närområdet. Inte heller det kvalitativa försprång som en gång kunde uppväga lägre kvantitet, föreligger längre.

En annan poäng med FOI:sgranskning är att påvisandet av ihåligheten i Nato-ländernas försvarsmakter kan fungera som en väckarklocka. Inte minst bör den göra det i Sverige. 

Styrkejämförelsen visaratt i vårt närområde kommer Nato-ländernas förmåga att vara ”mycket begränsad de första dagarna och veckorna efter att motåtgärder börjar vidtas”. Samtidigt drar man slutsatsen av genomförda krigsspel att Ryssland har störst möjlighet till framgång genom att välja begränsade mål som kan nås snabbt. 

Samma bild tecknas i amerikanska forskningsinstitutet Rand:trapport Assessing the Conventional Force Imbalance in Europa: Implikations for Countering Russian Lokal  Superiority. Och när det gäller lokal överlägsenhet är det Baltikum som är på tapeten. Och därmed Sverige. Det är ett ryskt intresse att antingen själv få tillträde till svenskt territorium eller att neka Nato att få det.

Såväl utredningen om Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov som ÖB:s perspektivstudie Tillväxt för ett starkare försvar ger en god bild av luckorna i försvaret, och den miljardrullning som krävs bara för att inte tappa förmåga. Styrketillväxten kan dock inte vänta till dess att ett antal år har gått efter 2020. Och än värre blir det om ÖB får nobben i fråga om förstärkningar av försvarsanslaget 2018-2021.

Vi kan och behöver göra mer än vi redan gör redan. I försvarspolitiken och genom vårt säkerhetspolitiska val. I den ena fallet handlar det mer närtidspengar till försvaret – och i det andra om Nato-medlemskap. Det spelar roll för om hur ont det kommer att göra också för oss, men förstås också för möjligheten att undvika det värsta. För i sådana fall kommer vi att få känna hur ont det gör. 

Publicerad i Försvarsutbildaren nr 2 2018.

Read More

ÖB Micael Bydén presenterade i dag budgetunderlaget för 2019. I äskandet ingår en höjning av anslagsnivån med två miljarder kronor 2019 och med ytterligare två miljarder 2020. Från och med 2021 flaggas för behovet av en ytterligare höjning med fem miljarder.

Allt för att hålla planen fram mot 2020 och motverka en förmågenedgång efter 2021.

I planeringen för 2019-2021 behöver Försvarsmakten senarelägga, nedprioritera och sänka ambitionen i förhållande till lagd plan om det inte ges ett tillskott av pengar. Resultatet blir sänkta ambitioner i fråga om övningar, projekt och investeringar.

Ett resultat av de hittills alltför trånga ekonomiska ramarna är man har minskat eller skjutit på investeringar. Det vill säga framtidens försvar.

Ett resultat av fortsatt ebb i kassan är att satsningar som har gjorts ”inte fullt ut (kommer att) kunna genomföras som planerat eller vidmakthållas”. Det vill säga inte ge valuta för insatta kronor.

För en utanförstående är det omöjligt att ta ställning till exakt hur stort behovet av tillskott är. Eller, för den delen, i vilken mån behovet snarare handlar om bristande ledning i Försvarsmakten än om brist på pengar. Det verkar ju alla vara försvarsminister Hultqvist klockartro, som har uppdragit åt Statskontoret att granska ÖB:s räkneförmåga. Men ser Hultqvist inte bjälken i det egna ögat?

En sak som vi med säkerhet vet är politikerna vill få mer gjort än vad de betalar för i försvarsuppgörelserna, kommer med tilläggsbeställningar och ger inte heller kompensation för kostnadsökningar genom konstruktionen av Försvarsprisindex.

Svaret på ÖB:s begäran om extra medel blir ett test på den politiska viljan att värna Sverige fred och frihet. Agnarna skiljs från vetet.

Publicerad i Svenska Dagbladet/Säkerhetsrådet 1/3 2018.

Read More