Claes Arvidsson

Archive
Försvaret

Det blev ett himla hallå när ÖB Sverker Göranson på nyåret 2012 i en intervju i Svenska Dagbladet diagnosticerade tillståndet i det svenska försvaret. Sverige skulle hålla stånd en vecka i en anfallsriktning. Dock bara under förutsättning att rekryteringen till yrkesförsvaret fungerade och att anslaget ökade rejält. Och siktet var inställt på 2020.

ÖB fick svar på tal av statsminister Fredrik Reinfeldt som avfärdade det hela med att försvaret var ett särintresse. Svenska folket kunde sova lugnt. Socialdemokraterna gnuggade händer över den kritiska debatten, men det var allt. Jo, förstås, man körde en Pontius Pilatus.

Krim 2014 blev vändpunkt – om än allvaret ändå ännu inte riktigt sjunkit in. Georgienkriget 2008 borde ha väckt det sovande folket i regering och riksdag men det var bara dåvarande Folkpartiet som ändrade kurs.

I boken ”Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige” (Penna till papper bokförlag) följer jag skeendet under mer än ett decennium. Artikelsamlingen är ett samtidsdokument med hågkomster från en tid när Socialdemokraternas försvarspolitik bestod i att lägga ned det mesta utom värnplikten, och lågpunkter som ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegrens tweet från oktober 2012:

samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.

Fritt fall är en minneskavalkad över en politik som man helst vill, men inte ska glömma. Den summerar till ett kollektivt politiskt misslyckande. I praktiken skrotades det nationella försvaret. Och det som var lätt att rasera är tungt att bygga upp igen.

Visst kan man se sig om i vrede över fallissemanget men viktigare är ändå att se vad det finns att lära. Hur kunde det bli som det blev? Vid ett seminarium i veckan diskuterades – med Fritt fall som bakgrund – misslyckandets mekanismer. Några hållpunkter.

Kalla krigets slut och det därpå följande behovet av att ställa om invasionsförsvaret är en självklar utgångspunkt. Gulfkriget påverkade synen på hur krig bedrivs. Balkankriget gav både erfarenheter och en framtidsriktning. Försvarsmakten sökte efter en ny mening med livet i långt-bort-i-stan. Från politisk sida hägrade möjligheten att föra över resurser från försvar till mer politiskt relevanta nyttigheter.

Försvaret passar inte heller riktigt in i en politisk verklighet som handlar om behovstillfredsställelse av väljarna här och nu (den politiska motsvarigheten till veckokapitalismen). Försvarsmakten ska ju dessutom helst inte behöva användas.

Det politiska systemet har svårt att ta in långsamt växande risker. Först vid kris blir det action. Det problemet kan också ses i perspektivet av den svenska konsensuskulturen. Om åsiktskorridoren är trång – och det var den länge i fråga om försvar och säkerhet – blir debatten därefter.

Politiken bars upp av en föreställning om evig fred i Europa. Göran Persson trodde sig i lugn och ro kunna kuckla med V och MP. Reinfeldt kunde visa att M var nytt genom att köra över försvaret. Men framtiden är alltid oviss. Lärdomen är att det måste finnas en infrastruktur för fred, ett integritetsförsvar. En grund att stå på.

Och som Sverker Göranson nyligen slog fast behöver Sverige också bli fullvärdig medlem i Nato. S-strategin är att förlita sig på USA, men att försvarsminister Mattis säger sig stå vid Sveriges sida får inte bli sovkudde. I morgon kanske det i stället är president Trump som (inte) står där.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/5 2017.

Read More

Inget är svårare att sia om än framtiden. En sak är dock i alla är säker nämligen att ”framtiden är inte vad den har varit”. Det är inte många år sedan svensk försvars- och säkerhetspolitik baserades på en framtid med evig fred i Europa. Nu finns funderingar på att åter förse de svenska hushållen med bruksanvisningen Om kriget kommer.

Samtidigt har det blivit allt svårare att orientera sig på den säkerhetspolitiska kartan. Den bär mer prägel av ett kalejdoskop i rörelse än en klar bild.

Inget illustrerar bristen på tydlighet mer än den nya amerikanska administrationen. Visst, Trumps syn på Nato representerar en fortsättning på en långsiktig trend av allt mindre amerikanskt ledarskap för försvarsalliansen. Kravet på ett ökat europeiskt ansvarstagande mätt i försvarsanslagens storlek är inte heller nytt.

Det nya är att Trump gett uttryck för en fundamental misstro mot Nato genom att beskriva alliansen som obsolet. Är USA fortfarande villigt att hylla sitt åtagande, ytterst i form av artikel 5? Att försvarsminister Mattis och andra säger lugnande ord, är en klen tröst. Det går inte heller dra en lättnadens suck bara för att den osäkerhetsskapande säkerhetsrådgivaren Michel Flynn ersatts att ett säkert kort genom general McMaster. Trump har sista ordet.

Vicepresident Pence har sagt lugnande ord om USA och EU. Men också här har förstås Trump sista ordet – och vad presidenten anser understryks av Brexithyllningarna.

I Trumps värld kan multilaterala organisationer sammanfattas i ett ord: Bad.

EU funderar på sin framtid och ska i december ha enats kring just framtiden. Enigheten är dock inte påfallande – om det mesta. Från hur hantera Ryssland till vad göra med Polen? Och vad göra om Marine Le Pen skulle vinna det franska presidentvalet. Det blir i praktiken att säga adjö till EU.

Britterna funderar för sin del på hur man ska göra sig relevanta i Europa efter sitt eget adjö till EU. Mer Nato är en väg. En annan är ökat bilateralt försvarssamarbete med Frankrike. I bilden ingår att med UK ute ur EU och med Trump inne i Vita huset blir Tyskland en ännu viktigare spelare – också vad gäller försvar och säkerhet. Försvarsminister von der Leye har lanserat idén att Tyskland ska ta en ledande roll i Nato, som också skulle inkludera en viss integration av mindre staters försvarsmakter.

Kanhända en god tanke, men det är knappast säkert att den skulle tas väl emot på alla håll. Historien talar emot det.

Som en konstant finns fortsatt rysk militär upprustning (förmåga) i kombination med intressesfärspolitik och globala stormaktsambitioner (politisk vilja). Visst, ”alla” talar fortfarande fördömande om kriget mot Ukraina, men i praktiken är den ingen som förväntar sig annat än att Krim ska förbli ryskt. I stället ökar Putin trycket i östra Ukraina. Och i Baltikum.

En deal med Trump som innehöll en uppmjukning av sanktionspolitiken vore en triumf för Kreml.

När Margot Wallström mötte Sergej Lavrov i Moskva betonade hon att Sverige bestämmer sin egen säkerhetspolitik men ger i verkligheten Putin veto mot Natomedlemskap. Samtidigt innebär Trump ett grundskott mot Hultqvistdoktrinen med amerikanskt försvarssamarbete som grundbult i ett ”säkerhetsnätverk”.

Saken blir varken säkrare av svensk Trumpkritik eller att Sverige är det land som Trumparna allra mest gillar att hata.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 2 2017.

Read More

Vice statsminister Lövin visade fingret till Donald Trump när hon signerade regeringens klimatpropp omgiven av kvinnliga medarbetare. Det var roliga timmen i Rosenbad.

 Margot Wallström har för sin del sträckt ut en hand till Vladimir Putin. I årets upplaga av Utrikesdeklarationen saknades inte hårda ord om Ryssland i Ukraina, men väl nyckelformuleringen om ”den största utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen sedan kalla krigets slut”.

I samband med att Wallström fick audiens hos utrikesminister Lavrov i Moskva överräckte hon en diktsamling av Tomas Tranströmer som gåva. Och dedicerade boken med den egna dikten:

If there is a will – there is a way,
could be a motto of you, Sergej,
Thank you for welcoming me
to your land
easier now to stretch
out a hand.

Och så vidare.

Så blev det presskonferens där Lavrov i sedvanlig ordning tryckte in budskapet att bevarandet av ”Sveriges och Finlands alliansfrihet är avgörande för stabiliteten i Östersjöregionen och i hela Europa”. Wallström svarade att säkerhetspolitiken bestämmer vi själva, men hon hade kunnat svara: instämmer. För det är ju så regeringen argumenterar för den militära alliansfrihet och mot ett svensk medlemskap i Nato. Kort sagt, Wallström låter busen definiera lösningen.

En konsekvens av Natofobin är bristen på klartext. Som i Afghanistanutredningen. Där sägs att det är ett svenskt intresse ”att främja en alleuropeisk säkerhetsordning och att värna det euroatlantiska samarbetet, inklusive en vital transatlantisk länk”. Sant. Det konstateras också att insatsen bidragit till att utveckla partnerskapet med Nato. Också sant.

Ett rakare sätt att formulera saken är att det viktigaste målet för Afghanistaninsatsen var att ge stöd till USA och säkra Natos trovärdighet. Ytterst i hopp om att solidariteten skall återgäldas Sverige i händelse av elände.

När det vid årsskiftet 2012/2013 stormade kring ihåligheten i försvars- och säkerhetspolitiken, lugnade statsminister Reinfeldt svenska folket med att det gick alldeles utmärkt att sova gott om natten. Härförleden bytte jag några ord med Peter Hultqvist och frågade då vad han oroar sig för under sömnlösa nätter. Hultqvist, visar det sig, sover gott i vetskap att han gör så gott han kan.

Tyvärr innebär det att försvarsministern ändå både säger njet till Natomedlemskap och raljerar bort kraven på mer pengar till försvaret.
Sömnlösheten överlåter han därmed åt andra. Till exempel ÖB Micael Bydén som i Försvarsmaktens offentliga budgetunderlag klargjort att han utan extra tillskott på 6,5 miljarder kronor inte kan genomföra försvarsbeslutet från 2015. Allvaret understryks av att ÖB i hemliga bilagor äskar mer än så.

För att summera: 1) Försvarsbeslutet 2015 var i utgångspunkten för klent, 2) utan ökade anslag går det inte att förverkliga och 3) det råder bred politisk enighet om att det säkerhetspolitiska läget har blivit sämre sedan 2015 och att osäkerheterna framöver ökar.

Ändå är regeringens huvudlinje att hålla den gamla kursen. Det vore bättre med en politik för att hålla gränsen.

Gästledare i Svenska Dagbladet 10/3 2017.

Read More

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten. Om några dagar skålar vi till de högstämda orden i Alfred Tennysons dikt. Hoppfullt. Glatt. Och det ska vi göra – trots att vi lever i en tid när de ljusa förhoppningarna i stroferna synes mer avlägsna än på mycket länge. Bisterhet är den nya normalen.

Som det officiellt har konstaterats gång efter annan har det säkerhetspolitiska läget försämrats. Och trots att orden är desamma innebär det att läget har blivit sämre för varje gång de uttalas. Putinland förstås – och efter årsskiftet en växande osäkerhet med Donald Trump i Vita huset. Bara för att ta två exempel ur högen av faktorer med direkt påverkan på Sverige.

Men insikten om att allt är i gungning är inte detsamma som att nynna med orkestern på Titanic. Det går att göra saker. Att lägga om kursen i försvarspolitiken har varit som att vända en supertanker men den har definitivt lagts om. Den naiva föreställningen om evig fred i Europa är borta.
Totalförsvarstanken har kommit tillbaka. Värnplikten är på gång att återinföras. I den färska utredningen Logistik för högre försvarsberedskap(SOU 2016:88) föreslås Försvarsmakten åter bli ansvarig myndighet för logistikförsörjningen (i stället för FMV). Inte minst är det viktigt att ledningskedjan i krigsförbanden hålls samman för att vid plötsligt behov kunna agera snabbt.

Utredaren Ingemar Wahlberg går nu vidare med en utredning av Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov. Det blir ett jättejobb att skaffa en överblick över status för befintlig materiel, leveranstider och mängdberäkningar för planerad ny materiel, och förstås behovet av nya förmågor. Mest spännande blir redovisningen av de materielbehov som inte ryms inom oförändrade ekonomiska ramar. Resultatet blir ett ingångsvärde inför försvarsbeslutet 2020.

 

Kursomläggningen sker längs två tidsaxlar. I närtid med fokus på att öka den operativa förmågan i ett anorektiskt försvar, och på sikt för att göra det något mindre smalt. Visst är det för lite och för sent – och i otakt med regeringens säkerhetspolitiska låsning i fråga om svenskt Natomedlemskap. Men ändå bättre än förr.

Kunskap är en tillgång också inom försvars- och säkerhetspolitiken. Den insikten speglas i betänkandet Forskning och utveckling på försvarsområdet, signerat av förre försvarsministern och statsvetaren Björn von Sydow. FoU är viktig för försvarsförmåga och civil industriell utveckling. Den bidrar till att göra Sverige till en attraktiv partner i utvecklingsprojekt eller för byte av information. Och kan tas i anspråk i utrikespolitiken.

Det spelar roll vad vi gör – och vad vi gör är avhängigt vad vi ser.

Därför är det ord i rättan tid när von Sydow pekar på det bakvända i att dra ned på den säkerhetspolitiska analysen i en tid när osäkerheten ökar. Han går motsatt väg, inte minst genom att föreslå att FOI får ett basanslag på 60 miljoner för strategiska forskningssatsningar. Det ger en grund- möjlighet att inte bara leverera forskning på områden som politikerna vill ha, utan också på sådana som de inte vill ha.

Om det sedan hjälper är förstås en annan sak.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/12 2016.

Read More

Huvudvärk kan yttra sig som ett ständigt molande eller i form av baksmälla. Huvudvärk kan också komma plötsligt – som blixt från klar himmel. tillsammans illustrerar de tre ”värkarna” det försvarsdilemma som Sverige befnner sig i.

Utvecklingen i närområdet har gått från risk bild till ett molande hot, ett omslag som manifesterades i oktober när Ryssland återigen frambaserade Iskander till enklaven Kaliningrad. Iskander kan förses med ballistiska robotar eller kryssningsrobotar, kan laddas med konventionella stridspetsar eller med kärnvapen – och kommer som en blixt från klar himmel.

Inte så dramatiskt kan det tyckas, eftersom Iskander utplacerades i Luga utanför S:t Petersburg redan 2011. Fast det är feltänkt. Redan Luga borde ha fått varnings­ klockorna att ringa. I Kaliningrad – och med de nu bottenfrusna relationerna mellan Ryssland och väst – hörs dock signalen så starkt att den hörs.

Sett från ett svenskt perspektiv når Iskander en stor del av Sverige (delar av Skåne och Småland, Blekinge, Öland och Gotland). Det är bakgrund till beslutet att återupprätta krigsbaser för strids yget då det ligger en oro för att det ska slås ut av kryssningsrobotar.

Under hösten cirkulerade obekräftade uppgifter om ett nytt hemligt ryskt hot. Helt klart är i alla fall att ÖB Micael Bydén har ändrat språkbruk. I början av året var en öppen konflikt ”osannolik”. I september uttryckte Bydén sig i termer av att sannolikheten för en ”attack mot Sverige var liten”. Oron växer.

Samtidigt är den tidigare avvecklingen av flygvapnets finnmaskiga system av krigsbaser ett exempel på baksmällan som drabbat försvarspolitiken. Ett annat stavas Gotland, som trots sin geostrategiska betydelse avmilitariserades 2004.

I försvarsbeslutet 2015 ingick en återmilitarisering 2018. Men den ihållande huvudvärken har lett till en omedelbar tidigareförläggning av den planerade strids­gruppen. Det är naturligtvis inte mycket att hålla i handen, men har ändå ett tröskelvärde. Ryska ”turister” eller ”rörläggare” från Nordstream kan inte längre ta Gotland utan blodspillan.

Läget skärptes ytterligare i slutet på oktober när två ryska korvetter bestyckade med kryssningsroboten Kalibr seglade in i Östersjön. Med Iskander och Kalibr – till­ sammans med luftförsvarsrobotsystemet S­400 och kust­ roboten Bal E/SSC6 – kan Ryssland upprätta en svår­ genomtränglig tillträdeszon till sjöss och i luften (A2/AD) i den händelse en militär konflikt med Baltikum i fokus skulle bryta ut. Hjäp förhindras. Det är en ”gamechanger”.

Samtidigt fortsätter svensk säkerhetspolitik att stå på lösan grund. Hultqvistlinjen med fokus på bilaterala för­ svarsavtal (särskilt med Finland och USA) i kombination med ytterligare fördjupning av integrationen med Nato (värdlandsavtalet) är skickligt manövrerande i politiskt besvärliga S­vatten, men lägets allvar kräver mer än så.

En slutsats i Krister Bringeus utredning Säkerhet i ny tid är att Sverige sannolikt redan på ett tidigt stadium skulle dras in i en rysk­baltisk militär kon ikt. En annan är att det bara är genom ett Natomedlemskap som kon­kreta samverkansplaner kan komma på plats. En tredje är att ett svenskt medlemskap i Nato – trots ryska protester – skulle verka konfliktdämpande i Östersjö­regionen.

Dock, bör det tilläggas, det säkerhetspolitiska linje­ valet undanröjer inte behovet av att höja vår egen för­ svarsförmåga. Här och nu.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 5 2016.

Read More

Plötsligt händer det. Likt en fågel Fenix flyger den markbaserade kustroboten RBS 15 igen. Systemet skrotades som ett led i avvecklingen av det nationella försvaret, men Försvarsmakten och FMV har letat delar och lyckats sätta ihop ett hemligt antal enheter. Det stärker försvarsförmågan. Gör tröskeln en smula högre att ta sig över.

Det ändrar dock inte bilden av att infrastrukturen för fred och säkerhet behöver rustas upp rejält för att blir mer krigsavhållande. Till dels kan RBS 15-metoden användas. Det finns mer förtidspensionerad materiel att hämta i ladorna. Till exempel det skrotbeslutade radarsystemet ArtE 740. Men den sortens kreativt tänkande räcker inte. Till och med ÖB Micael Bydén har fått nog. Han har slutat att gilla läget (nu ska vi fullfölja försvarsbeslutet 2015) och betonade nyligen i ett tal i Kungliga Krigsvetenskaps-akademien behovet att utveckla en ”robust försvarsförmåga” som rör ”hela kedjan från underrättelseinhämtning, rörlighet, verkan, skydd och logistik”.

Bydén var tydlig om hotbilden. Han skrädde inte orden i fråga om Rysslands ambitioner i kombination med växande militär förmåga. Därför går det inte att vila på hanen, utan återtaget måste inledas redan nu för att kunna hålla den ”operativa risktagningen” på en rimlig nivå. Ett annat sätt att uttrycka saken är att styrkebalansen i Östersjöregionen blir alltmer negativ.

Den sedan länge kända slutsatsen är att det behövs mer pengar i fredens tjänst – och extra mycket eftersom Sverige inte är medlem av Nato.

Försvarsminister Peter Hultqvist håller dock fast vid den gamla kartan trots att terrängen ändrat sig: En ny försvarsberedning ska tillsättas 2017 och grubbla med sikte på beslut 2020. Hultqvists mest dräpande argument för att först om flera år reagera på en skärpt hotbild, är att det tar så lång tid att bygga upp den militära förmågan!

Man kan säga mycket bra om Hultqvist men det här är inte bra. Det framstår inte heller som höjden av försvarsministerkonst att i skymningstid skrota JAS C/D-flottan för att hämta delar till nyproduktionen av JAS E. Detsamma gäller valet att inte förbandssätta de 24 artilleripjäser av märket Archer som Norge valde att inte köpa. Det skulle fördubbla den svenska kapaciteten.

Men pengarna, var ska de tas? Med sitt förslag på DN Debatt att göra en engångsupplåning av 35 miljarder kronor för att komma i kapp ökade den moderate Europaparlamentariker Gunnar Hökmark trycket i debatten. Och på sina moderata partivänner att visa mer tåga i försvarspolitiken än krav på att Försvarsberedningen ska kallas in för att prata.

Mycket kan göras och det låter sig bäst göras genom att först uppdra åt ÖB Micael Bydén att ta fram en att-göra-lista med en läsanvisning som kopplar ihop nya förmågor med hotbilden. På kort och lång sikt. Sedan får politiken ta vid. Samtidigt bör Sverige ange en framtida ambition att uppfylla Nato:s – och numera även Europaparlamentets – tvåprocentsmål för försvarsutgifterna. Omtaget är ett lackmustest på vad politiken förmår. Det är inte tid för långbänk. Putin väntar inte. Inte heller Trump.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 24/11 2016.

Read More

Vintern har kommit. Jag tänker inte på snökaoset i Stockholm utan på det kylslagna säkerhetsläge som sänkt sig över Sveriges närområde. Senast i form av förflyttning av två ryska korvetter bestyckade med kryssningsrobotar till Östersjön. Det är inte heller någon dålig gissning att i Kreml snickrar Fader Frost på fler hårda paket. Sverige behöver rusta upp från en låg nivå.

Sveriges position har inte blivit bättre efter Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Det råder inte någon brist på dystra förutsägelser, men ännu råder det vänta-och-se-läge på de flesta politiska fronter. Business as usual lär det dock inte bli, och inte heller i den för Sverige helt centrala Rysslandspolitiken.

I framtidsbilden ingår ifrågasättandet av Nato:s musketörprincip (vilket förstås inte hindrar att försvarsalliansens andra medlemmar hedrar den). Att utrikesminister Wallström glatt tar den osäkerheten till intäkt för att det är så säkert att stå utanför Nato, säger otroligt mycket om hur insnöat det socialdemokratiska motståndet är.

Med Trump hopar sig också frågetecknen om hållfastheten i den svenska informella allianspolitiken med USA. Konsekvensen av Wallströms doktrin blir att Sverige hänvisas till en situation på tu man hand med Trump, snarare än att sträva efter ett Natosamarbete, där USA för närvarande är en av 28 medlemmar. Det är rena Alice i Underlandet.

Försvarsminister Hultqvist hoppas nog för sin del på ett underverk. En sak är dock rätt säker och det är att Trump kommer att hålla fast vid kravet på att Europa ska ta ett större ansvar för den egna säkerheten. Det är en Trumpsk käpphäst och dessutom sedan länge ett amerikanskt krav. Det nya är att kravet på att något faktiskt ska hända i Nato:s eftersläntrarländer kommer att öka – och det är i grunden välkommet.

Och Sverige då? Ja, på frågan om hur mycket det är värt att betala för att bevara fred och frihet, hamnar Sverige på jumboplats i Norden.

Försvarsbeslutet 2016-2020 beskrevs av Hultqvist som en ”oerhörd satsning”, och visst innebär det en reell ökning av försvarsanslaget. Enligt riksdagens utredningstjänst motsvarar dock satsningen bara 1,01 procent av BNP 2016 och har 2020 minskat till 0,99 procent av BNP.

En enig Försvarsberedning hade tidigare krävt mer än så. Så också Försvarsmakten, som lågt räknat hade äskat 18 som man ansåg politiskt möjliga miljarder men som bara fick 10 miljarder kronor i friska medel. Lägg därtill, å ena sidan, gamla försyndelser i form av ett strukturellt underskott på 30 miljarder kronor och, å andra sidan, att det redan nu går att förutse att pengarna inte kommer att räcka till för den blygsamma att-göra-listan för 2020. Det går inte an.

I försvarsuppgörelsen mellan regeringen och M+C+KD 2015 talas om det försämrade säkerhetspolitiska läget. Sedan dess råder det bred enighet om att läget försämrats ytterligare. Men sedan då? Det räcker inte med ord. Det är på allvar.

I en allt mer osäker värld är Sverige en Lasse liten, men försvarspolitiken förfogar vi över själva. Och det finns mycket som kan göras i närtid för allas vår gemensamma säkerhet, men militär förmåga är inte gratis. Vi behöver ett nytt försvarsbeslut.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 16/11 2016.

Read More

Under Krimkrigen var Østersjøen en viktig krigsskueplass. Etter krigens slutt i 1856, ble Åland demilitarisert. Som en følge av Russlands annektering av Krim i 2014 – og den siste tids utvikling – har Finlands forsvarsminister Jussi Niinistö tatt opp det kontroversielle spørsmålet om Åland likevel burde forsvares. Østersjøen er igjen blitt et hett tema.

Det foregår en utvikling av trusselbildet som gjennomsyres av hard retorikk, trollfabrikker, cyberangrep, flykrasj, simulerte angrep og russisk militær opprustning. Og det blir bare verre.

Gotlands geostrategiske posisjon

Sveriges forsvarssjef, Micael Bydén, uttalte i begynnelsen av 2016 at en åpen konflikt var usannsynlig. I september uttrykte Bydén seg på en måte som tilsa at sannsynligheten for et «angrep mot Sverige var liten». I september svirret også (ubekreftede) opplysninger om en ny trussel fra Russland. Hvor trusselen skulle finnes har ikke blitt kjent, og derfor kan man ikke vite om det påvirket forsvarssjefens vedtak om Gotland – en forsvarsløs øy i Østersjøen.

I turistreklamen presenteres Gotland som mulighetenes øy med puls og som arena for spennende møter. Det er risiko for vel mye puls og spenning, var forsvarssjefens konklusjon. Årsaken er øyens geostrategiske posisjon.

I Sverige trodde man naivt nok at den evige freden var blitt virkelighet i Europa, og at Forsvaret i Sverige derfor kunne legges ned. Og da gjorde man nettopp det. Også på Gotland. I forsvarsmeldingen 2015 var det likevel vedtatt at Gotland i mindre grad skulle re-militariseres i 2018.

Men i september signaliserte Forsvarssjefen et halvt års fremskyndelse av den planlagte stridsgruppen (180 årsverk). Det er selvsagt ingen stor endring, men nivået er likevel hevet. Russiske «turister» eller «rørleggere» fra Nord Stream (Den russisk-tyske gassledningen gjennom Østersjøen, red.anm.) kan ikke lenger ta Gotland uten blodsutgytelse.

Forsvarssjefen har dessuten frarådet å leie ut havnen i Slite i forbindelse med at den andre gassledningen (Nord Stream 2) mellom Russland og Tyskland skal bygges.

Hvor bekymret skal man være?

Den 5. og 6. oktober fant ytterligere en opptrapping sted, da Russland foretok en baseforflytning av robotsystemet Iskander-M til Kalingrad. Svaret fra svensk side ble å begynne med gjenoppretting av krigsbaser for kampfly for å kunne spre dem ut og enklere beskytte flyene. I stedet for å holde dem samlet på de tre flybasene.

På onsdag kom beskjeden om at to russiske missiltorpedobåter av typen Bujan-M fra Svartehavsflåten, utstyrt med krysserraketten Kalibr, seilte inn i Østersjøen. Begge våpensystemene kan bære konvensjonelle stridshoder eller atomvåpen. Iskander har en rekkevidde på 280-400 kilometer. Rekkevidden for Kalibr er 2600 km i luftlinje, men kortere enn det i praksis.

Men hvor bekymret skal man egentlig være? Iskander har jo siden 2011 vært installert i Luga utenfor St. Petersburg, og har dessuten ved enkelte tilfeller hatt gjesteopptredener i Kalingrad under øvelser. Fra utskytningssteder i Svartehavet eller Hvitehavet har Kalibr kunnet nå mål i Østersjøregionen. Vi vet heller ikke om Iskander og Kalibr har kommet for å bli.

Likevel er dette en slags gamechanger. Sammen med luftvernmissilsystemet S-400 og kystartillerisystemet Bal E/SSC6, kan Russland nå etablere en ugjennomtrengelig, vernet sone til havs og i luften (A2/AD) hvis en militær konflikt med Baltikum skulle bryte ut. Hjelp utenfra kommer til å bli forhindret.

Det er selvsagt mulig at Putin «bare» vil demonstrere makt i forhandlingene om Syria, Ukraina og Russlands posisjon i verden. Det er ille nok.

Verre er det at det ikke går an å utelukke at det handler om forberedelser til en konflikt hvis formål er å teste USAs og Natos styrke i et scenario hvor det er uklart om Artikkel 5 i Nato-pakten skal utløses – før Nato-landene i 2017 skal utplassere tre bataljoner i Baltikum og én i Polen.

Det er mulig at den tydelige uttalelsen til den amerikanske visepresidenten, Joe Biden, i Stockholm i september om grensers ukrenkelighet og Natolandenes «hellige forpliktelse» om å forsvare hverandre, var en advarsel til Putin.

Avledningsmanøver?

Mindre bra var det at Biden antydet at Natos musketer-paragraf også skulle gjelde Sverige. Så enkelt er det selvsagt ikke. En konklusjon i den statlig utredningen Säkerhet i ny tid, er at Sverige sannsynligvis allerede på et tidlig tidspunkt kommer til å bli dratt inn i en russisk-baltisk militær konflikt. En annen – og det utgjør selvsagt utenforskapets kjerne – er at konkrete samhandlingsplaner kan komme på plass kun gjennom et fullverdig medlemskap.

Den russiske opptrappingen i Østersjøen kan også være en klassisk avledningsmanøver. Parallelt med utviklingen i Østersjøen, setter en flåte med hangarskipet Kuznetsov kurs mot Syria. Så det er kanskje Syria som er i fokus – eller et tredje mål.

Etter det amerikanske presidentvalget den 8. november, drøyer det til 20. januar før president Obamas etterfølger flytter inn i Det hvite hus. Usikkerheten i spørsmålet om kapasiteten til å fatte raske beslutninger som følger av Obamas avgang, og (sannsynligvis) Hillary Clinton som påtroppende, åpner et mulighetsvindu for Putin. Og selvsagt i enda større grad om Donald Trump blir USAs neste president.

Det har vært mange friske spøker om røyken fra Kuznetsovs dieselmotorer. Men ingen røyk uten ild.

Publicerad i Verdens Gang 7/11 2016.

Read More

I Ekots lördagsintervju 1 oktober 2016 slog Rysslands ambassadör Viktor Tatarintsev fast att relationerna med Sverige var usla. Ja, till och med sämre än under ubåtsjaktens dagar under 1980-talet – och, ska vi förstå, då var de riktigt dåliga.

Det är ju allmängods. Eller?

Att det finns en kvarhängande bild av iskalla relationer kan nog äga sin riktighet, men verkligheten var mer komplex än så. På ett plan var de alldeles utmärkta. Samtidigt finns det en del paralleller med dagens spända läge som kan vara värda att uppmärksamma. En uppenbar likhet är det envetna förnekandet från Kremls sida av aggression och dolska avsikter.

Men det finns också aktuella beröringspunkter i svensk politik? Ja, i alla fall några tankekors. 

Ubåtskrisen på 1980-talet

U 137:s grundstötning i Gåsefjärden i oktober 1981 skapade en synnerligen allvarlig kris i relationerna med Sovjetunionen. Tvåpartiregeringen Thorbjörn Fälldin levererade en skarp protest. Allt besöksutbyte avbröts. Olof Palme och socialdemokraterna ställde sig till en början på samma barrikad, men snart skildes vägarna.

Efter valet 1982 blev det regeringsskifte, Palme kom tillbaka.

De borgerliga partierna – och särskilt moderaterna och folkpartiet – skärpte den kritiska synen på Sovjetunionen. Det påverkade i sin tur även uppfattningen om Palmes avspännings- och fredspolitik (t ex förslaget om kärnvapenfri zon i Norden) som bedrevs med fortsatt iver. Socialdemokraternas problemformuleringshegemoni utmanades.

Samtidigt fortsatte ubåtsjakten. Läget spetsades till när Ubåtsskyddskommission under ledning av den förre försvarsministern Sven Andersson (och med Carl Bildt som en av ledamöterna) kom med sitt betänkande i april 1983. Trots att det inte hade ingått i direktiven hade kommissionen valt att svara på den fråga alla ville ha svar på: Vem var inkräktaren? Sovjetunionen eller annat WP-land utpekades.

Kommissionens slutsatser kunde inte annat än leda till en skarp protest från regeringen Palme sida. I noten lades dock all skuld på den sovjetiska militären. Kreml frikändes men uppmanades att ta befälet och beordra militären att stoppa kränkningen av svenska vatten. Dessa fortsatte dock. Trots detta tonade regeringen ned ÖB:s ubåtsrapporter. Man talade om rapporterna som allvarliga, inte kränkningarna. Det man från militär sida beskrev som säkra kränkningar blev i Rosenbad till iakttagelser som vederbörande myndigheter ”inte kunnat utesluta var kränkningar”.

Enligt Thage G Peterson, i boken Olof Palme som jag minns honom, var Palmes kritik av Sovjetunionen mest ett spel för gallerierna. Palme hade ifrågasatt Ubåtsskyddskommissionens bevisföring och skällt ut Sven Andersson för att ha pekat ut Sovjetunionen. Han ansåg sig ha blivit lurad. Andra ledande s-politiker har senare beskrivit ubåtskränkningarna som ”ubåtar i syne” (Ingvar Carlsson) och ”irrfärder ”(Pierre Schori).

När ubåtsjakten förblev resultatlös så till vida att det inte gick att nationalitetsbestämma inkräktarna togs detta till intäkt av regeringen för att normalisera förbindelserna med Sovjetunionen. Under pågående jakt utanför Karlskrona i mars 1984 inbjöds den sovjetiske jordbruksministern till Sverige. Planer lades för ett besök i Moskva av den svenske statsministern 1986.

Sett från ett annat perspektiv – Palmes freds- och avspänningspolitik – ter sig också bilden av ett hårt klimat minst sagt överdriven. Den dåvarande svenske Moskvaambassadören Örjan Berner konstaterade 1985 i boken Sovjet och Norden att ”…Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa,(har) sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet”.

Så vad gäller relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen var de, som ambassadör Tatarintsev säger i Ekointervjun, mycket riktigt inte lika dåliga som de är i dag.

Tankekors 2016

Ubåtskrisen på 1980-talet ledde till inrikespolitisk strid om neutralitetspolitikens innebörd. Bahr, Bodström, Ferm och Milstein gav namn till olika affärer som sådde misstro kring utrikes- och säkerhetspolitiken med Palme själv i centrum (Palmekommissionen, Brandtkommissionen, femkontinentinitiativet). Kritiska röster talade, och det med rätta, om dubbelspel.

Och i dag? Problemet är ett slags dubbelpolitik. Ska men sätta kritiska frågetecken för regeringen Löfven handlar det om en kluvenhet mellan Arvfurstens palats och Jakobsgatan 9. Utrikesminister Wallström är fast förankrad i neutralismens idévärld med allt vad den innebär av distans till Nato. Palme är hjälten. Närområdet är snarast FN, manifesterat i regeringens prioritering av den eftertraktade platsen i säkerhetsrådet.

Kostnaden för kampanjen (22 miljoner kronor) är det inte mycket att säga om. Däremot finns anledning fundera över vad som kan ha utlovats på vägen eller vilka handlingsrestriktioner som först kampanjen och sedan det kommande arbetet i rådet för med sig. De kan gälla allt från den svenska hanteringen av Nordstream II, beslutet att stödja FN-resolutionen om förbud av kärnvapen eller medlemskap i Nato.

Under ubåtskrisens dagar möttes kritiker av regeringen Palmes politik med varningar för korståg och avståndstagande från tanken på systemskifte i Moskva. Man kan lätt ana hur det skulle ha låtit i dag. Men så låter det inte alls från regeringen Löfven som utan att tveka lägger skulden på Ryssland för kriget i Ukraina och hotbilden i Östersjöområdet.

I ett avseende är dock linjen lång. Att inte vilja sitta still i båten ledde på Palmes tid till anklagelser mot oppositionen om hot mot Sveriges fred och säkerhet. Nu är handlingsimperativet detsamma när ett svenskt medlemskap i Nato står på agendan i den politiska debatten: Sitt still i båten, annars! Men liksom på 1980-talet är inte heller regeringens politik stillasittande. Som väl är, är dock rörelseriktningen den motsatta. Närmare USA. Närmare Nato.

Publicerad på KKRVA:s blogg Försvar och säkerhet 27/10 2016

Read More

Om kriget kommer var en broschyr som innehöll råd och anvisningar till svenska folket om kriget kom. Länge fanns den längst bak i telefonkatalogen. Den var en del av totalförsvaret. Men sista upplagan trycktes 1983, och själva telefonkatalogen blev efterhand lika obsolet som totalförsvaret. Trodde man – om totalförsvaret.

Efter murens fall fick Sverige en försvarspolitik som byggdes på grundvalen att krig i Europa för evigt hade förpassats till historiens sophög. Sedan bjöd V I Putin på ett brutalt uppvaknande. Det är krig i Europa och Östersjön har blivit högriskområde.

I FOI-rapporten Brännpunkt Baltikum varnar Robert Dalsjö för att kombinationen av rysk militär överlägsenhet och Kremls oberäknelighet kan leda till frestelsen att ta Nato på sängen i Baltikum. Och om det kriget kommer, kommer Sverige i sådana fall inte att stå utanför.

Sveriges geostrategiska läge, fördragsbundna förpliktelser i EU: Lissabonfördrag och vår ensidigt utfärdade solidaritetsdeklaration leder fram till den slutsatsen. Säkerhetspolitiken bygger ju dessutom på att vi genom att ge hjälp själva ska få hjälp. Från Nato.

Samtidigt är det nog svårt för de flesta att föreställa sig vad ett krig innebär eller hur det kan komma att gestalta sig. Det blir inte som förr i alla fall. Det är ännu svårare att veta hur det framtida kriget kommer att se ut. Samtidigt är det just detta som försvarspolitiken måste ta höjd för: nya vapensystem tar lång tid att besluta och införa.

Mot den bakgrunden är Kungliga Krigsakademiens studie Hotet – Mål och medel vid ett framtida angrepp mot Sverige ett tungt vägande inlägg i den försvarspolitiska debatten som borde få ja, ni vet vilka, att verkligen vakna.

I studien ser man 10-15 år framåt i tiden. Utan att blunda. 2030 kommer Ryssland att ”ha en i de flesta avseenden modern och välövad krigsmakt”. På väg fram till den slutsatsen analyseras teknikutveckling, förmågeutvecklingen inom de olika stridskrafterna, cyber- och telekrigföring, InfoOps och PsyOps och förstås rysk maskirovka. Doktrin och militär teori läggs under lupp.

En viktig poäng är att de olika förmågorna ska ses i ett samverkande sammanhang. Det åskådliggörs i tre olika scenarier, med olika ryska målbilder med alla med Baltikum som utgångspunkt för aggression mot Sverige

* Kris, påverka svensk beslutsfattning i syfte att få Sverige att vägra Nato möjlighet att använda svenskt territorium.

* ”Hybridkupp” mot Gotland för att närmast omöjliggöra för Nato att ingripa i Baltikum.

* Operation mot Baltikum som inleds med ett angrepp mot Sverige för att förhindra Nato att använda svenskt territorium och luftrum.

Tyvärr blir det inte något happy end i krigsspelen, men det finns ett men. Alla bygger på antagandet att Sverige inte förmår att rusta sig mot hotet utan att nuvarande försvars- och säkerhetspolitiska kurs i stort sett ligger fast. Men det är just det som den inte bör göra.

Scenarier är inte prognoser utan manar till att tänka före för att kriget inte ska komma. Försvaret av Sverige behöver ökade resurser både i närtid och med sikte på den medellånga framtiden. Men det räcker inte. Livet skulle bli enklare för alla utom Putin – och hans kramare – med ett fullvärdigt svenskt medlemskap i Nato.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 4 2016.

Read More