Claes Arvidsson

Archive
Patriot

Nationaldagen är fest men också en dag att ägna en tanke åt hur fred och frihet ska bevaras i en tid då, som det heter i Försvarsberedningens första rapport, ett väpnat angrepp inte kan uteslutas.

Det är ett allvar som underströks av Aurora 17 i höstas och nu av den största beredskapskontrollen av Hemvärnet sedan 1975.

Försvarsminister Peter Hultqvist är till synes överallt. Ena dagen på utlandsbesök, andra på regementsbesök. Han står i talarstolen eller talar på distans i storskärmsformat. Hultqvist är symbol för att S efter Krim 2014 återupptäckt behovet av ett nationellt försvar. Varken Löfven eller Hultqvist har dock självrannsakat den tidigare politikens förfall, utan håller i realiteten fast vid att det som nu betraktas som fel, var rätt då.

Ändå var den socialdemokratiska försvarspolitiken värre än den som signerades Reinfeldt.

Och nu när bättre – ökad operativ förmåga på hemmaplan – är mottot för dagen är bilden densamma. Socialdemokraterna är inte beredda att betala för försvaret. Underfinansieringen av innevarande försvarsbeslut hade varit ännu allvarligare om regeringen Löfven hade fått bestämma.

Och fortfarande har Peter Hultqvist inte klargjort om koalitionsregeringen S+MP+V är beredd skjuta till de extra 18 miljarder som ÖB saknar för att undvika att ökningen av försvarsförmågan först avstannar och sedan minskar efter 2021.

Det finns också ett längre perspektiv. Försvarsberedningen bereder ett nytt försvarsbeslut. Försvarsmakten har i Tillväxt för ett starkare försvar gett sitt perspektiv på vad som behöver göras fram till 2035 (dubbelt så stort försvar och mer än en dubblering av försvarsanslaget).

I utredningen om Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov konkluderar Ingemar Wahlberg att om Sverige vill ha ett avskräckande försvar krävs investeringar i försvarsmateriel på ytterligare 168 miljarder till 2030.

I den händelse politikerna inte är beredda att tillföra hela beloppet gör Wahlberg en prioritering i tre steg av hur knappare medel bäst kan användas för att stärka försvaret.

Och om den ekonomiska ramen blir oförändrad förordar Wahlberg inköp av luftvärn med medellång räckvidd inte skall prioriteras:

”Utredningen konstaterar sammanfattningsvis att Försvarsmaktens materiel efter 2020 vid en oförändrad ekonomi successivt blir mindre relevant utifrån ställda krav och uppgifter. Den operativa förmågan kan efter hand inte bevaras efter 2020. Försvarsmaktens uppgifter kommer att behöva ses över och ambitionsnivån sänkas för att uppnå nödvändig balans mellan resurser och uppgifter. 

Mot den bakgrunden förordar utredningen en senareläggning av den planerade anskaffningen av ett luftvärnssystem med medellång räckvidd. Därigenom frigörs cirka 12 miljarder kronor. Därmed möjliggörs en höjning av den operativa förmågan inom Försvarsmakten som helhet, som annars inte skulle vara möjlig. Med de medel som frigörs föreslår utredningen i stället att vidmakthållandet och materielunderhållet ökas (cirka 5 miljarder kronor), att ytterligare mängdmateriel anskaffas (cirka 5 miljarder kronor), att luftvärn ur förbandsreserven förbandssätts samt att logistikresurserna förstärks (cirka 2 miljarder kronor).”

Regeringen har dockvalt att inköpa det amerikanska systemet Patriot. FMV väntas lägga en order i närtid med en kostnad på 10 miljarder kronor. Men frågan är vad som ingår i optionen. En inte helt oviktig fråga är förstås om det ingår ammunition. Det verkar inte så.

Med en tilläggsorder i ett senare skede med en option på 300 robotar ökar notan till 24,5 miljarder.

Det innebär i sådana fall att vi får ett väl fungerande system som inte är särskilt användbart utan tilläggsorder – och som dessutom tränger ut andra tänkbara användningar.

Kort sagt, det är ännu en fråga som Peter Hultqvist behöver svara på.

Men affären reser också frågan om regeringens säkerhetspolitik, om det som kallas Hultqvistdoktrinen och som bygger på nära samarbete med Nato i kombination med bilaterala säkerhetssamarbeten med Nato-länder. Alltså i stället för vara medlem i Nato.

Det viktigaste bilaterala avtalet är det som tecknats med USA – och att så är fallet kastar också en skugga över Hultqvist val att prioritera inköp av amerikanska Patriot.

Det är förstås också skäl att ställa frågan hur klokt det är att förlita sig på en förhoppning om hjälp eller tilltron till en implicit säkerhetsgaranti eventuellt utställd av D Trump.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 6/6 2018.

Read More

Aurora 17 var den största militärövningen sedan början på 1990-talet (fast förstås mycket mindre än då). Septemberövningen var ett viktigt test både av samverkan mellan försvarsgrenarna och förmåga att ta emot militärt bistånd. Utmärkt.

Samtidigt var det en dyster påminnelse om försumlighet som borde få politikerna att mer än rodna. Till exempel saknas transportfordon för soldaternas livsmedelsförsörjning. Men det är så mycket mer som pockar på.

2010 körde en riksdagsmajoritet överalliansregeringen. Nu skulle det bli en utredning om det svenska luftförsvaret – för första gången sedan 1960-talet. När försvarsminister Sten Tolgfors till slut och motvilligt effektuerade beställningen skrev han ut direktiv om att utredningen skulle ta sikte på behoven efter 2040.

Det var en galen tid. Från mitten av 1990-talet och fram till Krim 2014. Priset betalar vi i form av att det är glest mellan förmågorna. Därför har det inte varit någon brist på applåder efter regeringens uppgörelse med allianspartierna, om att Sverige ska köpa in det medelräckviddiga amerikanska luftförsvarssystemet Patriot.

Och visst är det bra. Men det är svårt att svara på hur bra valet av Patriot är.

Ett krux är att det inte har fattats något beslut om inköp. Än så länge handlar det bara om att ta in en offert. Än så länge är det inte bestämt hur mycket av Patriot som ska köpas – och inte heller hur mycket ammunition. Det är inte heller offentligt känt hur Patrioterna ska pusslas in i försvarets system av system – eller för den delen om bristen på förmåga att möta ballistiska robotar är ett problem eller inte.

Ett annat frågetecken rör utvecklingsbarheten. Patriot har redan hunnit bli en gammal trotjänare, vilket rimligtvis innebär att zenit för systemets utvecklingsbarhet nås tidigare än med ett nyare system.

Europeiska SAMP/T var det enda alternativet till Patriot, men om det hade varit ett bättre val är i perspektiv av bristen på transparens lika omöjligt att veta. Helt klart är i alla fall att Sverige inte ger de häromdagen uppvarvade planerna på ett fördjupat försvarsindustrisamarbete i EU någon draghjälp.

I beslutsekvationens X-faktor ingår frågan ifall valet att handla med Trump, har påverkats av behovet att balansera regeringen Löfvens valhänta säkerhetspolitik.

Å ena sidan Hultqvistdoktrinens fördjupade bilaterala försvarssamarbeten med ”America First” i hopp om hjälp i händelse av elände.

Å andra sidan Wallströmdoktrinen vars verklighetsfrämmande antikärnvapenpolitik i praktiken riskerar att göra försvarsministerns säkerhetspolitiska bygge till ett svenskt korthus. Och göra världen osäkrare.

Med ett svenskt medlemskap i Nato hade varken den ena eller andra frågeställningen varit aktuell.

Så visst är överenskommelsen om Patriot välkommen. Inte minst på grund av närtidsperspektivet med ambitionen att välbeprövade Patriot ska levereras till 2020. Att Försvarsmakten, som annars regelmässigt brukar prioritera väntan på ”det allra senaste”, vill ha Patriot, understryker att det spända läget är på allvar.

Gästledare i Svenska Dagbladet 20/11 2017.

Read More