Claes Arvidsson

Archive
Margot Wallström

Ned med vapnen! Stockholms stadsteater bjuder sedan förra veckan på en dramatisering av fredspristagaren från 1905 Bertha von Suttners roman med samma namn. I en ”tid av upprustning och höjd beredskap ropar hon på oss med en röst som hörs lika tydligt som Hesa Fredrik. En röst som vågar och uppmanar till motstånd.” Allt enligt Stadsteatern som tillägger: ”Viktigt meddelande till alla medborgare! Om kriget kommer; Ned med vapnen!”

Men teatermakarna har intet att säga om fortsättningen. Den fortsättning som skulle ha inneburit att inte bara delar av Georgien utan hela landet skulle ha ockuperats av Ryssland 2008 – om man inte hade bjudit motstånd. Sex år senare skulle Ukraina inte bara ha förlorat det av Putin annekterade Krim utan också ha blivit styrt som en lydstat från Moskva. Är det verkligen så vi vill ha det?

Så det är ett val. Om kriget kommer. Vi är också mitt uppe i en valrörelse som borde handla om hur vi får en försvars- och säkerhetspolitik som gör att vi kan undvika att kriget kommer. Ha beredskap. Höja tröskeln. Bidra till fred och stabilitet i vår del av världen.

Försvarsberedningen utesluter inte ett väpnat angrepp mot Sverige. Ryssland rustar. Tänk Georgien och Ukraina, hot och militära provokationer mot Sverige, påverkansoperationer och cyberattacker mot Sverige. Presidentvalet i USA. Brexit. Ryssland arbetar envetet för skapa motsättningar och splittring i enskilda stater, i Nato och EU.

Ändå är intresset i valrörelsen ljumt. Väljarna verkar inte riktigt bry sig. I en färsk mätning från Demoskop var det två procent som utpekade försvaret som valets viktigaste fråga. När Novus frågade om valets viktigaste frågor (man kunde välja flera) hamnade försvaret på tionde plats. Trots att kriget i Europa bara är några “stenkast” bort, Östersjön ett friktionsområde och Norden-Baltikum ett stridsområde. Händer det något blir Sverige indraget.

De politiska partierna verkar följa väljarströmmen. Samma klena intresse visas från dem som utformar utfrågningar och debatter i medierna. Rikets säkerhet kommer inte i första hand – om alls. Trots att läget är allvarligt. Vad tänker de på?

Svensk försvarspolitik från mitten av 1990-talet till 2014 präglades av en förställning om att Suttners dröm om fred i Europa redan hade förverkligats. Det nationella försvaret avvecklades. Försvarsmakten skulle bara användas i långt-bort-i-stan och när vi själva ansåg det lämpligt. Uppvaknandet blev bryskt men ändå yrvaket. Försvarsbeslutet 2015 var för tunt både i fråga om förmågebredd och förmågedjup – och ändå underfinansierat. Än sämre hade det varit om regeringen Löfven hade bestämt på egen hand.

Visserligen har medel tillförts, men fortfarande ligger försvarsanslaget bara någon tiondel över en procent av BNP. Det är minst i Norden. Och får inte ÖB mer kulor i tilläggsbudgeten redan i höst går det ut över den operativa förmågan, och än mer om det inte sker en extra anslagsförstärkning på 18 miljarder fram till 2021. Och det är bara början på vad som kommer att behövas.

Mer av debatt och granskning av partiernas försvars- och säkerhetspolitik är angelägen. I Alliansen har det funnits en samsyn om mer pengar till ÖB, men det har varit tyst från regeringen. Att kritiken till slut har fått finansminister Andersson att nästan helt ge vika är i grunden positivt, men dröjsmålet säger åtskilligt om bristen på politisk vilja att prioritera försvaret.

Symptomatiskt nog handlar budskapet på valaffischerna med försvarsminister Peter Hultqvist inte om försvaret. Utrikesminister Wallström, för sin del, är pacifist.

Publicerad i Svenska Dagbladet 28/8 2018.

Read More

I en debattartikel på Brännpunkt frammanar Pierre Schori (S) bilden av ett kommande ödesval, men det handlar inte om att Stefan Löfven måste få fortsätta som statsminister i en socialdemokratisk regering. Schoris ärende är i stället att propagera för att Sverige ska ställa sig bakom FN-konventionen om förbud mot kärnvapen och mot ett svenskt medlemskap i Nato.

Ungefär som Margot Wallström.

Om hur viktigt det är för rikets säkerhet att Sverige inte biträder konventionen har jag skrivit om här och här. I stället vill jag lufta Schoris historieskrivning.

 Schori argumenterar med Olof Palme vid sin sida.

“Det var inte Olof Palme som förde mig in i politiken, det var atombomben. Men det var Palme som visade vägen, med mod och konkreta initiativ.”

Och med historien på sin sida:

“Själv slungades jag tillbaka till ett eget ödesval; till 1960-talet då frågan om ett svenskt atomvapen övervägdes.

För bomben talade då Högerpartiet och överbefälhavare Torsten Rapp. Socialdemokratin var avvaktande, medan en bred folklig opinion mobiliserades mot. Till slut insåg statsminister Tage Erlander att atombombsinnehav skulle göra Sverige till ett mål och drastiskt minska vår säkerhet.”

S hållning kan dock inte med bästa vilja i världen beskrivas som “avvaktande”. Partiet var splittrat. 1960 hade Palme tråcklat ihop en kompromiss som innebar ett nej och ett ja till bevarad handlingsfrihet. Inom ramen för beslutet att inte utveckla kärnvapen ingick dock en underförstådd kärnvapenoption i form av fortsatt så kallad skyddsforskning men även (förbjuden) konstruktionsforskning. Det som kallades “utvidgad handlingsfrihet”.

Med, som Tage Erlander uttryckt saken, “Palme som chef för atomeriet”.

Beslutet 1968 att definitivt stänga dörren för svenska kärnvapen togs mot bakgrund av att de inte behövdes, eftersom Sverige stod under USA:s kärnvapenparaply. Det sades uttryckligen i försvarsutredningens betänkande i ärendet. Samtidigt hölls dörren på glänt för omprövning av i den händelse kärnvapen blev ett slags normaltillstånd för småstater.

Så det är nog snarare en senare Palme som Schori tänker på. Norden som en kärnvapenfri zon var en i raden av initiativ.

Sovjetunionen var helt för en kärnvapenfri zon i Norden.

Ja, i själva verket fanns de ju bara i Östersjön. Sverige hade inte några. Inte heller Finland. Norge och Danmark hade klargjort att kärnvapen inte fick utplaceras där. Sovjetunionen ville dock inte att det egna handlingsutrymmet skulle begränsas. Norden skulle vara kärnvapenfritt men med möjlighet för Sovjetunionen att agera med kärnvapen i Östersjön.

Palme och S intog olika ståndpunkter över tid. Från att inledningsvis (hösten 1981) ha krävt att kärnvapen skulle vara borta när zonen inrättades till motsatsen. Det vill säga att först en deklaration om Norden som en kärnvapenfri zon och sedan förhandlingar med Kreml om saken. De centrala var utfästelser från Moskva om att inte angripa.

I 1980-talets början med ett allt kallare krig stretade Palme emot ökade försvarsanslag – allt för att fredspolitiken inte skulle få hotas.

Samtidigt avfärdades efterhand de fortsatta intrången under vattenytan, som annars tydliggjorts när U 137 grundstötte.

Samtidigt som Palme i diskussionen om Nato:s s k dubbelbeslut från 1979 rörande utplacering av medeldistansrobotar gick på samma linje som Kreml. Nato borde inte svara på Sovjetunionens utplacering av SS 20. I stället borde förhandlingar inledas med sikte på nedrustning. Det var det “fredliga dubbelbeslutet”.

Från sovjetisk sida var svaret på Nato:s dubbelbeslut en kampanj mot Nato och för en kärnvapenfri zon i Norden i syfte att ändra opinionsklimatet i neutral och alliansfri riktning. De socialdemokratiska partierna ansågs särskilt viktiga och med den kärnvapenfria zonen om murbräcka.

I Schoris värld finns inte Putinland i den svenska hotbilden. Alltså behöver Sverige varken rusta upp eller gå med i Nato.

“Varför i all världen ska Sverige delta i detta? Vårt enprocentiga fredsfrämjande och konfliktförebyggande civila bistånd är långt bättre än Natos tvåprocentiga militära upprustning.”

“Valet blir så för mig framför allt ett ställningstagande för alliansfrihet och en kärnvapenfri värld, mot alla kärnvapen, dess allianser och dess försvarare.”

Till den bilden hör dock att Sverige inte är alliansfritt utan militärt alliansfritt, ingår i en politisk union med förpliktelser (EU) och har ett försvar vars fundament är bistånd från Nato och Nato-länder i händelse av elände.

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 31/7 2018.

Read More

Vi samarbetar med Nato från fall till fall. Så ska statsminister Stefan Löfven ha beskrivit Sveriges relation till Nato i samtal med president Donald Trump i våras. Att Trump ska ha svarat att det också kunde vara en modell för USA, har med rätta uppmärksammats. Detta inte minst eftersom Trump bakom sig har både ifrågasättande av Nato:s artikel 5 och misstroskapande i förhållande till USA:s allierade, inklusive att närmast skurkförklara EU samt genom att inta en generellt negativ hållning till multilateralism (manifesterad till exempel i handelskrig och motstånd mot WTO).

Och å andra sidan visar Trump en förkärlek för starka ledare. Och deals.
Och att ändra sig.

Men Löfvens beskrivning av Sveriges relation till Nato är också anmärkningsvärd. Det är ju svårt att veta vad Löfven sade mer, men från fall till fall avspeglar i alla fall en bekväm partiattityd. Med stora delar av partiet fortfarande fastlåsta i Palmes neutralism (med utrikesministern som främsta fanbärare), är det kanhända så som kompromisstänket är. Ulf Kristersson beskrev i sitt tal i Almedalen socialdemokraternas medlemskapsfobi i termer av religion och det ligger det något i – tillsammans med enkel partitaktik för att hålla partiet samman.

Men visst gör Sverige militär insats under Nato-flagg från fall till fall.

Och visst över Sverige militär insats tillsammans med Nato fall till fall.

På samma sätt som vilken Nato-medlem som helst, som gör insats från fall till fall och övar från fall till fall.

I själva verket samarbetar Sverige precis hela tiden med Nato. För några år sedan deltog Sverige i mer en 160 kommittéer och underkommittéer i Nato. I dag är det sannolikt flera.

Att som Löfven tänka “från fall till fall” blir mest en nutida mjukisvariant av den förljugenhet som statsminister Tage Erlander gav uttryck för i Riksdagen 1959, när han som svar på en propå från högerledaren Jarl Hjalmarsson om behovet av visst Nato-samarbetet slog fast att:

“Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår utrikes- och försvarspolitik.”

Samtidigt pågick ett militärt samarbete i hemlighet med USA och andra Nato-länder.

Ett annat sätt att åskådliggöra relationen till Nato är att Sverige (och Finland) har “guldkort” (Enhanced opportunities partner) i Nato, som ger Löfven en plats vid middagsbordet vid det kommande Nato-toppmötet 11–12 juli. Det säger förstås också åtskilligt att Sveriges ofta beskrivs som en de facto-medlem, som dock varken har en plats vid bordet när beslut fattas eller omfattas av Nato:s trygghetsgaranti.

Som Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg klargjort vid flera tillfällen att det är skillnad på medlemskap och icke-medlemskap.

Post-Krim 2014 har S-regeringens försvarspolitik syftat till att på basis av det lilla försvar som finns stärka den operativa förmågan, dock utan att man velat satsa på en försvarsekonomi som skulle göra det möjligt att förverkliga försvarsbeslutet 2015. ÖB har äskat 18 extra miljarder för att den operativa förmågan inte ska nedgå, något som hittills har bemötts med iskyla från regeringen.

Säkerhetspolitiskt har regeringen valt att fördjupa samarbetet med Nato (värdlandsavtalet), gått in i olika multilaterala arrangemang med Nato-länder (till exempel JEF) och tecknat bilaterala avtal med Nato-länder varav det med USA förstås är viktigast. Det är detta nätverk som utgör alternativet till ett fullt medlemskap i Nato – och som regeringen uppenbarligen anser anser vara ett bättre alternativ än Nato:s formella säkerhetsgaranti.

Man stödjer sig också på uttalanden från t ex USA:s försvarsminister Mattis om att Sverige kan påräkna hjälp i händelse av elände.

Men allvarligt talat, hur mycket är sådana uttalanden värda med Donald Trump i Vita huset?

Men det svenska försvarssamarbetet bortom fredstida förhållanden med Finland då? I sig bra men som det konstaterades nyligen i en artikel som nyligen publicerades i SvD och i tre dagstidningar i Finland är det inte något alternativ till Nato.

“Bilaterala samarbeten mellan icke-allierade länder är av nödvändighet fredstida konstruktioner, som inte utgör bindande försvarsgarantier och inte heller avser att utgöra grund för gemensam, operativ militär försvarsplanering.”

I stället argumenterar de finländska och svenska artikelförfattarna – militärer, diplomater, journalister och forskare – för att Sverige och Finland i fredens intresses samfällt borde söka om fullvärdigt medlemskap i Nato:

“Mycket är vunnet med de samövningar som skett mellan Finland, Sverige och olika Nato-länder…. Förband och staber tränas att samverka, taktiskt och operativt. Men för att olika, snabbt uppträdande lägen ska kunna hanteras behövs mer ingående planer och en krigsavhållande försvarsplanering. Detta är inte möjligt att genomföra med dagens icke-allierade militära hållning i Finland och Sverige, och kan inte heller improviseras fram när konflikten väl har brutit ut.”

Kort sagt, står Sverige (och Finland) utanför försvarsalliansen kommer det att längre tid innan hjälpen når fram – i den händelse vi får den.

Den fråga som Stefan Löfven aldrig besvarar är om det verkligen är säkrare för Sverige att stå utanför Nato än att vara fullvärdig medlem med trygghetsgaranti – med planer lagda och med (hjälp-)materiel förhandslagrad på svenskt territorium.

Att Sverige (och Finland) på så sätt bidrar till att öka Nato:s krigsavhållande förmåga kan ju också bidra till att pigga upp D Trump.

Och så förstås ett rejält löfte om att prioritera ett genomförande av FB-2015. Kort sagt, mer pengar till försvaret. I närtid. Också det muntrar upp i Vita Huset.

Och V Putin? Att låta Ryssland få vetorätt när det Sveriges säkerhetspolitiska vägval – är det verkligen rätt vägval?

Det handlar ju trots allt ytterst om att försvara vårt sätt att leva på.

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 4/7 2018.

Read More

Det långa sjuttiotalet var på det hela taget förfärligt.

I alla fall för dem som inte gillade revolutionsromantik, revolutionär reformism modell (S) eller åsiktskonformism. Det borgerliga Sverige trängdes tillbaka – och med de borgerliga partierna som slavar under tidsandan. Sverige blev mer socialistiskt. Visst fanns det goda sidor i uppbrottet från stela sociala strukturer som gjorde landet mindre dammigt och gav individen större frihet. Mycket blev mycket roligare.

Samtidigt var alltså tidsandan i dominerande grad präglad av motsatsen.

Vad minns du från 68? Vietnam är en minnesbild som nog skulle dyka upp hos många. Kanske i form av det foto som gick världen runt med en fackelbärande och ryssmössprydd Olof Palme tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör, marscherande sida vid sida i täten för en antiamerikansk demonstration. 5 300 tågade i kylan från Humlegården till Sergels torg 21 februari 1968.

Svenska Dagbladet var på plats och kunde dagen efter rapportera att:

Den lille ambassadören med det svåruttalade namnet gavs ett entusiastiskt mottagande. Det viftades frenetiskt med FNL-flaggor i den kompakta lyssnarskaran. Och talkören, som tidigare vrålat ”USA mördare” omväxlande med ”USA ut ur Vietnam”, slog an en annan melodi ”Ho-Ho-Ho-Ho-Ho-Chii-Minhh…”

I sitt tal framhöll Ngyuen Tho Chan att han var i Stockholm på inbjudan av den svenska regeringen för att stärka de vänskapliga förbindelserna mellan Nordvietnam och Sverige. Han talade också varmt om känslan av helhjärtat svenskt stöd och slog fast att våra segrar är era segrar.

Palme för sin del tog framgångarna i den nyligen inledda Tet-offensiven till intäkt för att FNL var en social rörelse med folkligt stöd. Samtidigt avdramatiserade han en seger för FNL. FNL representerade, i högre grad än USA och Sydvietnams regering, demokrati.

Demonstrationen ägde rum knappt tre veckor efter att världen hade förfärats över AP-fotografen Eddie Adams foto av hur Sydvietnams högste polischef Nguyen Ngoc Loan avrättar en FNL-officer i Saigon. Pistolskotten föll dock efter att frun och barnen till en av polischefens vänner hade mördats av FNL:aren. I den så kallade Tet-offensiven hade reguljära Nordvietnamesiska styrkor och lokala FNL-soldater angripit 36 av 44 provinshuvudstäder och 69 mindre städer. Cirka 70 000 man riktade in sig på Saigon och Hue.

Att Vietnam till dels var ett proxykrig i ett kallt krig märktes inte i den svenska diskussionen. I stället är det påfallande hur den svenska linjen läggs parallellt med den nordvietnamesiska stridslinjen. Samtidigt var Vietnam inte bara utrikespolitik. Vietnam – och krigen i Kambodja och Laos – blev både ett slags katapult för vänstervågen och något som präglade hela Sverige. Som i brevet från femteklassaren Carina till Olof Palme:

Jag tycker om att demonstrera. Men vi får åka ända till Hälsingborg för vi bor i en liten stad som heter Höganäs. På lördag ska vi till Hälsingborg och demonstrera. Det ska bli kul. När jag blir tonåring ska jag gå med i SSU eller FNL. Jag tycker att det är bra att dom finns. När man är med i FNL får man sälja Vietnambulletiner och hålla bössor. Det är också bra.

Men Vietnam var mer än så. Det var också en etablissemangsstrid mot yttervänstern och svensk dubbelpolitik i förhållande till ”den store Satan”.

Alla ska med

Journalisten Barbro Alving, Bang kallad, var en av talarna vid demonstrationen 21 februari. Hon manade till samling i en nationell vilja och slog fast att ”ingen svensk kan i dag undkomma Vietnam”. Och så blev det. Vietnam, antikapitalism och antiamerikanism kom att bli en del av den svenska vardagen. En första vändpunkt var Olof Palmes tal vid Broderskapsrörelsens kongress i juli 1965:

Vi ser bilder av plåga och tortyr, av stympade barn, lemlästade människor. Vi hör nyheter om terrordåd och repressalier som skoningslöst och utan urskillning drabbar enskilda, familjer, bygemenskaper. Vår reaktion är medkänsla inför offren, en känslans upprördhet inför ett meningslöst lidande. Ty förbrytelsen blir alltid en förbrytelse, och terrorn alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer, även om man söker legitimation i ett historiskt betingat framåtskridande eller i försvaret mot någonting som ter sig ännu mer avskyvärt.

Först i slutet gjorde Palme en hänvisning till att det var Vietnam saken gällde. Att utpeka USA som skurken var ett linjebyte i svensk utrikespolitik, levererad av den tillförordnade utrikesministern.

1965 bildades Svenska Vietnamkommittén, föregångaren till FNL-rörelsen. Det första demonstrationståget avgick samma år och efterhand blev det allt tätare mellan avgångarna. 1966 startade Nationalinsamlingen för Vietnam, som fick stöd av samtliga riksdagspartier och delar av näringslivet. På socialdemokratiskt initiativ bildades 1967 Svenska kommittén för Vietnam. Den tog tydlig ställning för FNL (som fick öppna informationskontor) och Nordvietnam (som erkändes 1969).

Överallt skramlades det med FNL-bössor. Folk uppmanades att köpa Vietnambulletinen, se konst i regi av FNL eller filmer. Kampsånger var inne. Genomslaget ökade i och med att Vietnam var det första tv-sända kriget. Statstelevisionen bidrog med mer än den vanliga nyhetsrapporteringen. Några exempel:

  • 1967 direktsändes den så kallade Russelltribunalen (International War Crimes Tribunal).
  • 1969 inleddes tv-barnteaterserien Engagerad teater med informationen att befrielsekamper pågår runt om i världen mot USA-reaktionen och imperialismen.
  • 1973 visades Segern på huvudväg 3. Trots att det var en av FNL producerad propagandafilm.

Vietnam gjordes till en nationell angelägenhet som involverade regering, riksdag, folkrörelser. Inför den socialdemokratiska partikongressen 1972 arrangerades ett möte med madame Binh, FNL:s ansikte i väst, som stjärna. De 3 000 deltagarna sjöng FNL:s nationalsång ”Befria Södern”. Pengar samlades in. Palme fördömde USA för att ”bomba, ett litet, frihetsälskande folk till underkastelse”.

Efter Palmes budskap till president Nixon julen 1972 blev det nationell manifestation under rubriken ”Sverige för fred i Vietnam”. Samtliga partiledare (Gösta Bohman synnerligen motvilligt) skrev under – tillsammans med 2,7 miljoner svenskar.

Alla skulle med.

Socialdemokratisk hybris

Gunnar Myrdal var en annan av talarna 21 februari. Han var världsberömd nationalekonom, gift med Alva Myrdal och ordförande i arrangerande Svenska kommittén för Vietnam. Han beskrev USA som alltmer moraliskt och politiskt isolerat, och pläderade för att Sverige skulle gå i spetsen för en världsrörelse. Det var så många såg på Sveriges, eller rättare sagt den svenska socialdemokratins, roll.

Övergången från räddhågsen neutralitet till självgod neutralism kan illustreras med den rubrik som Palmes medarbetare Ernst Michanek valde till sitt bidrag i en vänbok till Tage Erlander: ”Ett litet land?”. Året var 1969 och frågan var retorisk. Sverige hade näst USA högst BNP per capita, toppade den allmänna levnadsnivån (arbete och social välfärd), och hade ett starkt försvar. Redan då var Sverige en viktig utrikespolitisk aktör, inte minst i FN.

Utrikespolitiken framöver borde ha fokus på fred och nedrustning, och Sverige påta sig särskild roll som tredje världens väktare. Sverige skulle gå före. Det underlättades i en tid av omdaning på världsscenen när ”ingen makt eller maktkombination ännu [var] given som ledande för lång tid fram över och därmed är inte heller Sveriges plats given”.

Småstatspolitikens tredje väg – med Sverige som ett slags modell och ledare för den socialistiska tredje världen och den alliansfria rörelsen – lades sedan definitivt fast i partiprogrammet 1975. USA-kapitalismen och den sovjetiska så kallade statssocialismen likställdes. Kålsuparteorin.

Hybri(S) ger relief till kritiken av USA. Manifestationen i februari 1968 skapade fnurror på tråden med Vita huset. Den amerikanske Stockholmsambassadören var vid tillfället i USA och det dröjde en månad innan han fick sätta sig på planet till Stockholm. Den verkliga istiden i relationerna med Vita huset utbröt dock efter Palmes julhälsning till president Nixon 1972. Och ja, den lästes upp av statsministern i lunchekot.

I juletid hade nya bombmattor lagts ut över Nordvietnam i hopp om att med B52:ornas hjälp öppna ett förhandlingsfönster. Palme såg det förstås inte på det sättet:

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna…Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk…Därför är bombningarna ett illdåd. Därav finns många i modern historia. Det förbinds ofta med namn – Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpville, Treblinka. Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit tung över dem som burit ansvaret. Nu finns det ett namn att foga till raden – Hanoi julen 1972.

Svaret från Washington kom snabbt. Den svenske ambassadören blev uppkallad till State Department för en utskällning. Det klargjordes att den nyutnämnde men ännu inte installerade svenske ambassadören inte var välkommen och att USA:s Stockholmsambassadör skulle kallas hem. Det blev ett frostens år.

Den svenska självbilden stod inte i paritet med verkligheten. Palmes kritik betydde inget för Vita huset eller i kongressen. Däremot bidrog kritiken till opinionsbildningen både i USA och i Västeuropa. Redan 1968 hade den plussat på den svenske statsministerns rykte internationellt som en ny ledartyp: frispråkig och radikal. 1969 intervjuades han i brittisk TV av megastjärnan David Frost och i amerikanska CBS. Både Der Spiegel och New York Times publicerade intervjuer med honom.

Dubbelspel

I demonstrationståget den 21 februari var många deltagare från FNL-grupperna. De tågade för Vietnam men tog avstånd från organisatörerna. Palme avfärdades som en hycklare som bara pratade. Och visst fanns det ett moment av hyckleri i omläggningen av politiken; man ville ta grepp om opinionsbildningen och hålla den under demokratisk kontroll. Det fanns en rädsla för våldsvänstern. Som Säpochefen P G Vinge uttryckte saken 1968:

Om utvecklingen – som hittills – fritt får fortsätta under de kommande åren, kommer den marxist-leninistiska (kineskommunistiska) rörelsen att – i skydd av bl a FNL-rörelsen och dess eventuella efterföljare – utvecklas till en förhållandevis stark politisk rörelse, som med bl a utomparlamentariska medel kommer att bedriva en alltmer ökande samhällsomstörtande verksamhet. Icke minst farlig är rörelsen genom att den har så stark förankring hos de unga intellektuella, vilka i en framtid kan väntas bekläda ledande poster inom samhället.

Radikaliseringen av utrikespolitiken var dessutom ett sätt att behålla politisk initiativkraft i förhållande till de borgerliga partierna. Det var alltså även en väg att behålla regeringsmakten.

Till tidens – och politikens ­– paradoxer hör att det bakom Sveriges neutralitetsdoktrin (alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig) dolde sig ett hemligt försvarssamarbete med Nato-länder, inte minst USA. Samma kritiserade B52:or som flög över Nordvietnam skulle välkomnade flyga över svenskt territorium på sin väg för att bomba baser i Sovjetunionen. USA var högsta ”skyddsmakt” för Sverige.

För USA var det samma strid här som där, och när Sverige trappade upp kritiken fick det konsekvenser. ÖB Stig Synnergren konstaterade i början av 1973 att:

Sverige har i fråga om det militära samarbetet tidigare behandlats i huvudsak som Nato-länderna. Så är nu icke längre fallet – vi har skiljts ut från denna grupp. Försämras de politiska förbindelserna ytterligare kan en stegvis fortsatt nedfrysning av de militära förbindelserna aktualiseras. Försvarsavdelningen bedömer det därvid som möjligt att såväl besöksverksamheten som samarbetsavtal kan komma i den omedelbara farozonen.

Palme å sin sida var uppenbarligen medveten om risken. Han hade redan 1970 uppdragit åt Synnergren att hålla amerikanerna på gott humör: ”Nu när jag bråkar med amerikanarna, se för Guds skull till att vi har gott samarbete med amerikanarna på försvaret i alla fall.”

Samtidigt fanns det också från amerikansk sida ett intresse att värna det militära samarbetet. Sverige var strategiskt viktigt. Detta förtar dock inte slutsatsen att den svenska Vietnampolitiken var ett nationellt högriskprojekt som satte rikets säkerhet i fara.

Hela världen hyllar Palme

Tet-offensiven efter det vietnamesiska nyåret 1968 hade chockerat med sin geografiska bredd, men den hade redan ebbat ut på de flesta platser när Palme demonstrerade tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör. Och de folkliga upproren uteblev. Tre dagar senare återtog amerikanska och sydvietnamesiska styrkor den strategiskt och symboliskt viktiga staden Hue, eller, rättare sagt, resterna av den. 3 000 folkfiender hittades senare i en massgrav och ytterligare 2 000 som hade stått på FNL:s likvideringslista hittades inte.

Militärt var Tet-offensiven ett misslyckande för Nordvietnam, men den var ändå avgörande för utgången av kriget. Den satte bilden i USA att kriget inte gick att vinna. 1973 slöts en fredsuppgörelse som innebar att USA tog hem sina trupper och att förhandlingar skulle leda till en fredlig återförening av Vietnam. På Dagens Nyheters löpsedel stod det att ”Hela världen hyllar Palme”.

Nordvietnam avslutade den militära erövringen 1975. Vietnam blev en kommunistisk diktatur.

Hade den svenska hejaklacken något ansvar för utvecklingen i Vietnam? Palmes svar var ett entydigt nej. Ett exempel kan hämtas från partikongressen 1975. Palme talade om vikten av att både ge sitt stöd till väpnad revolution och trycka på för en fredlig samhällsomvandling. Han berättade om långa samtal med Vietnams premiärminister och att denne ”alltid ville veta hur vi gjorde och hur vi fick med de många människorna i en demokratisk process”.

Åren gick, men Vietnam blev inte som Sverige. 1984 beklagade Palme att landet blivit ett tyranni, men friskrev den egna politiken från skuld. Kärnan hade handlat om rätten till nationellt självbestämmande och medförde inte något ansvar för utvecklingen när självbestämmandet hade uppnåtts.

Vänsterns dödsdans med de röda khmererna i Kambodja och mycket annat har synats i diskussionen om det långa sjuttiotalet. Vietnam i svart och vitt återstår att göra upp med: Myten om det goda befrielsekriget som bar upp folkrörelsen mot USA:s krig i Vietnam, och den politikomläggning som fotot på Palme och ambassadör Ngyuen Tho Chan från 21 februari 1968 är en dyster påminnelse om.

Fram till slutet på 1960 viskades det öppet om Sveriges beroende av hjälp i händelse av krig – och alla visste att det varifrån hjälpen skulle komma. Sedan blev det tyst. I stället hördes desto högre rop om USA som fallen fanbärare för Väst, med Sverige som en ljusets gestalt mellan blocken. Den öppna svenska neutralitetspolitiken gjordes till dogm. EEC kom inte på tal. Nato skurkförklarades. FN heligförklarades.

Vietnam bidrog till att ändra svensk politik på ett sätt som lämnat spår i självbilder och attityder: I Nato-debatten, i den roll som FN intar i offentligheten, i engagemanget för ”Tredje världen”, med (delar av) socialdemokratin ännu traskande längs den ”tredje vägen”.

Det var inte en tillfällighet att kandidaturen till FN:s säkerhetsråd marknadsfördes under parollen Sverige som en oberoende röst. Eller att utrikesminister Wallström obekymrat sätter rikets säkerhet på spel genom att vilja underteckna FN-konventionen som förbjuder kärnvapen.

Det nostalgiska tronandet på minnet från fornstora dagar dröjer kvar i föreställningen om att Sverige har en mission att gå före och visa vägen. Trots att vi gick vilse i pannkakan.

Publicerad i Smedjan 7/3 2018.

Read More

Sverige kommer allt närmare ett medlemskap i Nato. På det militära området genom det senaste steget i form av ett Värdlandsavtal. Det är inte någon freudiansk felsägning när Sverige från och till beskrivs som de facto medlem – dock utan försvarsgarantier, beslutsrätt och integrerad försvarsplanering.

Ett annat sätt att beskriva den ökade närheten är att alla fyra allianspartierna numera är för ett medlemskap. För moderaterna var det där med Nato tidigare ungefär samma sak som socialdemokraternas republikkrav. På programmet men inte på agendan. Så är det inte längre.

Men inte minst viktigt är att svenska folket långsamt vänjer sig vid tanken på att Nato är ett bättre alternativ än ”allianslösheten”. Tankesmedjan Frivärlds opinionspejling från i höstas visar att nej tack till Nato-medlemskap fortfarande är i knapp majoritet, men att den krymper sedan den förra mätningen 2014.

Det är fler för medlemskap (44 procent mot 37 procent) och färre mot (53 procent mot 56 procent). Andelen alliansväljare som vill se en anslutning till försvarsalliansen har gått upp till 65 procent av de tillfrågade. Verkligt intressant är att andelen kvinnor för Nato har ökat från 25 procent till 39 procent. Fler med rödgröna sympatier, mer än var fjärde, vill också se ett svenskt medlemskap. En majoritet av SD:arna önskar – till skillnad från Jimmie Åkesson – att Sverige går med i Nato.

Kort sagt, opinionen är i rörelse. Putin fortsätter att göra reklam för Nato, men det finns andra faktorer att peka på. I diskussionen om Värdlandsavtalet hördes (tror jag) för första gången en socialdemokratisk försvarsminister tala väl om Nato. Till den nya hör att en rad S-märkta tidigare ambassadörer kommit ut med budskapet att Sverige befinner sig i ett nytt läge – som leder fram till slutsatsen att medlemskap i Nato är ett bättre alternativ för Sverige och freden i Europa än allianslösheten.

Men ska det verkligen vara nödvändigt? Från och till hörs ju lugnande uttalanden om Sverige i nöd. Senast, i slutet på november, då kommendör Hans Helseth vid NATO Joint Warfare Center i Norge vid en konferens i Berlin framhöll att Nato har en moralisk förpliktelse att komma till vår hjälp. Men det är skillnad på moral och artikel 5.

Helseth pekade också på en besvärande omständighet för dem som gillar att lita på Nato utan medlemskap. I själva verket sänker närhet utan medlemskap ribban för militär aggression mot Sverige (och för den delen även Finland). Skapar instabilitet.

Till det kan också läggas att Peter Hultqvist alternativa lösning stavas U-S-A. Är det verkligen någon som tror att Sverige har en starkare röst i den bilaterala relationen än i ett Nato-sammanhang?

Så varför ansöker Sverige inte om medlemskap. Ja, vi har vänstern i regeringsunderlaget och miljöpartiet i regeringen. Vi har också den del av socialdemokratin som lever kvar i Palmemytologin. Det Sverige som aldrig var i verkligheten men som lever kvar i en utrikesminister som i New York Times (17/11) säger sig vara pacifist och som klagar över att USA påpekar att en anslutning till FN-initiativet att förbjuda kärnvapen kommer att påverkar säkerhetsrelationen till Sverige.

Frivärlds pejling visar att det finns ett överväldigande stöd (81 procent) för att rusta upp försvaret. Utmärkt. Det skapar politiskt utrymme för en förstärkning av försvarsförmågan. Just det också ÖB efterlyser.

Publicerad i Försvarsutbildaren nr 1 2018.

Read More