Claes Arvidsson

Archive
Margot Wallström

Under hot om förlorad misstroendeomröstning i kölvattnet på Transportgate 2017 avgick både inrikesminister Anders Ygeman och infrastrukturminister Anna Johansson. Hon blev sedan förstanamn på S riksdagslista i Göteborg. Ygeman blev först socialdemokraternas gruppledare i riksdagen och sedan energi- och digitaliseringsminister.

Ann Linde hade också en framträdande plats i dramat kring Transportstyrelsen. Hon var statssekreterare på justitiedepartementet som hon fick lämna. Linde blev istället senare EU- och handelsminister och nu har hon utnämnts till ny utrikesminister efter Margot Wallström. 

Och, ska det väl tilläggas, Stefan Löfven som hade det yttersta ansvaret för Transportgate är fortfarande statsminister.

Kanske blir Wallström mest hågkommen för att uttrycket ”feministisk utrikespolitik” – själva innehållet med värdefulla inslag som vikten av utbildning för flickor eller strid mot sexualiserat våld i konflikter är ju i sig inte något nytt. 

Margot Wallström säger själv att det viktigaste som hon åstadkom var att lotsa in Sverige i FN:s säkerhetsråd. Det menar hon visar på att Sverige ses som en betydelsefull aktör på den globala arenan. Mot det kan man invända att Dominikanska republiken för närvarande är medlem i säkerhetsrådet. Invändningar har annars handlat både om UD:s slutenhet i fråga om kampanjen och att den kostade 27 miljoner kronor. Bara kritiken mot bristen på öppenhet är värd tas på allvar.

Det verkliga problemet är ett annat. Wallström har varit tydlig med att hon har velat gå i vad hon uppfattat som Olof Palmes fotspår – och då med utgångpunkten att Sverige är en betydelsefull aktör, en ”oberoende röst” och med fokus på FN. Och fred.

Wallströms linje har lett till den ohållbara situationen att Sverige har haft två säkerhetspolitiska linjer och därmed att det varit oklart vilken som är linjen. Wallström tog avstånd från den hotbildbeskrivning som en enig försvarsberedning som bakom – och som även försvarsminister Peter Hultqvist delade. Wallström har också varit pådrivande – med Hultqvist som motståndare – för att Sverige skulle ratificera och tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen och detta trots att inte någon av kärnvapenmakterna tänkte avveckla. I stället byggde konventionen på en naiv idé om dess normativa kraft – att opinionen skulle tvinga fram avrustning. 

En samlad expertis pekade på bristen på realism i fråga om kärnvapnen, men inte minst också på de allvarliga konsekvenserna för Sveriges säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten. Till slut valde regeringen klokt nog att lägga saken åt sidan – också inför det faktum att det fanns en majoritet för nej i riksdagen.

Att döma av regeringsdeklarationen ska politiken ligga fast även med Ann Linde som ny utrikesminister. Kanske blir det i alla fall något mindre fokus på FN och mer på EU. En indikation på vägen framåt blir vilken krets av medarbetare som Linde väljer att omge sig med – med Annika Söder kvar som kabinettssekreterare lär Wallström fortsätta sväva som osalig ande i Arvfurstens palats.

Linde är inte heller själv främmande för att – som Löfven och Wallström – knyta an till Olof Palme: ”Alltid aktuell. Alltid saknad.”

Till sist är det värt att notera att Löfven i regeringsdeklarationen återigen slår ett slag för ”gemensam säkerhet”, men inte ens kan nämna Nato vid namn. Och den ensidiga svenska solidaritetsdeklarationen saknas.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 10/9 2019.

Read More

Varför är inte Sverige medlem av Nato? Det numera öppna och även under regeringens Löfven ökade samarbetet med Nato är så omfattande att det ofta beskrivs som ett medlemskap de facto, fast utan säkerhetsgarantin i form av Nato-stadgans artikel 5. Det finns ett starkt stöd i opinionen. De fyra borgerliga partierna är för. Det enkla svaret är att socialdemokraterna är emot (tillsammans med V, MP och SD). Frågan är varför.

Den negativa inställningen till ett Nato-medlemskap inom socialdemokratin är djupt rotad i kalla krigets förljugna hemlighetsmakeri, brännmärkningen av personer som ville ta upp samarbete med Nato till diskussion, knuten till protesterna mot kriget i Vietnam och fredsrörelsen för kärnvapennedrustning. Anti-amerikanismen. Men skulle man kunna tycka; har inte tiden gått?

I en intervju i Hufvudstadsbladet 15/6 2019 pekade den franske säkerhetspolitiske experten François Heisbourg på en i debatten underskattad faktor nämligen den som handlar om identitet: ”Socialdemokraterna har en fixering vid att inte gå med i Nato.” Heisbourg utvecklade inte saken närmare, men som jag skriver i rapporten Att göra Sverige (S)torslaget igen kan den identiteten knytas till Olof Palme.[1] Efter mordet på statsministern och partiledare 1986 blev Palme närmaste politiskt helgonförklarad i arbetarrörelsen: ideolog, visionär, reformator, fredsfurste.

Det är dock en minnesbild av Palmeismen som är synnerligen selektiv: Sverige som en moralisk stormakt stående mellan blocken och förespråkande gemensam säkerhet. På 1970-talet lanserades Palmedoktrinen, småstatspolitikens tredje väg, med Sverige som ett slags egen samhällsmodell och ledare för den socialistiska tredje världen och den alliansfria rörelsen. USA-kapitalismen och den sovjetiska statssocialismen beskrevs som lika dåliga kålsupare.

Kom så fredspolitiken. I slutrapporten från den av Palme 1980 initierade oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor (”Palmekommissionen”) lanserades begreppet ”gemensam säkerhet” som alternativ till ”ömsesidig avskräckning”. Grundtanken var att det inte var möjligt att segra i ett kärnvapenkrig och därför måste säkerhet uppnås ”inte mot motståndaren utan tillsammans med honom”. FN borde stärkas i syfte att förebygga konflikter.

Till bilden hör att praktisk politik innebar det att Sverige intog positioner nära de sovjetiska. Mot Nato.

I partiet finns övervintrare som anser sig vara rättrogna uttolkare av Palmeismen, och som hävdar att det i själva verket var Palmes insats som ledde fram till slut på Kalla kriget. Viktigare är att en senare politisk generation nu aktiva socialdemokratiska politiker hade sina formativa år under Palmeeran. Mona Sahlin gick med i partiet på grund av Palme. Margot Wallström inledde sin rikspolitiska karriär 1979. Stefan Löfven har talat om ett politiskt uppvaknande till bilder från Vietnam och Palmes kritik: ”Lilla Sverige fick en stor röst. För rättvisa. För solidaritet.” Slutsatsen var då 1 maj 2014 att det efter en seger i riksdagsvalet var ”dags att höja Sveriges röst igen”.

Tanken på att Sverige åter ska ha en stark röst i världen – följa i Palmes fotspår är återkommande både hos Löfven och utrikesminister Wallström. Löfven har dessutom givit uttryck för tankefiguren som Sverige mellan blocken och UD:s kampanj för en plats i Säkerhetsrådet inleddes med att betona Sverige som en oberoende röst. Wallström har för sin del sagt att det överhuvudtaget inte finns något argument för att Sverige ska bli medlem i Nato.

Politiken är dock snarast en blek kopia. Erkännandet av Palestina saknade politisk betydelse utöver att ge Sverige uppmärksamhet. Palmes erkännande- och besökspolitik (DDR, Nordvietnam, FNL, PLO, Nordkorea, Kuba, Nicaragua) innebar däremot att Sverige agerande internationell dörröppnare.

Men det finns också blåkopiepolitik. Det tydligaste exemplet är FN-konventionen om förbud mot kärnvapen som utrikesminister Wallström förespråkade men inte lyckades driva igenom. I samband FN:s 40 års jubileum hösten 1985 förde Palme fram förslaget att små stater som undertecknat icke-spridningsavtalet (NPT) borde ha rätt att av kärnvapenstaterna kräva ett totalt provstopp (CTBT) och nedrustning. I själva verket borde det stiftas en internationell lag som förbjöd kärnvapen.

Palmeismen hyllas men politiken ger snarast uttryck för illusioner om det som kännetecknade politik då och den som nu förs. Det finns också inslag av fantomsmärtor med en politik som bygger en värld som inte längre finns. Sverige står inte mellan två block (som inte heller längre existerar). Sverige är sedan 1995 medlem av Europeiska unionen med allt vad detta innebär av förpliktelser, är inte längre alliansfritt (i fred syftande till neutralitet i krig) utan militärt alliansfritt men med ett omfattande, öppet och fortfarande för rikets säkerhet helt avgörande samarbete med Nato och USA.

Det kvardröjande skimret från en tid då socialdemokraterna dominerade inrikespolitiken och partiledaren räknades som internationell statsman hänger dock kvar. Fungerar som stoppkloss. Sverige är fortfarande inte medlem av Nato, med allt vad detta skulle medföra av fördelar för Sverige, det nordiska försvarssamarbetet och Nato. Samtidigt förmår socialdemokraterna inte ens ställa sig bakom försvarsberedningens föreslagna höjning av försvarsanslaget till motsvarande 1,5 procent av BNP till 2025.

När kalla kriget tog slut förlorade Palmeismen sitt rotfäste – och trots att de politiska förutsättningarna för Palmeismen försvann förmådde Socialdemokraterna inte att släppa dess världsbild. Den har blivit en del av partiets identitet. Då som nu leder det till konflikt mellan idealism och säkerhetsbehov.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 12/8 2019.

Read More

Vi i civilsamhället är djupt besvikna och oroade över hur detta kan påverka svensk säkerhet, säger Svenska Läkare mot kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, som tillsammans driver ICAN (Nobels fredspris 2017) i Sverige.

Vi andra kan andas ut över att Margot Wallström inte fick sin vilja igenom i fråga om FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Om försvarsminister Hultqvist hade blivit överkörd igen, hade det också inneburit att regeringen totalt struntat i Lars-Erik Lundins utredning om konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen.

Lundin pekade bland annat på den höga frekvensen av snömos (dock inte hans begrepp) och bristen på mekanismer för verifiering. Ingen av kärnvapenmakterna skulle heller ställa sig bakom konventionen, som i den meningen skulle bli ett slag i luften. Dock med konsekvenser för Sverige med ett Ryssland där kärnvapen utgör själva essensen av Putins stormaktsambitioner.

Utredaren betonade Sveriges geostrategiska läge och som en följd av detta vårt beroende av säkerhets- och försvarssamarbeten. Han lyfte också fram att i händelse av konflikt skulle ett tillträde till konventionen kunna inskränka Sverige säkerhetspolitiska handlingsfrihet. 

Ytterligare en aspekt är ”förbudet mot avskräcknings- och utvidgad avskräckningspolitik i konventionen som direkt slår mot Natos medlemsstater, inte minst mot dem som inte själva har kärnvapen men som söker skydd på grundval av ett formellt bekräftat kärnvapenparaply”. Det vill säga redan innan konventionens dröm om en kärnvapenfri värld har besannats.

Bara drömmare kan tro att detta skulle öka säkerheten i Europa.

Ett tillträde till konventionen hade inneburit att Sverige skulle ha tagit avstånd från den strategiska doktrin som omfattas av våra grannar och vänner och gjort Sverige mindre relevant att lyssna på, samarbeta med och räkna med. Samtidigt som Sveriges (mini-)försvar och säkerhetspolitik bygger på motsatsen; utgår från att hjälp ska komma och att hjälp ska ges.

I praktiken skulle också ett tillträde ha punkterat möjligheten för Sverige att bli medlem i Nato – och det är ju just det som Wallström vill och Hultqvist inte vågar.

Remissrundan visade att Sveriges samlade expertis delade utredarens slutsats att Sverige inte borde tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen.

Och så blev det alltså:

”Regeringen konstaterar att FN:s förbudskonvention (TBNW) i sin nuvarande form inte är redo för undertecknande. Regeringen avstår i nuläget från att underteckna eller ratificera kärnvapenförbudskonventionen. Arbetet för kärnvapennedrustning fortsätter dock genom en rad olika satsningar.”

· Sverige observatör till FN:s förbudskonvention.

· Fokus på ett stärkt nedrustning- och icke-spridningsfördrag (NPT).

· Regeringen inrättar ett svenskt kunskapscentrum om kärnvapennedrustning.

· Regeringen främjar inrättandet av ett internationellt nedrustningssekretariat om kärnvapen.

Och det är förstås utmärkt om Sverige höjer aktivitetsnivån i fråga om kärnvapennedrustning – det är en lång och tålamodskrävande process.

Samtidigt är det faktiskt absurt att Sverige först ställde sig bakom FN-konventionen och Wallström sedan har kunnat driva på för ett tillträde. Problemet är att Palmeismen präglar och återspeglas i ett slags retropolitik som syftar till Att göra Sverige (S)torslaget igen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 12/7 2019.

Read More

Som en reaktion på det ryska kriget mot Ukraina 2014 och annekteringen av Krim införde Europarådet sanktioner mot Ryssland som inte längre fullt ut fick delta i rådets arbete. 2016 svarade Ryssland genom att inte alls delta och upphörde dessutom med att betala medlemsavgiften.

Kreml ökade sedan trycket genom att hota med att helt lämna Europarådet om sanktionerna inte slopades.

Och hotet gick hem.

Med siffrorna 118 för, 62 mot och 10 blanka röstade Europarådets parlamentariska församling (PACE) i måndags ja till principförslaget att rösträtt och deltagande i olika organ aldrig ska kunna återkallas, liksom att alla medlemsstater var välkomna att delta i sessionens omröstning om en ny generalsekreterare och domare i Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Resolutionen är en uppföljning av vad rådets ministerkommitté beslöt i Helsingfors i förra månaden. Bakom de till synes oförargliga formuleringarna döljer sig ett haveri för Europarådet – och ett medskick till svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Omröstningsresultatet betyder att PACE röstade för att sanktionerna mot Ryssland avslutas – utan att konsekvensen ens nämns i resolutionen – och att man öppnar för ett återinträda som fullvärdig medlem i Europarådet. Kort sagt, för en majoritet i PACE det är OK att gå i krig mot en annan medlemsstat och annektera en del av dess territorium.

Det betyder också att medlemmar som redan nu har svårt att eller inte alls lever upp till demokratisk standard, framöver inte har något att frukta. Opposition kan hanteras enligt diktatoriskt gottfinnande utan att det påverkar status i Europarådet. Också i Ryssland.

I summa betyder det att Europarådet i praktiken efter 70 år lämnar sin grundartanke bakom sig; den som stadgar att rådets uppgift är att skydda och stärka de mänskliga rättigheterna, ett demokratiskt styrelseskick och tillämpningen av rättsstatens principer. 

Frankrike och Tyskland – tillsammans med Europarådets avgående generalsekreterare Jagland – har varit pådrivande. Det gör dock inte saken ett dugg bättre vad gäller det faktum att regeringen Löfven valde att vika sig för Putins hot. I den svenska sexpersonersdelegationen till Europarådets parlamentariska församling röstade socialdemokraten Ola Möller för resolutionen. S andra ledamot missade omröstningen men skulle också ha lagt en ja-röst.

I försvaret för undfallenheten talas vacker wallströmska om att det nu öppnas för kritisk debatt med Ryssland i PACE. Det må så vara. Men finns det något som tyder på att det skulle ha den ringaste effekt på Kreml? Att tro det är detsamma som att leva i en fantasivärld. I den verkliga blånekar Putin till allt som läggs Ryssland till lags. Fakta betyder inget i lögnens rike. 

Bara i juni har snart inräknats 80 döda eller sårade i den ukrainska armén efter attacker från kreml-ledda trupper.

För Putin är idén om den liberala demokratin obsolet.

Det riktigt allvarliga med Europarådets – och regeringen Löfvens – agerande är att det för Putin blir ännu en bekräftelse på att aggressivitet lönar sig. Motståndaren viker ned sig. 

Samtidigt har regeringen Stefan Löfven spräckt enigheten i Försvarsberedningen; vill inte betala ens för ett paket som egentligen borde ha varit större. I stället vill man kompensera med prat enligt devisen att diplomatin är den första försvarslinjen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 29/6 2019.

Read More

I Frivärlds rapport Att göra Sverige (s)torslaget igen ger Claes Arvidsson en historisk överblick över Socialdemokraternas förda utrikespolitik och hur Olof Palmes politiska arv än idag lever i den socialdemokratiska rörelsen. Arvidsson förklarar hur Palmeismen syns både i partiföreträdares retorik såväl som i utrikespolitiska beslut och hur det då som nu har inneburit en konflikt mellan idealism och säkerhetsbehov.

https://frivarld.se/wp-content/uploads/2019/06/Att-göra-Sverige-storslaget-igen.pdf

Read More

I veckan lämnade försvarsberedningen sin slutrapport Värnkraft, men innan Björn von Sydow hann överlämna den till försvarsminister Peter Hultqvist hoppade de fyra borgerliga partierna av. Den enighet som fanns i beredning om inriktning, ökade förmågor och ekonomi hade ”fem i tolv” punkterats av Hultqvist. Han ville ha handlingsfrihet och fortsatta förhandlingar i riksdagen i höst. Ekonomin stod i förgrunden – och så har det fortsättningsvis också låtit från Stefan Löfven och Magdalena Andersson.

De ville alltså inte den för ögonblicket återupplivade alliansen.

Från UD har det utgått direktiv (talepunkter) om hur den kraschade beredningen ska beskrivas i omvärlden: 

”Det finns en bred enighet kring den säkerhetspolitiska omvärldsanalysen samt kring behovet att förstärka det militära försvaret och den samlade förmågan i totalförsvaret. Fyra partier har dock valt att inte skriva under Försvarsberedningens rapport.”

Det kan knappast ens med största välvilja beskrivas som en någorlunda fullödig beskrivning av av beredningens paketlösning. Passar dock regeringen bra, förstås.

Bråk uppstod också efter försvarsberedningens första rapport Motståndskraft, i vilken det slogs fast att ett angrepp på Sverige inte kunde uteslutas. Såväl statsminister Löfven som utrikesminister Margot Wallström valde först att hålla fast vid den tidigare formuleringen om att ett angrepp på Sverige var osannolikt. I UD:s talepunkter till missionerna utomlands höll man också fast vid den gamla formuleringen. 

Vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen i januari 2018 ledde oenigheten till rena kalabaliken. Var stod regeringen? Och vad sysslar UD med?

UD var i blåsväder också efter riksdagsvalet 2018. Inför möjligheten att det skulle bildas en borgerlig regering (i någon konstellation) med stöd av SD gick 261 opolitiska tjänstemän i regeringskansliet ut med en protestskrivelse. Man krävde garantier för att en sådan regering – och dess politik – inte skulle ”urholka regeringskansliets värdegrund”. Man efterlyste också svar på frågan om vad som i händelse av konflikt kom i första hand; lojalitetsplikten mot arbetsgivaren eller ”regeringsformens bestämmelse om människors lika värde.”

Det var dagen innan Stefan Löfven skulle röstas bort i riksdagen.

De flesta som undertecknade hade sin kontorshörighet på UD, varav flera är höga chefer som tillsatts av regeringen Löfven.

Kort sagt, det finns frågetecken kring politisering av UD. Det är inte heller brist på tecken när det gäller Margot Wallströms politiska roll i regeringen när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken, något som blivit särskilt tydligt i samband med frågan om en svensk ratificering av FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Wallström vill så gärna skriva under – trots att det skulle skada rikets säkerhet.

När det gäller talepunkterna rörande Värnkraft finns det dock också skäl att ställa frågan om Peter Hultqvist gav klartecken till den felaktiga beskrivningen och i sådana fall varför. En och annan hund verkar i alla fall ligga begraven. Är det så enkelt som att försvarsministern som avspisat beredningens förslag i termer av önskelistor, har en alldeles egen önskelista?

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 18/5 2019.

Read More

1

Pentagon hälsade på i Sälen med budskapet att USA vill ha goda förbindelser med allierade i Nato och partners som Sverige. Bry er inte om president Trumps twitterflöde! Det i sig säger något om hur absurd situationen är med Trump i Vita huset – och om man bläddrar igenom urvalet i The Donald J Trump Presidential TwitterLibrary som sammanställdes av The Daily Show 2018 blir man påmind om att det egentligen är värre än så.

Och alla lögner. Som president hade Trump vid årsskiftet, enligt faktakollen i Washington Post,uttryckt 7 645 felaktiga eller vilseledande påståenden.

Och ta det dystra faktum i beaktande att en amerikansk president får en allvarligt ställd fråga från en journalist om han, det vill säga Donald Trump, någonsin arbetat för Rysslands räkning.

Och så vidare.

Tiotusenkronorsfrågan för ett Sverige som har USA som ankare för sin säkerhet, är vilken tilltro som ska sättas till Pentagons försäkringar inklusive att det är den gällande nationella säkerhetsstrategin som gäller. Annars skulle man kunna säga att beslutet att lämna Syrien pekar i en annan riktning. Kort sagt, det går inte att låtsas som att den amerikanske presidenten – och tillika överbefälhavaren – inte spelar någon roll i utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken. 

Trump twittrar, andra får ägna sig åt skadebegränsning. Tryggare kan man vara.

Nato-toppmötet i somras var inte precis någon triumf för alliansen men blev ändå mer positivt än befarat. Att New York Timesnu rapporterar att Trump vid flera tillfällen förra året hotade med att ta USA ut ur Nato, gör Sveriges allianslöshet knappast mindre utsatt. Att det skulle vara en strategisk förlust – eller att det har ett större värde att slå vakt om en liberal världsordning – ingår inte i Trumps syn på saken. I stället är han som besatt att tanken på att USA har blivit lurat i allehanda ”deals”, inklusive Nato.

Utrikesminister Mike Pompeos talpå Nato:s utrikesministermöte i december formades inte oväntat till ett angrepp på internationellt samarbete. Inte minst EU fick på huden (alltmedan Brexit hyllades), men även FN, IMF, Världsbanken, WTO och ICC. Strategin bygger på att återta nationell suveränitet – och det bästa är om alla stater gör det. Fast under amerikansk ledning. ”America first”.

Sett från Trumps horisont kan Nato bara ha ett värde om USA:s allierade tar ett större kostnadsansvar (något som naturligtvis redan borde ha skett för länge sedan). Om så inte blir fallet – eller den om ökningen av försvarsbudgeten som sker i Nato:s respektive medlemsländer inte bedöms tillräcklig – är det fullt möjligt att Trump återkommer i ärendet. Med Trump kan allt hända. Kongressen kommer säkert att motsätta sig ett uttåg men vad finns kvar av den transatlantiska länken om Trump går så långt?

Visst ska det sägas att Pentagons man i Sälen också har argument på sin sida. Den amerikanske militära närvaron har ökat markant i Europa – och det stärker Nato. Redan det faktum att Trump skapat osäkerhet kring USA:s uppslutning kring artikel 5, har dock samtidigt skadat Nato:s trovärdighet. Och det är inte lätt att göra ogjort.

Så det finns egentligen bara ett Nato-svar att ge; se till att Nato:s medlemsländer uppfyller eller tydligt närmar sig alliansens tvåprocentsmål till 2022. Inte minst gäller detta även icke-medlemmen Sverige. Visst, det är som försvarsminister Hultqvist har uttryckt saken ett fyrkantigt mål. Trump är dock ännu mer fyrkantig – och att inte ha detta som ett ingångsvärde i Försvarsberedningen är rätt och slätt ansvarslöst. Att beredningen nu arbetar med att låta försvarsanslaget växa till 1,5 procent av BNP till 2025, är en målbild som knappast lär imponera på Trump. 

Bättre då att ha Försvarsmaktens absorptionsförmåga som utgångspunkt till anslagets tillväxt.

Sverige behöver USA och Nato – oavsett om vi fortsätter att stå utanför eller tar det naturliga steget från bästa partnerskap till ett fullt medlemskap. Den osäkerhet som Trump skapar ökar dessutom trycket på att Sverige i en osäkerhetens tid ska gå med. Som Hultqvist formulerade hotbildeni Sälen:

”Vi kan inte blunda för att det säkerhetspolitiska läget över tid har försämrats. Vi måste ha en medvetenhet om att kriser och incidenter som inbegriper militära maktmedel kan uppstå. Vi kan inte heller utesluta militära angreppshot.”

Finlands försvarsminister Jussi Niinistö varnade för svensk del för att ”det inte går att utesluta strategiska överraskningsangrepp”, men att om något inträffar så ”kommer vi”. Utmärkt, men vad innebär det i praktiken? Sverige och Finland har inte en försvarsallians med allt vad det innebär av förpliktelser och förberedelser, utan är en nästanallians med målsättningen att de militära resurserna ska kunna användas gemensamt i alla konfliktnivåer.

Det svensk-finländska försvarssamarbetet – liksom det nordiska samarbetet – skulle bli så mycket tydligare och effektivare om också Sverige och Finland blev medlemmar i Nato. Ett smart sätt att öka båda ländernas krigsavhållande förmåga. Och Nato:s.

Mindre smart är det förstås att som statsministerkandidaten Stefan Löfven öppna för att Vänsterpartiet som plåster på Jök-såret ska få inflytande över försvars- och säkerhetspolitiken. Det är illa nog med ”Wallströmfalangen” inom S. På DN-debatt klassar Daniel Färm, chefen för S-tankesmedjan Tiden, den försvars- och säkerhetspolitiska diskussionen som ett försök att medelst stämpeln säkerhet behövs lyfta ut frågor från den vanliga demokratiska debatten. 

”Högerkrav på svenskt Nato-medlemskap, vilket skulle innebära ett kraftigt minskat svenskt demokratiskt inflytande över storleken på försvarsanslagen och de egna säkerhetspolitiska vägvalen…ett svenskt Natomedlemskap skulle också – utöver risken för ökad subregional instabilitet och att dras in i Trumps eller Erdogans påhitt – innebära krav på kraftigt höjda militärutgifter på bekostnad av skola, sjukvård, trygghetssystem etc.”

Alltså: Försvaret av Sverige ses som ett hot mot demokratin. Att döma av flödet av rapporter och analyser från Tiden har man dock inte bara missat Krim 2014 utan också att den europeiska säkerhetsordningen är lagd i spillror och att den transatlantiska länken inte längre är vad den borde vara. Och Brexit. Och…

En replik från Peter Hultqvist vore på sin plats.

Read More

Ned med vapnen! Stockholms stadsteater bjuder sedan förra veckan på en dramatisering av fredspristagaren från 1905 Bertha von Suttners roman med samma namn. I en ”tid av upprustning och höjd beredskap ropar hon på oss med en röst som hörs lika tydligt som Hesa Fredrik. En röst som vågar och uppmanar till motstånd.” Allt enligt Stadsteatern som tillägger: ”Viktigt meddelande till alla medborgare! Om kriget kommer; Ned med vapnen!”

Men teatermakarna har intet att säga om fortsättningen. Den fortsättning som skulle ha inneburit att inte bara delar av Georgien utan hela landet skulle ha ockuperats av Ryssland 2008 – om man inte hade bjudit motstånd. Sex år senare skulle Ukraina inte bara ha förlorat det av Putin annekterade Krim utan också ha blivit styrt som en lydstat från Moskva. Är det verkligen så vi vill ha det?

Så det är ett val. Om kriget kommer. Vi är också mitt uppe i en valrörelse som borde handla om hur vi får en försvars- och säkerhetspolitik som gör att vi kan undvika att kriget kommer. Ha beredskap. Höja tröskeln. Bidra till fred och stabilitet i vår del av världen.

Försvarsberedningen utesluter inte ett väpnat angrepp mot Sverige. Ryssland rustar. Tänk Georgien och Ukraina, hot och militära provokationer mot Sverige, påverkansoperationer och cyberattacker mot Sverige. Presidentvalet i USA. Brexit. Ryssland arbetar envetet för skapa motsättningar och splittring i enskilda stater, i Nato och EU.

Ändå är intresset i valrörelsen ljumt. Väljarna verkar inte riktigt bry sig. I en färsk mätning från Demoskop var det två procent som utpekade försvaret som valets viktigaste fråga. När Novus frågade om valets viktigaste frågor (man kunde välja flera) hamnade försvaret på tionde plats. Trots att kriget i Europa bara är några “stenkast” bort, Östersjön ett friktionsområde och Norden-Baltikum ett stridsområde. Händer det något blir Sverige indraget.

De politiska partierna verkar följa väljarströmmen. Samma klena intresse visas från dem som utformar utfrågningar och debatter i medierna. Rikets säkerhet kommer inte i första hand – om alls. Trots att läget är allvarligt. Vad tänker de på?

Svensk försvarspolitik från mitten av 1990-talet till 2014 präglades av en förställning om att Suttners dröm om fred i Europa redan hade förverkligats. Det nationella försvaret avvecklades. Försvarsmakten skulle bara användas i långt-bort-i-stan och när vi själva ansåg det lämpligt. Uppvaknandet blev bryskt men ändå yrvaket. Försvarsbeslutet 2015 var för tunt både i fråga om förmågebredd och förmågedjup – och ändå underfinansierat. Än sämre hade det varit om regeringen Löfven hade bestämt på egen hand.

Visserligen har medel tillförts, men fortfarande ligger försvarsanslaget bara någon tiondel över en procent av BNP. Det är minst i Norden. Och får inte ÖB mer kulor i tilläggsbudgeten redan i höst går det ut över den operativa förmågan, och än mer om det inte sker en extra anslagsförstärkning på 18 miljarder fram till 2021. Och det är bara början på vad som kommer att behövas.

Mer av debatt och granskning av partiernas försvars- och säkerhetspolitik är angelägen. I Alliansen har det funnits en samsyn om mer pengar till ÖB, men det har varit tyst från regeringen. Att kritiken till slut har fått finansminister Andersson att nästan helt ge vika är i grunden positivt, men dröjsmålet säger åtskilligt om bristen på politisk vilja att prioritera försvaret.

Symptomatiskt nog handlar budskapet på valaffischerna med försvarsminister Peter Hultqvist inte om försvaret. Utrikesminister Wallström, för sin del, är pacifist.

Publicerad i Svenska Dagbladet 28/8 2018.

Read More

I en debattartikel på Brännpunkt frammanar Pierre Schori (S) bilden av ett kommande ödesval, men det handlar inte om att Stefan Löfven måste få fortsätta som statsminister i en socialdemokratisk regering. Schoris ärende är i stället att propagera för att Sverige ska ställa sig bakom FN-konventionen om förbud mot kärnvapen och mot ett svenskt medlemskap i Nato.

Ungefär som Margot Wallström.

Om hur viktigt det är för rikets säkerhet att Sverige inte biträder konventionen har jag skrivit om här och här. I stället vill jag lufta Schoris historieskrivning.

 Schori argumenterar med Olof Palme vid sin sida.

“Det var inte Olof Palme som förde mig in i politiken, det var atombomben. Men det var Palme som visade vägen, med mod och konkreta initiativ.”

Och med historien på sin sida:

“Själv slungades jag tillbaka till ett eget ödesval; till 1960-talet då frågan om ett svenskt atomvapen övervägdes.

För bomben talade då Högerpartiet och överbefälhavare Torsten Rapp. Socialdemokratin var avvaktande, medan en bred folklig opinion mobiliserades mot. Till slut insåg statsminister Tage Erlander att atombombsinnehav skulle göra Sverige till ett mål och drastiskt minska vår säkerhet.”

S hållning kan dock inte med bästa vilja i världen beskrivas som “avvaktande”. Partiet var splittrat. 1960 hade Palme tråcklat ihop en kompromiss som innebar ett nej och ett ja till bevarad handlingsfrihet. Inom ramen för beslutet att inte utveckla kärnvapen ingick dock en underförstådd kärnvapenoption i form av fortsatt så kallad skyddsforskning men även (förbjuden) konstruktionsforskning. Det som kallades “utvidgad handlingsfrihet”.

Med, som Tage Erlander uttryckt saken, “Palme som chef för atomeriet”.

Beslutet 1968 att definitivt stänga dörren för svenska kärnvapen togs mot bakgrund av att de inte behövdes, eftersom Sverige stod under USA:s kärnvapenparaply. Det sades uttryckligen i försvarsutredningens betänkande i ärendet. Samtidigt hölls dörren på glänt för omprövning av i den händelse kärnvapen blev ett slags normaltillstånd för småstater.

Så det är nog snarare en senare Palme som Schori tänker på. Norden som en kärnvapenfri zon var en i raden av initiativ.

Sovjetunionen var helt för en kärnvapenfri zon i Norden.

Ja, i själva verket fanns de ju bara i Östersjön. Sverige hade inte några. Inte heller Finland. Norge och Danmark hade klargjort att kärnvapen inte fick utplaceras där. Sovjetunionen ville dock inte att det egna handlingsutrymmet skulle begränsas. Norden skulle vara kärnvapenfritt men med möjlighet för Sovjetunionen att agera med kärnvapen i Östersjön.

Palme och S intog olika ståndpunkter över tid. Från att inledningsvis (hösten 1981) ha krävt att kärnvapen skulle vara borta när zonen inrättades till motsatsen. Det vill säga att först en deklaration om Norden som en kärnvapenfri zon och sedan förhandlingar med Kreml om saken. De centrala var utfästelser från Moskva om att inte angripa.

I 1980-talets början med ett allt kallare krig stretade Palme emot ökade försvarsanslag – allt för att fredspolitiken inte skulle få hotas.

Samtidigt avfärdades efterhand de fortsatta intrången under vattenytan, som annars tydliggjorts när U 137 grundstötte.

Samtidigt som Palme i diskussionen om Nato:s s k dubbelbeslut från 1979 rörande utplacering av medeldistansrobotar gick på samma linje som Kreml. Nato borde inte svara på Sovjetunionens utplacering av SS 20. I stället borde förhandlingar inledas med sikte på nedrustning. Det var det “fredliga dubbelbeslutet”.

Från sovjetisk sida var svaret på Nato:s dubbelbeslut en kampanj mot Nato och för en kärnvapenfri zon i Norden i syfte att ändra opinionsklimatet i neutral och alliansfri riktning. De socialdemokratiska partierna ansågs särskilt viktiga och med den kärnvapenfria zonen om murbräcka.

I Schoris värld finns inte Putinland i den svenska hotbilden. Alltså behöver Sverige varken rusta upp eller gå med i Nato.

“Varför i all världen ska Sverige delta i detta? Vårt enprocentiga fredsfrämjande och konfliktförebyggande civila bistånd är långt bättre än Natos tvåprocentiga militära upprustning.”

“Valet blir så för mig framför allt ett ställningstagande för alliansfrihet och en kärnvapenfri värld, mot alla kärnvapen, dess allianser och dess försvarare.”

Till den bilden hör dock att Sverige inte är alliansfritt utan militärt alliansfritt, ingår i en politisk union med förpliktelser (EU) och har ett försvar vars fundament är bistånd från Nato och Nato-länder i händelse av elände.

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 31/7 2018.

Read More

Vi samarbetar med Nato från fall till fall. Så ska statsminister Stefan Löfven ha beskrivit Sveriges relation till Nato i samtal med president Donald Trump i våras. Att Trump ska ha svarat att det också kunde vara en modell för USA, har med rätta uppmärksammats. Detta inte minst eftersom Trump bakom sig har både ifrågasättande av Nato:s artikel 5 och misstroskapande i förhållande till USA:s allierade, inklusive att närmast skurkförklara EU samt genom att inta en generellt negativ hållning till multilateralism (manifesterad till exempel i handelskrig och motstånd mot WTO).

Och å andra sidan visar Trump en förkärlek för starka ledare. Och deals.
Och att ändra sig.

Men Löfvens beskrivning av Sveriges relation till Nato är också anmärkningsvärd. Det är ju svårt att veta vad Löfven sade mer, men från fall till fall avspeglar i alla fall en bekväm partiattityd. Med stora delar av partiet fortfarande fastlåsta i Palmes neutralism (med utrikesministern som främsta fanbärare), är det kanhända så som kompromisstänket är. Ulf Kristersson beskrev i sitt tal i Almedalen socialdemokraternas medlemskapsfobi i termer av religion och det ligger det något i – tillsammans med enkel partitaktik för att hålla partiet samman.

Men visst gör Sverige militär insats under Nato-flagg från fall till fall.

Och visst över Sverige militär insats tillsammans med Nato fall till fall.

På samma sätt som vilken Nato-medlem som helst, som gör insats från fall till fall och övar från fall till fall.

I själva verket samarbetar Sverige precis hela tiden med Nato. För några år sedan deltog Sverige i mer en 160 kommittéer och underkommittéer i Nato. I dag är det sannolikt flera.

Att som Löfven tänka “från fall till fall” blir mest en nutida mjukisvariant av den förljugenhet som statsminister Tage Erlander gav uttryck för i Riksdagen 1959, när han som svar på en propå från högerledaren Jarl Hjalmarsson om behovet av visst Nato-samarbetet slog fast att:

“Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår utrikes- och försvarspolitik.”

Samtidigt pågick ett militärt samarbete i hemlighet med USA och andra Nato-länder.

Ett annat sätt att åskådliggöra relationen till Nato är att Sverige (och Finland) har “guldkort” (Enhanced opportunities partner) i Nato, som ger Löfven en plats vid middagsbordet vid det kommande Nato-toppmötet 11–12 juli. Det säger förstås också åtskilligt att Sveriges ofta beskrivs som en de facto-medlem, som dock varken har en plats vid bordet när beslut fattas eller omfattas av Nato:s trygghetsgaranti.

Som Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg klargjort vid flera tillfällen att det är skillnad på medlemskap och icke-medlemskap.

Post-Krim 2014 har S-regeringens försvarspolitik syftat till att på basis av det lilla försvar som finns stärka den operativa förmågan, dock utan att man velat satsa på en försvarsekonomi som skulle göra det möjligt att förverkliga försvarsbeslutet 2015. ÖB har äskat 18 extra miljarder för att den operativa förmågan inte ska nedgå, något som hittills har bemötts med iskyla från regeringen.

Säkerhetspolitiskt har regeringen valt att fördjupa samarbetet med Nato (värdlandsavtalet), gått in i olika multilaterala arrangemang med Nato-länder (till exempel JEF) och tecknat bilaterala avtal med Nato-länder varav det med USA förstås är viktigast. Det är detta nätverk som utgör alternativet till ett fullt medlemskap i Nato – och som regeringen uppenbarligen anser anser vara ett bättre alternativ än Nato:s formella säkerhetsgaranti.

Man stödjer sig också på uttalanden från t ex USA:s försvarsminister Mattis om att Sverige kan påräkna hjälp i händelse av elände.

Men allvarligt talat, hur mycket är sådana uttalanden värda med Donald Trump i Vita huset?

Men det svenska försvarssamarbetet bortom fredstida förhållanden med Finland då? I sig bra men som det konstaterades nyligen i en artikel som nyligen publicerades i SvD och i tre dagstidningar i Finland är det inte något alternativ till Nato.

“Bilaterala samarbeten mellan icke-allierade länder är av nödvändighet fredstida konstruktioner, som inte utgör bindande försvarsgarantier och inte heller avser att utgöra grund för gemensam, operativ militär försvarsplanering.”

I stället argumenterar de finländska och svenska artikelförfattarna – militärer, diplomater, journalister och forskare – för att Sverige och Finland i fredens intresses samfällt borde söka om fullvärdigt medlemskap i Nato:

“Mycket är vunnet med de samövningar som skett mellan Finland, Sverige och olika Nato-länder…. Förband och staber tränas att samverka, taktiskt och operativt. Men för att olika, snabbt uppträdande lägen ska kunna hanteras behövs mer ingående planer och en krigsavhållande försvarsplanering. Detta är inte möjligt att genomföra med dagens icke-allierade militära hållning i Finland och Sverige, och kan inte heller improviseras fram när konflikten väl har brutit ut.”

Kort sagt, står Sverige (och Finland) utanför försvarsalliansen kommer det att längre tid innan hjälpen når fram – i den händelse vi får den.

Den fråga som Stefan Löfven aldrig besvarar är om det verkligen är säkrare för Sverige att stå utanför Nato än att vara fullvärdig medlem med trygghetsgaranti – med planer lagda och med (hjälp-)materiel förhandslagrad på svenskt territorium.

Att Sverige (och Finland) på så sätt bidrar till att öka Nato:s krigsavhållande förmåga kan ju också bidra till att pigga upp D Trump.

Och så förstås ett rejält löfte om att prioritera ett genomförande av FB-2015. Kort sagt, mer pengar till försvaret. I närtid. Också det muntrar upp i Vita Huset.

Och V Putin? Att låta Ryssland få vetorätt när det Sveriges säkerhetspolitiska vägval – är det verkligen rätt vägval?

Det handlar ju trots allt ytterst om att försvara vårt sätt att leva på.

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 4/7 2018.

Read More