Claes Arvidsson

Archive
Peter Hultqvist

Rysslands krig mot Ukraina 2014 resulterade i ett alltför klent men ändå grovt underfinansierat försvarsbeslut 2015. En rad utredningar visade sedan på såväl på ett materielberg att bestiga som behov av ny materiel i form av alltifrån marschkängor till high-tech. En enig försvarsberedning landade 2019 i ett förslag för det militära försvaret 2021–2025, som innehöll mycket gott men vars totalbild i ljuset av vad som saknades ändå var blandad.

Enigheten sprack när regeringen inte vill binda sig för finansieringen (och därmed inte heller i realiteten för innehållet). Därefter följde cirkus Andersson & Hultqvist i paradnumret ”vi betalar inte” så till den milda grad att man nu får vara glad över att det överhuvudtaget blev en inriktningsproposition för totalförsvaret.

Propositionen bygger på försvarsberedningens förslag men saknar dess planeringshorisont fram mot 2030. Osäkerhet byggs in som inte förtas av nymodigheter som en kontrollstation. Samtidigt är det helt klart att satsning kommer att göra försvaret mindre anorektiskt. Försvarsförmågan stärks – och så kan man förstås ha olika uppfattning om prioriteringen mellan vapengrenarna är den rätta. Eller för den delen ställa frågan om det tas tillräcklig höjd för den vapenteknologiska utvecklingens möjligheter.

Från 2020 kommer försvarsbudgeten att växa med knappt 29 miljarder till 89 miljarder kronor 2025. Det är ett helt nödvändigt resurstillskott men innebär också risk för tillväxtvärk. Inte minst därför är det viktigt att det ska tas nya tag i fråga om styrningen av försvarsmakten. Den politiska styrningen ska bli mer strategisk men samtidigt ökar kraven på återrapportering till riksdagen. En utredning tillsätts med sikte på att tillskapa en ny myndighet för uppföljning och utvärdering av försvarsmakten. Båda delarna behövs.

I samband med presentationen av propositionen varnade försvarsminister Hultqvist framtida politiker för att göra om misstaget att låta nedrustning gå för långt. Han poängterade också att det tar lång till att bygga upp försvaret. Sant och viktigt. Likväl med en annan regering och en annan försvarsminister skulle det kunna gå fortare att bygga svensk försvarsförmåga. Alltså den som är själva grunden för vår trygghet i en allt otryggare tid. En tid som försvarsberedningen beskrev med ord som också återfinns i inriktningspropositionen:
”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i Sverige närområde.”

Och kan det tilläggas, i gråzonen pågår redan angreppen mot Sverige.
Rikets säkerhet skulle kunna öka markant med ett enda beslut om att göra Sverige till en fullvärdig medlem av Nato – och därmed omfattas av alliansens ömsesidiga försvarsförpliktelser. Det skulle både ha en avskräckande tröskeleffekt och utlösa hjälp i den händelse att Ryssland ändå väljer att kliva över. Till bilden hör ju dessutom att den svenska krigsplaneringen bygger på bistånd utifrån. Utan medlemskap är relationen dock inte säkrare än att det i realiteten blir situationens logik som avgör om hjälpen kommer.

Försvar byggs i enskilda delar men det som är avgörande för den faktiska förmågan är hur systemen kuggar i varandra. Sak samma med relationen mellan försvars- och säkerhetspolitiken.

Gästledare i Svenska Dagbladet 29 oktober 2020.

Read More

Försvarsministerns uppgift är att hålla gränsen, men för Peter Hultqvist handlar det om att hålla masken. Inte minst kommer den förmågan att prövas på dagens möte med Norges och Finlands försvarsministrar. I vanlig ordning lär Hultqvist tala om historiska satsningar på försvaret, men den försvarspolitiska verkligheten talar ett annat språk. Att så är fallet har tydliggjorts i samband med turerna kring den kraschade försvarsberedningen, igen budgeten och den i höst kommande försvarspropositionen.

Trots att regeringen Löfven skrivit upp allvaret i det säkerhetspolitiska läget är den inte beredd att prioritera rikets säkerhet (och än dystrare skulle det vara utan trycket från stödpartierna C och L). Visst finns det också nu mycket gott att säga när det gäller att stärka det militära försvaret. Kryssningsrobotar. Nya regementen. Nya korvetter. Återtaget av det civila försvaret fortsätter. Men vi är på efterkälken.

Öppenheten kring brister i försvarsförmågan är välkommen, men den politiska logiken haltar. Slutsatsen borde ju vara att den satsning som görs inte är tillräcklig och saken blir inte bättre av att ekonomin knappast lär räcka till den i förhållande till hotbilden blygsamma ambitionshöjningen. Till saken hör ju dessutom att det är en hotbild som mycket snabbt kan bli väldigt mycket värre – samtidigt som det tar tid att bygga försvarsförmåga.

Det finns i grunden ett förhållningssätt i regeringen till försvaret som är oerhört avslöjande. Definitionen av riktig ”sossepolitik” är att sätta ”välfärden” före den existentiella frågan om försvaret. Eller som finansminister Magdalena Andersson uttryckte saken när hon 2019 dissade notan från Försvarsberedningen: ”Alla som har gjort en budget, inklusive en tioåring, vet att man ställer saker mot varandra. Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

I krisbudgeten har regeringen och samarbetspartierna valt att med hjälp av ökad upplåning både ”gå på bio och köpa godis”. Det finns dock ett undantag. När det gäller tillskottet till försvarsekonomin ska det finansieras genom en budgetteknisk innovation i form av en bankskatt samt med höjda avgifter för alkohol och tobak.

Försvarsministermötet i dag är en påminnelse om att en av grundvalarna i den svenska försvarsdoktrinen är att vi inte kan försvara oss på egen hand och att Norden–Baltikum är ett stridsområde. Tillsammans är ett nyckelord – och det gör naturligtvis allianslösheten paradoxal. I stället för medlemskap i Nato bygger Hultqvistlinjen på multilateralt och bilateralt nätverkande. Inte minst har försvarsministern varit pådrivande för att kraftfullt fördjupa försvarssamarbetet med Finland.

Det är alldeles utmärkt, men frågan är hur utvecklingsbart det är när regeringen så tydligt visar att den inte tar försvaret på största möjliga allvar. Finland kommer nästa år satsa 2 procent av BNP på försvaret medan Sverige siktar på 1,5 procent 2025. Nyligen skickade Finlands försvarsminister Antti Kaikkonen i ett tal till och med en offentlig signal till Stockholm som inte borde ha kunnat missförstås.

”Till och med de bästa samarbetsarrangemangen hjälper inte om de samarbetsvilliga staterna saknar verklig militär kapacitet – eller ett engagemang för den långsiktiga utvecklingen av sina väpnade styrkor. Försvarssamarbete är möjligt – och meningsfullt – mellan kapabla stater.”

Det hjälpte inte. Försvarsuppgörelsen mellan regeringen och samarbetspartierna innebär att en ny försvarsberedning tillsätts efter valet 2022, att en kontrollstation införs 2023 och ett nytt försvarsbeslut fattas 2025. I stället för värnkraften i försvarsberedningens samlade förslag framemot 2030, skjuts Sveriges nationella förmåga på framtiden.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 23/9 2020.

Read More

Inget är mer grundläggande för en stat än att skydda sina medborgare och sina gränser. Rikets säkerhet ska försvaras i varje läge. Det är regeringens främsta uppgift. Orden föll tungt när statsminister Stefan Löfven talade i Sälen 2018, men det var allra mest tungomålstalande. Det är svårt att veta vad som ska till för en ändring – innan det är för sent. Militär förmåga tar tid att bygga.

Mellan den 3 och 12 augusti genomförde Ryssland övningen Ocean Shield 2020 med Kaliningrad som utgångspunkt för offensiva aktioner i syfte att etablera herravälde till havs och i luften i Östersjön. Marininfanteri tränade landstigning. Sedan gick en flottstyrka genom Öresund ut i Nordsjön, där man simulerade anfall med kryssningsrobotar mot mål till havs och på land. Efter fullgjort uppdrag återvände man till Östersjön för att radera kvarvarande motstånd och omöjliggöra hjälp sjövägen.

Och den förhöjda ryska marina övningsverksamheten (som under kalla kriget) har fortsatt, något som har lett till att Försvarsmakten nu genomför en beredskapsinsats som främst involverar marinen och flygvapnet.
På Gotland är armén på plats i Slite och Ljugarn. Allvaret understryks av att det nyskapade begreppet beredskapsinsats till skillnad från en beredskapskontroll inte är en övning, utan skarp verksamhet. Det är dock inte en beredskapshöjning utan en markering om att ”vi är vakna”. Fast ännu inte den svenska statsministern.

Några stenkast bort har den av folkliga demonstrationer pressade diktatorn Lukasjenko försatt krigsmakten i högsta beredskapsläge och kallat in reservister för att möta ett påhittat militärt hot från Nato – allt i ett försök att skapa en atmosfär av nationellt krisläge som ska möjliggöra för honom att sitta kvar som president.

Hur det kommer att sluta i Belarus är det omöjligt att sia om, men det är inte lätt att vara optimist. Inte minst när diktatorn Putin är skräckslagen för att längtan efter frihet ska bli större än rädslan för repression även i Ryssland.

Som statsministern så riktigt har framhållit påverkar utvecklingen i Belarus också vår säkerhet och stabiliteten i närområdet. Den fråga svenska folket bör ställa till Löfven är om detta är något som påverkar vår egen förmåga att bidra till rikets säkerhet och stabiliteten i närområdet. Svaret Löfven har givit alltsedan tillträdet 2014 ha ju varit att nej – ”vi betalar inte”. Därför havererade också det som i sak var en enig försvarsberedning (och nu manövrerar man som bäst för att manövrera ut stödbenen i C och L).

När det gäller den svenska linjen för att bekämpa covid-19 tillbakavisade statsministern i en DN-intervju (21/8) kritiken mot denna med att han självklart lyssnar på experterna (statsepidemiologen och hans kollegor).
Detsamma gäller uppenbarligen inte expertmyndigheten Försvarsmakten ifråga om försvarsanslagets tillväxt. När det gällde arbetsmarknaden sade Löfven att det var parterna som han lyssnade till, men viljan att lyssna på partierna är det sämre beställt med. I stället håller fienden i taktpinnen.

Försvarsminister Peter Hultqvist talar sig varm om historiskt stora satsningar på försvaret. Och ja, man satsar, men det centrala är förstås inte en jämförelse med hur läget var när det var som sämst utan den faktiskt gripbara militära förmågan, hur den står sig i förhållande till hotbilden och hur bristerna i bredd och uthållighet uppfattas av omvärlden.

Svaret är att rikets säkerhet kräver en ny regering. Också när det gäller försvarspolitiken.

Gästledare publicerad i SvD 26/8 2020.

Read More

Veckorna kom och gick – liksom deadline efter deadline – men försvarsminister Peter Hultqvist kunde aldrig utbrista i att ”we have a result”. I stället råder nu med en välvillig beskrivning en time out i förhandlingarna om det nya försvarsbeslutet 2021–2025, och om den gordiska knuten inte löses med ett anslagshugg kommer regeringen Löfven att få lägga en försvarspolitisk proposition utan stöd i riksdagen. 

Försvarsberedningen har lagt ett genomarbetat förslag som alla partier står bakom, men problemet är socialdemokraterna inte är beredda att betala notan (något som ytterligare kompliceras av notan ser annorlunda ut sedan tidigare okända kostnader dykt upp). Kort sagt, man fortsätter år av springnotspolitik. 

Man skulle kunna tycka att det när regeringen inte vill betala för det nationella försvaret, vore det skäl att ta de säkerhetspolitiska steg som skulle innebära att Sverige får större utväxling på insatta medel, det vill säga ett medlemskap i Nato. Steget till en formell allians ju är dessutom minimalt, men likväl gör det stor skillnad att vara eller inte var medlem.

I ett läge där USA under president Trump väljer att försvaga den transatlantiska länken – senast med aviserad minskning av de amerikanska styrkor som är stationerade i Tyskland – vore det också ett sätt att stärka det europeiska Nato. Visst kan man hoppas på ett presidentbyte till hösten men även om det skulle bli väsentligen annorlunda med Biden i Vita huset, är det realistiskt att räkna med att Europa framöver blir mindre viktigt för USA. Asien och Kina är så att säga det nya Europa.

Det borde i sin tur påverka regeringens politik att ha USA som säkerhetspolitiskt ankarfäste. Man skulle i alla fall kunna tycka att det nyligen klubbade regelverket rörande operativt militärt stöd med Finland också skulle omfatta övriga Norden. Det skulle dessutom ligga mer i linje med Sveriges ensidiga Solidaritetsförklaring (som omfattar alla medlemsländer i EU). 

Dissonansen i försvarspolitiken understryks av att (i alla fall) försvarsminister Hultqvist står bakom försvarsberedningens slutsats i rapporten Motståndskraft om att : ”Ett väpnat angrepp kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige.”

Sedan rapporten publicerades 2017 har både Must och Säpo tecknat en fortsatt mörkare hotbild inte minst med cyber i fokus. Men det är också viktigt att ta till sig den analys som försvarsberedningen gör av den globala utvecklingen. Även kriser långt bort påverkar Sverige. Den hotbilden har också blivit mörkare. Vi får inte vara främmande för tanken på ”skott i Sarajevo” i, för att ta ett exempel, Taiwansundet.

Finansminister Andersson och försvarsminister Hultqvist brukar som skäl till snålheten hänvisa till kostnaderna för att motverka det ekonomiska effekterna av corona. Men det finns en väg framåt. Den som Stefan Löfven i en artikel i Financial Times (16/6) vill gå i fråga om EU:s stödpaket märkt corona. 

Han betonar att krisåtgärderna inte får blandas ihop med andra utmaningar och vad gäller nästa EU-budget slår han fast att när nya prioriteringar görs krävs det omprioriteringar. Allt kan inte vara lika viktigt. Löfven har också helt rätt när han konstaterar att det är särskilt viktigt att medel endast används när man vet att de kommer att göra verklig skillnad. Och vad kan vara viktigare än rikets säkerhet?

Publicerad i Svenska Dagbladet 23/6 2020.

Read More

2015 moderaterna gjorde upp med regeringen om försvaret till 2020. I den s k försvarsöverenskommelsen ingick även C och KD. Liberalerna i Fp hoppade av förhandlingarna med motiveringen att anslagsökningen var otillräcklig i förhållande till behovet av att stärka försvarsförmågan. Den bedömningen var man inte ensam om den.

Under resans gång visade det sig dessutom – som det också varnades för – att kostnadsberäkningarna var ihåliga. Extra anslag tillfördes därför. Trots det mäktade Försvarsmakten inte med att uppfylla försvarsplanen.

Inför det kommande försvarsbeslutet har Ulf Kristersson slagit fast att moderaterna inte ännu en gång kommer att ställa sig bakom ett underfinansierat försvarsbeslut.

Det är viktigt att Kristersson håller fast vid detta nu när förhandlingarna är inne i slutskedet – både för den egna trovärdigheten och för försvaret. Deadline för den återinkallade Försvarsberedningen är satt till den 15 maj. Proposition ska sedan läggas i september för beslut senare under hösten.

Kort sagt, det får inte bli samma ritual som i tidigare försvarsbeslut; politikerna trycker in mer förmåga än vad man är beredda att betala för, och Försvarsmakten planerar med orealistiska prislappar.

Ett transparent och ekonomiskt hållbart försvarsbeslut är en framtidsinvestering i en bättre försvarspolitik. Men Sverige behöver också ett långt starkare försvar. Regeringen var dock inte ens beredd att finansiera Försvarsberedningens förslag från förra året i rapporten Värnkraft. Det ledde till att enigheten sprack och har därefter följts av turer, räkneövningar och politiska piruetter.

På vägen har nya kostnader dykt upp. Enligt ÖB skulle det saknas 55 miljarder. Slutsatsen är att utan anslagsökningar utöver dem som förslogs i Värnkraft med en successiv årlig tillväxt upp till 84 miljarder 2025, är det bara möjligt att uppfylla Värnkraft till 50 procent (och 75 procent till 2030). Ytterligare 15 miljarder i fördyringar har inte gjort bilden ljusare. Lägg därtill att viljan att stärka det civila försvaret också kommer att kosta.

Peter Hultqvist har prövat att lösa ut frågan om regeringens bristande betalningsvilja genom smörgåsbordstaktik; plocka upp delar av förslagen till Värnkraft till ett smalare försvarsbeslut på framför allt arméns bekostnad, men som ändå ska vara en helhet. Men Försvarsmaktens problem är ju inte precis övervikt utan snarare motsatsen. Det räcker inte med att försvarsministern – liksom han gjorde 2015 – talar om oerhörda och historiska satsningar. Och hotbilden har inte precis blivit ljusare.

Försvarsberedningen blickar ju framåt mot 2030 och det finns risk för att ekvationen löses ut genom i praktiken oförpliktigande åtagande bortom 2025. Eller att haka fast vid procentmål i en tid när ekonomin dyker och därmed öka försvarsanslagens andel av BNP. Det är inte någon lösning.

Och ja, i Coronans tid tydliggörs även allvarliga brister på andra områden som också kostar och att det i sin tur inskränker utrymmet för att öka försvarsförmågan. Men det är inget riktigt argument utan en bortförklaring.

Publicerad i Säkerhetsrådet 12/5 2020.

Read More

Det råder redan brist på officerare och den bristen kommer att bli än mer påtaglig framöver när försvaret ska växa. Att Försvarsmakten nu har infört ett temporärt stopp för återanställning av yrkesofficerare och civila medarbetare är en indikation i det lilla på hur illa politikområdet sköts. Tanken går snarare till en såpopera än till politik eller förvaltning som rationellt handlande.

Det finns mycket som kan tilläggas i fråga om förmågor, tajming och avvägningar i Försvarsberedningen slutrapport ”Värnkraft”. Det är dock det försvar som beredningen enades om, men som sprack på Socialdemokraternas ovilja att ställa sig bakom finansieringen. Sprickan blev ännu större när ÖB presenterade en alternativ plan som innebär att till 2025 kommer endast 50 procent av beredningens förslag vara på plats och 75 procent 2030. Det blev en riktig cliffhanger.

I syfte att lösa ut motsättningarna tillsatte förvarsminister Hultqvist en så kallad analysgrupp. I väntan på nästa avsnitt kan man fördjupa sig i rapporten Sammanställning av skillnader mellan Försvarsberedningens rapport Värnkraft och Försvarsmaktens underlag inför den försvarspolitiska propositionen med mera. Det är en olöst gåta i rapporten hur riksdagspolitikerna och Försvarsmakten har kunnat arbeta tillsammans i beredningen utan att som det verkar ha kommunicerat.

Försvarsministerns verbala paradgren har varit ambitionen att skapa ordning och reda i försvarsekonomin – samt vägra delta i anbudstävlan om försvarsanslagets storlek.

Försvarsbeslutet 2015 var dock sannolikt historiens mest underfinansierade, något som är en förklaringsfaktor bakom diskrepansen mellan försvarsberedningens förslag och Försvarsmaktens. En annan faktor är att Hultqvist faktiskt varit med och bjudit – fast under.

Kort sagt har försvarsberedningen byggt sitt försvar på en lösan ekonomisk grund. Ingångsvärdena har varit fel. Av cirka 100 miljarder i tänkta friska pengar 2021–2025, var hälften redan intecknade av Försvarsmakten för andra ändamål. Eller rättare sagt, det handlar om 36 miljarder kronor för verksamhet och 24 miljarder i underbud från Hultqvist i form av otillräcklig kompensation för prisökningar. För perioden 2025–2030 saknas 10 miljarder till och i realiteten ännu mer eftersom Högkvarteret inte har räknat på alla förslag.

Till turerna hör att de politiska partiernas representanter i analysgruppen inte har fått information om vad som har intecknats. Ja, i själva verket har de inte fått någon hemlig information alls (eftersom gruppen inte formellt har kunnat beläggas med sekretess). Så visst finns skäl till undran. Är det relaterat till inriktning? Eller kanske till försvarsindustrin?

Efter analysgruppens debacle är det enda rimliga att åter kalla in försvarsberedningen. Det vill dock inte försvarsministern, som vill behålla initiativet och lägga locket på i de kommande förhandlingarna om försvarsproposition och försvarsbeslut. Det som väntar är ett politiskt lackmustest för viljan att prioritera rikets säkerhet – lösa ut i alla fall en del av de knutar som blottlagts – genom att tillföra medel utöver den förstärkning som redan aviserats av försvarsberedningen. Alternativet är att helt plocka bort eller skjuta på tillförandet av förmåga. Kort sagt, fortsätta att hantera rikets säkerhet på lösa boliner.

Inte blir man precis lugnad av försvarsministerns ord om att ”min bestämda uppfattning och ambition är att vi inte ska ha någon underfinansiering i ett kommande försvarsbeslut”.

Gästledare i Svenska Dagbladet 24/2 2020.

Read More

Det är inte många år sedan rikskonferensen i Sälen präglades av risk- och hotbildsförnekelse. Den tiden är förbi. 2020 är bilden realistisk och fördjupad – utmynnande i slutsatsen att den bara blir mörkare. Vad som saknas i uppräkningarna är samlande begrepp som fångar upp en ny och så mycket komplexare verklighet. Som att geografin återigen har blivit central men samtidigt i andra avseenden är helt irrelevant. Eller att angrepp kan ske utan att angriparen ens kan identifieras.

I Sälen rådde det alltså inte någon brist på allvarsamhet. Mot bakgrund av oviljan att tillskjuta resurser uppstår dock viss kognitiv dissonans. Det gäller både det militära och det civila försvaret.

Visst kan det kännas bra när ÖB Micael Bydén redovisar raden av förmågehöjande nyheter under innevarande försvarsbeslut. Men vad innebär det egentligen att ”vi har kommit långt under de här fyra åren”? Har vi verkligen kommit långt i förhållande till sådant som rysk förmågeutveckling eller hur hotbilden har förändrats? Ligger det inte en fara i att signaler om kognitiv balans minskar trycket på politisk handling?

Dissonansen kring Försvarsberedningens beställning av försvarsbeslutet 2021–2025 vs Försvarsmakten militära råd, understryker dessutom att beslutsmodellen inte är optimal. Vore det inte rimligare att ÖB med utgångspunkt från regeringens ekonomiska ramar fick i uppdrag att komma med sitt militära råd, som sedan blev föremål för politik. Omvärldsbeskrivning, konsekvenser för Sverige och precisering av svenska nationella intressen kunde samtidigt överlåtas till en grupp experter och sedan ingå i underlaget för den politiska beredningen.

FÖ och UD verkar ha slutit fred. I Sälen visade Ann Linde att Sverige har fått en ny utrikesminister genom att i sitt tal – till skillnad från Margot Wallström – ansluta sig till Försvarsberedningens formulering om att vi inte kan utesluta ett väpnat angrepp eller användandet av militära medel mot Sverige. Det innebär att utrikesministern och försvarsministern inte längre har två sinsemellan stridande uppfattningar om hotbilden.

Bra i sig, men också viktigt för att få större utväxling på den samlade säkerhetspolitiken när försvars- och utrikespolitiken inte längre utmärks av kognitiv dissonans.

I Peter Hultqvists anförande var det enskilt viktigaste att han lyfte upp kärnvapenfrågan i ett annars förbisett närområdesperspektiv:

”I vårt närområde har vi under det senaste decenniet kunnat se Ryssland utöka sina övningar, på ett sådant sätt att den ryska kärnvapenförmågan tydligt ska framgå. Det är en kraftfull säkerhetspolitisk signal från rysk sida. I oktober förra året genomförde Ryssland vad som framstår som den största kärnvapenövningen sedan 1991, Grom 2019. Övningen omfattade ett eskalerande scenario, som avslutades med ett ryskt kärnvapenanfall.”

Årets upplaga av Rikskonferensen i Sälen blev en imponerande uppvisning av hur mycket som sker och på så många fronter för att stärka totalförsvaret. Samtidigt blev det en påminnelse om hur mycket som återstår, hur mycket tid som gått förlorad – och dessvärre lär fortsätta att förloras.

I sitt anförande erinrade ÖB om en slogan som är hämtad från Försvarsmaktens rekryteringskampanj:

”För allt det som ännu inte har hänt.”

Alltså en erinran om försvarsmaktens uppgift att värna samhällsskick och suveränitet – ytterst i krig men med en så avskräckande försvarsförmåga att hotbilden inte blir verklighet. Det är ett helt centralt budskap. Tyvärr sammanfattar också samma slogan det rådande läget i totalförsvaret.

Publicerad på KKRvA:s blogg Försvar och Säkerhet 17/1 2020 och i SvD/Säkerhetsrådet 18/1 2020.

Read More


Att vi inte lever i den bästa av världar utan i en osäkerhetens tid illustrerades väl när de 29 (snart 30) medlemmarna i Nato möttes i London för att fira den 70-åriga försvarsalliansen. Allt i hägnet av president Macrons uttalande om alliansens hjärndöd och ifrågasättande av hållbarheten för stadgans artikel 5, hot från Turkiet att blockera bistånd till Baltikum och Greklands begäran om stöd från Nato i fråga om turkisk kränkning av grekisk suveränitet.

Lägg därtill problematiken med medlemmar som inte representerar de värden vars försvar är själva grunden för alliansen – med Turkiet och Ungern som främsta exempel. Donald Trump rosar inte heller värdegrunden men som det pågående riksrättsförfarandet i Kongressen visar finns balanserande krafter.

Till den bilden av säkerhetsläget inom Nato hör att själva mötesupplägget i London var riggat för att minimera risken för att alliansens ankare representerad av president Donald Trump återigen skulle ställa till det med utfall som skulle skada Natos trovärdighet. Det räckte så bra med Macrons inspel inför firandet.

Trots säkerhetsåtgärderna reste en trumpen Trump hem utan att hålla någon avslutande presskonferens. Innan dess hade han svävat på målet om huruvida USA skulle bistå en medlem som inte uppfyllde Trumps krav på hur stor andel av BNP som satsas på försvaret. Natos måltal för medlemsländerna är 2 procent av BNP 2024. Enligt Trumps sätt att se borde det målet dock redan vara uppfyllt och enligt hans logik finns det till och med en skuld att reglera (sannolikt med USA som betalningsmottagare).

Samtidigt – eftersom Trump kände sig kränkt av Macron – prisade presidenten ett Nato som han 2017 dömde ut som obsolet. Det blev så att säga ytterligare en illustration av Trumps volatila ledarstil. Det innebär också att det inte går att lita USA: det som gällde som linje i går kan vara den motsatta i morgon.

Osäkerhet, dåligt humör och oenighet avspeglar den heterogenitet som råder och som inkluderar hur enskilda medlemmar sorterar hot och risker utifrån sina nationella intressen. Samtidigt demonstrerar kompromisserna vid toppmötet att medlemmarnas nyttokalkyl ändå leder fram till en vilja att hålla samman. Att Nato dessutom bygger vidare på de senaste årens arbete med rymden, hybridhot och Kina är exempel på att Nato långtifrån har lidit hjärndöden.

Inte minst viktigt för svenskt vidkommande är att Macrons flirt med Ryssland demonstrativt avvisades. Ryssland är inte en potentiell partner. I stället ska den östra flanken fortsätta att förstärkas.

Toppmötet i London visa ett Nato som är i ett slags kris och samtidigt inte är det. Det är inte någon önskesits, men det är så korten ser ut och nu gäller det att lägga dem på rätt sätt. Rätt sätt inkluderar att lägga åt sidan tankefelet om att skaffa EU strategisk autonomi, men däremot att öka det egna ansvarstagandet. Oavsett Trump går det inte räkna med USA på samma sätt som tidigare.

Å ena sidan handlar det därför om att rusta upp de nationella försvaren – både för att det behövs och för att få en bättre bördefördelning vis-á-vis USA. Å andra sidan handlar det om att genomföra det avtal om fördjupat samarbete i 74 punkter som slöts mellan EU och Nato 2018. Avtalet slår också fast att Nato står för det kollektiva försvaret.

Medan Nato har firat 70 har Sverige firat 25 år med partnerskap. Som medlem hade Stefan Löfven varit på plats i London för att driva Sveriges nationella säkerhetsintressen – i stället gör försvarsminister Peter Hultqvist visit i Washington och Helsingfors. Det vill säga hos Sveriges viktigaste bilaterala stöttespelare, men där USA förstås tronar på en suverän förstaplats. Med Trump som ÖB. Det skulle gå att känna sig tryggare. Också det är ett skäl för svenskt medlemskap.

Riket blir inte säkrare med en regering som förvisso står bakom en ökning av försvarsanslaget, men som inte är beredd att betala notan för en försvarlig men ändå för liten och för upprustning av det svenska försvaret. För att använda ett av regeringens favorituttryck är det ”inte acceptabelt”.

Som Jägarchefen har uppmärksammat i en bloggpost inkluderar FOI:s studie Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2019 slutsatser om återtagen rysk förmåga att initiera och utkämpa ett regionalt krig i Europa med Nato eller någon konstellation av stater. En annan slutsats är kraftsamlingen av trupp i hög beredskap i riktning väst.

Addera detta till regeringens ovilja att betala Försvarsberedningens nota och slutsatsen blir ett: ”förmågeglapp i vår förmåga att dels skapa en trovärdig tröskeleffekt, dels inneha en adekvat försvarsförmåga. Detta förmågeglapp riskerar även att öka i en allt mer osäker omvärld, såväl lokalt som globalt.”

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 9/12 2019.

Read More

Man kan tycka olika om vad staten ska göra eller inte göra. De allra flesta tycker dock lika i fråga om vad som är statens grunduppgift. Det handlar om medborgarnas trygghet, det demokratiska statsskicket och landets frihet. Kort sagt, den inre och den yttre säkerheten. Nattväktarstaten.

Förra veckans demonstration av misstroende mot justitieminister Morgan Johansson i riksdagen var en indikation på hur det står med den inre säkerheten. Försvarsmaktens utlåtande över försvarsberedningens förslag till försvarsbeslut för perioden 2021–2025 blev därefter ett åskådliggörande av hur ihåligt försvaret fortfarande är – även efter omläggningen av politiken efter Krim 2014.

Läget har i det första fallet beskrivits som ”en sviktande stat” och i det andra som ”en försvarslös stat”.

Försvarsberedningen har haft en planeringshorisont som sträcker sig fram till 2030. När ÖB har räknat på saken saknas 55 miljarder kronor givet den nivå på försvarsanslaget som beredningen räknat på. Det rör sig i huvudsak om utebliven kompensation för prisökningar respektive prislappen för att fullfölja 2015 års krigsorganisation.

Beredningen har i stället räknat med att omdisponera anslagen till den nya krigsorganisationens behov. Slutsatsen är att i förhållande till beställningen blir leveransen bara ett trefjärdedelsförsvar.

Det var lätt att lägga ned det territoriella försvaret, men det är Herkulesarbete att återuppbygga det. Försvarsberedningens rapporter ”Motståndskraft” och ”Värnkraft” utgör en sammanhållen helhet för totalförsvaret. Om detta var beredningen enig, men upplöstes i oenighet när Socialdemokraterna inte var beredd att betala för varorna. Och det är ju så det är, Stefan Löfven vill inte betala för en nota som det kan bli mycket dyrt att smita från.

Samtidigt står Socialdemokraterna bakom den hotbild som beredningen tecknar av global ”instabilitet och oförutsägbarhet”, av en ”svårbedömd och stundtals snabb” utveckling och av ett ”försämrat” säkerhetspolitiskt läge i Sveriges närområde och i Europa. Inte minst borde det inbjuda till prioriteringsvilja från statsministerns sida att beredningen bedömer att ett ”väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas” och att en ”större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige”. Men icke.

Försvarsröran går nu vidare. Det finns en politisk majoritet för att inkalla Försvarsberedningen i akt och mening att dryfta räknestycken.
Löfvens frontman, Peter Hultqvist, säger varken bu eller bä om hur läget ska hanteras. Han verkar dock inte missnöjd. Ser väl fram emot att försöka manövrera fram en lägre höjning av försvarsanslaget än vad beredningen föreslår (från dagens cirka 1 procent av BNP till 1,5 procent 2025).

Även med det återtag som görs och kommer att göras framöver, kan vi dock räkna med att det nuvarande förmågegapet till Ryssland kommer att bli större än vad det är i dag. Tröskeln blir för låg. Trefjärdelsförsvaret är både för lite och för sent.

Och ska man nu riva i beredningens förslag – och det råder inte brist på synpunkter på val och avvägningar – borde det öppna för att i större offentlighet tänka till igen om vilka förmågor som borde prioriteras.

Sverige beskrivs ju ibland som fredsskadat och i den bilden ingår också avsaknaden – också i försvarsberedningens förslag – av en strategisk fjärrbekämpningsförmåga för att på avstånd kunna ”jävlas” med Putin på rysk hemmaplan. Det verkar avskräckande. Skapar tröskeleffekt. Förmågan ger också möjlighet att eskalera en konflikt till en nivå där Sverige får det militära bistånd som krigsplaneringen utgår från och säkerhetspolitiken hoppas på.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 18/11 2019.

Read More

Häromdagen uppmärksammades att finansminister Andersson i en fotnot till budgetpropositionen planerade att tumma på försvarsberedningens förslag från i maj för utformningen av det militära försvaret; ja, det sades intet om hur de uppskattningsvis 4 miljarder indragna kronorna över perioden 2022– 2025 skulle påverka förslagen utan bara att medlen skulle sparas in genom att inte täcka den uppskattade kostnaden för att värdesäkra anslaget.

Budgetbomben slog ned efter att regeringen Löfven först vägrade ställa sig bakom finansieringen av förslagen i samband med att beredningen skulle leverera sin slutrapport. Det fick i sin tur de borgerliga och SD att hoppa av i undertecknande stund. 

I nästa steg aviserade regeringen lägre nivåer än beredningen föreslagit och efter nya protester lanserades i somras en omväg i form av att Försvarsmakten visserligen skulle räkna med de nivåer som beredningen angivit men att man skulle ange prioriteringar på en ”tregradig” skala. 

Sedan skulle det bli förhandlingar. Var det tänkt. 

I stället kom beskedet från regeringen i slutet av augusti att det är försvarsberedningens förslag som gäller. Inte minst lyftes detta av de båda regeringspartierna som formellt inte ingår i regeringen. Både C och L hade ju hoppat av.

Mot den bakgrunden skulle man ha kunnat förvänta sig att C och L inte hade läst det finstilta i budgetpropositionen tillräckligt noga eller i alla fall inte hade bockat och tackat i en förhandling. Men de var med på neddragningen. C och L hoppade alltså tillbaka i Löfvens famn. 

Kan det bli rörigare? Ja, svensk politik är ju inte sig lik. Allan Widman (L) flaggar för nya ”förhandlingar där fler partier…ingår”. Daniel Bäckström (C) säger att det är ”frågor som vi måste fortsätta följa nära”.

Alltmedan Försvarsmakten och FMV till den 15 november ska ha levererat sina underlag inför det kommande försvarsbeslutet, men alltså utan att veta hur mycket pengar man har i uniformsfickan.

Vad kan man säga? Underkänt igen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 3/10 2019.

Read More