Claes Arvidsson

Archive
Peter Hultqvist

De gör fantastiska insatser. Det är också fint att se hur helt vanliga människor bistår både med moraliskt stöd och som ”pizzabud”. Parallellt pågår en kritisk diskussion om brister. Det gäller MSB under ledning av den från posten som polis-GD sparkade Dan Eliasson (”extremt tunn bemanning, brist på sakkunniga och svårigheter att få in personal”).

Men saken gäller mycket mer än MSB.

På twitter har det uppmärksammats att släckningsarbetet delvis sker under devisen att nöden har ingen lag. Eller rättare sagt, nu synliggörs konsekvenserna av beslut som aldrig borde ha tagits – och som sedan länge borde ha rättats till.

Hemvärnet utför tydligen polisiära uppgifter, något som det inte har lagligt mandat att göra. Samtidigt bryter dess befäl mot inriktningsbeslutet 2004 som stadgar att anställda i Försvarsmakten inte “får utsättas för risken att bruka tvång eller våld mot enskilda”. Militärpolisen får inte heller, som nu skett, ge polisen ett handtag. MP:s jobb är uttryckligen endast ordning och säkerhet i Försvarsmakten.

Att Försvarsmakten bidrar är förstås bra och viktigt, men det det vore också bra att reda ut det juridiska.

De omfattandeskogsbränderna har visat på sårbarhet i form av helikoptrar (och personal), deltidsbrandmän och bevakningspersonal. Det verkar till exempel inte helt optimalt att sätta in personal från polisens operativa avdelning i arbetet.

Bristen på bevakningspersonal är en påminnelse om att regeringen inte har anammat kraven på att återupprätta beredskapspolisen, en styrka som annars skulle ha passat som hand i handske i det rådande krisläget. Det hade varit fullt möjligt att ha den på plats – om bara viljan hade funnits.

Försvarsberedningen har på förslag att det ska ske, men udda nog bara för insatser i krigstid. Alltså inte när det “bara” brinner i knutarna.

Till regeringen Löfvens försyndelser hör att – tvärtemot den slutsats som dragits av tidigare kriser – att ha flyttat det högsta ansvaret för krisledning från Löfven till en fackminister (se här och här). Det är på något sätt symtomatiskt att den utredning som alliansregeringen tillsatte efter den stora skogsbranden i Vestmanland 2014 fick sina arbetsmöjligheter begränsade efter Löfvens tillträde.

Transportstyrelsegate är en symbol för säkerhetsmedvetandet i regeringen Löfven, men det kan också gälla Morgan Johanssons hantering av helikopterkapacitet. Med motiveringen att varje medlemsland borde bygga upp egen styrka, var Sverige motståndare till pooling and sharing i EU. Men mer än ord blev det inte för Johanssons del.

Och ja, nu talar Johansson förstås vackert om EU-solidariteten.

Och så har vi förstås det svenska försvaret.

Trots att regeringen inte har brist på kulor uteblir anslag i närtid. Kommer det inte en ändring redan i ändringsbudget i höst är beskedet från ÖB att försvarsförmågan kommer att gå ned. Än mer så om inte 18 miljarder extra tillförs till 2021. Samtidigt mörknar hotbilden.

Stefan Löfven har – i en debattartikel i DN tillsammans med Magdalena Andersson, Margot Wallström och Peter Hultqvist – klargjort att försvar och säkerhet inte är något som de vill prioritera under nästa mandatperiod.

Det är inte utan att man kan undra hur länge försvarsminister Hultqvist håller ut.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 27/7 2018.

Read More
Håll andan! Det kan sluta hur illa som helst. Donald Trump deltar i dag och i morgon deltar i Nato-toppmötet i Bryssel. På måndag väntar sedan överläggningar med V Putin. På vägen till Helsingfors ska Trump hälsa på Theresa May på ”lantstället” Chequers och sedan spela golf på egen bana i Skottland.

 I normala fall skulle Nato-toppmötet vara väl förberett och det förväntade resultatet på det hela taget känt. Dagens möte är också väl förberett och inkluderar steg där Nato tar nya tag i fråga om nya hot men också stärker beredskapen mot gamla. Men hur det kommer att sluta är omöjligt att ha en uppfattning om. Det är lite som rysk roulette.

Mötet mellan de allierade äger rum i ett läge där splittringen över Atlanten aldrig varit större. G7-mötet i Montreal slöt med att en mödosamt kompromissad gemensam kommuniké som Trump först skrev under på men sedan ändrade sig om. Hårda ord har utbytts – främst från Trumps sida. Trump har lämnat klimatavtalet. Trump har lämnat Iranavtalet. Trump har inlett handelskrig.

Stämningen i Bryssel blir knappast bättre av att Trump inte är någon vän av EU. Trump välkomnade följaktligen Brexit som en stor seger för britterna. Nyligen inledde Trumps EU-ambassadör sitt uppdrag med att förhoppningsfulla tillrop om framgångar för de högernationalistiska populisterna i Europa. Det är Orbans, Le Pens och Åkessons Europa som är visionen – med motsvarande drag på Trumps egen inrikespolitiska agenda.

Det är ett snävt definierat nationellt intresse – och utan intresse för att bevara den efterkrigstida världsordningen byggd på Pax Americana. Ersatt av USA som den största och starkaste busen på skolgården.

Så det lär synas många ansträngda miner i Bryssel.

Trumps misantropiska syn på världen bygger på att USA ständigt har blivit och blir lurat – också av sina bästa vänner. Multilateralism som huvudväg har reducerats till ett sidospår i Vita huset. Allianser har oklart värde. Det gäller också Nato. Också när det gäller försvarsalliansen anser Trump att USA blir lurat. Det handlar om bördefördelningen. Att Europa inte tar sitt ekonomiska ansvar för den kollektiva säkerheten.

Och så är det förstås – även om kritiken är uppblåst. Trump är så fixerad vid två procent av BNP till försvaret (Nato:s ambition till 2024) att han inte noterar att fyra år i rad har försvarsanslagen i Nato ökat. Det finns också en ökad vilja att ställa upp med resurser till olika insatser. I stället har Trump skickat brev till en rad medlemmar med ett budskap som kan tolkas som att USA inte ställer upp med säkerhet så länge som två procent inte har bockats av på Trumps lista.

Trump är helt fokuserad på input och glömmer output. Han överdriver USA:s eget bidrag och förbiser den nytta som USA – som global makt – har genom allierade som ställer upp och baser att tillgå. Även om Trump inte längre beskriver Nato som obsolet är det fullt tänkbart att han anser det. Kravet att Europa ska ta ett större ekonomiskt ansvar verkar dessutom snarare vara ett utslag av misantropism, än relaterat till hotbilden med Ryssland i fokus.

Så visst kan man hoppas på det bästa – på att Trump istället går på den linje av ökat amerikanskt engagemang i Europa som har varit den faktiskt förda politiken. Lyssnar på det “vuxna” i rummet, som försvarsminister Mattis.

I värsta fall kommer Trump att dra undan mattan för artikel 5 som vi känner den idag genom att skapa osäkerhet om vad som gäller.

Och än värre kan det bli när Trump på tu man hand ska möta Putin. Det kan inte uteslutas att Trump säger OK till annekteringen av Krim (alla talar ju ryska) eller går med på att trappa ned amerikansk truppnärvaro i Europa eller minska deltagandet i Nato-övningar.

Kort sagt, finns det risk för att Trump gör samma sorts deal med Putin som med Kim Jong-un, det vill säga ges möjligheten till att posera som framgångsrik statsman men inte så mycket mer – i utbyte mot stora eftergifter.

Trump skäller på Angela Merkel men Putin beskrivs som en fin kille.

Och ständigt upprepar Trump att eftersom beskedet från Ryssland är att man inte påverkade det amerikanska presidentvalet, så då är det så.

Och samtidigt kommer det fler och fler uppgifter om Trump, hans familj och medarbetare, som gör bild allt tydligare av “farliga förbindelser” med Putinland.

Det är inte säkert att världen som vi känner den, kommer att gå att känna igen om ett tag. Ja, i själva verket är den redan förändrad. Men det kan bli mycket värre.

Att statsminister Stefan Löfven har valt att inte prioritera det svenska försvaret under nästa mandatperiod är – för att uttrycka det milt – inte klokt. Ja, redan i höstens ändringsbudget skulle ÖB behöva ett ekonomiskt tillskott för att inte tvingas ställa in övningar och skjuta på beställningar av materiel.

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 11/7 2018.

 

Read More

Socialdemokraterna presenterade häromdagen i sina prioriteringar för nästkommande mandatperiod. Försvarsminister Peter Hultqvist var en av undertecknarna (vid sidan av Andersson, Löfven och Wallström). Det svenska försvaret är dock inte något som socialdemokraterna vill prioritera. Så nu vet vi det, om vi inte visste det sedan tidigare.

Med Ulf Kristersson som partiledare har däremot moderaterna hittat tillbaka till försvaret. Senast manifesterades detta i rapporten Ett starkt försvar för att säkra Sverige. Man behöver inte vara enig med M i allt för att dra slutsatsen att detta är ett gott dagsverke.

Här sägs bra saker som att:

“Sveriges försvar skall säkra vårt land, vår territoriella integritet och vår suveränitet och därmed vårt sätt att leva. Försvaret skall göra detta året runt i fred, kris och krig, och tillsammans med andra. Ytterst skall försvaret säkra Sverige i fred.”

Här finns en ansats till självrannsakan vad gäller försvarspolitiken under de två mandatperioderna med alliansregeringen. Mest skyller man dock på S – trots att också M i huvudsak var med på vagnen.

“De största nerdragningarna av försvaret genomfördes under S-ledda regeringar under perioden 1994-2006 då ett 60-tal fredstida förband och enheter lades ner, krigsorganisationen reducerades och försvarsanslaget sjönk med en hel procentenhet som del av BNP. Tyvärr vände inte alliansregeringen utvecklingen, utan även då var försvaret en mindre prioriterad fråga.”

Fast det var förstås värre än beskrivningen “en mindre prioriterad fråga”. Grundproblemet var synsättet på Försvarsmaktens uppgift och påföljande organisation (internationell insats) samt oförmåga att reagera på en allt mörkare hotbild. Som jag åskådliggör i boken Fritt fall – Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige (Penna till papper bokförlag 2017) var politiken kunskapslös och styrdes ända in i kaklet i stället av föreställningen om den eviga freden.

För moderaterna är försvaret inte längre ett särintresse:

“Försvaret är en av statens kärnuppgifter. Sveriges försvarsförmåga ska höjas genom att mer resurser tillförs försvaret kontinuerligt under den kommande tioårsperioden. Utgångspunkten måste vara att ökade resurser också kan omsättas i ökad försvarsförmåga och står i proportion till hotbilden.”

Och konstateras det:

“Ju längre in i försvarsbeslutsperioden vi har kommit desto tydligare har det framgått att Försvarsmakten inte kunnat leverera den ambition som varit målet för försvarsbeslutet 2015 utifrån de tilldelade resurserna. Bland annat ökade kostnader för vidmakthållande och en för materielprojekten ofördelaktig dollarkurs har varit återkommande problem.”

Och:

“Försvarsmakten varnar i sitt budgetunderlag för 2019 att får inte myndigheten de tillskott man angivit – sammanlagt 18 miljarder kronor – under perioden 2019- 2021 så kommer nerdragningar i verksamheten behöva göras. Nerdragningar som redan kommer att börja genomföras från 2019 och vilka kommer att innebära en uppstannande förmågeutveckling i närtid och på sikt en sänkt förmåga relativt utvecklingen i Ryssland.”

Det är utmärkt att moderaterna är positiva till ÖB:s äskande för 2019-2021, liksom att inom en tioårsperiod vill uppnå tvåprocentsmålet.

Det som däremot är helt obegripligt är att Ulf Kristersson i Almedalen aviserade att Försvarsmakten endast skulle få ett tillskott på 100 miljoner kronor när M lägger sin ändringsbudget i höst. Det är ju raka motsatsen till att prioritera.

Detta samtidigt som Micael Bydén som bäst planerar för hur ebb i kassan ska kunna hanteras – och det finns egentligen bara två stora grepp för att dra ned. Det andra är att skjuta på materielbeställningar. Vilket som är värst är svårt att säga.

Men det är inte bara obegripligt i sak utan även partitaktiskt. “Därute” finns det fortfarande väldigt många försvarsvänner som behöver övertygas om att M går att lita på (och det är orättvis paradox att få tycks minnas den ännu sämre S-politiken som alltså inte utgjorde någon konstruktiv opposition). Förtroendetappet tar tid att läka, liksom inom migrationspolitiken. Almedalen blev därigenom en förlorad möjlighet vad gäller försvaret..

Det är inte heller så att prognosen för omvärldsläget precis har förbättrats sedan rapporten nyligen släpptes. Det går fort. Det är skakigt. Det gäller att hänga med. Närmast Nato-toppmötet i nästa vecka och därefter Trump & Putin på egen hand i Helsingfors.

I rapporten sägs klokt att:

“Från politikens sida måste vi bli bättre på att se de långa linjerna och inte låta kortsiktiga ekonomiska hänsyn riskera svensk säkerhet.”

Som sagt, 100 miljoner är helt obegripligt. Men det är kanske något som jag inte förstår. Så frågan går till Ulf Kristersson. Kan du förklara?

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 6/7 2918.

 

Read More

Vi samarbetar med Nato från fall till fall. Så ska statsminister Stefan Löfven ha beskrivit Sveriges relation till Nato i samtal med president Donald Trump i våras. Att Trump ska ha svarat att det också kunde vara en modell för USA, har med rätta uppmärksammats. Detta inte minst eftersom Trump bakom sig har både ifrågasättande av Nato:s artikel 5 och misstroskapande i förhållande till USA:s allierade, inklusive att närmast skurkförklara EU samt genom att inta en generellt negativ hållning till multilateralism (manifesterad till exempel i handelskrig och motstånd mot WTO).

Och å andra sidan visar Trump en förkärlek för starka ledare. Och deals.
Och att ändra sig.

Men Löfvens beskrivning av Sveriges relation till Nato är också anmärkningsvärd. Det är ju svårt att veta vad Löfven sade mer, men från fall till fall avspeglar i alla fall en bekväm partiattityd. Med stora delar av partiet fortfarande fastlåsta i Palmes neutralism (med utrikesministern som främsta fanbärare), är det kanhända så som kompromisstänket är. Ulf Kristersson beskrev i sitt tal i Almedalen socialdemokraternas medlemskapsfobi i termer av religion och det ligger det något i – tillsammans med enkel partitaktik för att hålla partiet samman.

Men visst gör Sverige militär insats under Nato-flagg från fall till fall.

Och visst över Sverige militär insats tillsammans med Nato fall till fall.

På samma sätt som vilken Nato-medlem som helst, som gör insats från fall till fall och övar från fall till fall.

I själva verket samarbetar Sverige precis hela tiden med Nato. För några år sedan deltog Sverige i mer en 160 kommittéer och underkommittéer i Nato. I dag är det sannolikt flera.

Att som Löfven tänka “från fall till fall” blir mest en nutida mjukisvariant av den förljugenhet som statsminister Tage Erlander gav uttryck för i Riksdagen 1959, när han som svar på en propå från högerledaren Jarl Hjalmarsson om behovet av visst Nato-samarbetet slog fast att:

“Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår utrikes- och försvarspolitik.”

Samtidigt pågick ett militärt samarbete i hemlighet med USA och andra Nato-länder.

Ett annat sätt att åskådliggöra relationen till Nato är att Sverige (och Finland) har “guldkort” (Enhanced opportunities partner) i Nato, som ger Löfven en plats vid middagsbordet vid det kommande Nato-toppmötet 11–12 juli. Det säger förstås också åtskilligt att Sveriges ofta beskrivs som en de facto-medlem, som dock varken har en plats vid bordet när beslut fattas eller omfattas av Nato:s trygghetsgaranti.

Som Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg klargjort vid flera tillfällen att det är skillnad på medlemskap och icke-medlemskap.

Post-Krim 2014 har S-regeringens försvarspolitik syftat till att på basis av det lilla försvar som finns stärka den operativa förmågan, dock utan att man velat satsa på en försvarsekonomi som skulle göra det möjligt att förverkliga försvarsbeslutet 2015. ÖB har äskat 18 extra miljarder för att den operativa förmågan inte ska nedgå, något som hittills har bemötts med iskyla från regeringen.

Säkerhetspolitiskt har regeringen valt att fördjupa samarbetet med Nato (värdlandsavtalet), gått in i olika multilaterala arrangemang med Nato-länder (till exempel JEF) och tecknat bilaterala avtal med Nato-länder varav det med USA förstås är viktigast. Det är detta nätverk som utgör alternativet till ett fullt medlemskap i Nato – och som regeringen uppenbarligen anser anser vara ett bättre alternativ än Nato:s formella säkerhetsgaranti.

Man stödjer sig också på uttalanden från t ex USA:s försvarsminister Mattis om att Sverige kan påräkna hjälp i händelse av elände.

Men allvarligt talat, hur mycket är sådana uttalanden värda med Donald Trump i Vita huset?

Men det svenska försvarssamarbetet bortom fredstida förhållanden med Finland då? I sig bra men som det konstaterades nyligen i en artikel som nyligen publicerades i SvD och i tre dagstidningar i Finland är det inte något alternativ till Nato.

“Bilaterala samarbeten mellan icke-allierade länder är av nödvändighet fredstida konstruktioner, som inte utgör bindande försvarsgarantier och inte heller avser att utgöra grund för gemensam, operativ militär försvarsplanering.”

I stället argumenterar de finländska och svenska artikelförfattarna – militärer, diplomater, journalister och forskare – för att Sverige och Finland i fredens intresses samfällt borde söka om fullvärdigt medlemskap i Nato:

“Mycket är vunnet med de samövningar som skett mellan Finland, Sverige och olika Nato-länder…. Förband och staber tränas att samverka, taktiskt och operativt. Men för att olika, snabbt uppträdande lägen ska kunna hanteras behövs mer ingående planer och en krigsavhållande försvarsplanering. Detta är inte möjligt att genomföra med dagens icke-allierade militära hållning i Finland och Sverige, och kan inte heller improviseras fram när konflikten väl har brutit ut.”

Kort sagt, står Sverige (och Finland) utanför försvarsalliansen kommer det att längre tid innan hjälpen når fram – i den händelse vi får den.

Den fråga som Stefan Löfven aldrig besvarar är om det verkligen är säkrare för Sverige att stå utanför Nato än att vara fullvärdig medlem med trygghetsgaranti – med planer lagda och med (hjälp-)materiel förhandslagrad på svenskt territorium.

Att Sverige (och Finland) på så sätt bidrar till att öka Nato:s krigsavhållande förmåga kan ju också bidra till att pigga upp D Trump.

Och så förstås ett rejält löfte om att prioritera ett genomförande av FB-2015. Kort sagt, mer pengar till försvaret. I närtid. Också det muntrar upp i Vita Huset.

Och V Putin? Att låta Ryssland få vetorätt när det Sveriges säkerhetspolitiska vägval – är det verkligen rätt vägval?

Det handlar ju trots allt ytterst om att försvara vårt sätt att leva på.

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 4/7 2018.

Read More

Nationaldagen är fest men också en dag att ägna en tanke åt hur fred och frihet ska bevaras i en tid då, som det heter i Försvarsberedningens första rapport, ett väpnat angrepp inte kan uteslutas.

Det är ett allvar som underströks av Aurora 17 i höstas och nu av den största beredskapskontrollen av Hemvärnet sedan 1975.

Försvarsminister Peter Hultqvist är till synes överallt. Ena dagen på utlandsbesök, andra på regementsbesök. Han står i talarstolen eller talar på distans i storskärmsformat. Hultqvist är symbol för att S efter Krim 2014 återupptäckt behovet av ett nationellt försvar. Varken Löfven eller Hultqvist har dock självrannsakat den tidigare politikens förfall, utan håller i realiteten fast vid att det som nu betraktas som fel, var rätt då.

Ändå var den socialdemokratiska försvarspolitiken värre än den som signerades Reinfeldt.

Och nu när bättre – ökad operativ förmåga på hemmaplan – är mottot för dagen är bilden densamma. Socialdemokraterna är inte beredda att betala för försvaret. Underfinansieringen av innevarande försvarsbeslut hade varit ännu allvarligare om regeringen Löfven hade fått bestämma.

Och fortfarande har Peter Hultqvist inte klargjort om koalitionsregeringen S+MP+V är beredd skjuta till de extra 18 miljarder som ÖB saknar för att undvika att ökningen av försvarsförmågan först avstannar och sedan minskar efter 2021.

Det finns också ett längre perspektiv. Försvarsberedningen bereder ett nytt försvarsbeslut. Försvarsmakten har i Tillväxt för ett starkare försvar gett sitt perspektiv på vad som behöver göras fram till 2035 (dubbelt så stort försvar och mer än en dubblering av försvarsanslaget).

I utredningen om Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov konkluderar Ingemar Wahlberg att om Sverige vill ha ett avskräckande försvar krävs investeringar i försvarsmateriel på ytterligare 168 miljarder till 2030.

I den händelse politikerna inte är beredda att tillföra hela beloppet gör Wahlberg en prioritering i tre steg av hur knappare medel bäst kan användas för att stärka försvaret.

Och om den ekonomiska ramen blir oförändrad förordar Wahlberg inköp av luftvärn med medellång räckvidd inte skall prioriteras:

”Utredningen konstaterar sammanfattningsvis att Försvarsmaktens materiel efter 2020 vid en oförändrad ekonomi successivt blir mindre relevant utifrån ställda krav och uppgifter. Den operativa förmågan kan efter hand inte bevaras efter 2020. Försvarsmaktens uppgifter kommer att behöva ses över och ambitionsnivån sänkas för att uppnå nödvändig balans mellan resurser och uppgifter. 

Mot den bakgrunden förordar utredningen en senareläggning av den planerade anskaffningen av ett luftvärnssystem med medellång räckvidd. Därigenom frigörs cirka 12 miljarder kronor. Därmed möjliggörs en höjning av den operativa förmågan inom Försvarsmakten som helhet, som annars inte skulle vara möjlig. Med de medel som frigörs föreslår utredningen i stället att vidmakthållandet och materielunderhållet ökas (cirka 5 miljarder kronor), att ytterligare mängdmateriel anskaffas (cirka 5 miljarder kronor), att luftvärn ur förbandsreserven förbandssätts samt att logistikresurserna förstärks (cirka 2 miljarder kronor).”

Regeringen har dockvalt att inköpa det amerikanska systemet Patriot. FMV väntas lägga en order i närtid med en kostnad på 10 miljarder kronor. Men frågan är vad som ingår i optionen. En inte helt oviktig fråga är förstås om det ingår ammunition. Det verkar inte så.

Med en tilläggsorder i ett senare skede med en option på 300 robotar ökar notan till 24,5 miljarder.

Det innebär i sådana fall att vi får ett väl fungerande system som inte är särskilt användbart utan tilläggsorder – och som dessutom tränger ut andra tänkbara användningar.

Kort sagt, det är ännu en fråga som Peter Hultqvist behöver svara på.

Men affären reser också frågan om regeringens säkerhetspolitik, om det som kallas Hultqvistdoktrinen och som bygger på nära samarbete med Nato i kombination med bilaterala säkerhetssamarbeten med Nato-länder. Alltså i stället för vara medlem i Nato.

Det viktigaste bilaterala avtalet är det som tecknats med USA – och att så är fallet kastar också en skugga över Hultqvist val att prioritera inköp av amerikanska Patriot.

Det är förstås också skäl att ställa frågan hur klokt det är att förlita sig på en förhoppning om hjälp eller tilltron till en implicit säkerhetsgaranti eventuellt utställd av D Trump.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 6/6 2018.

Read More

Första maj är dagen Socialdemokraterna tågar för det som partiet sätter främst. Inte oväntat var det annat än rikets yttre säkerhet som skulle elda massorna. Den är inte ett prioriterat område för den rödgröna regeringen Löfven. Detta trots Försvarsberedningens skrivning om att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas – och att det krävs krafttag.

Samtidigt har dock förtroendet för försvaret stärkts. Hos svenska folket, alltså. I SOM-institutets senaste mätning är det 38 procent som har stort förtroende för försvaret och för att hitta liknande tal får man gå tillbaka flera decennier.
Andelen som har litet förtroende har dessutom på ett par år rasat från över 30 procent till 18. Det är både bra och dåligt. Bra därför att det avspeglar tilltro och försvarsvilja, men dåligt eftersom det minskar det politiska trycket att ta rikets säkerhet på allvar.

I en kommentar tvittrade socialminister Annika Strandhäll glatt att “Hultqvisteffekten slår igenom”. Det ligger mycket i att överskattningen kan knytas till uppskattning av försvarsminister Peter Hultqvist som person. Problemet är ju att försvaret i verkligheten inte är lika förtroendeingivande som försvarsministern.

Visst kan man säga att detta bottnar i ett tidigare kollektivt politiskt misslyckande, men det sammanhänger också med den nuvarande regeringens försvarspolitik. Det vill säga den politiska oviljan att prioritera.

Om den rödgröna regeringen hade kunnat bestämma på egen hand hade underskottet i försvarsekonomin varit ännu större än vad som nu är fallet. Lägg därtill det bakvända räknesystem som dränerar försvaret på resurser. Det är den dystra verkligheten.

Oviljan gick i repris när vårbudgeten lades fram utan kassaförstärkning för försvaret. Och den går i repris när regeringen inte ger besked om hur den ställer sig till ÖB:s äskande om 18 miljarder i extra tillskott 2018–2021 för att försvarsförmågan inte ska minska. Just det, inte minska. Det kan jämföras med att Moderaterna nickar bifall och Liberalerna lägger på ytterligare sex miljarder för att i närtid stärka rikets säkerhet.

Den politiska oförmågan finns också i säkerhetspolitiken. Det är utmärkt att försvarsministern lotsat igenom en fördjupning av det avtalsbaserade samarbetet med Nato och att en rad bilaterala avtal med Nato-länder har ingåtts. Att en utredning nu föreslår att försvarssamarbetet med Finland i händelse av väpnat angrepp eller vid kränkning av territoriet smidiggörs i fråga om beslutsfattande och operativa förberedelser är förstås också välkommet, men inte heller det löser det grundläggande svenska säkerhetsdilemmat.

Ingen logisk kullerbytta är dock för brant och inget tilläggsargument för befängt, när Socialdemokraterna försöker hålla Nato-frågan ifrån sig. Samtidigt bygger försvaret på förhoppningen om att Sverige får hjälp från Nato eller Nato-länder. Sverige har å sin sida deklarerat viljan att bistå – också militärt – EU:s medlemmar samt Norge och Island. De flesta är också med i Nato.

Politiken blir inte mindre snurrig när regeringen överväger att skriva under FN-konventionen som förbjuder kärnvapen och därmed i praktiken riskerar hoppet om att få hjälp från Nato.

Peter Hultqvist gör nog så gott han kan. Det är bra, men det räcker inte. Det är för många röda dagar.

Publicerad i Svenska Dagbladet 2/5 2018.

Read More

Den bristande styrkebalansen mellan Väst och Ryssland diskuterades i två artiklar för SvD/Säkerhetsrådet av Folk och försvars tidigare generalsekreterare Lars Ekeman: Ryskt hitte-på om hotet från Nato respektive Militär styrka spelar förstås roll. Artiklarna byggde till stor del på två studier från FOI: Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016respektive Västlig militär förmåga.

Slutsatserna understöds i en ny forskningsrapport från det amerikanska forskningsinstitutet RAND: Assessing the Conventional Force Imbalance in Europa: Implications for Countering Russian Lokal Superiority.

Författarna, Scott Boston, Michael Johnson, Nathan Beauchamp-Mustafaga & Yvonne Crane, konstaterar att medan Väst efter kalla kriget slut fokuserat på stabilitetsoperationer och lättrörliga styrkor, valde Ryssland en annan och tyngre inriktning som ger fördelar i strid med mekaniserade förband nära de egna gränserna med fokus på det Västra militärdistriktet.

Kännetecknande är rörlighet, eldkraft och förmåga försvarsgrensöverskridande samordnad strid. Materiel har moderniserats, fler yrkessoldater har anställts, fler förband hålls i hög beredskap och stridserfarenhet har erhållits i Ukraina och Syrien.

Slutsatsen är att Ryssland – givet den nuvarande styrkebalansen – kan ställa Nato inför ett snabbt fait accompli i Baltikum och sedan genom brinkmanship frysa konflikten. I konsekvens därav följer slutsatsen att Nato behöver höja tröskeln i Baltikum.

Tilläggas bör förstås att det gäller även Sveriges bidrag till försvaret i det nordisk-baltiska stridsområdet. Den mest påtagliga tröskeleffekten i svensk försvarspolitik är dock fortfarande regeringens oförmåga att hittills inte bara verbalt utan konkret i form av rejält höjda försvarsanslag inse att tröskeln behöver höjas.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 12/3 2018.

Read More

ÖB Micael Bydén presenterade i dag budgetunderlaget för 2019. I äskandet ingår en höjning av anslagsnivån med två miljarder kronor 2019 och med ytterligare två miljarder 2020. Från och med 2021 flaggas för behovet av en ytterligare höjning med fem miljarder.

Allt för att hålla planen fram mot 2020 och motverka en förmågenedgång efter 2021.

I planeringen för 2019-2021 behöver Försvarsmakten senarelägga, nedprioritera och sänka ambitionen i förhållande till lagd plan om det inte ges ett tillskott av pengar. Resultatet blir sänkta ambitioner i fråga om övningar, projekt och investeringar.

Ett resultat av de hittills alltför trånga ekonomiska ramarna är man har minskat eller skjutit på investeringar. Det vill säga framtidens försvar.

Ett resultat av fortsatt ebb i kassan är att satsningar som har gjorts ”inte fullt ut (kommer att) kunna genomföras som planerat eller vidmakthållas”. Det vill säga inte ge valuta för insatta kronor.

För en utanförstående är det omöjligt att ta ställning till exakt hur stort behovet av tillskott är. Eller, för den delen, i vilken mån behovet snarare handlar om bristande ledning i Försvarsmakten än om brist på pengar. Det verkar ju alla vara försvarsminister Hultqvist klockartro, som har uppdragit åt Statskontoret att granska ÖB:s räkneförmåga. Men ser Hultqvist inte bjälken i det egna ögat?

En sak som vi med säkerhet vet är politikerna vill få mer gjort än vad de betalar för i försvarsuppgörelserna, kommer med tilläggsbeställningar och ger inte heller kompensation för kostnadsökningar genom konstruktionen av Försvarsprisindex.

Svaret på ÖB:s begäran om extra medel blir ett test på den politiska viljan att värna Sverige fred och frihet. Agnarna skiljs från vetet.

Publicerad i Svenska Dagbladet/Säkerhetsrådet 1/3 2018.

Read More

Året 2017 gjorde statsminister Stefan Löfven en rad förbandsbesök. Han var på Gotland och konstaterade att ”det är viktigt att Sverige visar att man har en försvarsförmåga och den tänker vi vässa ytterligare”. I samband med Aurora 17 var han tydligheten själv: “Det är vår uppgift är att försvara vår territoriella integritet. Ytterst handlar det om vårt land, ett land som vi älskar. Alla ska veta att om man har som avsikt att skada Sverige eller inta Sverige så ska det göra riktigt, riktigt ont”. Det är utmärkt att statsministern engagerar sig, och inte minst har det ett signalvärde i förhållande till Ryssland.

Problemet är bara att regeringen Löfven också skickar andra signaler. I de försvarsöverenskommelser som har gjorts efter Krim 2014 har Socialdemokraterna hållit emot. Med fler kronor hade mer kunnat göras för att återta militär förmåga – och saken har knappast blivit bättre av att anslagshöjningarna inte täcker kostnaderna för den politiska beställningen.

När Löfven i helgen talade inför 500 valarbetare från hela landet hade han kunnat lyfta försvarsfrågan – med stöd både i Ingemar Wahlbergs utredning om Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov respektive ÖB:s perspektivstudie “Tillväxt för ett starkare försvar”.

Men när Löfven byter hatt från statsminister till partiledare är budskapet inte detsamma som vid förbandsbesöken. Visst talade han om möjligheterna till förändring och att det inte finns någon “quick fix”. Det var dock lag och ordning, integration och välfärd som de centrala budskapsbärarna i höstens riksdagsval. Inte försvaret.

Wahlbergs utredning visar hur mycket som saknas – alltifrån enkla “prylar” till avancerade system. För perioden 2021–2030 laborerar utredningen med en trestegsmodell som fullt ut skulle kräva ett tillskott på 168 miljarder. Försvaret blir mer stryktåligt, motståndskraftigt och avhållande. Organisationen är i stort sett oförändrad.

I pengar räknat anger Perspektivstudien ett växande anslagsbehov till 75–85 miljarder 2025, och till 115 miljarder 2035. På ÖB:s önskelista står bland annat 120 Jas Gripen i stället för planerade 60. Fyra armébrigader i stället för två. Sex ubåtar i stället för fyra. Mer cyberförmåga och underrättelsetjänst. Och en personalstyrka på 120 000 (varav 45 000 värnpliktiga).

Det handlar alltså om svindlande summor som ska användas på bästa sätt. Till bilden hör att det inte heller saknas, för att uttrycka det populärt, utmaningar på andra områden. Typ dem som Löfven prioriterar.

Det understryker att försvarspolitiken skulle behöva diskuteras utifrån andra utgångspunkter. Till exempel utifrån en riktig nationell säkerhetsstrategi med tydligt formulerade mål och angivna vägar att nå dem. Och vad är vi vill att Försvarsmakten ska kunna göra? Vad krävs i sin tur av materiel, personal och anslag för att åstadkomma detta?

Framtidens försvar borde inte heller diskuteras utan att räkna med säkerhetspolitiken. Hur påverkas inriktning, kostnader, val av materiel av att Sverige inte är medlem i Nato? Hur påverkas Nato av att vi inte är med i ett läge där FOI:s nya studie av Västlig militär förmåga visar på stora brister.
Samtidigt låter inte framtiden vänta på sig. En blick ut över världen skapar kalla kårar – och vårt närområde ingår i den världen. Det betyder att vi behöver göra mer i närtid för att stärka totalförsvaret.

När ÖB presenterar sitt budgetunderlag för 2019 kommer det dock i stället att bli bråk om nya svarta hål i en underfinansierad försvarsekonomi. Men regeringen saknar inte resurser, utan i själva verket räknar man med ett årligt budgetöverskott på ca 50 miljarder till 2020. Statsskulden är nere på 27 procent av BNP. Det är viljan som det hänger på.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 26/2 2018.

Read More

Hur långt räcker Hultqvistdoktrinen? Att det inte är en hypotetisk fråga utan en fråga som kräver ett svar understryks av Försvarsberedningens skrivning att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Samtidigt som det svenska försvaret brister i bredd och uthållighet. Enveckasförsvaret, om ni minns.

Och då som nu ska hjälpen komma från Nato med USA i spetsen.

Allianspartierna har gjort bedömningen att det ligger i Sveriges nationella intresse att ansöka om medlemskap. De borgerliga lyfter också fram den värdegemenskap som föreligger. V, MP, SD och S anser att det är säkrare att inte omfattas av säkerhetsgarantin i Nato-stadgans artikel 5. Försvarsminister Hultqvist har till och med ställt sig som garant för Sverige inte ska bli med i samma klubb som nästan alla andra EU-medlemmar också är med i.

Hultqvist alternativ till försvarsalliansen är ett nätverk – att bädda in Sverige i multilaterala och bilaterala försvarssamarbeten. Värdlandsavtalet med Nato var en milstolpe, liksom avtalet med USA. Samtidigt sker en förstärkning av den nationella försvarsförmågan – dock så modest att det knappast märks mätt i procent av BNP. Strax över en procent. Trots retoriken är försvaret inte prioriterat.

Står Sveriges säkerhet stadigt på dessa två ben? Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg har slagit fast att antingen är man med i Nato eller annars är man inte det. Från amerikanska företrädare har det däremot vid några tillfällen kommit betryggande uttalanden. Så är det kanske USA som Sverige ska kunna luta sig mot?

Det enkla svaret är att det vet vi inte. Att så är fallet understryks i Andras Simonyis bidrag i antologin Finland, Sweden & Nato: Did Trump Change Everything? I boken som lanseras i dag vid ett seminarium i regi av European Liberal Forum, Centerpartiet och Fri Värld, skriver också Magnus Christiansson, Karlijn Jans, Anna Kronlund samt Nils Torvalds (den enda av kandidaterna i det finländska presidentvalet som sade ett klart ja till Natomedlemskap).

Andras Simonyi, som är chef för forskningsstiftelsen Center for Transatlantic Relations vid John Hopkins University, ger rätt så avkylande inblickar i hur tänket ser ut i Washington. Alltså hur man tänker och inte hur vi tror att man tänker. Och det handlar inte främst om D Trump.

* Ja, Sverige (och Finland) är utmärkta partners till Nato och USA. Men likväl är en allierad en allierad och en partner inte mer än en partner.

* Ja, Sverige (och Finland) är viktiga i försvaret i Östersjöregionen men inte oersättliga.

* Och vad gäller försvarsanslaget så är önskemålet mycket mer än Hultqvist mäktar utan att Sverige tänker och agerar som en allierad. Kort sagt, Nato:s tvåprocentsmål.

* Och så finns det en känsla av att oviljan att gå med i Nato egentligen handlar om gammal god svensk antiamerikanism. Från Nato-motståndarna.

* Och en brist på förståelse för att Sverige i vår tid väljer militär alliansfrihet. Med en doft av gammal god svensk kålsuparterori. Som Palme.

Simonyi varnar för att vi inte ska låta oss invaggas i en falsk trygghet. Mer hållfast än så är inte Hultqvistdoktrinen.

Och den blir knappast bättre i kombination med Margotdoktrinen med betoningen lagd på Sverige som oberoende röst i världen i kombination med en fredaktivism som i i kärnvapenfrågan gör att Sverige hamnar på fel sida. Också det en gengångare från Palmeismen. Inget kan heller åskådliggöra röran i den rådande (o-)säkerhetspolitiken tydligare än att å ena sidan behöver vi inte gå med i Nato eftersom vi kan förlita oss på USA (Hultqvist), och, å andra sidan, att vi ska inte gå med i Nato eftersom USA är den tyngsta medlemmen (Wallström).

Det är intressant att Simonyi pekar på att Sverige och Finland inte sitter i samma båt och drar slutsatsen att länderna inte bör bli varandras gisslan när det gäller att ta ställning till medlemskap i Nato.

Men EU då? Ja, det rör på sig men glöm tanken på EU som alternativ till Nato. Däremot har det blivit fart på samarbetet.

I ett efterord till antologin uttrycks förhoppningen att den ska ge underlag för en bättre förståelse av varför Sverige och Finland inte är medlemmar i Nato. Tvärtom skulle jag säga. Visserligen ger boken bakgrund till de båda ländernas allianslöshet, men summerat är slutsatsen att medlemskap skulle vara ett säkrare val.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 15/2 2018.

Read More