Claes Arvidsson

Archive
Micael Bydén

Coronakrisen har visat att vår beredskap inte är god. Den hade kunnat ha varit så mycket bättre om totalförsvaret inte hade avvecklats när den eviga freden antogs ha brutit ut. Vi hade något som fungerade i volym och över landet i form av fältsjukhus och beredskapslager.

Rimligtvis blir ett resultat av Covid-19 omtänk både kring behovet av fältsjukhus och just-in-time. Viruset ställer också frågan till den nu återinkallade Försvarsberedningen om de föreslagna dryga 4 miljarder kronor verkligen är tillräckligt. MSB har äskat mer. För den som tidigare tvekat om svaret, torde det nu vara givet. Det vill säga nej.

Försvarsberedningen ska även hantera regeringens vilja att betala mindre än beredningen föreslagit för det militära försvaret och Försvarsmaktens önskan om delvis andra prioriteringar. Frågan om tillväxt till 1,5 procent av BNP till 2025 räcker, är dessutom redan besvarad. Med ett nej.

Samtidigt har Coronaviruset försatt välden i ett ekonomiskt chocktillstånd. Också för Sveriges del får detta stora samhällsekonomiska konsekvenser som gör att konkurrensen om medlen i statskassan hårdnar. Trycket på att gå snabbare fram med att återupprätta det civila försvaret kommer att vara starkt. Trycket får dock inte minska på att göra detsamma med det militära försvaret.

Kort sagt, om regering och riksdag inte förmår prioritera blir nästa försvarsbeslut ännu en övning i att igen i eftertid utbrista: vi var naiva.

Opinionen borde vara möjlig att vinna för en prioritering av rikets säkerhet. Ett exempel på detta är den positiva responsen på broschyren Om krisen eller kriget kommer. Ett annan är det stora intresse som Försvarsmaktens uppvisningar väcker. Ett tredje är att militärer i uniform på stan nu inte längre häcklas för ”stridspittar”.

Sett till media har bevakningen blivit så mycket mer omfattande både i riksmedia och lokalt. Det kanske bästa exemplet på att synen har förbättrats är två kulturartiklar i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Båda är positiva.

Hösten 2018 visade Stockholms stadsteater en dramatisering av Bertha von Suttners pacifistiska roman Ned med vapen (Suttner tilldelades Nobels fredspris 1905). Dramatiseringen var gjord av Stina Oscarson. Inför premiären anordnades ett samtal mellan mig och Oscarson om bland annat kärnvapen och Nato.

Det var inte mycket som vi var eniga om, om man säger så.

Det enda var nog att det är viktigt att samtala.

Döm om min förvåning när jag i samband med att Rikskonferensen i januari ägde rum läste en kulturartikel i SvD signerad Stina Oscarson. Utgångspunkten är ett samtal som hon hade med Försvarsmaktens hållbarhetschef Naznoush Habashian. Således handlade den gången varken kärnvapen eller Nato utan miljö. Likväl är artikeln intressant.

Ingen expert på Högkvarteret kommer någonsin kunna få mig att tro att våld är ett bra sätt att lösa konflikter på men jag måste ändå erkänna en växande ödmjukhet inför det faktum att Försvarsmakten– trots sitt grunduppdrag – ändå verkar sträva efter att göra så lite skada möjligt. Och allteftersom samtalet fortskrider får jag svårare att håna det faktum att Jas kan flyga på 100 procent förnybart bränsle eller att Sverige varit drivande i arbetet med att sätta standarder för miljöarbete inom både EU och Nato.

Och vidare:

När jag går ut från Högkvarteret har jag fortfarande inga siffror på försvarets del av våra samlade koldioxidutsläpp men jag inser att den artikel jag hade tänkt skriva inte längre är möjlig. Vi har ett demokratiskt fattat beslut att vi ska ha ett försvar och det finns spelregler i en demokrati som i tider som dessa känns viktigare att värna än att skriva något som riskerar att bidra till ökad polarisering. 

Kulturjournalisten Greta Thurfjells artikel i DN, också den från januari i år, är av en annan kaliber, men också den intressant med sina för några år sedan helt omöjliga vinklar. Den ena är att ÖB är snygg och trygg. Den andra är värnplikt som lösningen på vad som kallas manlighetens kris.

Jag är ingen så kallad möpare – militärt överintresserad person – inte egentligen, även om jag vid ett flertal tillfällen sett Försvarsmaktens dramatiska reklambilder och drabbats av en för mig mycket onaturlig känsla av patriotism, och även om jag brister i gråt av blotta tanken på den där plötsliga röda rutan i Om krisen eller kriget kommer-broschyren, den som meddelar att ´om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp´.

Och vidare:

Nej, det som muntrar upp mig är att tidningarna under dessa välsignade januaridagar publicerar så många bilder på överbefälhavare Micael Bydén…Inte nog med att överbefälhavare Micael Bydén är en av de mest attraktiva offentliga personerna vi har i det här landet, och inte har fått tillnärmelsevis tillräckligt mycket uppmärksamhet för sitt utseende – han verkar också besitta ett lugn som få andra högt uppsatta militära och politiska ledare kommer i närheten av. Det är något med hans ansikte som kort och gott inger respekt. ”Så länge han är vårt lands militäre ledare är jag trygg!” tänker jag, utan att veta det minsta om huruvida det ens föreligger något militärt hot mot Sverige eller ej.

Thurfjell skryter glatt över att inte ha några kunskaper varken om hotbild eller, för den delen, krisande manlighet. Likväl är det inte ointressant att Micael Bydén blir föremål för ett idolporträtt på DN-kultur.

Så det finns ett opinionsläge att söka politiskt stöd i.

Men det finns också motstånd.

När Försvarsberedningen nu omstartar sitt arbete är socialdemokraterna representerade av två partier. Ett som ser behovet av en stark fredsskapande försvarsmakt och ett annat som har sina rötter i 1980-talets fredsrörelse. Pierre Schori är en övervintrarna. I ett debattinlägg i DN spelar han cyniskt på Coronassträngar och kräver att Aurora 20 ställs in. De medel som därmed kan frigöras ska gå till att bekämpa Corona. Schori motiverar kravet med att:

Coronaviruset och miljöförstöringen är ytterst påtagliga hot, akutare och reellare än ryssen.”

Inget nytt på den S-fronten alltså. Det nya är att inlägget inte är publicerat på DN-debatt utan som en insändare.

Read More

För sju år sedan, i januari 2013, sjukskrev sig dåvarande överbefälhavare Sverker Göranson på grund av långvarig utmattning. På den tiden förnekades riskbilden mot Sverige. Försvaret betraktades som ett särintresse och den försvarspolitiska debatten handlade om nedskärningar. Sedan Sverker Göranson i en intervju med Svenska Dagbladet (30/12-12) hade berättat att försvaret bara skulle kunna skydda landet i en vecka vid ett anfall hade det tagit hus i helsike. Särskilt upprörda var företrädare från Rosenbad, eftersom den officiella linjen var att försvaret skyddade hela Sverige. 

Några dagar senare gjorde ÖB en halv reträtt. Han sade att beredskapen var tillräckligt god för att Sverige skulle hinna rusta upp i tid. Det skulle finnas varslingstid.

Ett år senare inledde Ryssland utan förvarning kriget mot Ukraina, där man ockuperade och annekterade Krim. Det kriget pågår fortfarande. Föreställningen att Sverige har gott om tid är nu borta, men i försvarspolitiken lever det långsamma tänkandet kvar. 

Pengar har sedan dess visserligen skjutits till för att genomföra Försvarsbeslutet 2015. Även inför nästa års försvarsbeslut görs en ekonomisk satsning som, med viss rätta, beskrivs som historisk av försvarsminister Peter Hultqvist. Men beloppen når ändå inte upp till den nivå som Försvarsberedningen anvisade i sin slutrapport Värnkraft. Därför har vi en animerad diskussion om försvarspolitiken och Försvarsmaktens överprövning av beredningen.

Nuvarande överbefälhavare Micael Bydén räknar med att beredningens förslag kommer vara genomförda till 50 procent 2025 och 75 procent 2030. Fokus ligger på ökad tröskelförmåga, att avvärja hot, och mindre fokus ligger på stridsförmåga i Sverige. Armén får stryka på foten om ÖB får sin vilja igenom. 

I en intervju med DN (18/1) beskriver Bydén omläggningen av försvarspolitiken som en ”mental utmaning”. Det kan beskrivas som att Försvarsmakten lider av växtvärk. Men den verkliga värken är att försvaret inte växer tillräckligt snabbt. Varför inte låta ÖB precisera vad som snabbt skulle kunna göras om mer pengar tillkom? En annan väg framåt rör det säkerhetspolitiska fundamentet ”ju mer vi är tillsammans”. Kan man snabba på fördjupningen av det nordiska försvarssamarbetet? 

Sverige brukar beskrivas som fredskadat. 200 år utan krig, en efterkrigstid av officiell alliansfrihet och en tro på evig fred efter Sovjetunionens fall. Det är dags att byta inställning. Och det enklaste sättet att snabbt höja tröskeln handlar om att tänka utanför fredsboxen, exempelvis fundera på kryssningsrobotar som ger Sverige möjlighet att slå mot fiendens territorium. Kryssningsrobotar ger en avskräckningseffekt som Sverige med sitt miniförsvar inte har råd att säga nej till. I händelse av konflikt kan kryssningsrobotar vara ett kostnadseffektivt sätt att eskalera till en nivå där vi får hjälp.

Någon ansvarskännande minister i regeringen Löfven borde också reagera på det indirekta hot om kärnvapenanvändning mot Sverige som den ryska ambassaden nyligen kom med (GP 20/1). På frågan från G-P hur Ryssland skulle reagera om Sverige lät USA eller andra Natostater använda svenskt territorium för militära syften vid en konflikt blev svaret: ”Det scenariot verkar rent hypotetiskt eftersom Rysslands pålitliga potential av kärnvapenavskräckande är den bästa garantin för att en sådan konflikt aldrig sker.” Att regeringen säger ifrån gentemot Kreml är i sig tröskelhöjande och det minsta vi kan begära.

Gästledare i Svenska Dagbladet 31/1 2020.

Read More

Det är inte många år sedan rikskonferensen i Sälen präglades av risk- och hotbildsförnekelse. Den tiden är förbi. 2020 är bilden realistisk och fördjupad – utmynnande i slutsatsen att den bara blir mörkare. Vad som saknas i uppräkningarna är samlande begrepp som fångar upp en ny och så mycket komplexare verklighet. Som att geografin återigen har blivit central men samtidigt i andra avseenden är helt irrelevant. Eller att angrepp kan ske utan att angriparen ens kan identifieras.

I Sälen rådde det alltså inte någon brist på allvarsamhet. Mot bakgrund av oviljan att tillskjuta resurser uppstår dock viss kognitiv dissonans. Det gäller både det militära och det civila försvaret.

Visst kan det kännas bra när ÖB Micael Bydén redovisar raden av förmågehöjande nyheter under innevarande försvarsbeslut. Men vad innebär det egentligen att ”vi har kommit långt under de här fyra åren”? Har vi verkligen kommit långt i förhållande till sådant som rysk förmågeutveckling eller hur hotbilden har förändrats? Ligger det inte en fara i att signaler om kognitiv balans minskar trycket på politisk handling?

Dissonansen kring Försvarsberedningens beställning av försvarsbeslutet 2021–2025 vs Försvarsmakten militära råd, understryker dessutom att beslutsmodellen inte är optimal. Vore det inte rimligare att ÖB med utgångspunkt från regeringens ekonomiska ramar fick i uppdrag att komma med sitt militära råd, som sedan blev föremål för politik. Omvärldsbeskrivning, konsekvenser för Sverige och precisering av svenska nationella intressen kunde samtidigt överlåtas till en grupp experter och sedan ingå i underlaget för den politiska beredningen.

FÖ och UD verkar ha slutit fred. I Sälen visade Ann Linde att Sverige har fått en ny utrikesminister genom att i sitt tal – till skillnad från Margot Wallström – ansluta sig till Försvarsberedningens formulering om att vi inte kan utesluta ett väpnat angrepp eller användandet av militära medel mot Sverige. Det innebär att utrikesministern och försvarsministern inte längre har två sinsemellan stridande uppfattningar om hotbilden.

Bra i sig, men också viktigt för att få större utväxling på den samlade säkerhetspolitiken när försvars- och utrikespolitiken inte längre utmärks av kognitiv dissonans.

I Peter Hultqvists anförande var det enskilt viktigaste att han lyfte upp kärnvapenfrågan i ett annars förbisett närområdesperspektiv:

”I vårt närområde har vi under det senaste decenniet kunnat se Ryssland utöka sina övningar, på ett sådant sätt att den ryska kärnvapenförmågan tydligt ska framgå. Det är en kraftfull säkerhetspolitisk signal från rysk sida. I oktober förra året genomförde Ryssland vad som framstår som den största kärnvapenövningen sedan 1991, Grom 2019. Övningen omfattade ett eskalerande scenario, som avslutades med ett ryskt kärnvapenanfall.”

Årets upplaga av Rikskonferensen i Sälen blev en imponerande uppvisning av hur mycket som sker och på så många fronter för att stärka totalförsvaret. Samtidigt blev det en påminnelse om hur mycket som återstår, hur mycket tid som gått förlorad – och dessvärre lär fortsätta att förloras.

I sitt anförande erinrade ÖB om en slogan som är hämtad från Försvarsmaktens rekryteringskampanj:

”För allt det som ännu inte har hänt.”

Alltså en erinran om försvarsmaktens uppgift att värna samhällsskick och suveränitet – ytterst i krig men med en så avskräckande försvarsförmåga att hotbilden inte blir verklighet. Det är ett helt centralt budskap. Tyvärr sammanfattar också samma slogan det rådande läget i totalförsvaret.

Publicerad på KKRvA:s blogg Försvar och Säkerhet 17/1 2020 och i SvD/Säkerhetsrådet 18/1 2020.

Read More

Hur ska organisationen för att stridsleda flygvapnet se ut? 2009 var det en kontroversiell fråga, men något som man från Försvarsmaktens sida inte ville ha diskussion kring. Och det med all tydlighet. En utredande ekonom, som vägrade att ställa sig bakom de siffror som redovisades i en utredning sattes i kylen. På FMV byttes utredarna ut. 

Några, mestadels yngre, officerare som skapat den första försvarsbloggen, Strilaren, kunde lätt identifieras med resultat att de inte längre inbjöds till möten där de tidigare varit självskrivna. Färre hälsade på dem. Och ja, bloggen lades ned. Var uppenbart inte karriärfrämjande.

Det var den tid när samtalsklimatet kunde beskrivas med orden att det är så högt i tak att man redan slår i huvudet knästående. 

Efterhand blev det dock öppnare inom Försvarsmakten men på senare år har det infunnit sig en krympande känsla av att klimatet igen har blivit kyligare. Frågan om vad som kan – och inte kan – sägas har offentligt aktualiserats igen i två fall. Det ena gäller generalmajor Anders Brännström, vars svar på en intervjufråga om arméns ståndaktighet (chanslös vid ett anfall) ledde till att han inte fick jobbet som chef för ledningsstabens totalförsvarsavdelning. Efter diverse turer har Brännström lämnat Försvarsmakten.

Det andra fallet gäller en twittrande officer som 2017 anklagades för att ha hotat rikets säkerhet. Försvarsmakten ville avskeda honom. Must:s granskning av twitterflödet friade honom dock från att ha avslöjat hemligheter men i stället för att frias, omplacerades han.

Båda fallen har gått till JO. I båda fallen har JO givit Försvarsmakten rätt. I twitterfallet argumenterade chefs-JO Elisabeth Rynning för att officeren gjort sig ”sårbar” genom att visa sin kunskap – och att Försvarsmakten därför gjorde rätt som satte ned foten.

ÖB Micael Bydén måste nu ta hand om frågan om samtalsklimatet på ett framåtsyftande sätt och visa att största möjliga tystnad – en återgång till 2009 – inte är dagordern. Eller ska försvarsbloggare som Wiseman, Skipper och andra också hålla klaffen? Försvarsmakten behöver högre takhöjd internt. Myndighetens agerande måste också debatteras offentligt – och i den diskussionen är det av viktigt att militär personal känner sig fria att delta.

Fint om ÖB är tydlig om detta när han talar på rikskonferensen i Sälen.  

Försvaret blir bättre så.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 10/1 2020.

Read More

De senaste åren har det varit – och är det fortfarande – utredningstätt på försvarsområdet. I sig bra, men samtidigt en dyster illustration av hur mycket som återstår att göra för att ge Sverige ett rejält upprustat nationellt försvar. Nog man man önska att regeringen Löfvens vilja betala för försvarsförmåga var lika stark som viljan att utreda den.

I raden av utredningar som har tillsatts ingår numera även ett uppdrag till ESV att granska den ekonomiska styrningen av FOI. 

Det är verkligen utmärkt. Regeringen var en gång på gång med att verkligen sänka möjligheterna till FOI-forskning men har kommit på allt bättre tankar.

I dagsläget finansieras FOI genom vad man drar in på de beställningar som erhålles – och därmed har man som det konstateras i utredningsdirektivet ”begränsade möjligheter att driva strategiskt arbete på eget initiativ för att identifiera verksamheter för framtida behov och fullt ut vara den expertmyndighet som regeringen och andra försvarsmyndigheter efterfrågar”.

ESV ska nu se på möjligheterna och utformningen av ett grundanslag som gör FOI ekonomiskt mindre beroende av intäkter från beställningar – och därmed mer oberoende.

Oberoende var ordet. Det som därför verkar något hotfullt – och motsägelsefullt – är att i uppdraget ingår att skapa möjligheter för att öka regeringens och Försvarsmaktens möjlighet att styra verksamheten.

Den viktigaste poängen med ett grundanslag är att FOI inte bara ska ge svar på regeringens och Försvarsmaktens frågor, utan att FOI också ställer frågor som huvudmännen inte har tänkt på. Eller för den delen, inte vill ha svar på.

Och så behöver också den akademiska forskningen om hur försvars- och säkerhetspolitiken sättas på kartan. Fast det är ju förstås en annan femma. Kanhända Försvarshögskolan kan intressera sig för saken med Robert Egnell som ny rektor.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 30/4 2019.

Read More

Socialdemokraterna presenterade häromdagen i sina prioriteringar för nästkommande mandatperiod. Försvarsminister Peter Hultqvist var en av undertecknarna (vid sidan av Andersson, Löfven och Wallström). Det svenska försvaret är dock inte något som socialdemokraterna vill prioritera. Så nu vet vi det, om vi inte visste det sedan tidigare.

Med Ulf Kristersson som partiledare har däremot moderaterna hittat tillbaka till försvaret. Senast manifesterades detta i rapporten Ett starkt försvar för att säkra Sverige. Man behöver inte vara enig med M i allt för att dra slutsatsen att detta är ett gott dagsverke.

Här sägs bra saker som att:

“Sveriges försvar skall säkra vårt land, vår territoriella integritet och vår suveränitet och därmed vårt sätt att leva. Försvaret skall göra detta året runt i fred, kris och krig, och tillsammans med andra. Ytterst skall försvaret säkra Sverige i fred.”

Här finns en ansats till självrannsakan vad gäller försvarspolitiken under de två mandatperioderna med alliansregeringen. Mest skyller man dock på S – trots att också M i huvudsak var med på vagnen.

“De största nerdragningarna av försvaret genomfördes under S-ledda regeringar under perioden 1994-2006 då ett 60-tal fredstida förband och enheter lades ner, krigsorganisationen reducerades och försvarsanslaget sjönk med en hel procentenhet som del av BNP. Tyvärr vände inte alliansregeringen utvecklingen, utan även då var försvaret en mindre prioriterad fråga.”

Fast det var förstås värre än beskrivningen “en mindre prioriterad fråga”. Grundproblemet var synsättet på Försvarsmaktens uppgift och påföljande organisation (internationell insats) samt oförmåga att reagera på en allt mörkare hotbild. Som jag åskådliggör i boken Fritt fall – Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige (Penna till papper bokförlag 2017) var politiken kunskapslös och styrdes ända in i kaklet i stället av föreställningen om den eviga freden.

För moderaterna är försvaret inte längre ett särintresse:

“Försvaret är en av statens kärnuppgifter. Sveriges försvarsförmåga ska höjas genom att mer resurser tillförs försvaret kontinuerligt under den kommande tioårsperioden. Utgångspunkten måste vara att ökade resurser också kan omsättas i ökad försvarsförmåga och står i proportion till hotbilden.”

Och konstateras det:

“Ju längre in i försvarsbeslutsperioden vi har kommit desto tydligare har det framgått att Försvarsmakten inte kunnat leverera den ambition som varit målet för försvarsbeslutet 2015 utifrån de tilldelade resurserna. Bland annat ökade kostnader för vidmakthållande och en för materielprojekten ofördelaktig dollarkurs har varit återkommande problem.”

Och:

“Försvarsmakten varnar i sitt budgetunderlag för 2019 att får inte myndigheten de tillskott man angivit – sammanlagt 18 miljarder kronor – under perioden 2019- 2021 så kommer nerdragningar i verksamheten behöva göras. Nerdragningar som redan kommer att börja genomföras från 2019 och vilka kommer att innebära en uppstannande förmågeutveckling i närtid och på sikt en sänkt förmåga relativt utvecklingen i Ryssland.”

Det är utmärkt att moderaterna är positiva till ÖB:s äskande för 2019-2021, liksom att inom en tioårsperiod vill uppnå tvåprocentsmålet.

Det som däremot är helt obegripligt är att Ulf Kristersson i Almedalen aviserade att Försvarsmakten endast skulle få ett tillskott på 100 miljoner kronor när M lägger sin ändringsbudget i höst. Det är ju raka motsatsen till att prioritera.

Detta samtidigt som Micael Bydén som bäst planerar för hur ebb i kassan ska kunna hanteras – och det finns egentligen bara två stora grepp för att dra ned. Det andra är att skjuta på materielbeställningar. Vilket som är värst är svårt att säga.

Men det är inte bara obegripligt i sak utan även partitaktiskt. “Därute” finns det fortfarande väldigt många försvarsvänner som behöver övertygas om att M går att lita på (och det är orättvis paradox att få tycks minnas den ännu sämre S-politiken som alltså inte utgjorde någon konstruktiv opposition). Förtroendetappet tar tid att läka, liksom inom migrationspolitiken. Almedalen blev därigenom en förlorad möjlighet vad gäller försvaret..

Det är inte heller så att prognosen för omvärldsläget precis har förbättrats sedan rapporten nyligen släpptes. Det går fort. Det är skakigt. Det gäller att hänga med. Närmast Nato-toppmötet i nästa vecka och därefter Trump & Putin på egen hand i Helsingfors.

I rapporten sägs klokt att:

“Från politikens sida måste vi bli bättre på att se de långa linjerna och inte låta kortsiktiga ekonomiska hänsyn riskera svensk säkerhet.”

Som sagt, 100 miljoner är helt obegripligt. Men det är kanske något som jag inte förstår. Så frågan går till Ulf Kristersson. Kan du förklara?

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 6/7 2918.

 

Read More

ÖB Micael Bydén presenterade i dag budgetunderlaget för 2019. I äskandet ingår en höjning av anslagsnivån med två miljarder kronor 2019 och med ytterligare två miljarder 2020. Från och med 2021 flaggas för behovet av en ytterligare höjning med fem miljarder.

Allt för att hålla planen fram mot 2020 och motverka en förmågenedgång efter 2021.

I planeringen för 2019-2021 behöver Försvarsmakten senarelägga, nedprioritera och sänka ambitionen i förhållande till lagd plan om det inte ges ett tillskott av pengar. Resultatet blir sänkta ambitioner i fråga om övningar, projekt och investeringar.

Ett resultat av de hittills alltför trånga ekonomiska ramarna är man har minskat eller skjutit på investeringar. Det vill säga framtidens försvar.

Ett resultat av fortsatt ebb i kassan är att satsningar som har gjorts ”inte fullt ut (kommer att) kunna genomföras som planerat eller vidmakthållas”. Det vill säga inte ge valuta för insatta kronor.

För en utanförstående är det omöjligt att ta ställning till exakt hur stort behovet av tillskott är. Eller, för den delen, i vilken mån behovet snarare handlar om bristande ledning i Försvarsmakten än om brist på pengar. Det verkar ju alla vara försvarsminister Hultqvist klockartro, som har uppdragit åt Statskontoret att granska ÖB:s räkneförmåga. Men ser Hultqvist inte bjälken i det egna ögat?

En sak som vi med säkerhet vet är politikerna vill få mer gjort än vad de betalar för i försvarsuppgörelserna, kommer med tilläggsbeställningar och ger inte heller kompensation för kostnadsökningar genom konstruktionen av Försvarsprisindex.

Svaret på ÖB:s begäran om extra medel blir ett test på den politiska viljan att värna Sverige fred och frihet. Agnarna skiljs från vetet.

Publicerad i Svenska Dagbladet/Säkerhetsrådet 1/3 2018.

Read More

Generalmajor Anders Brännström blir inte som tidigare aviserats chef för totalförsvarets verksamhet vid Högkvarteret. Skälet är att ÖB Micael Bydén saknar förtroende för Brännström.

Vad som mer exakt döljer sig bakom den kryptiska formuleringen vet vi inte än. Klart är dock att Brännström är av en kaliber än Bydén. Som ÖB har Bydén snackat upp försvarsförmågan. Brännström har å sin sida pekat på svagheterna.

Brännström utnämndes till arméchef 2013. Det jobbet blev han av med 2016. Då hade han i inbjudan till en övning med Markstridsskolan i januari samma år, skrivit att Sverige kunde vara i krig om några år.

”Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år. För oss inom armén gäller att med all kraft vi kan uppbringa genomföra det som framgår av de politiska besluten.”

Bydén lät för sin del som statsministern och underströk att det inte förelåg något militärt hot.

Och i dag? Försvarsberedningen utesluter inte ett väpnat angrepp, varnar för krigshandlingar på svenskt territorium och för att Sverige i samband med en större konflikt – för det är ju det som det handlar om och inte ett enskilt anfall ­ – kan bli angriparens första mål. Allt för att omöjliggöra för Sverige att ta emot hjälp och fungera som en plattform för hjälp.

I en DN-intervju i samband med årets Sälenkonferens pekade Brännström på hur prekär situationen är i armén.

”Man kanske lyckas mobilisera, men krigsdugligheten blir inte tillräckligt hög. Det är ingen militär hemlighet, det är jag övertygad om att en potentiell angripare räknat ut. Men det gäller ju att politikerna och allmänheten fattar det också.”

Som Brännström själv påpekar är tillståndet i armén inte någon hemlighet. Men förstås, det passar dåligt in i den politiska bilden av regeringens försvarspolitik. Mycket skulle kunna göras i närtid om pengarna fanns.

Tillsammans med överstarna Bo Hugemark och Jan Mörtberg skrev Brännström sedan en artikel på Brännpunkt i SvD, som önskade sätta punkt för den sannolikhetsdebatt som uppstod i kölvattnet av oenigheten mellan Hultqvist, Wallström och Löfvén om Försvarsberedningens rapport. Budskapet från artikelförfattarna var att utgå från det faktiska hotet – och inte från gissningar om sannolikheten för att det skulle verkställas.

Enligt Brännström är det DN-intervjun och SvD-artikeln som är skälet till att han inte formellt utnämns till chef för totalförsvarsfrågorna. Själv säger han att:

”Det var sanningen, det var inga hemligheter och jag gjorde det av omtanke om försvaret. Att se till att vårt försvar blir så bra som möjligt är något som har väglett mig hela mitt liv.”

Brännström poängterar också att han inte har uttalat sig i kraft av sin anställning i Försvarsmakten utan som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Må så vara men det är samtidigt klart att man som hög chef inte bara kan hänga av sin tjänsteställning. Det är kanske inte heller den centrala frågan.

2009 var det några yngre officerare som vill säga sitt om stridsledningen av flygvapnet men tyckte inte att klimatet var öppet nog. I stället startade man den anonyma bloggen Strilaren. Efter ett tag lades den ned – det var efter att bloggarna märkt att de inte blev inbjudna till möten som de rimligtvis borde ha varit med på. Och så vidare.

Efter ett tag drog man slutsatsen att ville man ha en karriär i Försvarsmakten var det bäst att lägga av. Så Strilaren tystnade.

Klimatet kunde sammanfattas i att det var så högt i tak att man slog i huvudet i taket – även när man stod på knä.

Nya försvarsbloggare etablerade sig sedan. Först anonymt och sedan öppet – och utan problem. På twitter och FB delas mycket information. Försvarsmakten har blivit – tvingats bli – mer tillgänglig.

Nu är det som gå tillbaka till gamla tider.

Som sagt, vi vet ännu inte vad som ligger bakom Bydéns misstroendeförklaring mot Anders Brännström, men det är klart att Brännströms vilja att ”leva i sanning” är en rimlig förklaring.

Men även om det finns en annan förklaring har Bydén genom att reducera det hela till en diffus förtroendefråga, vållat skada.

Det svenska försvaret behöver ha högt i tak. Om så hade varit fallet tidigare, hade vi kanske inte varit där vi är nu. Risken får nog sägas vara betydande att viljan från anställda i försvarsmaktssfären att informera och debattera drastiskt kommer gå ned.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 27/1 2018

Read More