Claes Arvidsson

Archive
Svensk politisk historia

I en debattartikel på Brännpunkt frammanar Pierre Schori (S) bilden av ett kommande ödesval, men det handlar inte om att Stefan Löfven måste få fortsätta som statsminister i en socialdemokratisk regering. Schoris ärende är i stället att propagera för att Sverige ska ställa sig bakom FN-konventionen om förbud mot kärnvapen och mot ett svenskt medlemskap i Nato.

Ungefär som Margot Wallström.

Om hur viktigt det är för rikets säkerhet att Sverige inte biträder konventionen har jag skrivit om här och här. I stället vill jag lufta Schoris historieskrivning.

 Schori argumenterar med Olof Palme vid sin sida.

“Det var inte Olof Palme som förde mig in i politiken, det var atombomben. Men det var Palme som visade vägen, med mod och konkreta initiativ.”

Och med historien på sin sida:

“Själv slungades jag tillbaka till ett eget ödesval; till 1960-talet då frågan om ett svenskt atomvapen övervägdes.

För bomben talade då Högerpartiet och överbefälhavare Torsten Rapp. Socialdemokratin var avvaktande, medan en bred folklig opinion mobiliserades mot. Till slut insåg statsminister Tage Erlander att atombombsinnehav skulle göra Sverige till ett mål och drastiskt minska vår säkerhet.”

S hållning kan dock inte med bästa vilja i världen beskrivas som “avvaktande”. Partiet var splittrat. 1960 hade Palme tråcklat ihop en kompromiss som innebar ett nej och ett ja till bevarad handlingsfrihet. Inom ramen för beslutet att inte utveckla kärnvapen ingick dock en underförstådd kärnvapenoption i form av fortsatt så kallad skyddsforskning men även (förbjuden) konstruktionsforskning. Det som kallades “utvidgad handlingsfrihet”.

Med, som Tage Erlander uttryckt saken, “Palme som chef för atomeriet”.

Beslutet 1968 att definitivt stänga dörren för svenska kärnvapen togs mot bakgrund av att de inte behövdes, eftersom Sverige stod under USA:s kärnvapenparaply. Det sades uttryckligen i försvarsutredningens betänkande i ärendet. Samtidigt hölls dörren på glänt för omprövning av i den händelse kärnvapen blev ett slags normaltillstånd för småstater.

Så det är nog snarare en senare Palme som Schori tänker på. Norden som en kärnvapenfri zon var en i raden av initiativ.

Sovjetunionen var helt för en kärnvapenfri zon i Norden.

Ja, i själva verket fanns de ju bara i Östersjön. Sverige hade inte några. Inte heller Finland. Norge och Danmark hade klargjort att kärnvapen inte fick utplaceras där. Sovjetunionen ville dock inte att det egna handlingsutrymmet skulle begränsas. Norden skulle vara kärnvapenfritt men med möjlighet för Sovjetunionen att agera med kärnvapen i Östersjön.

Palme och S intog olika ståndpunkter över tid. Från att inledningsvis (hösten 1981) ha krävt att kärnvapen skulle vara borta när zonen inrättades till motsatsen. Det vill säga att först en deklaration om Norden som en kärnvapenfri zon och sedan förhandlingar med Kreml om saken. De centrala var utfästelser från Moskva om att inte angripa.

I 1980-talets början med ett allt kallare krig stretade Palme emot ökade försvarsanslag – allt för att fredspolitiken inte skulle få hotas.

Samtidigt avfärdades efterhand de fortsatta intrången under vattenytan, som annars tydliggjorts när U 137 grundstötte.

Samtidigt som Palme i diskussionen om Nato:s s k dubbelbeslut från 1979 rörande utplacering av medeldistansrobotar gick på samma linje som Kreml. Nato borde inte svara på Sovjetunionens utplacering av SS 20. I stället borde förhandlingar inledas med sikte på nedrustning. Det var det “fredliga dubbelbeslutet”.

Från sovjetisk sida var svaret på Nato:s dubbelbeslut en kampanj mot Nato och för en kärnvapenfri zon i Norden i syfte att ändra opinionsklimatet i neutral och alliansfri riktning. De socialdemokratiska partierna ansågs särskilt viktiga och med den kärnvapenfria zonen om murbräcka.

I Schoris värld finns inte Putinland i den svenska hotbilden. Alltså behöver Sverige varken rusta upp eller gå med i Nato.

“Varför i all världen ska Sverige delta i detta? Vårt enprocentiga fredsfrämjande och konfliktförebyggande civila bistånd är långt bättre än Natos tvåprocentiga militära upprustning.”

“Valet blir så för mig framför allt ett ställningstagande för alliansfrihet och en kärnvapenfri värld, mot alla kärnvapen, dess allianser och dess försvarare.”

Till den bilden hör dock att Sverige inte är alliansfritt utan militärt alliansfritt, ingår i en politisk union med förpliktelser (EU) och har ett försvar vars fundament är bistånd från Nato och Nato-länder i händelse av elände.

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 31/7 2018.

Read More

I år har det gått femtio år sedan 1968. På sina håll ses det som ett jubileumsår med nostalgisk nimbus – och på andra som vilsegående i pannkakan. Dess betydelse för utvecklingen i Sverige kan dock bäst beskrivas som ett vändpunktsår under, det som jag kallat, det långa sjuttiotalet. Det var en formativ epok som gjorde Sverige friare i vissa delar och mer socialistiskt i andra.

 1968 är året då Tetoffensiven ändrade bilden (om än inte läget på marken) av Vietnamkriget, samtidigt som en redan mörknande bild av rasism i USA svärtades ytterligare genom morden på Martin Luther King och Bobby Kennedy.

1968 är ett år då världen tycktes vara i gungning. I Europa. I Afrika. I Latinamerika. I USA. Terrorism och gerillakrig. Protester. Strejker.

Det var rätt att göra uppror.

Allt sänt på tv.

I takt med tiden utkom romanen “Skit i traditionerna” av Leif Panduro på svenska året efter. Det är en bok om en gymnasist på rymmen och en dräpande kritik av välfärdssamhällets ytliga materialism och brist på djup. Väldigt mycket handlade just om att skita i traditionerna. Julen skulle helst vara alternativ. Midsommarfirandet stod inte högt i kurs.

I Sverige kan 68 så stå som symbol för ökad social pluralism och politisk radikalitet. Också här framväxt ur en ungdomskultur med frigjord livsstil som bröt med vuxenlivets traditionella normer. 68 är studenter som ockuperade det egna Kårhuset i Stockholm och aktivister som ville sätta stopp för tennis med Sydafrika i Båstad. Kort sagt, politik.

68 kan tona fram som ett slags lössläppt happening (“om du minns 68 så var du inte med”), men 68 är också en symbol för att friheten gick på rea när unga radikaliserades. Våldsromantiken spirade. Det traditionella ofrihetspartiet VPK fick efterhand sällskap av en allt mer vittförgrenad sektvänster. Kuba och Albanien var fina grejor, liksom förstås den kommunistiska diktaturen i Kina.

“Ville ju bara väl”, är ett urskuldande som inte förslår. Det rörde sig om en dyster kombo av faktaresistens och värderingshaveri. Sektvänstern gick dock ökenvandring efter några år. I stället blev det genomslag för föreställningen om en hotande befolkningsexplosion, miljökatastrofer och teknologipessimism (kärnkraften). Nya demonstrationståg avgick.

68 är också en paradox. Sverige låg i världstoppen i fråga om tillväxt och social välfärd. Skattetrycket var moderat. Samhället hade blivit mindre stelt. Trots att svenskarna aldrig hade haft det så bra växte missnöjet. Men det rörde sig inte om missnöje med stort M eller för den delen med stort K. Inte ens på universiteten fanns särskilt mycket stöd för vänstern, men däremot var vänsterismen dominerande i en rödfärgad offentlighet. Ett slags synvilla.

Det mer folkliga missnöjet var reaktioner på förändringar i arbetslivet, flyttlasspolitik och centralisering. Men det hade också att göra med sättet att i offentligheten beskriva verkligheten som dålig, till exempel i den agendasättande så kallade Låginkomstutredningen.

En 68-diskussion handlar om vänsterns moraliska skuld för att ha hyllat kommunistiska diktaturer och velat störta det demokratiska statsskicket i Sverige. Privat ägande och demokrati ansågs bara vara förtryck iklätt andra ord. Den stora saken var allt – individen inget. Marx idésystem blir inte heller mindre totalitärt, bara för att man säger att det inte är det.

Men det var inte bokstavsvänstern som förändrade Sverige utan att normalpolitiken blev mindre normal under det långa sjuttiotalet. Etablissemanget tänkte i olika nyanser rött. Mittpunkten i politiken flyttades till vänster. Påverkade enskilda människor och grupper. Ändrade maktrelationer. Det handlade i första hand om partidominanten S, men det finns också en borgerlig skuld.

Inte minst blev 1968 en vändpunkt eftersom socialdemokraterna vände en väntad förlust i riksdagsvalet till seger. Med 50,1 procent av rösterna. Det var Prageffekten.

S drabbades av segeryrsel. I takt med tiden hade partiet återradikaliserats och efter valet – och med Olof Palme som ny partiledare 1969 – blev det värre. Socialdemokraterna övergav sin pessimistiska reformism – beskatta och fördela – till förmån för en revolutionär reformism som handlade om att förändra institutioner. 1970 förutspådde Palme att kapitalismen skulle vara avskaffad fyrtio år fram i tiden.

Socialdemokraterna gick i opposition mot sig själva. Bra blev dåligt. För att, som besatta av tanken på likhet, göra Sverige till ett annat land. Ordensväsendet avskaffades. Underbefälen blev officerare. Bildning blev utbildning. Barnen skulle inte bara in på dagis utan där skulle dessutom den nya socialistiska människan fostras. Äktenskap och abort, arbetslagstiftning, skatter och bidrag stöptes om. Näringslivet reglerades hårdare.

Tilltron till den sociala ingenjörskonsten och samhällsvetenskapen var omåttlig. Den politiska sfären utvidgades med nya politikområden. I den konstitutionella diskussionen var maktdelning och rättighetsskydd inte viktiga utan det centrala var folkviljan uttryckt som majoritetsdemokrati.
Som ett slags missfoster i den funktionssocialistiska samhällsomdaningen föddes också LO-förslaget om löntagarfonder, som bara var ett regeringsskifte (1976) från att införas. I övrigt arbetade regeringen Fälldin – och de borgerliga partierna – på det hela taget i det långa sjuttiotalets anda.

68 är radikal tidsanda, nya levnadsmönster och institutionella reformer – allt inramat av omvälvande omvärldsförändringar. Åsiktskorridoren var smal. Socialdemokraterna gjorde protesten mot kriget i Vietnam till en folkrörelse. Alla skulle med. Det var både utrikespolitik och inrikes utrikespolitik. Det som i början av 1960-talet hade startat som välbehövliga reaktioner på instängdhet blev till antiborglighet. Ett likaledes positivt engagemang för tredje världen blev till antikapitalism och ögonblund inför bristen på frihet.

Och hur blev det?

1968 hade Stefan Jarls halvdokumentära spelfilm Dom kallar oss mods premiär med Kenta och Stoffe i huvudrollerna. På temat att “vi vill inte bli som Svensson”. 1980 hade Stoffe gått under medan Kenta hade stadgat sig. Hans dom var hård: “Skatterna är för höga, bidragen är för lätta att få, skolan är skit.”

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 22/6 2018.

Read More