Claes Arvidsson

Archive
Svensk politisk historia

Det är inte någon dålig gissning att Stefan Löfven i sitt förstamajtal kommer att säga det som han brukar säga: ”Jag gick in i ett parti där Olof Palme slogs för internationell solidaritet och jämlikhet.”

I enlighet med Socialdemokraternas partinarrativ behöver man inte säga mer. Vi ska alla förstå att detta var självklart bra. Men inte minst nu när partihistoria har kommit på det politiska modet ska vi inte låta nöja oss med det svaret om tid som har flytt.

Den mot båda blocken i det kalla kriget kritiska kålsuparteorin var utblickspunkten mot världen under det långa sjuttiotalet. Den faktiska politiken kan dock sammanfattas med att öst är öst och väst är väst, men väst är värst. Ett exempel är erkännandepolitiken. Nordvietnam erkändes 1969, DDR 1973 och Nordkorea 1974. Besökspolitiken är ett annat exempel på hur man i både gav legitimitet åt och plogade väg internationellt för Kubas Fidel Castro, PLO:s Yassir Arafat och Nicaraguas Daniel Ortega.

Internationell solidaritet handlade inte primärt om ett demokratiskt styrelsesätt. Demokrati var en fråga om tid – först krävdes ekonomi och utbildning – och mobiliserande enpartistyren i olika rödfärger ansågs vara den mest effektiva modellen för att nå dit.

Olof Palme var inte heller kategorisk motståndare till våld som politiskt medel, och i samband med den historiska resan till Kuba 1975 fick han en fråga om Castros politiska fångar. Det var ok. Överslätandet var legio. Efter mötet med den kubanske diktatorn konstaterade Palme: ”Jag har träffat många ledare i kommunistiska och socialistiska länder men aldrig någon så intresserad av svensk företagsdemokrati och demokratiska processer som Fidel Castro.”

1980 var Palme förstående inför mullornas revolution i Iran, där man med ”pedantisk noggrannhet bygger upp sina formellt demokratiska institutioner”.

1984 beklagade Palme i alla fall den politiska utvecklingen i det återförenade Vietnam. Stödet till Vietnam hade dock handlat om rätten till nationellt självbestämmande och något ansvar för vilken regim som kommit till makten hade Socialdemokraterna inte.

Röda khmerernas, för att använda ett aktuellt begrepp, ”massövergrepp”, ledde inte till några skarpa reaktioner. Inte heller när Vietnam invaderade Kambodja 1979. Det svenska biståndet borde inte användas som påtryckningsmedel. Skälet var att ”vad länderna i Indokina nu behöver är en möjlighet att i fred bygga upp sina svårt härjade länder”.

När det hettade till i världspolitiken på 1980-talet lade sig den socialdemokratiska fredspolitiken väldigt nära den sovjetiska i synen på Norden och Europa. Kritiker i Sverige bemöttes med en begreppsvärld (korståg och anti-sovjetisk) hämtad från KGB:s arsenal. Olof Palme slog dock fast att i förhållande till Sovjetunionen har vi ”uppfattningar som klart avviker från varandra, såsom synen på medborgerliga fri- och rättigheter och Afghanistan”.

1989 hävdade utrikesminister Sten Andersson att de tre baltiska staterna inte var ockuperade av Sovjetunionen.

Detta med ”internationell solidaritet” är alltså inte så entydigt som Löfven vill att vi ska tro. Och den ”jämlikhet” som Löfven anslöt sig till kan bäst beskrivas som en socialistisk offensiv på hemmaplan. I verkligheten kan partinarrativet sorteras in under det självförhärligande begreppet politisk benemorfi – upptagenheten av att å ena sidan lyfta fram den egna förträffligheten och å andra sidan lägga defekter i skugga.

Socialdemokraterna vill trona på fornstora dagar, men berättelsen om det långa sjuttiotalet är som Dorian Grays gömda porträtt – i Oscar Wildes roman – på vilket alla synder syntes medan Gray själv oföränderligt bevarade sin skönhet. Och det spelar roll. I väntan på en vitbok om den egna historien fortsätter skönmålningen att påverka politiken.

Publicerad i Svenska Dagbladet 30/4 2021.

Read More

Sverige brukar beskrivas som Landet Lagom, men bakom anspråkslösheten döljer sig snarare Bror Duktig. Till självbilden hör Sverige som föredöme för världen. För hur det ska vara. Det är den svenska exceptionalismen. Lagom är bäst. Lägg därtill den politiska viljan att ligga i modernitetens framkant. Båda delarna har format landet.

Det är inte någon tillfällighet att Sverige alltjämt sticker ut i World Values Survey i fråga om värderingar som fångar upp rationalitet och självförverkligande. I teoribildningen som ligger till grund för undersökningen är det just en sådan utvecklingsriktning som är eftersträvansvärd. En baksida för svensk del är ett slags kollektiv individualism med ett svagt civilt samhälle.

1936 utkom den amerikanska journalisten Marquis Childs med boken ”Sweden: The middle way”. Den blev en internationell bästsäljare, inte minst för att president Roosevelt uppmärksammade den. Tesen var att Sverige med sin reformvänliga socialdemokrati hade funnit en gyllene medelväg mellan kommunism och kapitalism. Annorlunda uttryckt: en lagom dos av både statsinterventionism och marknadsekonomi.

Sverige lyftes fram i världen som en modell och ett argument i diskussionen om behovet av en ”New Deal” i depressionens 30-tal. I slutet av 1940-talet försökte socialdemokraterna göra en rejäl vänstersväng, men i stället för socialisering blev det mer samförstånd. LO och SAF turnerade på 50-talet tillsammans i världen för att sälja in ”den svenska modellen”.

Det var dock, har Assar Lindbeck konkluderat, först i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet som det är relevant att tala om en svensk modell, en svensk särväg. Igen stod Sverige i fokus. Det ekonomiska experimentet handlade om välfärdssystemen, arbetsmarknaden, skatter, AP-fonder och löntagarfonder. Om statlig intervention och facklig makt.

När Palmes experiment hade misslyckats lanserades en ny S-modell på 1980-talet med det föga överraskande namnet ”den tredje vägen”, som skulle bana väg för en mer liberal politik. Allt för att försöka komma till rätta med de problem som den särsvenska modellen hade skapat. 

Tankefiguren från 30-talet om den svenska modellen som den gyllene medelvägen är dock fortfarande återkommande inom socialdemokratin. Bakom myten om Landet Lagom finns i själva verket en faiblesse för politiska äventyr. En dragning till att ta ut svängarna och ta risker. Ibland i politisk strid. Ofta i politiskt samförstånd. Som efter det kalla kriget då det nationella försvaret lades ned. Och nu byggs det upp igen.

Folkomröstningen om kärnkraften 1980 var ett sätt för den socialdemokratiska ledningen att lösa ett partipolitiskt och opinionsmässigt problem. Linje Lagom – avveckling med förnuft – segrade. Men hur förnuftig har processen varit? Är inte också det nyligen nedstängda Ringhals 1 – trots skyhöga elpriser i södra Sverige och elbrist på sikt – ännu ett exempel på motsatsen? Allt medan den globala uppvärmningen hanteras i ett särskilt politiskt stuprör.

Lag i ordet lagom betyder ”rätt ställning, ordning, rätt skick”. Tänk handlag. Motsatsen är olag. Kan man med bästa vilja i världen beskriva den särsvenska pandemistrategin med över 8 000 döda som lagom? Kanske borde vi i stället, när vi blickar ut över Sverige och ser problemen som hopar sig, tänka på oss som Landet i olag.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 4/1 2021.

Read More

Sven Wollter har gått bort. I minnesorden hyllas han med rätta som en stor skådespelare. Annat skaver. Det gäller hans livslånga engagemang i och för ett sektvänsterparti från det långa 70-talet som nu går under beteckningen Kommunisterna. Det är ett parti för alla som gillar väpnad revolution och proletariatets diktatur.

Bejakande av våldsbejakande extremism brukar vara svårsmält men måttstocken är uppenbarligen inte alltid densamma. I Expressen (10/10) slås fast att ”för somliga var det (kommunismen) kontroversiellt, för andra blev det med tiden nästan rart”. Rart? Verkligen? Och kan kommunismens brott mot mänskligheten i någon rimlig mening knytas ihop med ord i Dagens Nyheter (10/10) som ”hans djupt kända humanistiska och solidariska övertygelser”?

Den nyligen bortgångne Jan Myrdal var långt mer än en galjonsfigur för sektvänstern. Han var organisatör, ideolog och publicist – länge med en fast spalt på Aftonbladets kultursida. Med rätta har det efter hans död påmints om att Myrdal stod för ett bitvis intressant skönlitterärt författarskap, men att han aldrig tog avstånd från stalinismens terrorvälde, massmorden i Kampuchea etcetera, etcetera.

1968 är året som förknippas med ungdomsuppror och vänstervåg, men undertiteln ”Det galna kvartsseklet” till Per Ahlmarks bok ”Vänstern och tyranniet” (Timbro 1994) illustrerar hur länge tidsandan varade. Ahlmark skrev också uppföljaren ”Det öppna såret: Om massmord och medlöperi” (Timbro 1997).

När det begav sig var Myrdal långt i från ensam. Författaren och socialdemokraten P O Enquist skrev i Expressen 1975 att befrielserörelsen de röda khmererna ”måhända alltför häftigt låtit utrymma Phnom Pen”, men att nu är ”horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg”. Den socialdemokratiska tungviktaren Birgitta Dahl var för sin del ordförande i vänskapsförbundet Sverige–Kampuchea.

Problemet med det överslätande förhållningssättet till regimer och rörelser som var antidemokratiska – liksom för hur Sverige kom att utvecklas i hägnet av Olof Palmes revolutionära reformism – bottnade inte i ungdomsupproret utan handlade om värderingsskiften och verklighetsbilder i den akademiska vänstern, kulturvänstern och den politiska vänstern. Etablissemangsvänstern.
Idévärlden trängde långt in i borgerligheten och traditionellt borgerliga bastioner. 

Olof Lagercrantz var chef för DN:s kultursida under 1950-talet och en av två chefredaktörer 1960–75 i det som var tidens ledande opinionsbildande tidning. Han var tidstypisk, gick i takt med dåtidens anti-amerikanism, visade förståelse för Sovjetunionen och omfamnade Maos Kina. Också i likhet med så många andra slog Lagercrantz ned på konsumtionssamhället och marknadsekonomin. I en betraktelse 1966 kritiserades västerlandets felaktiga självbeskrivning:

”När vi fick antikommunismen att leka med blev det ännu lättare för oss att spela Hellas, att låta kommunistledarna smälta samman med östliga despoter igenom tiderna, medan alla demokratiska och humana dygder blev kvar på vår sida. Vi var inte bara rika… vi var också de goda, de frihetsälskande.”

Författaren Lars Gyllensten framhöll 1967 att ”det värdefulla som finns i det (det kommunistiska partiets program) måste genomföras i socialdemokratins regi”. Det var i samband med att han utnämndes till ledamot av Sveriges Radios styrelse.

Långt mer intressant än den skugga som faller över Wollter och Myrdal, är att de båda var övervintrare från en tid när det offentliga samtalet blev en rödmålad åsiktskorridor. Inte minst var aktivismen påtaglig i medierna – en roll som det verkar lätt att halka in i och vars mekanismer är värda att grubbla över.

Gästledare i Svenska Dagbladet 11/11 2020.

Read More

Statsministeren er død. Skutt. Ti minutter over midnatt 1 mars 1986 kom nyheten om drapet på Olof Palme. Det rystet Sverige, men tiltrakk seg også enorm oppmerksomhet i andre land.

Palme spilte en sentral rolle i svensk politikk fra midten av 1950-tallet, ble partileder i 1969 og var statsminister fra 1969 til 1976 og fra 1982 til 1986.

Palme ble født i overklassen, men valgte arbeiderbevegelsen. Mange eldre medlemmer i Det sosialdemokratiske partiet var ikke komfortable med hans bakgrunn og hans til tider litt akademiske stil. På den annen side var det på den beste stockholmske «vestkant» folk som så Palme som en klasseforræder. 

I stedet for tekniske bevis ble det presentert en kjede av indisier.

Kontroversiell

Palmes kritikk av amerikansk krigføring i Vietnam, støtte til den tredje verden, en ny, mer rettferdig økonomisk verdensorden og på 1980-tallet kampen mot atomvåpen, gjorde ham til verdenskjendis.

Hjemme ble han likt av dem som delte troen på det han kalte demokratisk sosialisme, og mislikt av dem som så en fare i hvordan Sverige ble reformert, med Palme som en drivkraft. Han var en svært polariserende politiker også i kraft av sitt språk. Så selvfølgelig – det var hat, også.

Drapet sjokkerte Sverige. I løpet av de tre ukene som fulgte besøkte 44 prosent av stockholmerne åstedet for drapet. Det var demonstrasjoner både i Sverige og i utlandet.

Landesorg ble erklært i Nicaragua og Tanzania. I Oslo samlet 10.000 mennesker seg for å minnes og hylle Palme. I begravelsen i Stockholm fulgte 100.000 mennesker Palmes båre.

De mange sporene

Det tok 34 år før drapet på statsministeren nå skal regnes som oppklart og etterforskningen avsluttes. Gjennom årene har ulike etterforskningsteam fulgt forskjellige hovedspor. Først ute var det såkalte «kurdersporet» som pekte mot den kurdiske militære/politiske organisasjonen PKK.

Det er også et «politispor» og et «Sør-Afrika-spor». Samt et «KGB-spor». Og enda flere. Den sosialt belastede og alkoholiserte Christer Pettersson ble til slutt utpekt som drapsmannen, og han ble dømt for drapet i tingretten, men senere frikjent i lagmannsretten. 

Dagens pressekonferanse ble et antiklimaks.

På en pressekonferanse i dag ble Stig Bergström, som under hele etterforskningen har vært kjent som «Skandiamannen», utpekt som drapsmannen, men det ble ikke presentert noen «smoking gun».

Antiklimakset

I stedet for tekniske bevis ble det presentert en kjede av indisier, de sterke koblingene som fantes på åstedet og Bergstrøms deltakelse i Palme-fiendtlige kretser.

Det blir også avvist at Bergström var en del av en konspirasjon.

Siden tiltalte er død, er det imidlertid ikke tatt ut noen anklager, og han kan heller ikke forsvare seg. Etterforskningen skal avsluttes.

Bevisene er imidlertid svært svake. Dagens pressekonferanse ble derfor et antiklimaks – og nok en påminnelse om hvor dårlig håndtert etterforskningsarbeidet har vært fra første øyeblikk. 

Spekulasjonene har vært et tilbakevendende tema i den svenske offentligheten i mer enn tre tiår..

Det faktum at det ikke ble foretatt noen reell åstedsundersøkelse på selve drapsnatten, er for eksempel helt uforståelig. Eller at tidligere etterforskningsgrupper ikke har fattet interesse for Skandiamannen – til tross for en rekke uklarheter om hans handlinger og tidligere vitnemål.

Ikke et endelig punktum

Før dagens offentliggjøring var det et sterkt håp om at drapet på Olof Palme ville være definitivt løst, og Sverige endelig kunne legge tragedien bak seg.

Riktignok har følelsen av et nasjonalt traume blitt mindre med tiden. De mange svensker som ikke engang var født da skuddene i hjørnet Sveavägen-Tunnelgatan falt, er ikke påvirket på samme måte som dem som våknet opp til nyheten om at statsministeren er skutt.

Likevel har gjerningen og spekulasjonene om gjerningsmannen eller gjerningsmennene i mer enn tre tiår vært et tilbakevendende tema i den svenske offentligheten.

Ikke minst for Palme-familien hadde det vært godt å kunne sette et endelig punktum for saken.

Slik ble det ikke.

I stedet ble det en slutt etterfulgt av tre punktum …

Publicerad i NRK Ytring 10/6 2020.

Read More

Socialdemokraterna lider av växtvärk. Om det sitter i ryggmärgen att vara dominant, smärtar det att bli mindre och mer som ett parti bland andra. Att viljan till regeringsmakt är ett bestående drag i partiets kultur illustreras i Januariöverenskommelsen 2019 i vilken S kompromissade bort politik som i valrörelsen ett halvår tidigare hade beskrivits i det närmaste som en katastrof för löntagarna.

Inte minst gäller detta arbetsrätten och när nu frågan hur den ska reformeras har utretts visar sig ett annat kvardröjande drag från fornstora dagar: att spela ut de borgerliga partierna mot varandra med löften som man sedan inte håller. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) har slagit fast att utredaren inte har följt direktiven – trots att utredningsförslaget följer av punkt 20 i avtalet och de av S tillsammans med de två stödbenen C och L formulerade direktiven.

Det var andra tider när arbetsrätten reformerades och maktrelationerna på arbetsmarknaden ändrades i nio nya lagar under det långa sjuttiotalet. Vid jämlikhetskongressen 1969 gjorde den nyvalde partiledaren Olof Palme arbetslivets demokratisering till en huvudfråga. Alltså en politisk – och därmed stick i stäv med den svenska modellens grundsten att arbetsmarknaden var en fråga som parterna löste avtalsvägen. Saltsjöbadsanda ersattes av tankefiguren kamp mot kapitalet.

Som ett utflöde av partikongressen tillsattes en utredning om anställningsskyddet under ledning av Valter Åman (socialdemokrat och tidigare direktör för TCO). Motivet var omsorgen om äldre och handikappade. De äldres ställning på arbetsmarknaden lyftes sedan ut – på ett sätt som sedan blev ett mönster för snabbehandling av Palmes juristkonsult Carl Lidbom, som snickrade ihop en departementspromemoria med förslag om anställningsskydd och anställningsfrämjande åtgärder.

Den fria uppsägningsrätten var en kvarleva som borde avskaffas. Längre uppsägningstider skulle införas för anställda över 45 år och ges företräde vid nyanställning. Turordning vid avsked skulle tillämpas enligt anställningstid. Företag som inte godvilligt gick med på att anställa fler äldre skulle vid vite kunna åläggas att enbart anställa personer som Arbets-förmedlingen anvisade.

När Åmanutredningen i mars 1971 yttrade sig över förslagen var kritiken inte nådig. De stred mot praxis, mot förhandlingsordningen och mot verkligheten (påståendet att de äldre diskriminerades). Det spelade dock ingen roll utan utredningen skulle leverera ett förslag enligt beställning senast vid årsskiftet 1972/73. I praktiken innebar Lag 1974:12 (som skärptes 1982) att arbetsbrist blev det enda sakliga skälet till uppsägning.

I tidens anda slog LO 1975 fast att arbete var grunden till all välfärd – och tog ställning för löntagarfonder. Och alla löntagare på LO:s avtalsområden var förstås kollektivanslutna till det socialdemokratiska partiet. Arbetsrätten var bara en del av den tidens revolutionära reformism. Den gick dock inte som planerat utan reformoffensiven ledde i stället till att problemformuleringsprivilegiet gick förlorat. Och nu håller man fast vid det som finns kvar.

Las-dramatiken kommer att tätna framåt hösten när arbetsmarknadens parter ska ha kommit överens. Om inte väntar lagstiftning i enlighet med punkt 20 i Jöken. Eller regeringskris – om inte C och L viker ned sig för maktpartiet. Verkligheten fångas i några rader i Miriam Bryants ”Nån av oss”:

Kan vi säga som det är?
Eller hoppas att vi två är
Nånting större än det här
Trots att vi bara låtsas att det finns ett oss här

Publicerad i Svenska Dagbladet 10/6 2020.

Read More

P O Enquists författarskap hyllades, med all rätt, i samband med att han avled den 25 april. Enquist tillhör gruppen riktigt stora svenska berättare med romaner och teaterpjäser som kommer att leva vidare. Jag förknippar dock Enquist även med en sorglig del av svensk historia som inte bör glömmas bort; den som handlar om det långa sjuttiotalet och krigen i Indokina.

När utrikesminister Sven Andersson läste upp utrikesdeklarationen i mars 1976 förklarade han: ”Nu har krigen i Indokina äntligen upphört. Folken där kan under fred och oberoende börja bygga upp sina länder efter det moderna krigets ohyggliga förödelse.”

Sydvietnam kapitulerade den 30 april 1975 och nordvietnamesiska trupper intog presidentpalatset i Saigon. Två veckor tidigare hade de Röda khmererna – understödda av kommunistregimen i Hanoi – intagit Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Samma sak hände sedan i Laos. Och på sina håll spirade alltså förhoppningarna.

De första Vietnammanifestationerna i Sverige ägde rum redan 1965 och engagemanget för folken i Indokina och mot ”USA-imperialismen” växte efterhand till något som närmast blev en officiell svensk folkrörelse med Olof Palme i spetsen. Åsiktskorridoren var trång – utrymmet för att inte sjunga med i kören var närmast obefintligt.

Men verkligheten var en annan än den som togs upp i utrikesdeklarationen. I Kambodja pågick ett folkmord som upphörde först sedan Vietnam invaderat landet 1979. De Röda khmererna hade då tagit livet av 1,7 miljoner människor – cirka en femtedel av Kambodjas befolkning.

Tvångsarbete, tortyr och mord ingick i den Mao-influerade kommunistiska diktaturens arsenal. Privat ägande, pengar och religion var förbjudna i den nya ordningen.

Peter Fröberg Idlings bok ”Pol Pots leende” (Atlas 2006) beskriver hur sektvänstern i Sverige blundande. Men det var inte bara sekter som valde att inte se. Olof Palme teg – trots att han redan på våren 1974 hade fått information från den amerikanska journalisten Henry Kamm om hur de röda khmererna agerade i de områden som då hade ”befriats”. Palme skulle överväga ett uttalande men det uteblev (Marco Smedberg, ”Vietnamkrigen”, Historiska media 2008).

I stället bredde alltså glädjekören ut sig över ”freden”. I samband med tvångsutrymningen av Phnom Penh 1975 skrev P O Enquist den 15 maj en välformulerad och emotionellt stark artikel till de Röda khmerernas försvar:
”I åratal våldtog västerländsk imperialism ett asiatiskt land, dödade nästan en miljon människor, förvandlade en vacker kambodjansk kulturstad till ett ghetto, till ett horhus. Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att dess fina stad måste återställas.”

Många år senare i boken ”Ett annat liv” (Norstedts 2008) framhöll Enquist att det som i verkligheten hade följt i Kambodja var fasansfullt, men att han när orden skrevs tyckte sig ha ”fullständigt rätt”. Han problematiserade dock inte detta ”rätt”; dess världsbild och USA-hat. Han kunde inte heller förstå varför hyllningsartikeln inte hade glömts bort och menade att det nog handlade om att ”några tycker genuint illa” om honom.

Att vilja låta glömskan vara viktigare än minnet är ett förhållningssätt som Enquist långt ifrån har varit ensam om. Men det är fel väg. I stället finns all anledning att närmare skärskåda det svenska Indokinaengagemanget – mekanismerna, värderingarna och politiken. Också därför att ”vi” visserligen mest var åskådare men som en del av stödtrupperna också medaktörer.

Och kanske kan vi lära oss något om åsiktskorridoren.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 9/5 2020.

Read More

”Voffor gör di på detta viset?” Det finns åtskilliga norska rumpnissar som har den undran när det gäller Sveriges vägval i coronakrisen. Till skillnad från i Norge där landet har stängts ned, håller Sverige – även sedan nya restriktioner har införts – relativt öppet. Livet rullar inte på som före covid-19, men likväl rullar det på.

Det motsatta – starkare inskränkningar i Sverige – hade egentligen varit det förväntande. Svenskarna brukar ju beskrivas som trygghetsnarkomaner som går i täten när det gäller att införa allehanda förbud, nu senast rökförbud på uteserveringar. I fråga om Corona är man däremot riskvillig. Handlingsregeln på andra sidan riksgränsen tycks vara ”hellre för lite än för mycket” medan den i Norge är ”hellre för mycket än för litet”.

Både i Sverige och Norge är både den mellanmänskliga tilliten och tilliten till de samhällsbärande institutionerna internationellt sett hög. Möjligtvis avspeglar de olika vägvalen en skillnad i tilliten till medborgarna.

Sverige är en gammal nationalstat med en stark centralmakt, länge homogen och med även i vår tid stark kollektivism med konsensus som ett högtidsord och åsiktskorridor som skällsord. I ett land där Peer Gynt är nationalikon kan medborgarna (eller för den delen kommuner) inte på samma sätt förväntas följa påbud i samma utsträckning. I stället krävs förbud.

Social ingenjörskonst med dess tilltro till en av experter utarbetad politik är både ideologi och praktik i Sverige. Att lägga livet till rätta har hyllats som själva fundamentet för det svenska undret; det som gjorde att Sverige tog plats i modernismens framkant.

Lägg därtill att den svenska förvaltningsmodellen är uppbyggd på små departement och stora myndigheter. Myndigheterna ska enligt lag vara självständiga, styras av politiken genom övergripande instruktioner men stå fria i den dagliga verksamheten.

Att politiken – i jämförelse med Norge – tydligt spelar andra fiolen sammanhänger också med krisorganisationen i regeringskansliet – och med statsminister Stefan Löfven. I samband med tsunamin 2004 visade det sig att ett avgörande fel med krisorganisationen var att statsministern inte hade det formella ansvaret för att leda och därmed också kunna fördela arbetet.

Som ett resultat av utvärderingen ändras organisationen så att statsministern fick det formella ansvaret. En av de första åtgärderna som Löfven gjorde som regeringschef var att abdikera från det ansvaret och i stället överlåta det till inrikesministern. Det var så att säga både en signal om att ”stör mig inte” och öppning för minskad samordningsmakt.

Lagom är det begrepp som brukar användas för att i ett ord sammanfatta hur svenskar är och hur Sverige fungerar. Det återstår dock att se om det verkligen är lagom som kännetecknar den svenska reaktionen på covid-19 – eller motsatsen. Vittgående beslut som är extrema på en skala av tänkbara handlingsmöjligheter är inget nytt. Ett exempel är migrantkrisen 2015 och ett annat är nedläggningen av det territoriella försvaret efter det kalla kriget slut. I båda fallen höll man dessutom länge fast vid fattade beslut trots att fakta talade för motsatsen.

Det finns också skäl att fundera över vilken roll som den svenska självbilden spelar. Sverige var en gång i historien en traditionell stormakt som hamnade på dekis, men som under efterkrigstiden blev beskrivet som en framgångssaga byggd på den svenska modellen.

Att Sverige dessutom ville vara och var en moralisk stormakt, förstärkte självuppfattning om att ”vi vet bäst”. Kort sagt, gammaldags ”storsvenskhet”. Enligt statsepidemiologen Anders Tegnell experimenterar andra länder. Budskapet från det norska Folkehelseinstituttet har varit att ingen vet säkert utan att alla experimenterar.

Ingen vet med säkerhet om den norska eller den svenska modellen är bäst, men däremot finns det skillnader i krishanteringen som kan kasta ljus över vägvalen. En sådan är att regeringen Solberg snabbt tog befälet i form av att vara ansiktet utåt men också genom att inte alltid lyssna på experterna. Man gjorde man en avvägning mellan olika mål.

Det är politikens uppgift, men bakom kalkylen kan förstås också ligga behovet av att visa handlingskraft eller partiegoistiska motiv. Sådan är ju politiken.

Gästledare i Svenska Dagbladet 2/4 2020.

Read More

Visst kan man tycka att det var ett småfräckt val att tilldela David Cornwell, alias John Le Carré, 2019 års Olof Palmepris – lite som när Svenska Akademien valde Bob Dylan. Han får priset, som det heter i motiveringen, “för sin engagerande och humanistiska opinionsbildning i litterär form kring frågor rörande individens frihet och mänsklighetens ödesfrågor”.

Som så många andra har jag under åren följt huvudfiguren George Smiley – som introducerades första gången 1961 i “Telefon från den döde” – in i spioneriets halv-dager och den dystra verklighetsbild som tecknas. Det är spännande, intrikat och inbjudande till tankar.

I samband med prisceremonin för några dagar sedan höll Le Carré ett tacktal (DN 30/1). Det fick mig att tänka på en två år äldre smiley, den där gula gubben som ger uttryck för olika känslor – skapad 1963 men i svang först i mobilåldern. Talet är ödmjukt, inkännande och summerar till en hyllning av Olof Palme och hans gärning. Som tal betraktat är det bra.

Samtidigt bär det prägel av samma problem som ibland kännetecknar tack-för-maten-tal vid middagar som borde ha varit bättre. Hela bilden kommer inte med utan i stället blir det inslag av hagiografi. I Le Carrés fall blir det lite väl mycket ett återberättande av hur Socialdemokraterna vill att den fallne hjälten ska minnas. Det är säkerligen ärligt menat.

Som beskrivning av Palmes gärning fungerar dock levnadsteckningen lika bra som en Afrikakarta från 1800-talet fylld med vita fläckar och oklara gränsdragningar. I “Olof Palme – Med verkligheten som fiende” (Penna till papper bokförlag 2019) har jag gått på upptäcktsfärd för en mer komplex bild.

Några exempel: Le Carré berättar i talet USA-kritiskt om ett besök i krigets Kambodja, men säger inget om massmorden som följde efter Röda Khmerernas seger. Det gjorde inte Palme heller när de skedde. Individens frihet var inte heller mycket värd när Palme uttryckte acceptans för att Castros Kuba höll politiska fångar.

I talet undrar han hur Palme skulle “ha bemött dagens orwellska lögnmaskiner”. Palme skulle säkert ha varit kritisk, trots att han inte alltid själv var så noga och i sin retorik dessutom var starkt polariserande.

I sitt tal ger Le Carré Jeremy Corbyns Labour skulden för brexit och pekar bland annat på “dess marxism-leninism på studentnivå”. Till bilden hör dock att Palmes reformprogram är en inspirationskälla för delar av dagens nyvänster.

Nu kan man ju tycka att tacktalet inte spelar någon större roll, men det är ett problem att S söker inspiration från helgonbilden. Frågan om förbud mot kärnvapen, som Palme lyfte i sitt sista tal i FN och som utrikesminister Margot Wallström gjorde storpolitik av, är det tydligaste exemplet. Näst frågan om ett svenskt medlemskap i Nato.

Övertron på Socialdemokraternas unika förträfflighet, hybrisen, lever kvar. Det gäller även viljan att sola sig i den internationella strålglansen, som när staten Palestina erkändes vid en tidpunkt när det inte spelade någon som helst roll. Det hade ett erkännande gjort i dag.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 2/2 2020.

Read More

Det är mycket med Jan Guillou och spioner, och det gäller inte bara den fiktive hjälten Carl Hamilton med ett förflutet i 68-vänstern. IB-affären briserade den 3 maj 1973 när tidskriften ”Folket i Bild/Kulturfront” (FiB/K) avslöjade den dittills okända organisationen Informationsbyrån, IB. Det svenska utrikesspionaget med udden mot öst röjdes. FiB/K rapporterade bland annat om inbrott på utländska ambassader i Stockholm och om olaglig åsiktsregistrering av vänstersympatisörer.

Den 4 januari 1974 dömdes Jan Guillou och två andra till fängelse för spioneri.

Den 24 oktober 2009 fyllde Guillou Expressens löpsedel med budskapet om att han på 1960-talet under fem år agerat hemlig agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB: utfört kuriruppdrag och tagit emot pengar.

Hösten 2015 var Guillou åter rubrikknipare med anklagelser för plagiat när han i romanen ”Blå stjärnan” berättar om den så kallade sekreterareklubben. Klubben var en del av den svensk militära underrättelsetjänsten under andra världskriget.

Detta skulle ha kunnat vara tre skäl till att SVT borde ha valt en annan ciceron till serien Agenternas världskrig – om bland annat en av ”sekreterarna”. Men icke.

Guillou är också samhällsdebattör som vill skriva historien om det jag kallat det långa sjuttiotalet. Nu har han i en artikel i FiB/K vädrat sitt missnöje med hur 68-vänstern beskrivs i SVT:s dramasuccé ”Vår tid är nu”. Det är, menar han, en ”nidbild” att låta en enda sekt – mest inspirerad av den så kallade Rebellrörelsen – representera hela rörelsen. Däri har han rätt.

Vänsterrörelsen var verkligen mer än så. Det fanns ett antal bokstavspartier knutna till sina respektive förebildsländer. Alla kommunistiska diktaturer. Hoxhas Albanien. Maos Kina. Och Vänsterpartiet hängde fortfarande med Sovjetunionen.

Att IB spelar en positiv roll i ”Vår tid är nu”, tycker Guillou är negativt. IB var det verkliga hotet medan extremvänstern i stort var hyvens folk. Viljan till väpnad revolution och införandet av proletariatets diktatur, är uppenbarligen inte något vi ska bry oss om. Kort sagt, det blir mer av självbekräftande nostalgi än analys.

Och nostalgi ligger i tiden. Det finns ett sådant drag i den rad av dokumentärer som producerats under 2010-talet bland annat om Björn Borg, Astrid Lindgren och Olof Palme. På något sätt är det signifikant att det senaste exemplet ”Hasse och Tage – En kärlekshistoria” inleds med orden att efter Olof Palmes död 1986 började folkhemmet att falla isär.

En krympande socialdemokrati ser längtansfullt tillbaka på den tid då partiet fortfarande var dominanten – och säger sig inspireras av Palmes politiska gärning. I svensk, brittisk och amerikansk lite-längre-till-vänster-debatt handlar det inte om ett förlorat folkhem utan om att hitta tillbaka till ett socialistiskt program med ett svenskt 70-tal som modell.

Men var framtiden verkligen bättre förr? På många sätt var tiden som vår tid. Allt var eller verkade vara i gungning. Den stora bilden präglades av maktförskjutningar i världspolitiken. Krig. Terrorism. Oljekris. Radikala proteströrelser i väst men också i öst. Undergångsprofetior.

Och folkhemmet? I den svenska bilden ingick en våg av vilda strejker, nymornat motstånd mot centralism, förortstristess och miljöväckelse. Skattechocken gjorde att den första boken om skatteplanering gavs ut. Huvudlinjen i politiken präglades av det som jag i boken ”Olof Palme – Med verkligheten som fiende” (Penna till papper förlag, 2019) sammanfattar i begreppet revolutionär reformism. De bärande strukturerna – politiskt, ekonomiskt och socialt – skulle stöpas och stöptes om med staten som främsta instrument.

Det är viktigare nycklar till hur Sverige blev – varför framgångslandet krackelerade – än bokstavsvänsterns sektmummel. Det socialdemokratiska kvinnoförbundets familjepolitiska program från 1972 ger en glimt av den demokratiskt socialistiska grundsynen:

”Den liberala friheten, som innebär att var och en kämpar för sina intressen utan hänsyn till kollektivet, tar vi bestämt avstånd från. Individens rätt att självständigt utvecklas måste underordnas de intressen som samhället som kollektiv i demokratisk ordning beslutar.”

Det är ett tankegods som går igen i dagens S-märkta återfallspolitik.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 28/12 2019.

Read More

Jag tillhörde ju dem som var starkt kritisk till hur Anders Borg agerade försvarsminister i alliansregeringen (se t ex Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige). Det var därför med viss spänning som jag såg fram emot Borgs minnesbok Finansministern (Mondial). I boken gör han en halv avbön för nedskärningspolitiken. Den var felaktig, men det kunde man inte veta då – nu menar han sig veta bättre.

Borg menar att vid tidpunkten för det stora bråk om försvarsanslaget som ledde fram till Mikael Odenbergs avgång 2007 kunde man inte förutse att Ryssland skulle iscensätta Georgien 2008 och Ukraina 2014. Han frikänner sig själv men är nu självkritisk: 

”I efterhand kan man konstatera att tidpunkten att reducera försvarsanslagen var fel ur ett bredare historiskt perspektiv.”

Problemet är ju att det är fel. Varningsklockorna hade ringt länge. Det fanns en riskbild men ändå vaknade inte Borg – och han var förvisso inte ensam om att sova på sin post. Uppvaknandet dröjde till annekteringen av Krim.

I boken ser Borg också framåt och betonar att det nu är nödvändigt med svensk upprustning. Ryssland rustar och:

”Sveriges närområde har blivit mindre stabilt och det är tydligt att Ryssland åter har intagit en hårdare hållning till sina grannländer. 

Så långt efterklokhet och varningarna för Putins Ryssland.

Finansministern kom ut i mitten på oktober. En dryg månad senare gjorde Borg en postning på Linkedin med en positiv betraktelse över hur den ryska ekonomin utvecklas (som kan jämföras med t ex Peter Rutlands artikel i Russia’s Economic Prospects: The Perils of a Petrostate).

Till den positiva bilden hör även Borgs beskrivning av det ekonomiska systemet:

”The last years we have also seen improved governance in a the corporate sector. The potential to improve capital allocation is there and the trend is towards more attention to share holder value. Russia has clear structural issues, not the least establishing a predictable rule of law based protection for property rights, but the outlook for 2020 is worth to consider seriously.”

Det låter som om Ryssland skulle vara ett nästan vanligt land. Men det är det ju inte. Utmärkande är i stället det politiska förtrycket, korruptionen och rättslösheten. Och en aggressivitet utåt.

Borg gjorde postningen efter deltagit på den ryska storbanken VTB:s (med den ryska staten som dominerande ägare) investeringskonferens i Moskva 20–22 november. Banken står på både EU:s och USA:s sanktionslista. Sedan 2018 är även dess styrelseordförande under sanktion.

En av talarna på investeringskonferensen var president Putin, som menade att de två tusen deltagarna från mer än 60 länder var en bekräftelse på att forumet nu fanns inskrivet i kalendern ”in the world of business”. Man kan väl också säga att det var ett sätt att visa att Ryssland inte alls är ett parialand.

Den ryske presidenten måste ha imponerat. Anders Borg lade ut tre bilder på Linkedin. Ett foto är av honom själv och några kollegor. De två andra föreställer Putin.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 29/11 2019.

Read More