Claes Arvidsson

Archive
Påverkansoperationer

Det tillhör det diplomatiska protokollet att som Jonas Gahr Støre gjorde, gratulera Kinas nyutnämnde premiärminister Le Qiang. Att hoppas på mer handel och ökat kulturutbyte kan väl pressas in som en artighet, men däremot knappast att tillfoga: ”Kinas stöd och ledarskap är nödvändigt för att kunna möta de globala utmaningarna.”

Men det är typiskt för det norska kinasyndromet.

Den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo tilldelades 2010 Nobels fredspris. Som reaktion frös Kina i stort sett alla relationer och krävde ett knäfall för att tina upp relationerna. Det fick man nästan 2013 då utrikesminister Jonas Gahr Støre tog fram en vi-ber-om-ursäkt-text, men formuleringarna var så krypande att statsminister Jens Stoltenberg lade in sitt veto.

2014 tillträdde Høyres Erna Solberg som statsminister. Två år senare ingicks ett avtal som ledde till att Kina normaliserade relationerna. I avtalet slås det bland annat fast att Norge erkänner Kinas politiska system och intressen – och ska avstå från att underminera dem. I en kinesisk presskommentar konstaterades belåtet att norrmännen hade lärt sig en läxa.

När Liu Xiaobo dog i fängelse 2017 hördes inte ett pip från regeringen. Samma år kunde däremot fiskeriministern på besök i Beijing i ett tal utropa ”I love China”. Alla ville haka på ”Kinatåget”. I jakten på ett frihandelsavtal agerade den moraliska stormakten som en omoralisk småstat.

Något frihandelsavtal har det dock inte blivit och sedan i höstas ligger förhandlingarna nere på grund av kriget i Ukraina. Bromssträckan har dock varit lång. Så sent som våren 2022 ansåg sig regeringen oförhindrad att i två brev be Kina om att få exportera svinkött, mjölk och mejeriprodukter.

Erna Solberg å sin sida har fortfarande en ”soft spot” för China. I sitt tal på Höyres landsmöte förra helgen framhöll hon att Norge inte får bli beroende av Kina. Samtidigt lyfte hon fram fördelarna med bibehållna handelsströmmar – och då avsåg hon inte främst de ekonomiska vinsterna. I stället är det centrala att Kina därigenom tvingas till en viss grad av öppenhet mot resten av världen, och det ska ”sørge for at kinesere flest kan se hva et fritt samfunn er for noe”.

Det lämnar efter sig ett intryck av samma tankebana som vägledde den tyska Rysslandspolitiken: Wandel durch Handel.

I Sverige har Huawei har fått nobben. I Norge har man däremot valt att bara halvvägs ta till sig varningarna för att ha ”Xi Jinping” som leverantör av kritisk it-infrastruktur. Den avslappnade attityden går igen i datacentret Green Mountains kontrakt med Tiktok.

I försöken att demonstrera sitt oberoende i förhållande den kinesiska staten och kommunistpartiet ska Tiktok lagra data i en gigantisk anläggning i Hamar. Och möjligtvis sker detta till priset av att ammunitionstillverkaren Nammo inte får tillgång till nog ström att bygga ut sin produktion. Kort sagt, win-win för Kina.

Trots blinkande varningslampor för informationsläckage till den kinesiska staten och införda restriktioner mot appen i en rad länder, verkar Nasjonal Sikkerhetsmyndighet vara mer oroad för att säkerheten kring själva datalagret än säkerhetsproblemet Tiktok. Detta anses det dock vara för tidigt att ha någon synpunkt på.

Synd, eftersom myndigheten – om nationella säkerhetsintressen hotas –  kan råda Justitie- och beredskapsminstern Emilie Enger Mehl att agera. Eller inte.

Det tog fyra månader innan Stortinget efter upprepade frågor i början på året fick svar från Mehl om hon haft Tiktok på sin tjänstetelefon. Och så hade varit fallet. Dröjsmålet bottnade dock inte ovilja att dela information utan i hennes starka säkerhetsmedvetande, som gjorde att hon var försiktig med att berätta om sina digitala ”manicker”.

Justitie- och beredskapsministerns fel i förhållande till Stortinget bestod alltså i att ha varit allt för varsam. Hon gav inte heller uttryck för någon uppfattning huruvida appen utgjorde en risk eller om hennes data kunde ha kommit på kinesiska avvägar.

Mehl klargjorde dessutom att hon nu har appen bara installerad på en privat telefon. Men problemet är ju att så snart den installerats utgör den ett säkerhetshot. Oberoende av om den används aktivt eller inte kan användardata samlas in.Två andra norska ministrar har också haft Tiktok på jobbtelefonen. Båda har försvarat sig med att de bara varit sällanvändare. Alla tre har betonat att de bara följt då gällande råd från Nasjonal Sikkerhetsmyndighet. Bra att råden stramats upp. Det skulle också Kinapolitiken må bra av.

Ledare i Svenska Dagbladet 3 mars 2023.

Read More

Ukrainas president – den tidigare tv-skådisen – Volodymyr Zelenskyj inbjöd den 20 maj till en presskonferens om sitt första år på det nya jobbet; president på riktigt. I valet förra året vann han en jordskredsseger med löften om att få bukt på korruptionen, reformer och fred. Det har gått så där med alla tre vallöftena. I valrörelsen utlovade Zelenskyj att han skulle fixa saken under en mandatperiod och sedan inte ställa upp till omval. Nu säger han att det nog behövs en mandatperiod till.

Fredsivern har fått honom att gå längre än vad som ligger i Ukrainas intresse. Det mest anmärkningsvärda är ett slags indirekt erkännande av Putins separatister i Donbass som förhandlingspart. Att inom ramen för en av de ”fångutväxlingar” som skett, tillgodose Kremls sista-minuten-krav om att en av de inblandade i nedskjutningen av MH17 skulle ingå, var inte heller diplomati ägnad att imponera.

Och varje vecka stupar ukrainska soldater.

Zelenskyj hamnade i internationell snålblåst i samband med riksrättsprocessen mot Donald Trump; det saken gällde var Trumps krav på en ukrainsk rättsutredning om anklagelserna mot Joe Bidens son Hunter Biden och dennes arbete som styrelseledamot i energibolaget Burisma.

Det famösa telefonsamtalet i juli 2019 mellan de två presidenterna lämnade inte mycket utrymme för att Trumps ord inte skulle tolkas som ett hot om infruset militärt stöd. Zelenskyj sade sig villig att titta på saken men utredningen blev det först inte mycket av med, men sedan riksåklagaren har bytts ut är utredningen igång och med Joe Bidens namn explicit omnämnt.

Den 19 maj, dagen före presidentens presskonferens anordnade Interfax Ukraina (som är del av ryska Interfax) en presskonferens med parlamentsledamoten Andrii Derkach. Derkach hävdade att han hade bevis på vad han beskrev som internationell korruption rörande Burisma och förräderi på högsta politiska nivå. Beviset var ljudinspelningar 2015–2016 där röster som låter som dåvarande vicepresidenten Joe Bidens och den förre ukrainska presidenten Petro Poroshenko. Biden kräver här, vilket inte är någon hemlighet, som villkor för ett amerikanskt lån att den dåvarande och för korruption hårt kritiserade riksåklagaren Viktor Shokin skulle avsättas. Så blev också fallet.

Derkach utbildades i KGB och fick först jobb i ukrainska motsvarigheten SBU och ingick sedan i Leonid Kuchamas presidentadministration. Han invaldes i parlamentet 1998, har representerat olika partier (inklusive Viktor Janukovytj Regionernas parti), men är nu oberoende. Sedan 2003 är han också chef för en organisation som propagerar för ryskortodoxa kyrkan i Ukraina.

2014 röstade han för de undantagslagar som skulle krossa Euromajdan, men som alltså misslyckades.

Derkach har också tidigare bland annat fört fram anklagelser om mot Biden och försvar av Shokin. Derkach hävdade att han fått det uppenbart hårt redigerade ljudfilerna från en oberoende journalist. Det ryska propagandaorganet Sputnik har sedan publicerat en intervju med den i Ukraina efterlyste men förlupne oligarken Oleksandr Onyshchenko, som förklarade att det var han som hade inspelningarna och låtit förmedla dem. Han utlovade också att det fanns mer och att man i samarbete med Trumpadministrationen skulle läcka mer inför det amerikanska presidentvalet i september.

Om Onyshchenko kan det sägas mycket, t ex att han var i farten om Burisma i samband med riksrättsprocessen mot Trump men också att han anklagats för att försök till storskalig penningtvätt av frusna tillgångar knutna till Janukovytj klan. Planen skulle verkställas tillsammans med Pavel Fuchs som var med i projektet Trump Tower i Moskva och som nu är en medarbetare till Giuliani.

Och Derkach? I december 2019 sammanträffade han med Trumps handgångne man Rudy Giuliani.

Vid Zelenskyjs presskonferens 20 maj meddelade presidenten att ärendet hade tagits upp av Riksåklagaren som ett förräderimål. Ett alternativ hade varit att låta säkerhetstjänsten undersöka läckan, men det valde han alltså inte att göra. I stället blir han ett redskap i en pågående desinformationskampanj. Det ligger inte i Ukrainas nationella intresse – bara i Trumps (och Putins).

Publicerad i Säkerhetsrådet 2/6 2020.

Read More

Plus ça change, plus c’est la même chose. Det är Putins Ryssland sammanfattad i Jean-Baptiste Alphonse Karrs sentens. Efter Putin kommer Putin. Ledarens tid som president går formellt ut 2024, men det problemet är nu löst med en konstitutionell förändring som lämnar öppet för honom att sitta kvar vid makten. Med det schackdraget har det också (i alla fall tillfälligt) sats punkt för frågan om vem som ska efterträda Putin – och de klan- och personstrider som den hade kunnat ge upphov till.

Samtidigt fortsätter utrymmet för kritik och opposition att skruvas åt.

Systembevarande är ordet ­­– för en stat som till sin karaktär bäst kan beskrivas som en demokratur och en kleptokrati med stormaktsambitioner. Och ambitionerna ärsannerligen gränslösa. 2014 inleddes det fortfarande pågående kriget mot Ukraina. Krim annekterades. Krim russifieras och militariseras (möjligtvis också med kärnvapen). Med den olagliga annekteringen av Krim som utgångspunkt försöker Kreml dessutom etablera suveränitet ”på marken” i Kertjsundet, Azovska sjön och i Svarta havet.

I utbrytarregionerna i Donbass utfärdas ryska pass. Det tyder på att samma procedur väntar som i fråga om de två georgiska utbrytarregionerna Abchazien sedan 2000 och Sydossetien, i vilka ryska pass började utfärdas 2000 respektive efter augustikriget 2008. Båda har erkänts som stater av Ryssland men är avtalsmässigt snarare att likställas med ryska regioner.

Ryssland undergräver dessutom Georgiens suveränitet genom s k gränsetablering, genom vilken gränsen flyttas 50 eller 100 meter och upprätthålls av rysk militär.

I Arktis hävdar Ryssland suveränitet över den fria sjöfarten. Man vill riva upp Svalbardtraktaten och tar sin hand från avtalet med USA om uppdelningen av Berings sund. Nyligen förklarade biskop Mitrofan att Sør-Varanger i Finnmark är ortodoxt land. Och vänder man blicken mot Östersjön har det ryska UD:s talesperson hävdat att fredsfördraget med Estland från 1920 inte är giltigt.

Till modus operandi hör legosoldater, lönnmord och påverkansoperationer. Men också maktprojektion genom militär närvaro eller simulerade anfall. Putinland drar sig inte heller för att använda det vapen som gör det till ett land större än det i verkligheten är; kärnvapen. Det gör man genom öppna eller indirekta hot om att sätta in kärnvapen (senast uttryckt i Göteborgsposten 20/1).

Det finns en beredvillighet att utnyttja taktiska kärnvapen i syfte framkalla önskvärda beteenden, till exempel att inte svara militärt på ett nytt Krim.

Ryssland pressar på. Vi måste skaffa oss förmåga att kunna hålla emot. Höja tröskeln tröskeln rejält för oinbjudna gäster – också från andra håll. Det är debatten nu måste handla om.

Publicerad i Säkerhetsrådet 1/2 2020.

Read More

Vad ska man egentligen tro? Det är en helt central fråga i den ryska desinformationsapparaten. Det vill säga den fråga som Kreml vill att vi ska ställa oss inför alltifrån rysk inrikesrepression till utrikes aggression (i form av krig, våta operationer, aktiva åtgärder eller påverkansoperationer). Det handlar inte om att slå fast nya fakta utan om att så tvivel med hjälp av alternativa fakta.

Syftet är att få debatten att inte handla om det som den egentligen handlar om. Det gör Putin och Lavrov genom officiella uttalanden, men inte minst medelst en hel armé av troll på nätet. Sociala medier är ett universalverktyg för att skapa en höna av en fjäder. Tvivelsåendet skulle dock inte bli alls lika framgångsrikt utan insatsen från en armé av volontärer i cyberrymden. Och på andra ställen.

Som villigt ställer sig i ledet eller ofrivilligt blir nyttiga idioter – vägledda av konspirationsteorier om hur en en illasinnad elit för folket bakom ljuset.
Ett strategiskt inslag är att ifrågasätta mainstream-media, forskare och myndigheter. Det är i sig naturligtvis inte fel utan ingår tvärtom i demokratins själva livsnerv. Men är det verkligen det som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg ägnar sig åt när hon uppmanar Säpo att granska en forskare vid Utrikespolitiska institutet som bland annat har granskat kultursidans Rysslandsbevakning?

2017 höjdes blodtrycket på kulturredaktionen sedan den av forskarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg i artikeln “Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: The Swedish case” (Journal of Strategic Studies) lyfts fram som den redaktion i mainstream-media som allra mest visserligen skriver på svenska men pratar “putinska”. Linderborgs redaktion beskrevs som “den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt vänsternarrativ” i fråga om Ukraina. Man gav också exempel på “fake news”.

Mer avslöjande var att flera medarbetare på kulturredaktionen hade varit aktiva bland annat i Kreml närstående nätsammanhang – och i debattens efterdyningar kom det fram mer än så. Och på den vägen har det varit.

Svaret blev anklagelser om häxjakt och uppmaningar till att försvara det fria ordet. Den självbild som en av hennes medarbetare gav uttryck för i ryska media var AB Kultur som “den reella yttrandefrihetens sista ö i Sverige”. Kragh och Åsbergs artikel framställdes som en del i ett informationskrig där alla som inte vill gå med i “krigsalliansen” (Nato) skulle misstänkliggöras.

Kragh anmäldes till Nämnden för utredning av oredlighet av bland annat “Egor Putilov”. Kragh friades förstås. Han drabbades också av anonyma hot, angreps i RT och Sputnik och utsattes för IT-angrepp. Och på den vägen är det.

Nu har Linderborg blåst till strid igen med nya “avslöjanden”. Inte minst anmärkningsvärt är att hon har anklagat Kragh, som fortfarande arbetar med att blottlägga desinformation, för att vara i den brittiska underrättelsetjänstens sold – och uppmanat Säpo att undersöka om han är en säkerhetsrisk.

Anklagelseakten är en anka, men vägen från nätets undervegetation, via ryska kanaler till Aftonbladets kulturredaktion är en utmärkt illustration av hur desinformation funkar (se Patrik Oksanens artikel “Cyberstölden, förtalskampanjen och kulturchefen som tappar fattningen” i Hela Hälsingland 12/2).

På sätt och vis är det synd att debatten kommit att fokusera på Aftonbladet Kultur. I den stora bilden blir den en distraktion som tar bort uppmärksamheten från det som Kragh och Åsbergs artikel handlar om. Som till exempel att bäst lyckas man påverka, när det egna budskapet hittar legitima bärare hos dem som tar rösten från Kreml vidare som sin egen.

Gästledare i Svenska Dagbladet 14/2 2019.

Read More