Claes Arvidsson

Archive
Ryssland

När Stefan Löfven var i Storuman – i stället för i Almedalen – krävde han ett slut på Stockholmsfixeringen och mer fokus på hela landet: ”Jag har inget emot Stockholm, det är en fin huvudstad och jag är född där. Men vi måste ha en Sverigefixering. Det är den enda politiken som duger.” Löfven sade självkritiskt att Socialdemokraterna också har ett ansvar för storstadsfixeringen.

Det skulle ha kunnat handla om ”enveckasförsvaret” och i praktiken försvaret av Stockholm. Tyvärr handlade det om (den i och för sig nog så viktiga) allmänna servicenivån utanför storstäderna, och inte om försvaret av Sverige.

Vid ett besök på F17 i Kallinge på sin Sverigeturné konstaterade Löfven att Östersjöområdet har blivit hetare men ”ett anfall mot Sverige kommer att göra ont”. Statsministern tillade att ”försvaret måste ha muskler” och förutskickade mer kulor till ÖB. Och så ska det låta. Det är precis vad man vill höra av en ansvarstagande statsminister.
Problemet är att Löfven antingen inte menar vad han säger eller inte vet vad han säger.

Vilket som är värst – säljande eller okunskap – är värt att grubbla över.

Men det är ju så mycket annat som pockar på, kan det tyckas. Och det är det ju. Dock.

Raddan av events i Almedalen med anknytning till försvars – och säkerhetspolitiken kan sammanfattas i en mening: inget tyder på att säkerhetsläget kommer att bli bättre. Ett redan spänt läge i Östersjön blir bara mer spänt. Putin är på. Samtidigt är det omöjligt att förutse vad Trump hittar på. Efter presidenternas möte i samband med G 20 i Hamburg, är det i alla fall uppenbart att de två hittat varandra.

Och ser vi ut över världen är ökad osäkerhet den dominerande bilden. Senast manifesterad av Nordkoreas framgångsrika test av en interkontinental robot (ICBM).
I Almedalen talade partiledarna dock som i en parallell verklighet. V mest om vården. MP mest om miljön. Annie Lööf slog, som många andra, ett slag för polisen. SD pratade om sitt eget folkhem. Varken försvarsvännerna Busch eller Björklund tog upp försvaret.

Magdalena Andersson (stand in för Löfven) berömde dock Gotland ”denna vackra ö mitt i Östersjön, där en av världens bästa stridsvagnar, 122:an, rullar”. Synd att Andersson inte är lika intresserad av det som saknas på Ön och den ökning av försvarsanslaget som krävs för att ”det ska göra ont”.

Så ont att ryska anfallsplaner aldrig blir verklighet – och Sverige därigenom bidrar till att stabilisera hela det nordisk-baltiska stridsområdet.

Mer kulor till försvaret är den helt avgörande frågan i försvarspolitiken. Ändå var det bara Anna Kinberg Batra som i sitt Almedalstal tog tjurskallen vid hornet.

Hon påminde om verkligheten i de förhandlingar som pågår mellan regeringen och tre borgerliga partier (förutom M även C och KD). Löfven håller emot.

För att inte få medansvar för en oansvarig politik har Liberalerna valt att inte delta i förhandlingarna – och Kinberg Batra flaggade för att Moderaterna hoppar av om det inte blir minst två friska miljarder till försvaret i budgeten för 2018. Mer vore förstås bättre men det är ändå utmärkt att Moderaterna inte längre är ett särintresse i försvarspolitiken.

Gästledare i Svenska Dagbladet 13/7 2017.

Read More

”Den 16 juni 2009 beslöt riksdagen att värnplikten i Sverige skulle vila i fredstid, vilket i praktiken innebar att värnpliktsförsvaret avskaffades. I avsaknad av en allvarlig militär hotbild mot Sverige prioriterades försvar av det svenska territoriet ner, till förmån för ett aktivt deltagande i internationella militära insatser med anställda soldater i alltid tillgängliga militära förband. Försvarskostnaderna som andel av Sveriges BNP tenderade att minska.”

Så inleder Joakim Berndtsson, Ulf Bjereld och Karl Ydén en presentation av SOM-institutets pejling av svenska folkets syn på försvar och säkerhet på DN-debatt 15/6. De fortsätter artikeln med konstaterandet att ”i dag är situationen närmast helt förändrad”. Det är sant. Det nationella försvaret står i fokus.

Genom att slå fast att försvarsbeslutet 2009 skedde ”i avsaknad av en allvarlig militär hotbild” ansluter de tre sig till en verklighetsbeskrivning som man i politiken gärna tar fasta på när det blickas tillbaka på avvecklingen av det nationella försvaret. Att det var rätt då men blev fel på grund av att verkligheten förändrades och att politiken därmed måste läggas om. Brytpunkten blir då det ryska kriget mot Ukraina och annekteringen av Krim 2014.

Kort sagt, politik som rationellt handlande.

En mer principiell invändning mot det sättet att argumentera är att en stat alltid måste ha ett nationellt försvar – evig fred kan aldrig tas för given.

En annan fråga är hur ”avsaknad av allvarlig militär hotbild” ska tolkas. Det är lätt att instämma i att en sådan saknades under den tid då det nationella försvaret avvecklades, men därmed kan och bör man inte sätta punkt. Den intressanta frågan när det nu görs försök att skriva den politiska historien, är om det fanns en riskbild som i sådana fall ger ett annat perspektiv på 2009 och 2014.

I själva verket ringde varningsklockorna redan före 2009 och sedan alltmer ihållande under perioden fram till 2014.

I min bok Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige (Penna till papper bokförlag 2017) kan man i artikelform följa hur utvecklingen i Ryssland blir alltmer negativ under 2000-talet. Mer auktoritärt inåt, mer aggressivt utåt. Allt kombinerat med ett militärt återtagande. Riskbilden förändrades till det sämre. Än mörkare blev den i augusti 2008 då det ryska kriget mot Georgien ägde rum.

Så ja, det fanns en riskbild som ett välfungerande politiskt system borde ha tagit höjd för. Ändå var det bara folkpartiet liberalerna som efter Georgienkriget tog intryck av den förändrade lägesbilden, och började lägga om partiet kurs från en politik som bars upp av tanken på självvald internationell insats till behov av ett nationellt försvar.

Via artiklarna i Fritt fall kan man följa försvars- och säkerhetspolitiken under mer än ett decennium – under statsministrarna Persson, Reinfeldt och Löfven. En slutsats är att det rör sig om ett kollektivt politisk misslyckande. En annan är att det vore både klädsamt och viktigt om de statsbärande partierna – socialdemokraterna och moderaterna – gjorde upp med vad de gjorde.

Men det är inte allt. Framför allt behövs en genomlysning av misslyckandets anatomi för att vaska fram de faktorer och processer som bidrog till att det politiska systemet inte reagerade. I stället följde man den gamla kartan i en ny terräng. En sådan analys handlar om historieskrivning, förståelsen av försvarspolitiken som politikområde och inte minst viktigt om lärande.

Det gäller också att se framåt. Kunskap, debatt och lärande skulle vinna på ökad offentlighet kring försvar och säkerhet. Några förslag med fokus på debatt, vidsyn och granskning av politik och myndigheter:

  • I myndighets-Sverige är fristående inspektioner numera ett vanligt inslag. Försvarets myndigheter borde på samma sätt ha externa inspektioner.
  • Stärk forskningen om försvar och säkerhet vid universitet och oberoende högskolor (FHS-modellen har fortfarande inte lyckats övertyga). En omvandling av professuren i underrättelseanalys i Lund till ett lektorat är fel väg att gå.
  • Ge FOI:s säkerhetspolitiska analysenhet ett fast grundanslag – i stället för att som nu planera för en nedragning på anslaget.
  • KKrVA skulle kunna bidra mer till det offentliga samtalet genom att inrätta ett råd bestående av 3-4 akademiledamöter som en gång per år redovisade en granskning av aspekter på försvars- och säkerhetspolitiken. Modellen för detta kan hämtas från tankesmedjan SNS:s Konjunkturråd respektive Demokratiråd, som med sina årliga rapporter belyser politik, problem och tendenser.

Försvar och säkerhet skulle må bra att ses på som ett vanligt politikområde.

Det skulle också visa vad som särskiljer.

KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 10/7 2017.

Read More

TU-160, världens största bombplan flög nyligen för första gången över Östersjön. Dimitrij Donskoj, världens största atomdrivna ubåt kan snart siktas i Östersjön tillsammans med andra delar av den ryska Norra flottan. Det är exempel på hur Putin projicerar makt men det sker också genom ökad permanent militär förmåga. Som genom ambitionen att etablera en no-go-zon (A2AD bubbla) med Kaliningrad som bas.

Och till hösten är det dags för den ryska–vitryska storövningen Zapad omfattande, har det uppskattats, 100 000 soldater. Mottot blir det vanliga: anfall är bästa försvar.

Kort sagt, det är mycket – och det inkluderar risken för incidenter i luftrummet som går över styr. Spänningsnivån har ökat under många år, och det är en spänning som kommer att vara länge. För Putinland är Väst fiende.

I Sverige kan reaktionen efter Krim 2014 sammanfattas med orden sent ska syndaren vakna, och det är förstås bra mycket bättre än den tidigare slå-dövörat-till-politiken (se min bok Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige). Ännu bättre vore dock om den allt mörkare hotbild som försvarspolitikerna vältaligt beskriver fick sin motsvarighet i den förda politiken.

Kort sagt, det duger inte att bara gnälla över Putin. Och möjligheter saknas inte. En del med en politisk prislapp för regeringen (Nato-medlemskap). Andra kostar bara pengar men kräver också politisk vilja. Poängen är att vi bestämmer själva.

Partierna bakom försvarsbeslutet 2015 (S, MP, M, C och KD) förhandlar som bäst om hur mycket som ska tillföras försvaret 2018-2020. Det vill säga hur mycket vi är beredda att betala för att bidra till stabiliteten i Östersjöregionen? Annorlunda uttryckt: Hur mycket är Sveriges fred värd?

Utgångsläget är inte direkt lysande. Efter år av minskad nationell förmåga beskrevs försvarsbeslutet 2015 som en historisk satsning på dryga 10 miljarder kronor till 2020, men det innebär i själva verket att anslagets andel av BNP sjunker. ÖB har för sin del flaggat för ett tillskott på 6,5 miljarder kronor för att täcka fördyringar och i en hemlig bilaga äskat ytterligare 9 miljarder kronor.

Och visst, det kommer att bli en förstärkning av försvaret. Mer oklart är hur stor anslagsökningen blir och när den infaller i tiden. Båda delarna påverkar verkansgraden.

Ett problem för regeringens chefsförhandlare Peter Hultqvist är att det är finansminister Andersson som håller i kulorna. Så det är egentligen förhandlingar på två plan. En om anslagsnivå och prioriteringar i försvaret. En i regeringen om gudarna vet vad.

Samtidigt brådskar det att komma till avslut. 29 juni har Hultqvist inbjudits att delta i Natos försvarsministermöte i Bryssel. Överst på agendan står Donald Trumps fråga: Hur mycket mer pengar blir det till försvaret? Det är inte någon dålig gissning att USA:s försvarsminister Mattis vid mötet förväntar sig att få betalt för trygghetsskapande ord om Sverige som ”vän och allierad”.
Kort sagt, mer kulor.

Men det är inte därför Sverige ska ha mer försvar. Allianser och samarbeten är komplement – nödvändiga men inte tillräckliga – till en grundläggande nationell försvarsförmåga.

Gästledare Svenska Dagbladet 27/6 2017.

Read More

Det blev ett himla hallå när ÖB Sverker Göranson på nyåret 2012 i en intervju i Svenska Dagbladet diagnosticerade tillståndet i det svenska försvaret. Sverige skulle hålla stånd en vecka i en anfallsriktning. Dock bara under förutsättning att rekryteringen till yrkesförsvaret fungerade och att anslaget ökade rejält. Och siktet var inställt på 2020.

ÖB fick svar på tal av statsminister Fredrik Reinfeldt som avfärdade det hela med att försvaret var ett särintresse. Svenska folket kunde sova lugnt. Socialdemokraterna gnuggade händer över den kritiska debatten, men det var allt. Jo, förstås, man körde en Pontius Pilatus.

Krim 2014 blev vändpunkt – om än allvaret ändå ännu inte riktigt sjunkit in. Georgienkriget 2008 borde ha väckt det sovande folket i regering och riksdag men det var bara dåvarande Folkpartiet som ändrade kurs.

I boken ”Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige” (Penna till papper bokförlag) följer jag skeendet under mer än ett decennium. Artikelsamlingen är ett samtidsdokument med hågkomster från en tid när Socialdemokraternas försvarspolitik bestod i att lägga ned det mesta utom värnplikten, och lågpunkter som ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegrens tweet från oktober 2012:

samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.

Fritt fall är en minneskavalkad över en politik som man helst vill, men inte ska glömma. Den summerar till ett kollektivt politiskt misslyckande. I praktiken skrotades det nationella försvaret. Och det som var lätt att rasera är tungt att bygga upp igen.

Visst kan man se sig om i vrede över fallissemanget men viktigare är ändå att se vad det finns att lära. Hur kunde det bli som det blev? Vid ett seminarium i veckan diskuterades – med Fritt fall som bakgrund – misslyckandets mekanismer. Några hållpunkter.

Kalla krigets slut och det därpå följande behovet av att ställa om invasionsförsvaret är en självklar utgångspunkt. Gulfkriget påverkade synen på hur krig bedrivs. Balkankriget gav både erfarenheter och en framtidsriktning. Försvarsmakten sökte efter en ny mening med livet i långt-bort-i-stan. Från politisk sida hägrade möjligheten att föra över resurser från försvar till mer politiskt relevanta nyttigheter.

Försvaret passar inte heller riktigt in i en politisk verklighet som handlar om behovstillfredsställelse av väljarna här och nu (den politiska motsvarigheten till veckokapitalismen). Försvarsmakten ska ju dessutom helst inte behöva användas.

Det politiska systemet har svårt att ta in långsamt växande risker. Först vid kris blir det action. Det problemet kan också ses i perspektivet av den svenska konsensuskulturen. Om åsiktskorridoren är trång – och det var den länge i fråga om försvar och säkerhet – blir debatten därefter.

Politiken bars upp av en föreställning om evig fred i Europa. Göran Persson trodde sig i lugn och ro kunna kuckla med V och MP. Reinfeldt kunde visa att M var nytt genom att köra över försvaret. Men framtiden är alltid oviss. Lärdomen är att det måste finnas en infrastruktur för fred, ett integritetsförsvar. En grund att stå på.

Och som Sverker Göranson nyligen slog fast behöver Sverige också bli fullvärdig medlem i Nato. S-strategin är att förlita sig på USA, men att försvarsminister Mattis säger sig stå vid Sveriges sida får inte bli sovkudde. I morgon kanske det i stället är president Trump som (inte) står där.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/5 2017.

Read More

Jonas Sjöstedts parti bildades för hundra år sedan imorgon lördag. Det var när de svenska bolsjevikerna bröt sig ur SAP och bildade SSV, Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Numera heter jubilaren bara Vänsterpartiet, men vägen dit har gått via Sveriges kommunistiska parti och Vänsterpartiet kommunisterna (och ytterligare fem partisplittringar).

Det är alltså i K:et som V har sina rötter. Och det är blodig historia.
SKP var inte bara revolutionsromantiskt så där i största allmänhet utan blev Kremls (betalda) röst i Sverige. I vått och torrt. Stalins allians med Hitler 1939 var fina grejor. Annekteringen av de baltiska staterna 1940 var en demokratisk höjdpunkt. Den stora terrorn. Allt förnekades. Allt som Sovjetunionen gjorde var rätt. Faktiskt rena paradiset på jorden. Som också borde bli den svenska modellen

Relationerna till Moskva svalnade när eurokommunismen gjorde sitt intåg i partiet på 1960-talet men de tog inte slut förrän Berlinmuren föll 1989. Det är ett förflutet som Vänsterpartiet inte har känt sig bekvämt att ta itu med, men en historia som är väl beskriven i Staffan Skotts ”Liken i garderoben lever än. Undanflykternas mästare. Om Vänsterpartiets förflutna 1918-1998” (Hjalmarson & Högberg 2000).

Kom nya tider och nya socialistiska föregångsländer. Kuba förstås, Vietnam och Kambodja. Alla med en sak gemensamt: Våld och förtryck i namn av framtida socialistisk frälsning. Vänsterpartiet (och andra) blundade och mässade på som zombies om framstegen.

Kom ännu nyare tider. Vänsterpartiets hopp ställdes till Hugo Chavez – framställd som Latinamerikas återfödde Simon Bolivar – vars Venezuela blev det nya drömlandet. Också den drömmen har slutat i en mardröm. Det slår aldrig fel. Varken det ena eller det andra.

Historien om hundraåringen som steg ut ur ett parti är en berättelse om ränder som inte riktigt vill gå ur. Vänsterpartiet ordnar aldrig några demonstrationer utanför ryska ambassaden eller för den delen Venezuelas. USA, EU, NATO är fortfarande det som V gillar att tycka illa om. Och som alla vänsterpopulistiska partier trivs man bäst som ovän till frihandel.

K:et i partinamnet försvann 1990 och nu vill Jonas Sjöstedt allra mest vara den offentliga välfärdens röde riddare. V vill också vara med på gröna och rosa tåget, men i grunden präglas fortfarande samhällsanalysen av att världen ses genom k-märkta glasögon. Det klasslösa samhället hägrar.

I partiprogrammet (på lättläst svenska) slås det fast att ”hela världen har ett kapitalistiskt system” och det ”handlar bara om att tjäna mer och mer pengar”. Det är man emot. Så här funkar det:

”Vissa människor är väldigt fattiga och saknar makt och andra är väldigt rika och mäktiga. De allra flesta kvinnor och män i världen säljer sin arbetskraft i privata företag eller åt staten. De har inte så mycket pengar att det ger någon makt i samhället och kan inte besluta över andras arbete eller produktionen av varor och tjänster. De är arbetarklassen.

Mot dem står borgarklassen. Borgarklassen är de få människor som äger och kontrollerar pengar så pass mycket att de får makt i samhället. De bestämmer över produktionen av varor och kontrollerar andras arbete. Arbetarklassen blir förtryckt av borgarklassen.”

Så det är samma visa som det alltid varit. En väldigt stor skillnad är att eko-fem-marxisterna nu i praktiken sitter i regeringen – och vill göra ”revolution” 2017 genom införande av offentligt monopol i vård, skola, omsorg. Autopiloten är påslagen – med Stefan Löfven i förarsätet.

Gästledare i Svenska Dagbladet 12/5 2017.

Read More

Häxjakten måste få ett slut! Så löd rubriken i början av året när Aftonbladets kulturredaktion försvarade sig mot att ha lyfts fram som den redaktion i mainstreammedia som allra mest visserligen skriver på svenska men pratar ”putinska” (AB 9/1). Slutsatsen drogs i en granskning av forskarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Strategic Studies. Artikeln Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: The Swedish Case är synnerligen läsvärd.

Det som kontroversen handlar om är rapporteringen om Ukraina och beskrivningen av Aftonbladet kultur som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt vänsternarrativ” (inklusive exempel på fakenews). Samma slutsats drogs för övrigt förra året i en rapport om mediebevakningen av kriget i Ukraina från det finska Utrikespolitiska institutet. Fast där kallades det för det ryska narrativet.

Forskarna avslöjade också att flera medarbetare på kulturredaktionen varit aktiva bland annat i Kreml närstående nätsammanhang – och i debattens efterdyningar kom det fram mer än så (Expr 18/1).

Ett led i informationskriget

Chefen för det hela, nån-slags-kommunisten Åsa Linderborg, avvisade först kritiken med att ”vi problematiserar och skriver om Ryssland på ett lite annorlunda sätt till exempel har vi uppmärksammat fascistiska rörelser i Ukraina”. Ett par dagar senare uppmanade hon i en artikel till att Försvara det fria ordet (AB 10/1). I Linderborgs läsning är forskningsrapporten ett led i ett pågående informationskrig där alla som inte vill gå med i ”krigsalliansen” (Nato) ska misstänkliggöras.

Andra mediers rapportering om Ryssland beskrevs som ett ”hysteriskt självspelande piano” och vidare ”man vill hellre att vi ska sjunga gospel med Trump och Orban än att vi ska stå alliansfria”.

En konspiration alltså.

I en stödartikel av en extern skribent (Jan Scherman) följdes temat upp med att så tvivel om myndigheternas trovärdigt i fråga om hotbilden mot Sverige (AB 12/1). Egentligen handlar allt bara om att få Sverige med i Nato och kraftigt ökade försvarsanslag. Som, underförstått, alltså inte behövs. Varken det ena eller andra. Den påstådda logiken hos dem som varnar för en allt mörkare hotbild, är att Ryssland anföll Sverige 1809 och har det hänt förr kan det hända igen.

Alltså finns inget ryskt hot. Ska vi förstå.

Media avfärdas som okritiska. Alltså inte att lita på.

Detsamma gäller forskarna.

En annan angreppspunkt mot Kragh och Åsberg från Linderborg och andra, är påståenden om bristande vetenskaplighet. Fem anmälningar har också skickats till Nämnden för utredning av oredlighet i forskning, bland andra av ”’Egor Putilov’, avslöjad som SD-desinformatör, filmaren och debattören Maj Wechselmann, vänsterpartisten Lars Drake och Carl Meurling, en affärsman med tidigare SD-kopplingar”. (Expr 5/4).

Tio forskare i facket har tillbakavisat anklagelserna både vad gäller metod och inriktning (UNT 17/2).

Dessutom. Det blir lätt komiskt när en granskning av åsiktsbildning i alla mediekanaler betecknas som åsiktsregistrering. Mindre lustigt är det Kragh utsatts för efter publiceringen av artikeln: ”Anonyma hot har inkommit från både höger- och vänsterradikala miljöer, attacker har skett i ryska mediekanaler som RT och Sputnik liksom ett allvarligt IT-angrepp, och till universitetet inkommer uppmaningar att avskeda honom…” (UNT 17/2).

Som eko från Kreml

Vad kan man säga? Det vill säga mer än att vänstern är som den alltid har varit. Men Linderborg säger dessutom att ”ironiskt nog börjar Sverige bli som Ryssland, avviker man från linjen får man en reprimand”. Eller som en av Linderborgs medarbetare, uttryckte saken på radiokanalen Echo Moskvas hemsida – att Aftonbladet kultur är ”den reella yttrandefrihetens sista ö i Sverige” (SvD 31/3).

Kort sagt, det är som ett eko från Moskva: egentligen är det inte någon skillnad mellan vår ryska demokratur och er demokrati.

Det verkligt intressanta i vår tid är att utblicken från vänster strukturellt passar som hand i handske i den verklighetsbild som också kolporteras av antietablissemangets företrädare till höger. Kritik i sak förvandlas till hot mot det fria ordet. Lita inte på myndigheterna – eller experterna. Inte heller på mainstreammedia. Eliten konspirerar.

Just dessa stämningar försöker Ryssland anknyta till och underblåsa. Med ”operatörer”, men också med hjälp av ”ovetande aktörer” till höger och till vänster i politiken.

Som på Sovjettiden

På sätt och vis är det synd att debatten helt kommit att fokusera på Aftonbladet kultur, eftersom den slagsidan egentligen inte är någon nyhet. För i artikeln visar Kragh och Åsberg hur den ryska utrikespolitiken mot Sverige ändrades efter Ukrainakrigets utbrott och den ryska annekteringen av Krim 2014. Det handlar både om offentlig diplomati och s k aktiva åtgärder – allt med ett tänk och en taktik förankrad i Sovjettiden.

Via nyhetskanalen Sputnik spreds budskapet om ett aggressivt Nato, ett EU på dekis och ett inringat Ryssland. Forskarna visar också hur man arbetar med andra medel som förfalskningar, desinformation, militära hot och inflytandeagenter.

Ett exempel på desinformation är det falska brevet från försvarsminister Hultqvist till Bofors med gratulationer till försäljningen av artilleripjäsen Archer till Ukraina. I ett annat falskt brev lovade en svensk åklagare att inte ingripa mot ukrainska krigsförbrytare.

Militära hot hör till bilden, som när utrikesminister Lavrov förra våren varnade för att Ryssland skulle se sig nödgat att ”vidta nödvändiga åtgärder” om Sverige gick med i Nato. Det skedde samtidigt som det pågick en debatt inför ett riksdagsbeslut om fördjupat svenskt samarbete med Nato – och en allt mer intensiv diskussion om att Sverige borde ta steget full ut. Bli Nato-medlem.

Lavrov sade inte vad åtgärderna skulle innebära. Det gjorde dock den statliga nyhetstjänsten Ria Novosti, som målade upp en nyhetsbild fylld av robotvapen, ubåtar och kärnvapen.

Till saken hör att det centrala argumentet hos de svenska Nato-motståndarna är att mer Nato för svensk del ökar spänningarna i Östersjöområdet.

Då som nu är taktiken att vända sig till anti-etablissemanget av olika politiska schatteringar och skapa osäkerhet om medborgarnas tilltro till det politiska systemets integritet. Och bäst lyckas man när budskapet hittar legitima bärare hos oss, som tar rösten från Kreml vidare som sin egen.

Keep cool – ha koll

Effekten av de ryska försöken att påverka i Sverige ska inte överdrivas, men i det anti-klimat som nu lägger sig över Europa ska betydelsen inte heller underskattas – och då inte minst i Nato-frågan. Det gäller att vara cool. Att ha koll är dock en fråga om rikets säkerhet – också för att kunna ge konsumentupplysning till medborgarna. Tänk Brexit. Tänk Vita huset. Tänk presidentvalet i Frankrike. Och 2018 är det riksdagsval i Sverige.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 24/4 2017.

Read More

Inget är svårare att sia om än framtiden. En sak är dock i alla är säker nämligen att ”framtiden är inte vad den har varit”. Det är inte många år sedan svensk försvars- och säkerhetspolitik baserades på en framtid med evig fred i Europa. Nu finns funderingar på att åter förse de svenska hushållen med bruksanvisningen Om kriget kommer.

Samtidigt har det blivit allt svårare att orientera sig på den säkerhetspolitiska kartan. Den bär mer prägel av ett kalejdoskop i rörelse än en klar bild.

Inget illustrerar bristen på tydlighet mer än den nya amerikanska administrationen. Visst, Trumps syn på Nato representerar en fortsättning på en långsiktig trend av allt mindre amerikanskt ledarskap för försvarsalliansen. Kravet på ett ökat europeiskt ansvarstagande mätt i försvarsanslagens storlek är inte heller nytt.

Det nya är att Trump gett uttryck för en fundamental misstro mot Nato genom att beskriva alliansen som obsolet. Är USA fortfarande villigt att hylla sitt åtagande, ytterst i form av artikel 5? Att försvarsminister Mattis och andra säger lugnande ord, är en klen tröst. Det går inte heller dra en lättnadens suck bara för att den osäkerhetsskapande säkerhetsrådgivaren Michel Flynn ersatts att ett säkert kort genom general McMaster. Trump har sista ordet.

Vicepresident Pence har sagt lugnande ord om USA och EU. Men också här har förstås Trump sista ordet – och vad presidenten anser understryks av Brexithyllningarna.

I Trumps värld kan multilaterala organisationer sammanfattas i ett ord: Bad.

EU funderar på sin framtid och ska i december ha enats kring just framtiden. Enigheten är dock inte påfallande – om det mesta. Från hur hantera Ryssland till vad göra med Polen? Och vad göra om Marine Le Pen skulle vinna det franska presidentvalet. Det blir i praktiken att säga adjö till EU.

Britterna funderar för sin del på hur man ska göra sig relevanta i Europa efter sitt eget adjö till EU. Mer Nato är en väg. En annan är ökat bilateralt försvarssamarbete med Frankrike. I bilden ingår att med UK ute ur EU och med Trump inne i Vita huset blir Tyskland en ännu viktigare spelare – också vad gäller försvar och säkerhet. Försvarsminister von der Leye har lanserat idén att Tyskland ska ta en ledande roll i Nato, som också skulle inkludera en viss integration av mindre staters försvarsmakter.

Kanhända en god tanke, men det är knappast säkert att den skulle tas väl emot på alla håll. Historien talar emot det.

Som en konstant finns fortsatt rysk militär upprustning (förmåga) i kombination med intressesfärspolitik och globala stormaktsambitioner (politisk vilja). Visst, ”alla” talar fortfarande fördömande om kriget mot Ukraina, men i praktiken är den ingen som förväntar sig annat än att Krim ska förbli ryskt. I stället ökar Putin trycket i östra Ukraina. Och i Baltikum.

En deal med Trump som innehöll en uppmjukning av sanktionspolitiken vore en triumf för Kreml.

När Margot Wallström mötte Sergej Lavrov i Moskva betonade hon att Sverige bestämmer sin egen säkerhetspolitik men ger i verkligheten Putin veto mot Natomedlemskap. Samtidigt innebär Trump ett grundskott mot Hultqvistdoktrinen med amerikanskt försvarssamarbete som grundbult i ett ”säkerhetsnätverk”.

Saken blir varken säkrare av svensk Trumpkritik eller att Sverige är det land som Trumparna allra mest gillar att hata.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 2 2017.

Read More

Vice statsminister Lövin visade fingret till Donald Trump när hon signerade regeringens klimatpropp omgiven av kvinnliga medarbetare. Det var roliga timmen i Rosenbad.

 Margot Wallström har för sin del sträckt ut en hand till Vladimir Putin. I årets upplaga av Utrikesdeklarationen saknades inte hårda ord om Ryssland i Ukraina, men väl nyckelformuleringen om ”den största utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen sedan kalla krigets slut”.

I samband med att Wallström fick audiens hos utrikesminister Lavrov i Moskva överräckte hon en diktsamling av Tomas Tranströmer som gåva. Och dedicerade boken med den egna dikten:

If there is a will – there is a way,
could be a motto of you, Sergej,
Thank you for welcoming me
to your land
easier now to stretch
out a hand.

Och så vidare.

Så blev det presskonferens där Lavrov i sedvanlig ordning tryckte in budskapet att bevarandet av ”Sveriges och Finlands alliansfrihet är avgörande för stabiliteten i Östersjöregionen och i hela Europa”. Wallström svarade att säkerhetspolitiken bestämmer vi själva, men hon hade kunnat svara: instämmer. För det är ju så regeringen argumenterar för den militära alliansfrihet och mot ett svensk medlemskap i Nato. Kort sagt, Wallström låter busen definiera lösningen.

En konsekvens av Natofobin är bristen på klartext. Som i Afghanistanutredningen. Där sägs att det är ett svenskt intresse ”att främja en alleuropeisk säkerhetsordning och att värna det euroatlantiska samarbetet, inklusive en vital transatlantisk länk”. Sant. Det konstateras också att insatsen bidragit till att utveckla partnerskapet med Nato. Också sant.

Ett rakare sätt att formulera saken är att det viktigaste målet för Afghanistaninsatsen var att ge stöd till USA och säkra Natos trovärdighet. Ytterst i hopp om att solidariteten skall återgäldas Sverige i händelse av elände.

När det vid årsskiftet 2012/2013 stormade kring ihåligheten i försvars- och säkerhetspolitiken, lugnade statsminister Reinfeldt svenska folket med att det gick alldeles utmärkt att sova gott om natten. Härförleden bytte jag några ord med Peter Hultqvist och frågade då vad han oroar sig för under sömnlösa nätter. Hultqvist, visar det sig, sover gott i vetskap att han gör så gott han kan.

Tyvärr innebär det att försvarsministern ändå både säger njet till Natomedlemskap och raljerar bort kraven på mer pengar till försvaret.
Sömnlösheten överlåter han därmed åt andra. Till exempel ÖB Micael Bydén som i Försvarsmaktens offentliga budgetunderlag klargjort att han utan extra tillskott på 6,5 miljarder kronor inte kan genomföra försvarsbeslutet från 2015. Allvaret understryks av att ÖB i hemliga bilagor äskar mer än så.

För att summera: 1) Försvarsbeslutet 2015 var i utgångspunkten för klent, 2) utan ökade anslag går det inte att förverkliga och 3) det råder bred politisk enighet om att det säkerhetspolitiska läget har blivit sämre sedan 2015 och att osäkerheterna framöver ökar.

Ändå är regeringens huvudlinje att hålla den gamla kursen. Det vore bättre med en politik för att hålla gränsen.

Gästledare i Svenska Dagbladet 10/3 2017.

Read More

Donald Trump + Vladimir Putin = sant. Av förspelet inför skiftet i Vita huset är det just en politik baserad på gemensamt tycke som kan förväntas. Hur långvarig förbindelsen blir, är förstås osäkert när två alfahannar ska deala med varandra och båda vill vara den som tar hem vinsten. Även om lyckan blir kort lär dock skadan redan vara skedd.

Samma svar gavs när frågan ventilerades vid en konferens på Institutt for forsvarsstudier i Oslo. Syftet med sanktionerna var att tvinga Ryssland att ändra politik, men icke. Och det stämmer ju. Krim är nu en integrerad del av Putinland – och i det tysta är det ett faktum på marken som har accepterats även i EU och USA.

Putin fortsätter dessutom framgångsrikt att destabilisera Ukraina och lyfter inte ett finger för att genomföra sin del av Minsk II-avtalet. Det lågintensiva kriget i östra Ukraina bara fortsätter. Men det är krig. På riktigt. I Europa.

Sanktionerna har inte heller, som det fanns förhoppningar om, lett till protester i Ryssland. Tvärtom talar statistiken sitt tydliga språk. Putins förtroendesiffror tog ett skutt efter Krim, och även stödet för hans politik i stort ökade. Eliten var redan i Putins ficka och maktens fördelningspolitik är en garant för att den förblir där.

Trumps tilltänkte utrikesminister Rex Tillersson har sagt att sanktionernas viktigaste effekt är att ha skadat amerikanska affärsintressen. Samma kritik hörs i Europa.

Tyska socialdemokrater och konservativa i CSU har gjort gemensam sak mot sanktioner som inte funkar utan bara är dåligt för affärerna. Det argumentet sänktes på sanktionskonferensen. Exportnedgången började före Krim och handlar om tillståndet i den ryska ekonomin. Effekterna av de ryska kontrasanktionerna är inte heller stora. De är, kan det tilläggas, dessutom mest kännbara bland de EU-medlemmar som är mest ivriga anhängare av EU:s sanktionspolitik.

Att sanktionerna – med en årlig BNP-effekt på minus 0,5–1 procent – inte har bitit kan hänga samman med att de inte har varit tillräckligt långt- gående. Det har inte heller har varit möjligt med politisk isolering. Samtidigt är misslyckande ett tankefel. Sanktionerna har haft effekt. De har varit tillbakahållande på den ryska offensiven och på sikt leder uteblivna investeringar till lägre tillväxt.

Och vad hade varit alternativet? Bara acceptera? Ge upp grundläggande principer? Samma fråga måste vi ställa till dem som nu vill avveckla sanktionerna. Likväl kan det gå så. Med en tweet kan Trump sätta återtåget i rullning, också i EU.

Men om sanktionerna upphör kommer Putin inte sluta vara Putin. Problemet är ju att Kreml vill ha en annan världsordning än den liberala, som byggdes upp under efterkrigstiden och byggdes ut efter kalla kriget. Ett ännu större problem är att Donald Trump inte heller verkar särskilt intresserad av att bevara den.

Gästledare i Svenska Dagbladet 19/1 2017.

Read More

Hot och risker har blivit ett globalt överskottsfenomen. Från fattigdomsproblem och konflikter långt från Sverige – till ett Europa i sönderfall och en växande rysk hotbild i Östersjön. Efter Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet ökar osäkerheten dramatiskt.

Att säga upp Iranavtalet, som är ett av Trumps vallöften, skulle skaka om i hela Mellanöstern och med spill over till Europa. Men kanske blir det bara marginella förändringar? Det är mesta är oklart i presidentens utrikespolitik. Ändå går det att dra oroande slutsatser om framtiden utifrån Trumps personlighet och politiska utblick.

Donald Trump är auktoritär, lättkränkt och impulsiv. Vet bäst men på lösan grund. Trump kommer att vilja vara den största alfahannen på den internationella scenen med den övergripande handlingsstrategin att göra ”deals”. Som gör att Trump känner sig som vinnare.

Redan som blivande president hann Trump trampa i klaveret genom att bryta den diplomatiska ritualen kring Taiwan och Ett-Kina-politiken. Kina reagerade förstås surt, men i stället för att försöka bilägga trampade Trump på med tweets om de dumma kineserna. Han skulle ha sista ordet.

Kanske slutar det med krig på Taiwan. Eller handelskrig mellan USA och Kina. Tanken svindlar men den måste tänkas.

Men finns det då inte regler och processer som begränsar presidentens handlingsutrymme? Jo, men Trump har både som affärsman och politiker visat att regelefterlevnad inte är ett rättesnöre. Trump är dessutom oberoende av sitt eget parti – och det är en öppen fråga hur mycket republikanerna i Kongressen är villiga att gå emot sin president. Ett test blir utredningen om Putins inblandning i valrörelsen.

Trump gick till val med en slogan Make America Great Again. Det ska ske inom ramen för en utrikespolitik som ryms i orden nationalistisk isolationism. I praktiken innebär denna att USA abdikerar från den roll som systemgarant – för internationell frihandel, demokrati och säkerhet i Väst – som landet haft sedan 1945.

Det blir i sådana fall ett geopolitiskt jordskred som inte bådar gott och särskilt inte för mindre stater som Sverige. Än dystrare i ett närområdesperspektiv är Trumps vänskapspolitik vis-a-vis Ryssland. Detta samtidigt som Trump ser brexit som en framgång och har förklarat Nato för obsolet. Ett litet ljus i mörkret är att det politiska trycket har ökat på Europa att ta ett större ansvar för den egna säkerheten.

Den norske forskaren Anders Romarheim har betecknat Trumps utrikespolitik som dominant bilateralism. För det multilateralistiskt lagda Sverige som med ett lite försvar har USA som tyngsta ankare i säkerhetspolitiken blir framtidsscenarierna alarmerande. Så vad göra?

Efter valsegern fick statsministern en påringning från Trump Tower. Löfven sade i en kommentar att det var mycket i Trumps politik som behövde förtydligas och en tidig kontakt var viktig. Det gav möjlighet till dialog. Tanken på svenskt inflytande är förstås vacker, men säger mer om regeringens självbild än Sveriges tyngd i Trumps värld.

Men man ska kanske inte underskatta att Sverige har en sak som är åtråvärd för Trump. Det handlar om Vattenfall och den helstatliga energijättens planer på att bygga vindkraftverk utanför den skotska Nordsjökusten. Trump har hittills förgäves försökt att stoppa anläggningen, som han menar stör den fina utsikten från hans golfbana.

Men trots den politiska godbiten borde Stefan Löfven fundera över de till buds stående alternativen för att öka vår och andras säkerhet i Europa.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 2017.

Read More