Claes Arvidsson

Archive
Krim

Nu har vapnen vilat och trupperna dragit sig tillbaka på tre frontavsnitt i krigets Ukraina. Det kan öppna vägen för ett möte om hur vapnen ska tystna för gott mellan president Volodymyr Zelenskij och president Vladimir Putin, inom ramen för den så kallade Normandiegruppen (i vilken även Frankrike och Tyskland ingår). Sannolikheten för att det ska sluta väl är dock inte överdrivet stor utan snarare bör det hissas varningsflagg för att överdriven fredsvilja kommer att spela Kreml i händerna.

Redan det faktum att angriparen Ryssland får spela neutral aktör är en märklig konstruktion. Det gäller också att de två ryskkontrollerade utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk ingår som legitima förhandlingspartners i den så kallade kontaktgruppen tillsammans med Ukraina, Ryssland och OSSE. Gruppens uppgift är att hitta de praktiska formerna för att genomföra Minskavtalet. Som korten nu verkar läggas blir det en bekräftelse på charaden.

I valkampanjen inför presidentvalet i april utlovade Zelenskij att fixa fred på rekordtid, men det kan bli ”fred i vår tid”. Nu pressas han av den lättvindiga löftespolitiken utan att samtidigt riktigt veta hur löftet ska bli verklighet, och vacklar lite hit och dit. Den 31 oktober höll han ett tal i Mariupol som skulle peka ut färdvägen för den ”fred som Ukraina behöver” med ambitionen att återfå allt territorium men samtidigt vara öppen för kompromisser. Den ryska aggressionen nämndes bara vid ett tillfälle. I stället för konkretion om strategi innehöll talet ett antal fina ord. 

Det Zelenskij konkret har gjort är dock att ställa sig bakom den tidigare tyske utrikesministern (och nuvarande presidenten) Frank-Walter Steinmeiers formel från 2015 för att få slut på kriget och lösa konflikten inom ramen för Minsk I och Minsk II. Den passar Putin som hand i handske, och tillbakavisades av den förre presidenten Porosjenko men stöds nu alltså av Zelenskij. Det ökar naturligtvis den ryska förhandlingsviljan. 

Tanken är att de två utbrytarrepublikerna ska ges en särskild status inom ramen för den ukrainska staten, att amnesti ska utfärdas (vilket bland annat innebär att ledargarnityret kan inneha officiella ämbeten) och val hållas i de så kallade folkrepublikerna. Tidigare var den ukrainska linjen att val skulle föregås av en upplösning av folkrepublikerna, avväpning av separatisterna och ukrainsk kontroll av gränsen mot Ryssland.

Steinmeiers formel är en inbjudan till Ryssland att behålla kontrollen och ha ett slags vetofunktion över Ukrainas framtid.

Att få hem politiska fångar från Ryssland var en annan viktig del i presidentvalskampanjen – också därför att en fångutväxling skulle underlätta förhandlingar om fred. På initiativ av Zelenskij kom förhandlingar i gång och i början av september. 35 fångar utväxlades på var sin sida om gränsen. I Ukraina släpptes ukrainare som fängslats för delaktighet i rysk hybridkrigföring. Ja, släpptes. Eftersom de är ukrainska medborgare kunde de inte utvisas till Ryssland. 

På en sidoscen – och möjligtvis som ett ryskt krav för utväxlingen – agerade det ukrainska rättsväsendet på ett uppseendeväckande sätt. Vladimir Tsemakh som ansetts vara ett nyckelvittne/medverkande vid nedskjutningen av MH17 i juli 2014, och som den ukrainska säkerhetstjänsten plockat upp i en framgångsrik räd, släpptes med den enda bojan att anmäla bostadsadress och arbetsplats samt stå till myndigheternas förfogande i två månader.

Tsemakh anses nu befinna sig i någon av Putins folkrepubliker. Han står definitivt inte till myndigheternas förfogande och kommer alltså inte heller att varken vittna eller ställas till ansvar  i Nederländerna för MH17. 

Men Kreml vann mer än så. Som en del i dealen släpptes de 24 sjömän som hållits fängslade i efter aggressionen i Kertjsundet i november 2018. Glädjande förstås, men också för Putin. I en dom i Internationella sjörättstribunalen i maj 2019 hade Ryssland beordrats att släppa både sjömännen och deras fartyg. Nu kan dealen istället användas som ett argument för att inte acceptera den internationella sjörätten, eftersom området efter annekteringen av Krim sägs vara en del av det egna territoriet.

President Macron vill ha en nystart i relationerna med Ryssland. En ny säkerhetsordning. Samarbete om att lösa frusna konflikter, cyberhot och underrättelser. Och han är inte ensam om vilja tina upp relationer som frös efter 2014, då Ryssland inledde de ännu pågående kriget mot Ukraina och även annekterade Krim. I Tyskland finns det gott om Rysslandskramare och än värre är det i till exempel Ungern. 

Ett annat exempel på varthän det barkar är att EU:s Moskvambassadör Markus Erder har pläderat för en ”pragmatisk rörelse” i riktning mot en ökad koordinering med Kreml i fråga om 5G, persondataskydd och Arktis. Allt för att möta utmaningen från Kina. Och när Donald Tusk i dagarna lämnar över posten som ordförande i Europeiska rådet till Charles Michel innebär det också något av ett perspektivskifte. Visst är Putin ett säkerhetshot men EU måste även ”hantera verkligheten att Ryssland också är en granne”, menar Michel.

Ukraina är stötestenen som måste rullas bort. Det riskerar att bli en ny vinst för Ryssland – samtidigt som själva idéen om Putin som en god granne för att fungera kräver att man väljer att bortse från vad regimen representerar och den faktiska politik som förs både hemma och på bortaplan. 

Om inte annat borde man invänta domen från Internationella domstolen i Haag som i en dom 8 november slog fast att det ligger inom dess jurisdiktion att ta upp Ukrainas klagan över Rysslands agerande i östra Ukraina (terrorfinansiering i form av beväpning och stöd till separatisterna, och undertryckande av tatarer och andra minoriteter i det av Ryssland ockuperade och olagligen annekterade Krim).

Om det i stället rullar på kan vi räkna med att det svenska ordstävet ”vi har varit naiva”, kommer att få översättas till en rad andra språk.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 12/11 2019.

Read More

Som en reaktion på det ryska kriget mot Ukraina 2014 och annekteringen av Krim införde Europarådet sanktioner mot Ryssland som inte längre fullt ut fick delta i rådets arbete. 2016 svarade Ryssland genom att inte alls delta och upphörde dessutom med att betala medlemsavgiften.

Kreml ökade sedan trycket genom att hota med att helt lämna Europarådet om sanktionerna inte slopades.

Och hotet gick hem.

Med siffrorna 118 för, 62 mot och 10 blanka röstade Europarådets parlamentariska församling (PACE) i måndags ja till principförslaget att rösträtt och deltagande i olika organ aldrig ska kunna återkallas, liksom att alla medlemsstater var välkomna att delta i sessionens omröstning om en ny generalsekreterare och domare i Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Resolutionen är en uppföljning av vad rådets ministerkommitté beslöt i Helsingfors i förra månaden. Bakom de till synes oförargliga formuleringarna döljer sig ett haveri för Europarådet – och ett medskick till svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Omröstningsresultatet betyder att PACE röstade för att sanktionerna mot Ryssland avslutas – utan att konsekvensen ens nämns i resolutionen – och att man öppnar för ett återinträda som fullvärdig medlem i Europarådet. Kort sagt, för en majoritet i PACE det är OK att gå i krig mot en annan medlemsstat och annektera en del av dess territorium.

Det betyder också att medlemmar som redan nu har svårt att eller inte alls lever upp till demokratisk standard, framöver inte har något att frukta. Opposition kan hanteras enligt diktatoriskt gottfinnande utan att det påverkar status i Europarådet. Också i Ryssland.

I summa betyder det att Europarådet i praktiken efter 70 år lämnar sin grundartanke bakom sig; den som stadgar att rådets uppgift är att skydda och stärka de mänskliga rättigheterna, ett demokratiskt styrelseskick och tillämpningen av rättsstatens principer. 

Frankrike och Tyskland – tillsammans med Europarådets avgående generalsekreterare Jagland – har varit pådrivande. Det gör dock inte saken ett dugg bättre vad gäller det faktum att regeringen Löfven valde att vika sig för Putins hot. I den svenska sexpersonersdelegationen till Europarådets parlamentariska församling röstade socialdemokraten Ola Möller för resolutionen. S andra ledamot missade omröstningen men skulle också ha lagt en ja-röst.

I försvaret för undfallenheten talas vacker wallströmska om att det nu öppnas för kritisk debatt med Ryssland i PACE. Det må så vara. Men finns det något som tyder på att det skulle ha den ringaste effekt på Kreml? Att tro det är detsamma som att leva i en fantasivärld. I den verkliga blånekar Putin till allt som läggs Ryssland till lags. Fakta betyder inget i lögnens rike. 

Bara i juni har snart inräknats 80 döda eller sårade i den ukrainska armén efter attacker från kreml-ledda trupper.

För Putin är idén om den liberala demokratin obsolet.

Det riktigt allvarliga med Europarådets – och regeringen Löfvens – agerande är att det för Putin blir ännu en bekräftelse på att aggressivitet lönar sig. Motståndaren viker ned sig. 

Samtidigt har regeringen Stefan Löfven spräckt enigheten i Försvarsberedningen; vill inte betala ens för ett paket som egentligen borde ha varit större. I stället vill man kompensera med prat enligt devisen att diplomatin är den första försvarslinjen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 29/6 2019.

Read More

Vladimir Putin var på scenen i går kväll. Det var utomhuskonsert i Simferopol för att fira Dagen för Krims återförening med Ryssland. Det var på femårsdagen efter 18 mars 2014, då Putin skrev under det dokument som i Ryssland lagligförklarade den av det internationella samfundet olagligförklarade annekteringen av Krimhalvön i Ukraina.

Efter annekteringen dröjde det inte innan kriget gick vidare till Donbas i Ukraina– där det fortfarande pågår. Med 13 000 döda och 30 000 skadade. Med en miljon internflyktingar.

Samtidigt pressar Moskva på med maktanspråk på suveränitet i Azovska sjön. En typ av anspråk som nu även drivs i Arktis och även kan komma att dyka upp i Östersjön.

Krim är med stor sannolikhet ett ”lost case”, men det är desto viktigare att EU och USA gemensamt håller fast vid den rådande sanktionsregimen. Än så länge har det hållit, men i EU finns det röster som tyvärr talar för en mjukare attityd (till exempel regeringspartiet Lega Nord i Italien).

Krim ska kosta – även om det inte tycks påverka regimen i Kreml.

En annan slutsats är att det svenska försvaret måste få kosta – det påverkar regimen i Kreml.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 19/3 2019.

Read More