Claes Arvidsson

Archive
Krim

Låt oss bjuda in till ett toppmöte med Vladimir Putin. Det var budskapet från Emmanuel Macron och Angela Merkel inför Europeiska rådets möte i juni. Tungviktarna mötte dock motstånd. Klokt nog gick rådet i stället på en hårdare linje. Merkel betonar dock fortfarande behovet av en öppenhjärtig dialog med Kreml. Inte heller Macron har givit upp.

Men vad är det egentligen som EU:s stats- och regeringschefer ska prata med Putin om? Svårigheten består ju inte i att identifiera problemen med cyberattacker och informationskrigföring – eller för den delen giftmord – utan i det ryska agerandet. Som alltid förnekas i Moskva. I stället erbjuds en verklighetsbeskrivning som hämtad ur Olustiga huset. Det ska inte belönas.

Att träffas har inte heller något egenvärde. Ryssland är inte en samarbetspartner och det ligger inte i korten att den bilden skulle ändras genom att vara tillmötesgående. Tvärtom utpekar Kreml väst, USA och Nato som ett hot mot Ryssland och den ryska ”civilisationen”. Anklagelserna om militär inringning och inrikespolitisk destabilisering haglar.

Allt är möjligt i den fantasivärld som målas upp. Som att de höga ryska smittotalen i covid-19 är ett resultat av amerikansk biologisk krigföring. Och vad för slags dialog är det möjligt att föra om Krim och de ryska marionettrepublikerna i Östra Ukraina?

Det nu lågintensiva kriget som Ryssland inledde 2014, ja det bara pågår. Putin har 14 000 döda och 30 000 skadade på sitt samvete. Närmare 1,5 miljoner ukrainare har drivits på flykt. Och Moskva fortsätter att trycka på. I april drog Ryssland samman 100 000 man vid gränsen till Ukraina i vad som sades vara en militärövning – och en stor del har stannat kvar efter dess avslutande. I Svarta havet försöker man aggressivt att inskränka den fria sjöfarten och flödet in och ut från ukrainska hamnar.

I en lång artikel har Vladimir Putin lagt ut texten om att ryssar och ukrainare (och belarusier) egentligen är ett och samma folk. Den outtalade slutsatsen är att Ukraina (och Belarus) egentligen är en del av det ryska riket. Relationerna skulle kunna vara utmärkt broderliga om det inte vore för att kretsen kring president Zelenskyj går i utländska krafters ledband, krafter som har siktet inställt på att skada Ryssland. Så Ukraina utgör ett hot.

I den världsbild som kolporteras ingår också tanken på att de landområden som var ryska vid Sovjetunionens bildande borde återgå till den ”rättmätige ägaren”. Så nog finns anspråk.

När det onormala inträffar tillräckligt ofta skapas ett nytt förväntat normalläge – trots att beteendet fortfarande är onormalt. Ryssland har förmågan och har visat viljan att ta land med våld. Och det kan komma mer. I samband med truppsammandragningen i våras spekulerades det i ett möjligt anfall mot Ukraina. Höstens stora militärövning Zapad 2021 öppnar också möjligheternas fönster för att igen överraska under den täckmanteln. Att gå in i och sedan annektera det redan kontrollerade Donbass är en smal sak.

Detta kan man spekulera i, men militära styrkedemonstrationer är också ett sätt att projicera makt för att sätta press på EU, USA och Nato. Det gäller att stå emot. En sak som är säker är att eftergifter för ryska krav uppfattas som svaghet, något som i sin tur inbjuder till ytterligare press.

Om nog verkligen ska vara nog, är ett första steg att skrota det feltänkta Minskavtalet, som bygger på illusionen att Ryssland är en oberoende part i ansträngningarna att finna en lösning på kriget i Ukraina. Kort sagt, lämna Olustiga huset. Det skulle dessutom bli en viktig markering av att Ryssland inte har rätt till en egendefinierad intressesfär och som sådan bidra till säkerheten i Europa.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 20/7 2021.

Read More

Betydelsen av mötet i Genève mellan Joe Biden och Vladimir Putin spelades på förhand ned. Men det beror helt på perspektiv. Sett från Kremls horisont var mötet mellan de två presidenterna en symbolisk bekräftelse på Rysslands eftersträvade status som stormakt – och om inte annat med en demonstrationseffekt på hemmaplan inför kommande parlamentsval.

Det mest konkreta resultatet är att de diplomatiska relationerna återupprättas i och med att ambassadörerna återvänder till Moskva respektive Washington. Man flaggar också för att se över kärnvapenrustningsavtalet New Start. 

I ett läge där klimatet är kallare än på länge var mötets viktigaste fråga hur Biden skulle formulera de ”röda linjer” som Putin inte kan överträda utan konsekvenser. Inför mötet hade Biden lagt fram en väldokumenterad anklagelseakt med allt från inblandning i amerikanska presidentval och cyberattacker mot samhällskritisk infrastruktur, till annekteringen av Krim och den stegrade repressionen mot oppositionella i Ryssland.

På sin efterföljande presskonferens var Putin för sin del idel oförbindlig välvillighet om mötet med Biden. Som vanligt presterade han också förnekelse i teflon i fråga om allt från Arktis till cyberattacker och Aleksej Navalnyj. Och Bidens ”röda linjer”, ja, dem hade han inte sett till.

När Biden gav sin version framstod det som om de båda hade varit på två olika möten. Visserligen betonade också Biden vikten av att hitta samarbetsområden, men slog fast att USA kommer att agera mot handlingar som skadar landets eller allierades vitala intressen. Han varnade för ”förödande” konsekvenser om Putin återigen blandar sig i amerikanska val. En annan röd linje som nämndes var cyberattacker mot kritisk infrastruktur. 

På en fråga om Biden ansåg sig kunna lita på Putin, svarade Biden att det avgörande är att kunna verifiera. Det är utmärkt. Men för att bli något mer än tuff toppmötesretorik måste det utsagda följas upp med beredskap för resolut handlande – annars lär Ryssland knappast sluta agera skurkstat. Betydelsen av mötet hänger alltså på hur orden följs upp av Vita huset i strävan att få till stånd en, som det heter, ”stabil och förutsebar” relation. 

Men stabil och förutsebar får inte bli liktydigt med bevarande av status quo. Ryssland har annekterat delar av Ukraina och i praktiken även delar av Georgien. I östra Ukraina har man installerat lakejregimer som tillsammans med ryska styrkor sedan 2014 håller igång ett lågintensivt krig. I Belarus håller man Lukasjenko kvar vid makten. I Moldavien håller man en frusen konflikt vid liv. Och så håller man på, lägger sig, vill ha kontroll i närområdet – nu senast i Nagorno Karabach. 

Att döma av den allt mer revanschistiska retoriken från Kreml, kan mer vara att vänta. Ryssland skapar ”fakta på marken” och räknar kallt med att komma undan med det. Den amerikanska politiken måste sträva efter att ändra på fakta. Inte ge, eller ge efter. Att som under det kalla kriget tänka i termer av inneslutning (containment) innebär att svika staters rätt till självbestämmande.

På samma sätt måste Biden förhålla sig till förtrycket i Ryssland. Värnet av mänskliga rättigheter får inte stanna vid ord. Om Navalnyj dör i fängelse måste konsekvenserna, som Biden varnade för, bli förödande.

Toppmötet med Putin var Bidens fjärde och sista på Europaturnén. Alla viktiga på sitt sätt, men sammantaget en bekräftelse på att USA är tillbaka. Synd bara att Sverige – tack vare regeringen Stefan Löfven – inte var med när Nato solidariskt lade planer för hur det enda militära hotet i Europa ska avvärjas. Alltså det ryska.

Publicerad i Svenska Dagbladet 17/6 2021.

Read More

Vi borde aldrig ha lagt ned det nationella försvaret, och i ett allt mer spänt läge i vårt närområde måste vi snabbt bygga upp det igen. Jag minns inte exakt när mitt samtal med den svenske diplomaten ägde rum – det var efter det ryska kriget mot Georgien 2008 men före kriget mot Ukraina 2014.

Svaret minns jag dock mycket väl; Ryssland är så ekonomiskt beroende av väst att Putin aldrig kan bli ett militärt hot i Europa. Det skulle vara irrationellt. Kontentan var därför att det mer än väl räckte med ett insatsförsvar byggt för internationella insatser i långtbortistan.

Tänket är en illustration av en fälla som fortfarande gör sig gällande i synen på Putinland. Det som för oss framstår som självskadebeteende kan mycket väl vara rationellt. Sålunda ”borde” det ligga i Kremls intresse att få ett avslut på kriget mot Ukraina för att både frigöra resurser, bli befriat från sanktioner och komma in i värmen. Men kriget smakar mer än det kostar.

2014 var kriget ett bärande inslag i Putins narrativ om återupprättande av rysk storhet och den hotfulla omvärlden. Det gav regimen legitimitet i ett läge när levnadsstandarden inte längre ökade. Och så länge kriget pågår kommer Ukraina inte att kunna ta de definitiva stegen bort från det som i Moskva uppfattas som en rättmätiga intressesfär. Samtidigt lägger kriget hinder i vägen för att Ukraina ska bli ett skyltfönster för välfungerande demokrati – och därmed ett alternativ till den ryska demokraturen. Sak samma med Belarus.

Lägg därtill att det militärstrategiska värdet av annekteringen av Krim som ägde rum 18 mars 2014 inte kan överskattas för en regim med stormaktsdrömmar. Faktum är ju dessutom att Putin kommit lindrigt undan. Sanktioner rörande Krim, ja. Samtidigt upprätthåller omvärlden i ”fredsförhandlingarna” illusionen om att Ryssland inte är en krigförande part i Ukraina.

En annan sida av ”feltänket” är att lägga fokus på svaghet. Typ: ”Vi ska inte förhasta oss med en skarpare politik utan vänta på att makthavarna förstår landets eget bästa.” Och ja, Ryssland är på många sätt på dekis och BNP är verkligen inte mycket att skryta med. Militärt kan Putin inte heller mäta sig mot Natos samlade styrkor. Men det utesluter inte handlingsförmåga och risktagande. Som i Syrien. Kostbart i pengar och i anseende men på det hela taget en framgång i det ryska perspektivet. Ryssland har återetablerat sig som en central spelare i Mellanöstern och har fått öva och testa militärt.

I själva verket har Ryssland under senare år varit mycket aktivt. På Balkan. I EU. I Afrika. Desinformationskampanjer har fått mycket uppmärksamhet (senast konstaterandet i USA att Putin också 2020 önskade Trump som president). Det är förstås svårt att exakt mäta effekten av just de ryska påverkansoperationerna men i Kreml kan man i alla fall glädjas åt att syftet att åstadkomma polarisering och misstänksamhet i Väst har uppnåtts.

Att så split är ett maktmedel. I det perspektivet har visserligen den utdragna striden kring Nord Stream II kostnader, men dessa ska vägas mot att gasledningsprojektet skapar konflikt i EU och sätter käppar i hjulet för att stärka den transatlantiska länken.

Putin har inget emot att spela skurkroller. Tvärtom. De iscensätts som styrkedemonstrationer. För att få makt. För att behålla makten. I en tid av växande missnöje på hemmaplan och i perspektiv av rysk gripbar militärmakt är det lätt att instämma i maningen från Totalförsvarets forskningsinstitut att snabbt bygga försvar i Nordeuropa. Presidenten på livstid kommer att göra vad som krävs.

Publicerad i Svenska Dagbladet 22/3 2021.

Read More

Nu har vapnen vilat och trupperna dragit sig tillbaka på tre frontavsnitt i krigets Ukraina. Det kan öppna vägen för ett möte om hur vapnen ska tystna för gott mellan president Volodymyr Zelenskij och president Vladimir Putin, inom ramen för den så kallade Normandiegruppen (i vilken även Frankrike och Tyskland ingår). Sannolikheten för att det ska sluta väl är dock inte överdrivet stor utan snarare bör det hissas varningsflagg för att överdriven fredsvilja kommer att spela Kreml i händerna.

Redan det faktum att angriparen Ryssland får spela neutral aktör är en märklig konstruktion. Det gäller också att de två ryskkontrollerade utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk ingår som legitima förhandlingspartners i den så kallade kontaktgruppen tillsammans med Ukraina, Ryssland och OSSE. Gruppens uppgift är att hitta de praktiska formerna för att genomföra Minskavtalet. Som korten nu verkar läggas blir det en bekräftelse på charaden.

I valkampanjen inför presidentvalet i april utlovade Zelenskij att fixa fred på rekordtid, men det kan bli ”fred i vår tid”. Nu pressas han av den lättvindiga löftespolitiken utan att samtidigt riktigt veta hur löftet ska bli verklighet, och vacklar lite hit och dit. Den 31 oktober höll han ett tal i Mariupol som skulle peka ut färdvägen för den ”fred som Ukraina behöver” med ambitionen att återfå allt territorium men samtidigt vara öppen för kompromisser. Den ryska aggressionen nämndes bara vid ett tillfälle. I stället för konkretion om strategi innehöll talet ett antal fina ord. 

Det Zelenskij konkret har gjort är dock att ställa sig bakom den tidigare tyske utrikesministern (och nuvarande presidenten) Frank-Walter Steinmeiers formel från 2015 för att få slut på kriget och lösa konflikten inom ramen för Minsk I och Minsk II. Den passar Putin som hand i handske, och tillbakavisades av den förre presidenten Porosjenko men stöds nu alltså av Zelenskij. Det ökar naturligtvis den ryska förhandlingsviljan. 

Tanken är att de två utbrytarrepublikerna ska ges en särskild status inom ramen för den ukrainska staten, att amnesti ska utfärdas (vilket bland annat innebär att ledargarnityret kan inneha officiella ämbeten) och val hållas i de så kallade folkrepublikerna. Tidigare var den ukrainska linjen att val skulle föregås av en upplösning av folkrepublikerna, avväpning av separatisterna och ukrainsk kontroll av gränsen mot Ryssland.

Steinmeiers formel är en inbjudan till Ryssland att behålla kontrollen och ha ett slags vetofunktion över Ukrainas framtid.

Att få hem politiska fångar från Ryssland var en annan viktig del i presidentvalskampanjen – också därför att en fångutväxling skulle underlätta förhandlingar om fred. På initiativ av Zelenskij kom förhandlingar i gång och i början av september. 35 fångar utväxlades på var sin sida om gränsen. I Ukraina släpptes ukrainare som fängslats för delaktighet i rysk hybridkrigföring. Ja, släpptes. Eftersom de är ukrainska medborgare kunde de inte utvisas till Ryssland. 

På en sidoscen – och möjligtvis som ett ryskt krav för utväxlingen – agerade det ukrainska rättsväsendet på ett uppseendeväckande sätt. Vladimir Tsemakh som ansetts vara ett nyckelvittne/medverkande vid nedskjutningen av MH17 i juli 2014, och som den ukrainska säkerhetstjänsten plockat upp i en framgångsrik räd, släpptes med den enda bojan att anmäla bostadsadress och arbetsplats samt stå till myndigheternas förfogande i två månader.

Tsemakh anses nu befinna sig i någon av Putins folkrepubliker. Han står definitivt inte till myndigheternas förfogande och kommer alltså inte heller att varken vittna eller ställas till ansvar  i Nederländerna för MH17. 

Men Kreml vann mer än så. Som en del i dealen släpptes de 24 sjömän som hållits fängslade i efter aggressionen i Kertjsundet i november 2018. Glädjande förstås, men också för Putin. I en dom i Internationella sjörättstribunalen i maj 2019 hade Ryssland beordrats att släppa både sjömännen och deras fartyg. Nu kan dealen istället användas som ett argument för att inte acceptera den internationella sjörätten, eftersom området efter annekteringen av Krim sägs vara en del av det egna territoriet.

President Macron vill ha en nystart i relationerna med Ryssland. En ny säkerhetsordning. Samarbete om att lösa frusna konflikter, cyberhot och underrättelser. Och han är inte ensam om vilja tina upp relationer som frös efter 2014, då Ryssland inledde de ännu pågående kriget mot Ukraina och även annekterade Krim. I Tyskland finns det gott om Rysslandskramare och än värre är det i till exempel Ungern. 

Ett annat exempel på varthän det barkar är att EU:s Moskvambassadör Markus Erder har pläderat för en ”pragmatisk rörelse” i riktning mot en ökad koordinering med Kreml i fråga om 5G, persondataskydd och Arktis. Allt för att möta utmaningen från Kina. Och när Donald Tusk i dagarna lämnar över posten som ordförande i Europeiska rådet till Charles Michel innebär det också något av ett perspektivskifte. Visst är Putin ett säkerhetshot men EU måste även ”hantera verkligheten att Ryssland också är en granne”, menar Michel.

Ukraina är stötestenen som måste rullas bort. Det riskerar att bli en ny vinst för Ryssland – samtidigt som själva idéen om Putin som en god granne för att fungera kräver att man väljer att bortse från vad regimen representerar och den faktiska politik som förs både hemma och på bortaplan. 

Om inte annat borde man invänta domen från Internationella domstolen i Haag som i en dom 8 november slog fast att det ligger inom dess jurisdiktion att ta upp Ukrainas klagan över Rysslands agerande i östra Ukraina (terrorfinansiering i form av beväpning och stöd till separatisterna, och undertryckande av tatarer och andra minoriteter i det av Ryssland ockuperade och olagligen annekterade Krim).

Om det i stället rullar på kan vi räkna med att det svenska ordstävet ”vi har varit naiva”, kommer att få översättas till en rad andra språk.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 12/11 2019.

Read More

Som en reaktion på det ryska kriget mot Ukraina 2014 och annekteringen av Krim införde Europarådet sanktioner mot Ryssland som inte längre fullt ut fick delta i rådets arbete. 2016 svarade Ryssland genom att inte alls delta och upphörde dessutom med att betala medlemsavgiften.

Kreml ökade sedan trycket genom att hota med att helt lämna Europarådet om sanktionerna inte slopades.

Och hotet gick hem.

Med siffrorna 118 för, 62 mot och 10 blanka röstade Europarådets parlamentariska församling (PACE) i måndags ja till principförslaget att rösträtt och deltagande i olika organ aldrig ska kunna återkallas, liksom att alla medlemsstater var välkomna att delta i sessionens omröstning om en ny generalsekreterare och domare i Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Resolutionen är en uppföljning av vad rådets ministerkommitté beslöt i Helsingfors i förra månaden. Bakom de till synes oförargliga formuleringarna döljer sig ett haveri för Europarådet – och ett medskick till svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Omröstningsresultatet betyder att PACE röstade för att sanktionerna mot Ryssland avslutas – utan att konsekvensen ens nämns i resolutionen – och att man öppnar för ett återinträda som fullvärdig medlem i Europarådet. Kort sagt, för en majoritet i PACE det är OK att gå i krig mot en annan medlemsstat och annektera en del av dess territorium.

Det betyder också att medlemmar som redan nu har svårt att eller inte alls lever upp till demokratisk standard, framöver inte har något att frukta. Opposition kan hanteras enligt diktatoriskt gottfinnande utan att det påverkar status i Europarådet. Också i Ryssland.

I summa betyder det att Europarådet i praktiken efter 70 år lämnar sin grundartanke bakom sig; den som stadgar att rådets uppgift är att skydda och stärka de mänskliga rättigheterna, ett demokratiskt styrelseskick och tillämpningen av rättsstatens principer. 

Frankrike och Tyskland – tillsammans med Europarådets avgående generalsekreterare Jagland – har varit pådrivande. Det gör dock inte saken ett dugg bättre vad gäller det faktum att regeringen Löfven valde att vika sig för Putins hot. I den svenska sexpersonersdelegationen till Europarådets parlamentariska församling röstade socialdemokraten Ola Möller för resolutionen. S andra ledamot missade omröstningen men skulle också ha lagt en ja-röst.

I försvaret för undfallenheten talas vacker wallströmska om att det nu öppnas för kritisk debatt med Ryssland i PACE. Det må så vara. Men finns det något som tyder på att det skulle ha den ringaste effekt på Kreml? Att tro det är detsamma som att leva i en fantasivärld. I den verkliga blånekar Putin till allt som läggs Ryssland till lags. Fakta betyder inget i lögnens rike. 

Bara i juni har snart inräknats 80 döda eller sårade i den ukrainska armén efter attacker från kreml-ledda trupper.

För Putin är idén om den liberala demokratin obsolet.

Det riktigt allvarliga med Europarådets – och regeringen Löfvens – agerande är att det för Putin blir ännu en bekräftelse på att aggressivitet lönar sig. Motståndaren viker ned sig. 

Samtidigt har regeringen Stefan Löfven spräckt enigheten i Försvarsberedningen; vill inte betala ens för ett paket som egentligen borde ha varit större. I stället vill man kompensera med prat enligt devisen att diplomatin är den första försvarslinjen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 29/6 2019.

Read More

Vladimir Putin var på scenen i går kväll. Det var utomhuskonsert i Simferopol för att fira Dagen för Krims återförening med Ryssland. Det var på femårsdagen efter 18 mars 2014, då Putin skrev under det dokument som i Ryssland lagligförklarade den av det internationella samfundet olagligförklarade annekteringen av Krimhalvön i Ukraina.

Efter annekteringen dröjde det inte innan kriget gick vidare till Donbas i Ukraina– där det fortfarande pågår. Med 13 000 döda och 30 000 skadade. Med en miljon internflyktingar.

Samtidigt pressar Moskva på med maktanspråk på suveränitet i Azovska sjön. En typ av anspråk som nu även drivs i Arktis och även kan komma att dyka upp i Östersjön.

Krim är med stor sannolikhet ett ”lost case”, men det är desto viktigare att EU och USA gemensamt håller fast vid den rådande sanktionsregimen. Än så länge har det hållit, men i EU finns det röster som tyvärr talar för en mjukare attityd (till exempel regeringspartiet Lega Nord i Italien).

Krim ska kosta – även om det inte tycks påverka regimen i Kreml.

En annan slutsats är att det svenska försvaret måste få kosta – det påverkar regimen i Kreml.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 19/3 2019.

Read More