Claes Arvidsson

Archive
Kina

Sven Wollter har gått bort. I minnesorden hyllas han med rätta som en stor skådespelare. Annat skaver. Det gäller hans livslånga engagemang i och för ett sektvänsterparti från det långa 70-talet som nu går under beteckningen Kommunisterna. Det är ett parti för alla som gillar väpnad revolution och proletariatets diktatur.

Bejakande av våldsbejakande extremism brukar vara svårsmält men måttstocken är uppenbarligen inte alltid densamma. I Expressen (10/10) slås fast att ”för somliga var det (kommunismen) kontroversiellt, för andra blev det med tiden nästan rart”. Rart? Verkligen? Och kan kommunismens brott mot mänskligheten i någon rimlig mening knytas ihop med ord i Dagens Nyheter (10/10) som ”hans djupt kända humanistiska och solidariska övertygelser”?

Den nyligen bortgångne Jan Myrdal var långt mer än en galjonsfigur för sektvänstern. Han var organisatör, ideolog och publicist – länge med en fast spalt på Aftonbladets kultursida. Med rätta har det efter hans död påmints om att Myrdal stod för ett bitvis intressant skönlitterärt författarskap, men att han aldrig tog avstånd från stalinismens terrorvälde, massmorden i Kampuchea etcetera, etcetera.

1968 är året som förknippas med ungdomsuppror och vänstervåg, men undertiteln ”Det galna kvartsseklet” till Per Ahlmarks bok ”Vänstern och tyranniet” (Timbro 1994) illustrerar hur länge tidsandan varade. Ahlmark skrev också uppföljaren ”Det öppna såret: Om massmord och medlöperi” (Timbro 1997).

När det begav sig var Myrdal långt i från ensam. Författaren och socialdemokraten P O Enquist skrev i Expressen 1975 att befrielserörelsen de röda khmererna ”måhända alltför häftigt låtit utrymma Phnom Pen”, men att nu är ”horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg”. Den socialdemokratiska tungviktaren Birgitta Dahl var för sin del ordförande i vänskapsförbundet Sverige–Kampuchea.

Problemet med det överslätande förhållningssättet till regimer och rörelser som var antidemokratiska – liksom för hur Sverige kom att utvecklas i hägnet av Olof Palmes revolutionära reformism – bottnade inte i ungdomsupproret utan handlade om värderingsskiften och verklighetsbilder i den akademiska vänstern, kulturvänstern och den politiska vänstern. Etablissemangsvänstern.
Idévärlden trängde långt in i borgerligheten och traditionellt borgerliga bastioner. 

Olof Lagercrantz var chef för DN:s kultursida under 1950-talet och en av två chefredaktörer 1960–75 i det som var tidens ledande opinionsbildande tidning. Han var tidstypisk, gick i takt med dåtidens anti-amerikanism, visade förståelse för Sovjetunionen och omfamnade Maos Kina. Också i likhet med så många andra slog Lagercrantz ned på konsumtionssamhället och marknadsekonomin. I en betraktelse 1966 kritiserades västerlandets felaktiga självbeskrivning:

”När vi fick antikommunismen att leka med blev det ännu lättare för oss att spela Hellas, att låta kommunistledarna smälta samman med östliga despoter igenom tiderna, medan alla demokratiska och humana dygder blev kvar på vår sida. Vi var inte bara rika… vi var också de goda, de frihetsälskande.”

Författaren Lars Gyllensten framhöll 1967 att ”det värdefulla som finns i det (det kommunistiska partiets program) måste genomföras i socialdemokratins regi”. Det var i samband med att han utnämndes till ledamot av Sveriges Radios styrelse.

Långt mer intressant än den skugga som faller över Wollter och Myrdal, är att de båda var övervintrare från en tid när det offentliga samtalet blev en rödmålad åsiktskorridor. Inte minst var aktivismen påtaglig i medierna – en roll som det verkar lätt att halka in i och vars mekanismer är värda att grubbla över.

Gästledare i Svenska Dagbladet 11/11 2020.

Read More

Redan 2007 inledde Norge vägen fram till den framgångsrika omröstningen i förra veckan om en plats som icke-permanent medlem i FN:s säkerhetsråd 2021–2022. Precis som i Sverige har det blivit debatt om själva kampanjen i form av rosa strumpor med hjärtan på, paraplyer, nyckelband, och mångmiljonslöseri med skattebetalarnas pengar. Men den stora frågan är förstås – liksom den var i Sverige – vad man nu ska göra med platsen i den internationella strålglansen.

Från norsk sida har man lyft fram fem centrala temaområden: folkrätt, fredsdiplomati, kvinnors deltagande, skydd av civila samt klimat/säkerhet. Man har också hävdat att Norge är ett land som talar med en ”oberoende röst” och därmed har ett manövreringsutrymme mellan stormakterna USA, Ryssland och Kina.

Ett övergripande motiv för att söka platsen i Säkerhetsrådet har varit att Norge inte kan överlåta försvaret av norska intressen till andra. Och det kan ju innebära många saker. Ett lackmustest på ”landets intresse” blir hur Norge i en tid av uppvaknande agerar i förhållande till Kina.

I artikeln ”Knefallet for Kina” i Nytt Norsk Tidskrift (2/20) gör professor Kåre Dahl Martinsen vid Institutt for Forsvarsstudier ett föga smickrande bokslut över norsk Kinapolitik. Så mycket ”moralisk stormakt” är det inte tal om, utan snarare motsatsen – en omoralisk småstat med anpasslighet som ledstjärna.

2010 tilldelades den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo Fredspriset av den norska Nobelkommittén under ledning av Arbeiderpartiets förre partiledare och statsminister Thorbjørn Jagland. Som svar frös Kina i stort sett alla relationer och länge motstod Beijing norska försök att tina upp relationerna, som inte nöjde sig med något annat än just ett knäfall. 2014 utarbetade Arbeiderpartiets nuvarande partiledare – och dåvarande utrikesminister – Jonas Gahr Støre en vi-ber-om-ursäkt-text men den var så krälande att den dåvarande statsministern Jens Stoltenberg lade in sitt veto.

Senare under 2014 blev det byte på regeringstaburetterna. In trädde minoritetsregeringen under ledning av Høyres Erna Solberg (bestående av Høyre, Venstre och Fremskrittspartiet), som 2016 skrev under ett avtal som ledde till att Kina normaliserade relationerna. I avtalet slås det bland annat fast att Norge erkänner Kinas politiska system och intressen, och ska avstå från att underminera dem. Och det är förstås den kommunistiska diktaturen som bestämmer vad som ligger i Kinas intressen.

En kinesisk presskommentar – som klingar välbekant i skenet av pressen mot Sverige – var att norrmännen nu hade lärt sig en läxa.

När Liu Xiaobo dog i fängelse 2017 kom inte någon kommentar från den norska regeringen. Det var sommar och statsminister Solberg slog fast att det ”en menneskeret for politikere å ha ferie”. Som Dahl Martinsen konstaterar var budskapet att brotten mot mänskliga rättigheter inte fick påverka de bilaterala förbindelserna. Kort sagt, motsatsen till vad som framställs som kärnan i norsk utrikespolitik – en oberoende röst, folkrätt och skydd av civila.

Dahl Martinsen pekar dessutom på att Norge legat lågt när USA eller EU lyft kritik mot den totalitära, kinesiska våldsdiktaturen (annars brukar Norge vanligen surfa i kölvattnet på utrikespolitiska uttalanden från EU). I stället har det varit mycket hyllningskör i fråga om diktaturens ”ledarrolle for global utvikling”. Saken blir inte bättre av att anpassligheten smittat över till både forskningspolitik och hur till och med forskare väljer att beskriva Kina. Det kan vara i termer av å ena sidan och å andra sidan, eller med omskrivningar som inte kan reta den röde draken som att beskriva massakern på Himmelska Fridens Torg 1989 som ”rydding av demonstrerande studenter”.

Varken den offentliga debatten eller mediagranskningen har inte heller varit att skryta med. Alla har velat haka på Kinatåget och ängsligt sett sig över axeln för att inte hamna på efterkälken – eller bli utfrusen. Inte minst har näringslivet tryckt på. Det är dock bara laxexportörerna som hittills kunnat notera riktig framgång, något som fiskeriministern markerade i ett tal i Beijing 2017: ”I love China”.

Tilläggas kan att öppnande av den stora norska välkomstfamnen också har gällt Arktis, där Kina nu etablerat sig som aktör. Det finns mycket som Norge kan komma att få äta upp. Nu hägrar som bäst ett frihandelsavtal med Kina. Det blir intressant att se hur lackmustestet i Säkerhetsrådet kommer att utfalla.

Publicerad i Säkerhetsrådet 24/6 2020.

Read More

Alltför ofta dyker den upp, den där obehagliga känslan av att världen snurrar för fort och ibland kommer tanken ”Stoppa världen – jag vill stiga av”. Som nu senast efter president Emmanuel Macrons hjärnsläpp i en intervju i The Economist om att Nato som försvarsallians har drabbats av ”hjärndöd”.

På frågan om vilken trovärdighet som Nato:s artikel 5 har, blev svaret ”jag vet inte”. Det är förstås relevant att grubbla över såväl vad artikel 5 betyder med Trump i Vita huset, som vad bristen på koordinering i fråga om Syrien (inkluderande Nato-medlemmen Turkiets invasion) säger om Nato. Om detta pågår ett offentligt och bekymrat samtal; om hur läget ska beskrivas och vad som bör göras.

Det är en helt annan sak att den franske presidenten lättar sitt hjärta offentligt. I själva verket är uttalandena en inbjudan till ett redan aktivt Ryssland att öka pressen och utmana artikel 5. Ryska UD konstaterade glatt att Macrons ord var vägda på guldvåg och var en riktigt beskrivning av tillståndet i Nato.

Macrons sak blir knappast bättre av att Frankrikes nej (tillsammans med Nederländerna och Danmark) till att inleda förhandlingar om medlemskap i EU för Nordmakedonien och Albanien. Det öppnar vägen för – och redan gjort det – för ökat inflytande för Ryssland och Kina på Västra Balkan. Också det är en inbjudan till bråk.

Det är viktigt att hitta vägar framåt för att EU ska bli en mer kraftfull global aktör i ett läge där säkerhetspolitiska och ekonomiska kontinentalplattorna ändrats. Och ja, det är riktigt att som Macron efterlysa reformer och ett mer strategiskt tänkande i Europa. Men det är fel att tänka strategisk autonomi på ett sätt som sänker i stället för att stärker den transatlantiska länken och Nato. 

Europa är inte – och kommer inte ens under de allra mest orealistiska omständigheter – att under överskådlig till vara sig selv nok. Frågan är därför om inte Macrons utspel snarare leder till mer nationalstatstänkande än motsatsen. I själva verket kan Macrons europeiska projekt ses som ett återfall i fransk gaullism. Europa (Frankrike) ska inte positionen som en balanserande makt och inte inta definiera vänners fiender som uttalade fiender. 

Macron har tidigare talat om att värma upp relationerna med Ryssland i en ny säkerhetsgemenskap. I intervjun upprepar han det ryska narrativet att EU och USA inte har visat Ryssland respekt. Det ska man alltså göra trots det som Ryssland gör i Ukraina och Syrien. För att ta några exempel. Eller Skripal. Eller desinformationskampanjerna. Eller…

Enligt Macron har dock Ryssland inte något alternativ till partnerskap med EU. Det blir nästan som ett cyniskt skämt när Macron ser framför sig att EU och Ryssland tillsammans ska lösa frusna konflikter och arbeta tillsammans i fråga cybersäkerhet. Närmast till hands ligger en vinst för Putin i Ukraina.

I ett annars vankelmodigt EU följer Macron devisen att politik är att vilja och pekar med hela handen på behovet av reformer för ett starkare EU. Men hans upplägg för en ny europeisk säkerhetsordning med fransk grandeur i centrum försvagar Nato och drar isär EU. Kort sagt, motverkar det som politiken ska vara till gagn för och kan i stället leda till att Nato faktiskt drabbas av hjärndöd. 

Om, och när, den kranka blekheten sätter in kan Macron nynna på en annan musikalklassiker Vad för en tok är jag? Och med den blandade Xi- och Kremlkören i bakgrunden sjungandes: Ja, vilken tok han är.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 9/11 2019.

Read More