Claes Arvidsson

Archive
Utlandstjänstgöring

Efter terrordådet 11 september 2001 ställde sig Sverige solidariskt på USA:s sida och deltog i Afghanistan tillsammans med ett 40-tal andra stater. Efter att ha funnits på plats i nästan 20 år är det slut. Den 15 maj halades den svenska flaggan på den multinationella styrkans högkvarter i Kabul. Alla lämnar – och för USA:s vidkommande sätter Joe Biden punkt för det ”eviga kriget” den 11 september.


Den svenska insatsen inom ramen för FN:s och Nato:s ISAF- koalition startade med ett förband ur specialstyrkorna men växte till en närvaro med som mest 1 000 soldater och officerare.

Från 2006 till 2014 – då ISAF avvecklades och säkerhetsansvaret övergick till regeringen i Kabul – hade Sverige huvudansvar för fyra provinser i norra Afghanistan. Insatsen handlade därefter om att agera stöd och utbildningsfunktion inom ramen för Resolute Support Mission.

Sammanlagt har mer än 9 000 svenska soldater och officerare stridit i Afghanistan för säkerhet och fred. Fem har stupat, andra skadats, en del med men för livet.

Tur och skicklighet har gjort att det inte blev värre. Notan för den militära insatsen uppgick för ett par år sedan till mer än tio miljarder kronor, det humanitära biståndet till en miljard och de bilaterala till fem miljarder.

Det som skulle bli en kortvarig humanitär fredsinsats utvecklades till deltagande i ett krig. Nu när uppdraget är avslutat borde vi hedra Afghanistanveteranerna och i en högtidlig ceremoni tacka dem för att deras insats i rikets tjänst.

Har det varit värt det? Försvarsminister Peter Hultqvist har lyft fram att fler kvinnor har fått utbildning, att terrorism har förhindrats och att Afghanistans militära förmåga har stärkts. Så kan man förstås se det.

I verkligheten tyder det mesta sorgligt nog på att det som väntar är inbördeskrig och att framryckande talibaner tar över. Kort sagt, ännu en i raden av misslyckade interventioner.

I en färsk avhandling av statsvetaren Lars Wikman om insatsens inrikespolitiska dimension ger redan titeln svar på vad som över tid var den dominerande berättelsen om insatsen – ”Don’t mention the war” (Acta Universitatis Upsaliensis 2021). Det som intresserar Wikman är hur beslut ramas in i syfte att å ena sidan öka stöd för och å andra sidan minska motstånd mot insatsen (inte minst inom socialdemokratin). Annorlunda uttryckt vägen fram till konsensus.

Ett genomgående tema hos förespråkarna för insatsen i regering och riksdag var att just inte beskriva engagemanget i Afghanistan i termer av krig utan mer i linje med traditionen av fredsbevarande och humanitära insatser.

Att hela tiden hålla en formell rågång till den av USA ledda Operation Enduring Freedom som uttryckligen var en del av president George W Bushs ”krig mot terrorismen”. Och förstås att FN var med på vagnen.

I stället för att vinna ett krig betonades att uppdraget handlade om sådant som byggande av demokrati och jämställdhet. Narkotikasmuggling skulle stoppas. Men Afghanistan passade också som hand i handske i en ny försvarsdoktrin som handlade om att Sverige bäst försvarades på andra ställen än hemmavid.

Sett från ett annat perspektiv kan insatsen därmed ses som en grundplåt i den svenska hoppas-på-det-bästa-doktrinen om militärt bistånd även utan Natomedlemskap, och ett sätt – i en tid när tanken på evig fred i Europa rotade sig – för Försvarsmakten att visa sitt existensberättigande.

I politikens bråk och larm är det lätt att glömma att det sker mot en botten av en konsensuskultur och nationellt samförstånd anses särskilt viktigt när gäller utrikes- och försvarspolitik.

Vägen fram för sittande regering är att betona kontinuiteten. Även beslut som bryter ny politisk mark – som i Afghanistan – ska ramas in så att de står i samklang med den sedan länge rådande linjen.
När det råder politisk oenighet blir det en strid om vinnande inramning. Som nu när både motståndarna och förespråkarna för en svensk Nato-option betonar att argumenten bara följer de långa linjerna i säkerhetspolitiken.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 22/5 2021.

Read More

I år firar inte Max jul hemma. Det är första gången sedan han föddes. För 20 år sedan. Det känns tomt. I stället för jullunch, Kalle Anka och hans vänner, klappar och Love Actually med far och mor är han i tjänst på sitt förband. Han gör värnplikt. Julen ”firar” han i år med 12-timmars arbetspass (och därefter sömn) – värnar sitt land som en liten del i en mycket större helhet.

Det är en tomhet och saknad som jag delar med andra som har nära och kära i tjänst på sina förband. Jag behöver inte känna någon direkt oro, men så enkelt är det inte för dem som har en i familjen som gör utlandstjänst. För dem kan julen göra saknaden särskilt tung att bära, liksom den gnagande rädslan för att något – eller till och det värsta – ska hända.

I juletid blir hemlängtan också starkare för dem där ute, kanske också känslan av skuld över att vara borta och veta att det inte finns något riktigt bra svar när sjuåringen frågar: Varför firare inte mamma jul med oss?

Sveriges utlandsengagemang är inte alls lika stort som tidigare, men Försvarsmakten finns på plats i 13 länder. Under efterkrigstiden har omkring 100 000 gjort utlandstjänst i missioner av olika farlighetsgrad. Alla har inte kommit hem. En del har skadats fysiskt eller psykiskt – och vissa för livet – när de axlat ansvaret för att främja eller stridit för stabilitet, fred och frihet. 

En dag som denna ska våra tankar gå till dem som tagit och tar det ansvar som faktiskt också är vårt – och den tanken av tacksamhet ska vi också skänka till de anhöriga. 

Löjtnant Yrjö Jylhä stred i Vinterkriget 1939 för Finlands frihet. Han var kompanichef vid Taipale, en av vinterkrigets legendariska krigsskådeplatser. Han var också poet som gav gestalt till krigets fasor. Titeln på diktsamlingen är Skärselden (Kiirastuli). Trots att krig av dag inte utspelas som då bär titeln fram till våra dagar, liksom inslagen av kamratskap och längtan efter de nära och kära. 

Diktsamlingen innehåller också en juldikt: 

DEN HELIGA NATT (Pyhä yö)

Här fanns en Josef Timmerman

bland oss och alla andra;

som lämnat hustru, hem och härd.

Veckor gick, och månader,

Han sällan skrev,

och sällan han brev från sin Marjatta fick.

Då julaftonskvällens skymning kom

och frälste vår krympta skara,

nådde budet oss alla:

En son har fötts åt Josef

och Marjatta, åt Marjatta!

Han föddes under sotsvart bjälke,

åt honom man knappt hade ett enda täcke.

I andan knä vi böjde,

och bugade oss för barnet,

och bad vår bön för honom.

Och många skäggiga herdar vakade,

stod i snön på vakt,

till värn för den lille,

att barnet inte blev bestars rov –

jubel och tack ljöd över mark och himmel.

Och över finska öd’marken lyste

en stjärna, störr’ än alla andra.

Och alla vände vi oss mot den,

den ledde oss vägen hem,

den stjärnan, störr’ än an’ra.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 24/12 2019.

Read More