Claes Arvidsson

Archive
January, 2014 Monthly archive

Jag tror egentligen inte att Fredrik Reinfeldt gjorde någon besviken med sitt tal i Sälen i söndags. Han uppfyllde förväntningarna: Allt har blivit bättre och försvaret är på rätt väg. Nej till Nato-medlemskap eftersom det inte finns något stöd för detta. För mer än ett decennium sedan bestämde Sveriges riksdag i bred enighet att ett väpnat angrepp mot Sverige är osannolikt.

Så då är det så.

På den efterföljande presskonferensen fick Reinfeldt en fråga om den ryska påsksmällen 2013 med anflygning mot Sverige med bombflyg. Enligt Reinfeldt har man inte funnit ”något aggressivt som är riktat mot Sverige”. Kanske var det bara en felnavigering igen.

Och i händelse av konflikt kommer den inte att beröra Sverige som enskilt land, brukar det också heta i bulletinerna. Tanken är att vi ska dra en lättnadens suck.

Hur trovärdigt låter det budskapet för svenska folket? I MSB:s senaste mätning Opinioner 2013 svarar 52 procent av ett representativt urval att de har litet eller mycket litet förtroende för försvarspolitiken.Det är inte någon svår gåta att lista ut vad både Jan Björklund och Göran Hägglund skulle ha svarat på den frågan.

I kölvattnet på den försvarsdebatt som förts sedan Sälen förra året har opinionen för ett Nato-medlemskap stärkts. Hos MSB skiljer endast 4 procentenheter: 36 procent säger ja och 40 procent nej.

Två partier vill att Sverige ska gå med (M + FP) och två vill ha en utredning (C + KD). Men någon Nato-utredning är inte i sikte. Bra i alla fall att Reinfeldt för en gångs skull klargjorde att ”Nato är centralt för säkerhet och stabilitet i Europa genom sitt kollektiva försvar, sin krishantering och sin samverkan med andra länder och regioner”.

För det är ju så det är.

Så kul det hade varit om Stefan Löfven hade överraskat med något annat än ett ägna en stor del av sitt premiärtal på Folk och försvars rikskonferens åt att låta som om han var i valrörelsen. Klyftor och arbetslöshet och det ena med det andra. Det dröjde innan Löfven kom till saken och då levererade han inte mer än missnöjesvädrande av tillståndet inom försvaret, lite växelpengar och välvillig beredskap för breda lösningar. Men om vadå?

Statsministern och hans utmanare klarade knappast checklistan när det gäller att seriöst ta sig an problemen inom försvars- och säkerhetspolitiken: behovet av materiel och personal, den ackumulerade bristen på pengar, beroendet av Nato för att upprätthålla förmågor och interoperabilitet. Och förstås den framväxande riskbilden.

Försvars- och säkerhetspolitiken är lika hård som ett löskokt ägg.

Finlands president Sauli Niinistö efterlyste på ett artigt sätt ett starkare svenskt försvar. Det ligger så att säga också i Finlands intresse. Samtidigt betonade han att den finländska grundpremissen är ”man måste ta hand om sitt eget försvar, ingen annan gör det”. Utmärkt. Fast Finland behöver också gå med i Nato.

Gästledare i Svenska Dagbladet 14/1 2014.

Read More

 I dag inleds Folk och försvars rikskonferens i Sälen. Nästan alla partiledarna är på plats, liksom försvarsministern, försvarspolitiker och ÖB. Förr året gjorde Sverker Göranson i en intervju i SvD det inspel som gav hetta till rikskonferensen. Enveckasförsvaret blev i all sin enkla begriplighet en vändpunkt i debatten inför det kommande försvarsbeslutet.

I år kommer motsvarande bidrag till politikerna i Sälen – om än bara indirekt – från Norges försvarsminister, Høyres Ine Eriksen Søreide. Ett budskap är att nordiskt försvarssamarbete är ett trevligt inslag som kan göra en del nytta, men när det verkligen gäller får den politiska nordismen vika för det nationella intresset.

För några veckor sedan gav Søreide en handfast bekräftelse på att det nordiska försvarssamarbetet kommer långt ned på prioriteringslistan. Man vill inte längre ha artillerisystemet Archer och lämnar därmed det projekt som varit show-case för det nordiska försvarssamarbetet. Bråket kring den gemensamma upphandlingen av tunga lastbilar är ett annat färskt exempel.

Efter den smällen blir det väl genomskinligt att i Sälen lyfta fram det nordiska försvarssamarbetet som ett slags hembygdsalternativ till Natomedlemskap. Försvarsmakten var för sin del också väldigt tydlig i sin perspektivplan att Sveriges beroende av Nato ökar – både i fråga om interoperabilitet och förmåga. Även så Försvarsberedningen i sin omvärldsbeskrivning.

Ett annat indirekt inspel av den norska försvarsministern handlar om det förhållningssätt till försvaret som politikområde, som hon bland annat slog fast i ett linjetal för några dagar sedan.

• Søreide vill ha större öppenhet och i det ligger också att ge en ärlig bild av hur det verkligen står till med det norska försvaret. Hon ska lyssna till kritiker.

• Søreide vill bryta med en politik som har inneburit att Norge blivit nettoimportör av säkerhet. Hon betonar att Norge har ett ansvar i förhållande till sina allierade.

Søreide konstaterar att det inte finns något konkret och direkt militärt hot mot Norge. Däremot varnar hon för en framväxande riskbild som både är knuten till kort eller icke-existerande förvarningstid, och mer traditionella militära utmaningars återkomst. Samtidigt ökar faran för stormaktsrivalitet.

I Sälen har Fredrik Reinfeldt som förste talare i dag möjlighet att överraska genom att följa i Søreides spår och säga som det är. Att systemkollaps och militärt vakuum är begrepp som häftar vid diskussion om det svenska försvaret är en indikation på hur illa ställt det är. Så kan det inte fortsätta.

 Gästledare i Svenska Dagbladet 12/1 2014.

Read More

I en av helgens hjemme-hos-reportasjer sa Erna Solberg at hun følte seg litt ubekvem i sitt stylede statsministerhjem – og det kan hvem som helst se etter å ha bivånet bildene fra Dagbladet Magasinets besøk hjemme hos Solberg i Bergen. Men i en ellers svært så photoshoppet verden ligger det noe befriende i akkurat vanligheten. Hun kunne vært den snille barnehagetanten man gjerne etterlater barna hos, eller den vennlige nabofruen som bor i etasjen under.

Hun har gitt vanligheten et ansikt og naturligvis gjort bildet av Høyre mindre vestkantaktig, samtidig.

Men vil hun noe mer enn det vanlige? Politisk, altså. Tross alt er jo Erna Solberg ikke hvem som helst, men partileder og Norges statsminister. En erfaren og dyktig politiker.

Ingen Jern-Erna

I sin første nyttårstale valgte Solberg å holde seg til den tradisjonelle regien – blant annet bygd rundt behovet for å vise omtanke for hverandre og å tenke på dem som er i strid for de norske verdiene i fremmede land. Det var på vanlig måte. Men å være samlende er naturligvis hele poenget med statsministerens tale 1. nyttårsdag. Dette, og kong Haralds tale nyttårsaften, er et overgangsrituale som skal få Norge trygt over fra det gamle året til det nye.

Det uvanlige er at Solberg egnet så stor del av talen til problematikken med psykiske lidelser; en problematikk som vanligvis bare har marginal politisk tiltrekningskraft. Akkurat som skolen – som også ble fokusert – er dette imidlertid et område som står høyt på den nye regjeringens agenda. Tanken er at regjeringsskiftet skal merkes og Solberg utgjøre en forskjell.

Men for å være helt ærlig: Kunne ikke like gjerne denne talen vært holdt av Jens Stoltenberg? Jeg har i alle fall vanskelig for å se for meg hvordan opposisjonslederen går opp på talerstolen i Stortinget med meldingen om at behandlingstilbudet for mennesker med psykiske lidelser ikke trenger å bli bedre. Eller?

Dette kan også sees på som en illustrasjon av at forskjellene mellom partiene ikke er så stor som det kan høres ut, når politikerne går opp i falsett. Ikke minst har det reelle krangleområdet minsket etter at Høyre tok lærdom av de nye Moderaterna i Sverige, styrte mot midten og la konfliktskapende forslag i papirkurven. «Jern-Erna» eksisterer bare – om hun noen sinne har eksistert – som en våt drøm til venstre i politikken.

At det er trangt i midten tas ofte til inntekt for at dagens politikk bare handler om at partiene skal manøvrere riktig med fingeren i luften i forhold til lettbeinte velgermeninger, unngå å gå til kamp for saker som på forhånd synes tapt, samt nøye seg med å levere pragmatiske løsninger på hverdagsproblemer. «Sentrum» får i et slikt perspektiv representere ideologienes utmarsj og den virkelige politikkens død. Men slik behøver det ikke være.

«Sentrum» mot høyre

Fredrik Reinfeldts snart åtte år ved makten i Sverige er et eksempel på at det i slike tilfelle handler om politikkens skinndød – på tross av at det for moro skyld har vært foreslått innføring av trengselsskatt for partier i midten. I virkeligheten har Reinfeldt-regjeringen – Alliansen – utfordret det man antok var ufravikelige grunnpremisser i den svenske politiske kulturen. Men nå skal det lønne seg mer å jobbe enn å gå på trygd. Offentlig sektor trenger private aktører for å gi valuta for skattepengene. Mennesker er i stand til å velge selv. Karakterer i skolen er bra og trengs langt ned i aldersklassene.

På tross av at «alle» trenger seg sammen i midten, har denne utfordringen forandret den svenske politiske scenen radikalt. Det gjelder også det store opposisjonspartiet. Socialdemokraterna, det svenske Ap, mener fortsatt i prinsippet at Alliansens fem lønnsskattesenkninger (jobbskattfradragene) er politisk feilaktige, men man har gjort det klart at de fortsatt vil gjelde ved et regjeringsskifte. Partiet sier også et reservert ja til å ta ut overskudd i helse- og velferdsforetak. Valgfriheten består. S sier også ja til karakterer fra sjette klasse – kunnskap er viktig.

Poenget er altså ikke at alle samler seg i midten i svensk politikk, men at midten nå ligger mye lengre til høyre. Så mye til høyre, at når det gjelder synet på private aktører i skoleverdenen står Høyre nærmest de svenske kommunistenes gamle parti, Vänsterpartiet.

Den borgerlige samlingen i Alliansen har vært sentral for å kunne flytte midten til høyre. Enda viktigere for den politiske forskyvningen er at den borgerlige kvartetten startet med en felles idé som både handlet om bedre løsninger på samfunnsproblemer og verdier som bunnet i et borgerligere Sverige. For å bruke et slitt uttrykk hadde man en «story» som beskrev en krisesituasjon, forklarte hvorfor og presenterte en alternativ politikk som innga håp.

Skal man dømme etter den nåværende opinionen kommer ikke allianseregjeringen til å fortsette etter Riksdagsvalget i høst, men det betyr i så fall mindre ved årets valg enn det hadde gjort i 2010. På den politiske scenen er midten lengre til høyre. Sverige er forandret.

Mangler en fortelling

Velgertrettheten etter to mandatperioder med samme regjering (Göran Persson og Jens Stoltenberg) er den eneste parallellen mellom Fredrik Reinfeldts valgseier i 2006 og Erna Solbergs i 2013. Ingen som ønsker å bli tatt på alvor vil beskrive Norge som et kriseland. Solberg leder en topartiregjering som lever på to støttepartiers fremforhandlede nåde. Man har med andre ord hendene fulle bare med å holde styrefart i regjeringsarbeidet. Så hva skal hun gjøre for å få opp farten?

Å holde valgløftet om bedre løsninger kan være godt nok, men hvis ambisjonen også er å endre kurs, trengs en bærende idé som gir kraft nok til å vinne problemformuleringsinitiativet – og skape det politiske momentum som flytter midten til høyre. Frem til nå mangler Høyre en politisk «story» som går ut over det vanlige.

I valgkampen forsøkte Solberg å løfte frem viktige spørsmål om en fremtid med synkende energiinntekter, noe hun også viste til i nyttårstalen (kunnskap er den nye oljen). Det er et forsøk på å skape et attraktivt rammeverk for politiske reformer over et bredt spekter av områder. Utmerket. Det også bra å nedsette en produktivitetskommisjon. Men kan virkelig (enda) en byråkratisk utredning fungere som en forandringsbærende «story»?

Litt mer glød

Idédebatten skulle kunne ha godt av litt mer glød fra Erna Solbergs side – risikoen er ellers at politikken nok blir litt bedre, men samtidig mest blir ved det vanlige. At «ikke-sosialistisk» fortsatt er et gangbart begrep om den borgerlige siden, er en indikasjon på hvilket parti som har mest makt over tanken. Og det sitter ikke i regjering.

Krönika i Verdens Gang 4/1 2014

Read More

Rysslands president Vladimir Putin kan se tillbaka på ett framgångsrikt år. Det finns mycket att gotta sig över.

Lagar (förräderi, förtal, mötesfrihet) har antagits i syfte att med juridiska medel strypa möjligheterna att opponera. Bland annat innebär det att NGO:s som tar emot stöd från utlandet tvingas att registrerar sig som ”utländsk agent”. Att makten bestämmer har understrukits av att åtal kan väckas och fällande domar utfärdas när det passar. Rättegången mot oppositionsledaren Aleksej Navalnyj var ett fint exempel.

Samtidigt har det redan hårda greppet om informationsförmedlingen stärkts sedan nyhetsbyrån RIA–Novosti omvandlats till Russia Today. Mot bakgrund av den internationella kritiken mot den ryska homofobin var valet av en ökänd fob till dess chef i sig en markering av att Putinland inte bryr sig.

Det rysknationalistiska narrativet har ersatt talet om modernisering och passar som hand i handske med den kraftfulla upprustning som rullar på med full kraft. Nya förmågor tillförs och övas. Förra påsken genomförde ryskt flyg ett lyckosamt test av det svenska försvaret. På nätet har den svenska försvarspolitiken förlöjligats i en riktigt rolig film.

Putin gjorde ett kap genom att ta hand Edward Snowden. Avslöjandena om omfattningen av NSA:s verksamhet har i sig skadat USA, och detaljerna har sått split. Snowden har dessutom säkerligen som tack för tillflyktsorten fått bjussa på utvalda godbitar exklusivt för säkerhetstjänsten FSB. Som av en händelse har det inte läckt ut några uppgifter som rör Ryssland.

Det kändes bra när president Obama blinkade först i dragkampen om Syrien. Ryssland – och mullorna i Iran – är den syriska regimens bästa vänner. Tack vare det stödet sitter diktatorn Assad säkrare i sadeln än på mycket länge. Samtidigt har Putin kammat hem internationell goodwill och statsmannapoäng genom att ha lotsat fram avtalet om avveckling av syriska biologiska och kemiska vapen. Blodbadet fortsätter dock.

Till årets verkliga toppar hör att hot och handelskrig föll väl ut i det nära utlandet. Ukraina och Armenien ”valde” till slut bort Europa till förmån för Putinland. ”Gränsen” mellan Georgien och utbrytarregionerna har stängslats. Den utmanande framflyttningen av Iskander (robotar och/eller system) till Kalingrad blev pricken över i.

Som avslutning på året ska internationellt uppmärksammade samvetsfångar omfattas av en amnesti. Fångna medlemmar i Pussy Riot och Greenpeace släpps fria. I en gest av storhet meddelade Putin också att oligarken Michail Chodorkovskij har benådats. Det drar bort uppmärksamheten från dramat kring Ukraina och Iskander. Skapar goda vibrationer inför Sotji. Smart.

Summa summarum har det varit ett väldigt bra år för Vladimir Putin. Någon kanske ändå efter amnestin och benådningen talar hoppfullt om töväder? Glöm det. Snarare lär vi få se mer av Rysslands Fader Frost – och klapparna är hårda.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/12 2013

Read More