Claes Arvidsson

Archive
September, 2020 Monthly archive

När corona slog till i våras framstod pandemin som ett sprinterlopp med döden flåsande i nacken, men den har i stället blivit ett maratonlopp. I väntan på ett vaccin. Nyhetsbilden har sedan utbrottet fyllts av uppdateringar av antalet smittade och döda, jämförelser med läget i andra länder och diskussion om ”rätt” åtgärder. Inte minst har detta gällt Sverige och det annorlunda svenska vägvalet för att hantera covid-19.

Kritiken har varit hård och internationellt fick Sverige status som parialand. Svårt förstås för ett Sverige, kanske särskilt inom socialdemokratin, som gärna ser sig som ett föregångsland och förebild för andra. Det är ett storebrorskomplex som inbjuder till groupthink. Stefan Löfven håller fortfarande tvärsäkert fast vid att ”vi valde rätt väg”. Statsepidemiologen Anders Tegnell har inte varit sen att till exempel högmodigt kommentera Norge i sitt försvar av Sverige. Typ, det ”kan bli värre i Norge”.

I internationell press publiceras nu artiklar på temat ”tänk om svenskarna har rätt”. Det återstår dock förstås att se om det verkligen är sant eller om det rör sig om tillfälliga svängningar – de förskräckande höga dödstalen blir inte mindre förskräckande bara för att rubrikerna byts ut. I väntan på facit – om något sådant någonsin kommer att finnas – fortsätter åsiktsbrytningen både om strategin (är det ändå flockimmunitet som varit målet?) och konkreta åtgärder (varför dröjer munskydden?).

En annan fråga är om Sveriges särväg i Norden kommer att påverka de framtida relationerna. På den svenska sidan av riksgränsen mellan Sverige och Norge finns av naturliga skäl en frustration över att gränshandeln har fått slå igen. Den blev inte mindre i Värmland när Norge först öppnade för resor och sedan stängde igen. Men är det verkligen osämja som kommer att bestå när pandemin är över? Knappast.

Oberoende socialdemokratiska Aftonbladet höjde i en kritisk ledarkommentar ett varnande pekfinger för långtidseffekten av de diskriminerande reserestriktionerna. När dessa väl blir avskaffade kommer svenskarna inte vilja resa över riksgränsen, förmodades det. Inte ens ledarskribenten själv skulle dock avstå från resor till Norge.

Och det vållade onekligen viss uppmärksamhet när utrikesminister Ann Linde indirekt hotade med att den kärva hållningen till pandemi-Sverige skulle påverka det nordiska samarbetet, och bli generellt sämre. Lite senare klev Linde ned från piedestalen, men nyligen – sedan Norge återigen hade ändrat resereglerna – återkom inrikesminister Mikael Damberg med samma negativa konsekvensbeskrivning. Kanhända var det ett återfall i känslan av att vara kränkt, men att sura är ingen framgångsrik väg i det nordiska samarbetet.

Genom historien kan vi dock se att det som driver på eller hindrar utvecklingen av samarbetet inte är en idé om Norden som enhet, och den har ju inte heller precis blivit starkare genom EU- eller EES-medlemskapen. Visst finns det en värdegemenskap om politik och samhälle som fångas i begreppet den nordiska modellen, en känsla av gemenskap och svärmande ”nordister”. Men när saker ställs på sin spets i politiken handlar det dock i första hand om hur de nordiska länderna definierar sina respektive nationella intressen över tid och i perspektiv av rådande politiska lägen. Det är förklaringen till att storslagna projekt som planerna på ett neutralt skandinaviskt försvarsförbund 1948–49 strandade och i stället, liksom Nordek på 1960-talet, resulterade i olika nationella vägval.

Men mest påtagligt är att de hotfulla orden från den svenska regeringen helt förbiser det som är den verkliga kärnan. Slitstyrkan i det nordiska samarbetet är vardagen. Myndigheter emellan. Kommuner emellan. I näringslivet. Och folk till folk.

Gästledare i Svenska Dagbladet 2/9 2020.

Read More