Blir det mer av samma sak med Linde?
Under hot om förlorad misstroendeomröstning i kölvattnet på Transportgate 2017 avgick både inrikesminister Anders Ygeman och infrastrukturminister Anna Johansson. Hon blev sedan förstanamn på S riksdagslista i Göteborg. Ygeman blev först socialdemokraternas gruppledare i riksdagen och sedan energi- och digitaliseringsminister.
Ann Linde hade också en framträdande plats i dramat kring Transportstyrelsen. Hon var statssekreterare på justitiedepartementet som hon fick lämna. Linde blev istället senare EU- och handelsminister och nu har hon utnämnts till ny utrikesminister efter Margot Wallström.
Och, ska det väl tilläggas, Stefan Löfven som hade det yttersta ansvaret för Transportgate är fortfarande statsminister.
Kanske blir Wallström mest hågkommen för att uttrycket ”feministisk utrikespolitik” – själva innehållet med värdefulla inslag som vikten av utbildning för flickor eller strid mot sexualiserat våld i konflikter är ju i sig inte något nytt.
Margot Wallström säger själv att det viktigaste som hon åstadkom var att lotsa in Sverige i FN:s säkerhetsråd. Det menar hon visar på att Sverige ses som en betydelsefull aktör på den globala arenan. Mot det kan man invända att Dominikanska republiken för närvarande är medlem i säkerhetsrådet. Invändningar har annars handlat både om UD:s slutenhet i fråga om kampanjen och att den kostade 27 miljoner kronor. Bara kritiken mot bristen på öppenhet är värd tas på allvar.
Det verkliga problemet är ett annat. Wallström har varit tydlig med att hon har velat gå i vad hon uppfattat som Olof Palmes fotspår – och då med utgångpunkten att Sverige är en betydelsefull aktör, en ”oberoende röst” och med fokus på FN. Och fred.
Wallströms linje har lett till den ohållbara situationen att Sverige har haft två säkerhetspolitiska linjer och därmed att det varit oklart vilken som är linjen. Wallström tog avstånd från den hotbildbeskrivning som en enig försvarsberedning som bakom – och som även försvarsminister Peter Hultqvist delade. Wallström har också varit pådrivande – med Hultqvist som motståndare – för att Sverige skulle ratificera och tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen och detta trots att inte någon av kärnvapenmakterna tänkte avveckla. I stället byggde konventionen på en naiv idé om dess normativa kraft – att opinionen skulle tvinga fram avrustning.
En samlad expertis pekade på bristen på realism i fråga om kärnvapnen, men inte minst också på de allvarliga konsekvenserna för Sveriges säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten. Till slut valde regeringen klokt nog att lägga saken åt sidan – också inför det faktum att det fanns en majoritet för nej i riksdagen.
Att döma av regeringsdeklarationen ska politiken ligga fast även med Ann Linde som ny utrikesminister. Kanske blir det i alla fall något mindre fokus på FN och mer på EU. En indikation på vägen framåt blir vilken krets av medarbetare som Linde väljer att omge sig med – med Annika Söder kvar som kabinettssekreterare lär Wallström fortsätta sväva som osalig ande i Arvfurstens palats.
Linde är inte heller själv främmande för att – som Löfven och Wallström – knyta an till Olof Palme: ”Alltid aktuell. Alltid saknad.”
Till sist är det värt att notera att Löfven i regeringsdeklarationen återigen slår ett slag för ”gemensam säkerhet”, men inte ens kan nämna Nato vid namn. Och den ensidiga svenska solidaritetsdeklarationen saknas.
Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 10/9 2019.