Norge har stängt

Norge har stängt. Om allt vore normalt skulle ”utepilsen” ha gjort säsongpremiär i Oslo. Men livet är inte normalt. Staden ligger nästan öde. Lärosäten, skolor och dagis har fått stänga. Frisörer och massörer har stängt, liksom pubar och barer. Organiserad idrott är förbjuden. Museerna har stängt. Konserter och andra evenemang har ställts in.

Inte sedan 1905 har norska soldater stationerats vid gränsen mot Sverige, men som i ett led i försöken att få kontroll över spridningen av covid-19 har hemvärnet satts in för säkerställa att den stängda gränsen förblir just det. Det råder inreseförbud för utlänningar och för hemvändande norrmän väntar 14 dagars karantän.

Facit för corona är hittills 1 926 smittade (men med ett okänt mörkertal), 130 inlagda på sjukhus varav 33 vårdas (eller har vårdats) i respirator. 7 personer har avlidit.

Liksom i Sverige har det visat sig att beredskapen inte var god. Till skillnad från i Sverige har dock den norska regeringen och statsminister Erna Solberg redan från början varit krishanteringens ansikte utåt. Visserligen betonas att man följer råden från experterna, men kanske har det varit väl så viktigt att hellre ta i för mycket än för lite.

Det framstår till exempel som något oklart om Folkhelseinstituttet stod bakom beslutet att stänga skolor och dagis (eller, för den delen, gränsen). Ett kritiskt argument i debatten har varit att små barn inte blir så sjuka, men mot det har invänts att barnen sprider viruset vidare i en smittkedja som kan sluta med allvar. Man hoppas att stängningen ska bidra till att spridningen planar ut.

Nedstängningen gäller till och med den 26 mars och med stor sannolikhet blir det i alla fall ytterligare några veckors förlängning. Kort sagt, över påsk. Och i Norge är påsk- firande på hytta på fjället en tradition som kanske till och med väger tyngre än firandet av syttende mai. Endast om hytten är i hemkommunen får man övernatta i den. Sanktionen är böter på 15 000 norska kronor eller fängelse. Begreppet ”hytteskam” är redan fött.

I syfte att skapa ro och tilltro till den norska ekonomin har Erna Solberg uttalat samma formel som ECB-chefen Mario Draghi gjorde 2012: regeringen är beredd att göra det som behövs. Krispaket efter krispaket har presenterats för att säkerställa finansiell stabilitet och lindra smällen för arbetstagare och enskilda företag. Flyget har fått paket, liksom idrott och kultur. Fler är att vänta. Med Oljefonden som plånbok har löften utställts om att sjukvården, kommunerna och NAV (arbetsförmedling och socialtjänst under samma tak) ska få nödvändiga resurser.

Tanken är att företag och anställda ska övervintra i väntan på att virusepidemin ska gå över. Problemet är åtgärderna inte löser ut de två verkliga sänkena: å ena sidan oljeprisfallet (ned till 28 dollar per fatet) och å andra sidan en generellt minskad efterfrågan globalt. Kronan har fallit till nya bottennivåer. Norges Bank har den senaste veckan sänkt styrningsräntan i två steg med 1,25 procent till 0,25 procent.

Efter bara en veckas nedstängning är arbetslösheten redan som på 1930-talet – med den stora skillnaden att merparten bara är permitterade. Men ju längre som krisen drar ut på tiden desto fler kommer i stället att bli avskedade, och konkurserna öka. Ytterligare ett orosmoment är såväl företagens som hushållens höga skuldsättning, som ökar sårbarheten i en nedåtgående ekonomisk spiral.

Precis som i Sverige diskuteras om regeringen ordinerat rätt medicin, och debatten har också här kommit att handla om kostnaderna. Kritiker påpekar att det i vårdens vardag görs val baserade på en avvägning mellan kostnad och nytta, och att samma förhållningssätt borde tillämpas på corona. Underförstått; det är inte värt pengarna för att på marginalen sänka dödstalen för redan sjuka 80- och 90-åringar.

I kritiken ingår också att hänsyn borde tas till negativa hälsoeffekter av ökad arbetslöshet med mera, liksom de värden som går förlorade i ekonomisk nedgång och vars alternativa användning hade kunnat vara sjukvård eller andra samhällsnyttigheter.

Ingen behöver tveka om hur svårt det är att fatta politiska beslut med vittgående följder rörande liv och pengar. Även i det rika Norge är det ett dilemma och därför måste vi även här prata om det.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 23/3 2020.