Claes Arvidsson

Det krävs förmågelyft utöver försvarsbeslutet

Det kom inte som någon direkt överraskning att Peter Hultqvist (S) sitter kvar som försvarsminister i Magdalena Anderssons regering – och det är svårt att se att S skulle ha någon bättre passande i stallet. Mer förvånande är att när det gäller försvarsbudgeten får Hultqvist sin vilja igenom, trots den rödgröna regeringens haveri i riksdagen.

Så hade det inte heller behövt bli – och borde inte heller ha blivit.

M, KD och SSD underkände försvarsbeslutet förra året…

Nej, nej, nej. Det här försvarsbeslutet för åren 2021–2025 kan vi inte ställa oss bakom, slog Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna fast när beslutet togs i december 2020. Man ville inte ställa sig bakom det förslag som regeringen förhandlat fram Centern och Liberalerna. Det bedömdes som underfinansierat och därmed inte hållbart.

Redan innan voteringsknapparna skulle tryckas ned hade det kommit uppgifter om ofinansierade fördyringar på 10 miljarder kronor. Efter beslut har det kommit rapporter om att kostnaderna för 60 beställda Gripen-E och två ubåtar av typ Blekinge drog i väg. Hur stora tal det handlar om är hemligt, men digniteten är sådan att Försvarsmakten har tvingats lägga om den tolvåriga investeringsplanen. Som också är hemlig. Och mer kan väntas.

…men flyttar inte en krona till Försvarsmakten

Vän av rikets säkerhet skulle kunna tro att de dåliga nyheterna skulle kunna avläsas i form av reaktioner från de tre partier som med rätta hade ropat varg. Men icke.

Den oppositionsbudget som vann majoritet flyttar inte en extra krona till Försvarsmaktens anslag (UO6 1.1–1.4): förbandsverksamhet och beredskap, internationella insatser, materiel och anläggningar samt forskning och teknikutveckling. Ja, faktiskt är det så att försvar och säkerhet överhuvudtaget inte finns med i Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas gemensamma ”ändringsbudget” i vilken man flyttat på 20 av de 74 miljarderna kronor i reformutrymme.

Det är både mindre och mer överraskande än vad som hade kunnat förväntas utifrån de tre partiernas egna budgetförslag.

Kristdemokraterna var nöjda och föreslog inte några ändringar alls i anslaget till Försvarsmakten. Moderaterna ville plussa på med en ökning som knappt får plats i marginalen på 20 miljoner kronor. Sverigedemokraterna däremot ville se en ökning med hela 2,5 miljarder kronor. Men det blev noll, så det var kanske inte så viktigt trots allt.

Underfinansieringens konsekvenser

Men det är viktigt. Underfinansieringen får konsekvenser. Men först under perioden 2026–2030, har det framhållits från Högkvarteret. Försvarsministern har för sin del betonat att fördyringarna under innevarande försvarsbeslut ”i allt väsentligt omhändertas”, det vill säga det får ändå konsekvenser i form av uppskjutna beställningar och ökade obalanser.

Införandet av den så kallade kontrollstationen 2023 i försvarsbeslutet var ett sätt att komma överbrygga det som skiljde det försvar som Försvarsberedningen ville ha och det försvar som regeringen ville betala för. Den skulle ge möjlighet till rådrum, men i stället verkar den fungera som en broms för att agera.

Politiken hänger inte med

Försvarsberedningen slutlevererade 2019 och försvarsbeslutet togs 2020. Det kan tyckas vara nära i tiden, men omvärldsförändringarna globalt och i närområdet har gått och går mycket snabbt i riktning värre. Det är politiken som inte hänger med. Som inte förmår tänka att det här och nu krävs förmågelyft utöver försvarsbeslutet. Kort sagt, det finns en gemensam nämnare i ett annars splittrat politiskt landskap – tron på att det finns gott om tid.

Men så är det ju inte. Den enda tid som det finns gott om är den tid som redan har gått förlorad.

Krönika i Altinget 3/12 2021.