Sverige hittar nog hem till slut

När försvarsminister Peter Hultqvist intervjuades i SVT:s 30 minuter för några veckor sedan lyckades han tre gånger på raken undvika att svara på frågan om Sverige vore säkrare som medlem i Nato. I stället hördes den sedvanliga visan om att det är olyckligt med snabba kast i säkerhetspolitiken.

Men sällan har en regering gjort så tvära kast på så kort tid.

I utrikesdeklarationen den 16 februari slogs det fast att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Det var första gången sedan regeringsskiftet 2014 som orden uttalades i utrikesdeklarationen. Allianslöshetslinjen underströks genom att tempus ändrades i fråga om den militära alliansfriheten, från ”har tjänat” till ”tjänar oss väl”.

Hultqvists vi-hoppas-på-det-bästa-linje tycktes intakt, men doktrinen krackelerade definitivt när Ryssland den 24 februari inledde en ny storskalig invasion av Ukraina. Det ledde till att statsminister Andersson sade att en ansökan inte kan ”uteslutas för all framtid” men att den nu skulle verka ”destabiliserande”. Sedan ändrade hon sig med hänvisning till att säkerhetsläget ändrats och att utfallet av den pågående säkerhetspolitiska analysen därför skulle avgöra ”vägen framåt”.

Längs vägen hit har Andersson först dragit i tvivelsmål huruvida Sverige skulle agera solidariskt i händelse av ett ryskt angrepp i Baltikum – för att sedan göra detta till en självklarhet.

I försöken att komma runt Natofrågan har Andersson också hunnit med att flagga upp EU:s motsvarighet till Nato:s artikel 5. Ja, faktiskt därmed avskrivit den militära alliansfriheten. Vid sitt besök i Tyskland tidigare i veckan slog hon fast att den hjälp som EU:s medlemsländer förutsätts ge utifrån Lissabonfördragets paragraf 42:7, ”skall/kan inkludera militärt bistånd”. Vaktslåendet om den militära alliansfriheten kan alltså inte längre utgöra något argument mot Natomedlemskap.

När det i onsdags var Anderssons tur att utfrågas i SVT:s 30 minuter uteslöt hon inte Natomedlemskap ”på något sätt” och partikongressbeslutet från i höstas om nej till Nato var inte heller hugget i sten. Säkerhetsläget har ju ändrats och därmed förutsättningarna för beslutet. Nu handlar det om att göra det som är ”bäst för Sverige”, och att svaret på den frågan kommer i den säkerhetspolitiska analys som ska vara färdig senast 31 maj.

Tyngst vägande i den analysen blir utfallet av den utredning om medlemskap som redan om några veckor landar på den finländska riksdagens bord.

Det vore minst sagt överraskande om slutsatsen blir en annan än den som president Niinistö redan har dragit: ”ett medlemskap skulle ge Finland den mest tillräckliga säkerhet (som står till buds)”. Han har också klargjort att mot bakgrund av det starka stödet i opinionen är det inte nödvändigt att hålla en folkomröstning.

Det är alltså inte någon högoddsare att Finland kommer att lämna in en ansökan om medlemskap för behandling vid Nato-toppmötet i Madrid i slutet av juni.

Och svaret från Nato är givet.

Och processen kommer att gå snabbt.

Och det ska mycket till för att Sverige, när den säkerhetspolitiska analysen är gjord och diskuterad i riksdagen, inte kommer att slå följe med Finland.

För Magdalena Andersson kompliceras frågan av att Socialdemokraterna aldrig har gjort upp med Palme-erans neutralism, tanken på att dialog smäller högre än vapen och föreställningen om att Nato är en hotfull ”kärnvapenallians”. Kort sagt, att göra det som är bäst för Sverige kan leda till ett uppror i partiet.

Alternativt får statsministern gå till val med beskedet i Natofrågan att Socialdemokraterna gör vad som är bäst för partiet. Med fyra borgerliga partier som driver på, och en majoritet också bland de egna sympatisörerna för en ansökan tillsammans med Finland. Till slut hittar vi nog hem.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 1 april 2022.