Norsk minoritetsregering med majoritet

Efter nästan två veckor av intensiva sonderingar är resultatet av valet till Stortinget klart. Ja, i alla fall klarare.

Den fyra partierna i den ”icke-socialistiska” oppositionen hade före valet – i händelse av en majoritet – bundit sig för ett regeringsskifte. Erna Solbergs stora politiska projekt om att få leda en fyrpartiregering gick dock inte – och som dagarna av förhandlingar utvecklades var det inte helt oväntat – i uppfyllelse.

I stället blev beskedet i går kväll att Høyre och Fremskrittspartiet går vidare i syfte att bilda en tvåpartiregering, men inte ensamma utan med ett ”bindande” avtal om stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Venstre har hela tiden varit mer på för en fyrklöver än KRF, men också inom V har motsättningarna varit stora kring frågan att göra gemensam sak i regering med Fremskrittspartiet. Och det har inte bara handlat om invandringspolitiken utan om ett helt spektrum av politiska frågor.

Humöret hos de fyra partiledarna var utomordentligt gott när uppgörelsen presenterades vid gårdagskvällen presskonferens. Det kändes äkta när man turades om att prisa varandra och blev en uppvisning i enighet. Samtidigt var huvudbudskapet inte ”vi” utan ”jag, jag”. Det var bara Solberg som tonade ned det egna partiets vinster i förhandlingsspelet. Kort sagt, blev det också en uppvisning i oenighet.

Att jämföra med Alliansen 2006 blir som natt och dag.

Avtalet handlar om procedur i Stortinget (välja varandra i första hand) och punktar upp en del av den framtida politiken. Man beskriver det själva som historiskt långtgående. Och det är en skiss till delar av en regeringsförklaring.

Alla som har varit rädda för Fremskrittspartiet kan notera det särskilda protokoll som stadgar att det ska bli en ny engångsamnesti för gömda barn utan asylrätt och att avvisningar av personer som fått avslag på ansökan om asyl ska ske snabbare. Det förstnämnda vill FRP absolut inte ha (och inte heller Arbeiderpartiet). Det senare har FRP drivit men det kan knappast beskrivas om en mer restriktiv flyktingpolitik. I övrigt sägs också i avtalet att Norge ska hylla de internationella konventioner rörande flykting- och asylpolitik som man anslutit sig till, något som FRP flaggat för att man borde strunta i.

Integrationen ska prioriteras.

Handlingsreglen som stadgar hur mycket politikerna kan ta i anspråk av intäkterna från olja och gas ligger också fast. Det har varit en annan orospunkt vad gäller FRP.

Siv Jensen och FRP har visat sig villig att betala mycket för att för första gången i partiets 40-åriga historia komma i regering. I valrörelsen blottlades en konflikt inom det populistiska partiet och förhoppningsvis ska regeringsmedverkan leda till att den fraktion som inte står bakom främlingsfientlighet ska få vatten på sin kvarn. Det är förstås ovisst hur det kommer att gå för “liberalisterna”och om partiet håller i hop i mötet med det ansvar som regeringsmedverkan kräver.

Samtidigt kan det noteras hur mycket V och KRF har fått genomslag för – trots att de alltså inte ställer in sig i regeringsledet. Det gäller till exempel också stopp för ny oljeutvinning i Arktis och bibehållen kvotering av föräldrapenningen.

Det har varit mycket dramatik och spekulationer kring regeringsbildandet, men när den väl är på plats om några veckor och Erna Solberg läser upp regeringsförklaringen kommer det mesta i Norge att förbli sig likt. I hög grad formulerar den ”icke-socialistiska” opposition som nu ska styra och ställa i Stortinget sin politik stående på Arbeiderpartiets planhalva när det gäller problemformuleringar och därmed lösningar.

Men det blir skillnad i retorik, tonfall och politisk inriktning. Andra värden kommer att lyftas fram.

Och en del nya lösningar.

Och politiska stormar kring sådant som kommunsammanslagningar och lättnader i arbetslagstiftningen.

Och Erna Solbergs fyrklöverdröm hålls vid liv. Avtalet mellan de fyra avslutas med en stående inbjudan till V och KRF att ta steget från konstruktiv opposition till att dela regeringstaburetterna.