Sverige i en ny verklighet
I Kiev fortsätter protesterna mot president Janukovitj plötsliga beslut att säga nej till ett avtal om omfattande ekonomiskt samarbete med EU – ett avtal som också skulle vara ett redskap för att reformera landet. Handelskrig, andra ekonomiska och politiska påtryckningar från rysk sida fällde avgörandet.
Hundratusentals demonstranter – i olika politiska schatteringar – säger nej till det tvångsäktenskap som ska ingås med Putinland. Det är spänt. Utrikesminister Carl Bildt har varnat för risken att fortsättningen kan bli mycket dyster.
Medan händelserna utvecklades slag i slag i Ukraina var Karin Enström på besök i Helsingfors. I en intervju i Hufvudstadsbladet (4/12) försvarade hon med de vanliga argumenten den svenska försvarspolitiken. Det som får sägas vara en nyhet är att försvarsministern pekar ut terrorism och organiserad brottslighet som ”militärens största utmaningar”.
Rysslands agerande mot Ukraina och andra stater i ”det nära utlandet” i syfte att inlemma dem i vad man uppfattar som sin rättmätiga intressesfär, understryker att osäkerheten fortsätter att öka. Den ryska maktpolitiken måste dessutom ses i perspektiv av den tyngd som man får i kraft av den alltmer intensiva och avancerade militära övningsverksamheten och tillförseln av nya militära förmågor inom ramen för ett ambitiöst upprustningsprogram.
Och hur passar Sverige in i den nya säkerhetspolitiska verkligheten som definieras av en mörkare riskbild? Tyvärr dåligt. Den iakttagelsen görs också när omvärlden betraktar Sverige.
Ett exempel är Charly Salonius-Pasternak vid Finlands utrikespolitiska institut som inte är nådig i beskrivningen (FIIA Comment 19/2013). Den svenska försvarsreformen beskrivs som underfinansierad och försvaret som underbeväpnat. Försvarspolitiken hänger inte heller ihop med säkerhetspolitiken – och de understödjer därmed inte varandra.
Salonius-Pasternaks slutsats är att Sverige i det allt mer instabila läget i Östersjöområdet inte skapar säkerhet utan tvärtom spelar en destabiliserande roll. Han är inte heller någon ensam ropande röst utan den här bilden sprids allt vidare. Till saken hör dessutom att bara det faktum att Sverige uppfattas som en underskottsproducent av säkerhet gör att vi blir det. Andra makter agerar utifrån den premissen.
Är det verkligen så vi vill ha det? Om inte är Salonius-Pasternaks rekommendation, bättre finansiering och smarta lösningar tillsammans med Finland. Och i den mån inte försvarsanslaget höjs på ett signifikant sätt behövs en för- och nackdelsstudie av ett svenskt medlemskap i Nato.
GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 12/12 2013.