25 år efter Annus Mirabilis

När jag återigen ser på foton från ett polskt 1980-tal fångas jag av kraftfullheten och karisman hos den unge Lech Wałęsa. Bilderna återkallar också dramatiken. Hoppet och rädslan. När jag träffade Wałęsa för några år sedan frågade jag om hans drömmar under diktaturens tid. Svaret blev att han aldrig hade trott att han någon gång skulle få leva i ett fritt land. Men inget är omöjligt, tillade han.

Numera är Wałęsa en gammal herre. I höst när Andrzej Wajdas spelfilm Wałęsa – Man of Hope går upp på svenska biografer, ges möjlighet att förstå varför han är en av vår tids frihetshjältar.

Det är 25 år sedan Polen genomförde halvfria parlamentsval. Det var ett slags mirakel efter ett 1980-tal som hade sett den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet födas, strejker och undantagstillstånd. Som väntat förlorade kommunistpartiet valet men mer oväntat var förstås att man valde att acceptera resultatet. Och i Kreml valde Michail Gorbatjov, som blev ett slags återtågets hjälte, att göra detsamma.

Att det var möjligt att kasta av oket frigjorde en uppdämd våg av frihetslängtan. Visst hade modiga människor tidigare vågat stå upp för frihet och varit beredda att betala priset för dissidens, men exemplet Polen gjorde att så många fler klarade att resa sig mot förtrycket. Kommunistregimerna föll i Östeuropa, de baltiska staterna återtog sin självständighet och till slut – 1991 – upplöstes Sovjetunionen.

En röd diktatur som dödat egna medborgare i masskala och som tagit ifrån så många, många fler deras liv, hade upphört.

Historiens slut, var det en del som trodde sig se i demokratins och marknadsekonomins seger. Och visst finns det mycket att glädja sig över. EU:s utvidgning. Natos utvidgning. För en del länder, som till exempel Polen, har det gått bra. Här har politiken mognat, ekonomin tickar på och man söker sin roll på den europeiska scenen.

På andra håll kommer dementier av ”historiens slut”. Det gäller i det forna Östeuropa, men framför allt blir frågan var det ska sluta allt mer ödesmättad när det gäller Ryssland.

1989 har kallats ett Annus mirabilis och skildrats fint av Timothy Garton Ash i boken ”We the people” (Granta 1990). 25 år senare är det ett annat slags märkesår som flimrar förbi. Paralleller görs mellan Putins annektering av Krim och Nazitysklands av Sudet 1938, men likhetstecknen gäller också bristen på kraftfullhet i reaktionen.

1914 är ett annat år som blivit aktuellt på grund av Putinland. Skotten i Sarajevo blev den gnista som tände en präriebrand genom att dra i gång ett maskineri som blev dödligt självspelande. 2014 finns risk för att shit happens och att utvecklingen får sin egen logik.

2014 räcker det inte med att stå på knä; det är nödvändigt att stå upprest för Ukrainas rätt att gå sin egen väg. Och nog vore det klokt att stationera trupp från Natoländer i Baltikum och Polen för att minimera risken för ryska provokationer och att dessa ska leda till olyckshändelser. För att påminna om Wałęsa så är allt möjligt.

Gästledare Svenska Dagbladet 12/6 2014.