Claes Arvidsson

Säkerhetspolitisk ologik

Under Alliansregeringen var försvarspolitiken bara en lång ökenvandring. Ambitionen att tona ner rysk styrkeuppbyggnad kombinerades med en nonchalant hållning till en allt dystrare riskbild. Statsminister Reinfeldts uttalande om försvaret som särintresse kommer att ta sin plats i den politiska citathistorien.

Valet att hålla fast vid en kurs (och ekonomi) är ett exempel på vad som inom statsvetenskapen kallas en surviving failure: En misslyckad politik som ändå håller i sig. Ska det upprepas?

Peter Hultqvist har gjort en gedigen läroresa sedan han blev socialdemokraternas riksdagsetta i försvaret. Som ny försvarsminister tinade han i en utnämning upp departementets relationer med Försvarsmakten genom att hämta sin statssekreterare från Högkvarteret. Att han har en god arbetsrelation med försvarsutskottets nye ordförande FP:s Allan Widman skapar en intressant mix för framtiden.

Men den avgörande frågan är förstås vilket handlingsutrymme som finns. Inte minst handlar det om underfinansieringen av försvaret och signalerna från Stefan Löfven har hittills inte inbjudit till några hurrarop. Socialdemokraterna är beroende av miljöpartiet i regeringen och vänsterpartiet som stödparti, vilket innebär en kraftig restriktion. Prognosen blir inte bättre av att det finns en stark ”fredsfalang” inom S.

I regeringsdeklarationen byttes formulering kring den militära alliansfriheten – från att den har tjänat oss väl till att alliansfriheten tjänar oss väl. Det enda Löfven hade att säga om Nato var understryka att Sverige inte ska bli medlem. Det kan jämföras med att S i Försvarsberedningen konstaterar att Nato är den enda organisation som kan leverera säkerhet globalt och i vårt närområde

Men det är mer än så som inte hänger ihop. I regeringsdeklarationen slog Löfven fast att den ensidiga svenska solidaritetsdeklarationen som inkluderar utfästelser om militär hjälp, står sig också med den nya regeringen. S står dessutom bakom det värdlandsavtal (Host Nation Support) som alliansregeringen ingick med Nato. Det innebär att Sverige ska kunna ta emot hjälp men också att Sverige kan bli en språngbräda för Nato att ge hjälp (till Baltikum).

I själva verket innebär värdlandsavtalet med Nato den definitiva punkteringen av allt fikonspråktal om svensk alliansfrihet. Det vi borde göra – i en tid av allt aggressivare rysk politik mot omvärlden – är i stället att tala om medlemskap. Det är krig i Europa och ingen vet hur det kommer att sluta. Allvaret understryks av ubåtsjakten i Stockholms skärgård.

Men vi är ju ändå nästan med i Nato, säger en del. Så det spelar inte någon roll. Vi är trygga ändå. Tja. Sveriges tidigare Nato-ambassadör Veronika Wand Danielsson lyfter fram att inflytandet har ökat men:

”Lika tydligt är det dock för Nato att icke-medlemmar inte får delta när alliansen ”fattar beslut”. Lika självklart är det, inte minst i ljuset av krisen i Ukraina, att icke-medlemmar inte kan påräkna någon säkerhetsgaranti under artikel 5.”*

Och det är egentligen inte någon nyhet.

Det blir intressant att se hur Peter Hultqvist kommer att hantera värdlandsavtalet med Nato. Med Alliansen i Rosenbad hade det hamnat på Riksdagens bord. Vågar Socialdemokraterna det? Det krävs också följdlagstiftning för att avtalet ska kunna implementeras. Är det långbänk som väntar?

Det enda som vi vet är att Löfven och Hultqvist kamperar ihop med två partier vars syn på världen kan sammanfattas med orden ”Öst är öst och väst är värst”.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 5 2014.