De tar friheten för given
Pojken i jeans och grön t-tröja som stod framför Jan Matejkos monumentala målning Rejtan (1866) på det kungliga slottet i Warszawa, kunde väl vara 8-9 år. Han stod där blickstilla, som en symbol för historiens betydelse i Polen. Målningen visar en emotionellt laddad protest mot Polens första delning 1773 och är en ikonisk manifestation av polsk nationalism.
I det offentliga rummet är Polens moderna historia påtagligt närvarande. Under de senaste 25 åren har vi återfått möjligheten att bestämma själva, står det på en trottoarutställning om frigörelsen från kommunismen. Här och var finns bilder av påven Johannes Paulus II. Och förstås även Solidaritetsledaren Lech Walesa. Att Polen på 1980-talet visade vägen till friheten är en känsla till nationell stolthet.
Gatubilden i Warszawa – nyrenoverad och nybyggd på höjden – är en avspegling av hur Polen förändrats från grå socialrealism till europisk modernitet. Politiken har varit hyggligt stabil. BNP per capita har mer än fyrdubblats sedan kommunismens fall. Finanskrisen har varit som en västanfläkt i förhållande till betydligt kyligare vindar i andra stater i det forna östblocket.
I EU har Polen sökt en ledarroll bland annat genom radikalt förbättrade relationer med Tyskland. Att premiärminister Donald Tusk förra året valdes till ordförande i Europiska rådet är ett framgångskvitto så gott som något. Den resoluta satsningen på att rusta upp försvaret är ett exempel på att Polen också stigit fram i Nato-kretsen. Det är väldigt välkommet att man intar och driver på för en realistisk hållning i relation till kriget i Europa.
Under ledning av Medborgarplattformen har Polen blivit ”bäst i klassen”, men efter åtta år ser det nu ut som om väljarna vill ha något annat. I presidentvalet förvandlades en given vinst till en förödmjukande förlust. Inför parlamentsvalet i oktober leder Lag och rättvisa, det största oppositionspartiet, i opinionsmätningarna.
Det finns flera förklaringar. Väljartrötthet brukar infinna sig efter två mandatperioder. Eva Kopacz har inte lyckats fylla Tusks plats. En avlyssningsskandal (om än med oklart innehåll) har inte heller hjälpt. Viktigare är kanske att den dominerande ”berättelsen” inte längre handlar om framgång, utan om ekonomisk ojämlikhet och osäkra villkor på arbetsmarknaden.
Establishment är ute. I presidentvalet hade rocksångaren och populisten Pawel Kukiz en punkt på programmet, införande av enmansvalkretsar. Han fick en femtedel av rösterna och 40 procent från dem under 29 år. Det är en generation som tar friheten för given, och snarare tenderar att jämföra sig med livet i ett rikare Västeuropa i dag än då, under fattig-kommunismen. Kukiz siktar nu på parlamentsvalet. Vänstern har bildat en ny organisation och ställer sitt hopp till Tillsammans. Ett nytt liberalt parti utmanar Medborgarplattformen, och så finns förstås Lag och rättvisa under ledning av Jaroslaw Kaczynski som är sig likt.
Frågan är om inte Polen är på väg in i en ny fas som gör politiken mer spännande men som också reser frågetecken om vart man är på väg. Polsk riksdag?
GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 15/6 2015.