Ett fredsskadat land
Orden vägdes sannerligen på guldvåg i den rödgröna regeringens uppgörelse om försvaret med M, C och KD: Man tiger om konsekvenserna. Visst bör det välkomnas att försvarsanslaget faktiskt ökar, att Gotland blir en smula återmilitariserat och att det nationella försvaret ges första prio. Ammunition ska köpas in. Kanhända kommer uniformsbristen att lösas.
Problemet är att det inte räcker. På långa vägar.
Efter år av underfinansiering hade Försvarsmakten begärt i runda slängar totalt 18 miljarder kronor 2016-2010. ÖB får nöja sig med drygt 10 miljarder för att genomföra det som skulle ha varit klart 2014, men numera är skjutet på framtiden till efter 2020. Fast alltså med en mindre peng. Ekvationen går inte ihop.
Så räkna inte med att enveckasförsvaret kommer bli verklighet. Tryggare skulle vi dock ha kunnat vara om uppgörelsen hade blivit första steget till en uppbrott från allianslösheten. I stället är orden på stället marsch.
Det är lätt att förstå att Folkpartiet inte valde att i den heliga enighetens namn ställa sig bakom uppgörelsen. Trots att det är krig i Europa, rysk upprustning och konstant press är det som om svensk försvars- och säkerhetspolitik i praktiken bedrivs i ett vakuum. Politikerna säger rätt saker, men orden följs inte av handling.
Alliansfriheten som överideologi försvann med EU-medlemskapet och Solidaritetsförklaringen (ja, i hemlighet var den förstås aldrig riktigt på riktigt men det är en annan sak). Men den hänger ändå kvar, som när uppropsvänstern gick till angrepp mot Sveriges samarbete med Nato. På DN-debatt stormade 31 kulturarbetare mot Nato, det svenska värdlandsavtalet med Nato och flygövningen Arctic Challenge Exercise.
Kulturarbetarna varnade för ”en fienderetorik som motiverar ökad upprustning och med ett tydligt närmande till Nato”, och för att Sverige blir ”gisslan i ett spel där det på förhand är bestämt vem som är god och vem som är ond”. Samarbetet med Nato skulle dessutom kunna reta Putin.
Kort sagt, vill de slå vakt om en alliansfrihet som alltså inte längre ens existerar på pappret utan bara i deras föreställningsvärld.
Långt allvarligare än att kulturvänstern sitter fast i den kallakrigstid då fredsmarscherna gick som tätats, är att insikten om att Sverige behöver ett försvar har urholkats i djupare samhällsled. Ett exempel är att Försvarsmakten ses som en störande inslag i vardagen, som helst borde öva någon annanstans.
Beslut att säga nej till försvarets medverkan vid nationaldagsfirandet den 6 juni på Gammlia i Umeå är kanske den bästa symbolen för hur ”fredsskadat” Sverige är. Motiveringen från Umeå kommun och Västerbottens museum var att ”nya svenskar med bakgrund i krigszoner kan ta illa upp av att se militärer”. Motsatsen hade ju också kunnat tänkas – svenska soldater som försvarar den frihet som man flytt till.
Efter palaver ändras beslutet men ändå…
Som en medlem i försvarsutbildare i Umeå uttryckt saken:
Att Försvaret deltar i nationaldagsfirandet är en självklarhet. Musikkår, Livgrupp och Fanvakt är ett naturligt inslag och en del av folkförankringen av Sveriges Försvarsmakt.
Vi ställer ALLTID upp.
Publicerad i Försvarsutbildaren nr 3 2015.