Ointresset i Almedalen visar att politikerna inte hänger med

I sitt tal i Almedalen slog försvarsministern fast:

”Det tidigare hotet från den militära supermakten är borta. Östersjön kantas av Nato- och EU-länder. Den politiska förutsättningen och den geografiska förutsättningen för ett hot av den gamla typen är borta. Ryssland har höjt den utrikespolitiska tonen, men har varken ambition eller militär förmåga att utföra den gamla tidens hot.”

Året var 2008 – och försvarsministern hette Sten Tolgfors och var i full färd med arbetet på den kommande inriktningspropositionen som ytterligare skulle lägga fokus på internationell insats (Afghanistandoktinen). Talet var ett slags indirekt replik på varningarna från ÖB Håkan Syrén om att osäkerheten ökat i Sveriges närområde.

Inte ens när försvarsberedningens s k lackmustest hade utfallit negativt i och med Rysslands krig mot Georgien i augusti samma år, tyckte sig försvarsministern inledningsvis se en problematik som kunde beröra Sverige – och i allt väsentligt låg inriktningen fast när inriktningsbeslutet togs 2009. Därefter blev ett moderat mantra – också hos efterträdaren Karin Enström – att utvecklingen i Ryssland var mer ”komplex” än vad andra förstod.

Insatsförsvarets genomförande – här och nu – sköts först fram från 2014 till 2019 och sedan ytterligare några år. Nu är det väl inte ens aktuellt längre. I stället utmärks försvarspolitiken av en satsning på basplattan och utredningar om hur försvaret eventuellt ska utformas i framtiden. Alltmedan det är krig i Europa – och vi inte ens har ett ”enveckasförsvar”.

Almedalen 2015 kan bäst beskrivas som ett monument över ett formidabelt politikmisslyckande – först under Persson och sedan Reinfeldt. Solen har strålat i Visby men på seminarierna har det varit desto kyligare. Vad vill Putin? Vad kan Ryssland? Hybridkrigföring? Vad kan vi och vad ska vi göra? Varför förmår vi inte mer? Nato? Totalförsvarstanken har kommit i retur. Borde vi återinföra värnplikten?

Det ligger oro i luften med exempel på hur Ryssland rustar och provocerar – också särskilt farliga incidenter som rör Sverige både i form av släppta signalfacklor och närgånget agerade mot svenskt flyg i internationellt luftrum. Och det är klart att det ryska flyget kör utan transpondrarna påslagna.

I nuvarande spända läget kan ”shit happens” med oanade konsekvenser. Putin tycks dock inte intresserad.

Den amerikanske arméchefen Odierno ”says that he has endeavored to arrange meetings to discuss rules of engagement. “I’ve actually tried to meet to meet with my Russian counterpart on two separate occasions, and both times they’ve refused to do that in neutral settings. So it’s concerning,” because the lack of communication “definitely increases the danger of miscalculations” between the two countries.”

Att döma av talen i Almedalen befinner sig partiledarna på annan arena än den försvarspolitiska – eller ska vi säga en annan tid. Kriget i Europa – med Östersjön som ett område där det alltmer skaver – är inte något som riktigt fäster. SvD:s kvantitativa talanalyser visar att varken Lööf, Fridolin eller Åkesson fann det värt att ens nämna försvar och säkerhet. Löfven – och han är ju ändå statsminister – ägnade saken en halv minut. Utmärkt att hans utmanare om posten Anna Kinberg Batra tog upp behovet av både av att rusta hemma och gå med i Nato. Bäst på plan är dock KD:s Ebba Busch Thor som talade om kärnfrågan i hela fyra minuter.

Om Jonas Sjöqvist tar upp saken i sitt tal i dag blir det med en plädering för mindre försvar och säkerhet.

Jag är rätt säker på att det kommer att bli annat ljud i skällan från Jan Björklund på söndag. FP har knappast fått betalt för sin insats för att hålla frågan om försvaret av Sverige vid liv, men de borde Björklund få.

När Björklund i Sälen i januari 2009 – efter Rysslands krig mot Georgien 2008 och innan inriktningspropositionen var beslutad – betonade att Sverige också behöver ett nationellt försvar möttes han av hård kritik. Från Tolgfors förstås, men också från C och KD. Och i medierna. Expressens ledarsida betecknade utspelet som ett ”myteri”. Dagens Industri gick på samma linje med hårda ord om att Björklund uppträdde som en ”oppositionspolitiker” (fast förstås inte rödgrön). Dagens Nyheter avfärdade på ledarplats behovet av en ny inriktning på ett nationellt försvar med ord som ”gammal rysskräck och ryggradsreflexer”. (SvD:s ledarsida var däremot varmt välkomnande).

Det var då det. Nu är nu. Ingen talar längre om att vi kan sova gott om natten och att försvaret är ett särintresse. De rödgröna ville skära mer i försvarsanslaget än Anders Borg, men numera har socialdemokraterna med Hultqvist som ledsagare en politik för försvaret. Försvarspolitiken har blivit mer realistisk. Tyvärr har Putinland under åren flyttat sig från risk- till hotbild.

Ointresset i Almedalen är en illustration av att politikerna fortfarande inte hänger med. Försvarsuppgörelsen ger för lite och för sent. Bristen på allvar understryks av att den osäkerhetsskapande osäkerheten om Sveriges säkerhetspolitik består så länge som socialdemokraterna styrs av sitt Nato-medlemskapstabu. Partiets intresse går för rikets.

I en ledare med utgångspunkt från Wilhelm Agrells studie Fredens illusioner: Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009 (Atlantis 2010), efterlyste jag igen en undersökningskommission för att ”granska den kaotiska nedmonteringen av försvaret. Hur kunde det gå så fel och på så många fronter?”

Det är fortfarande lika aktuellt – också efter 2009.

Publicerad på SvD-bloggen Säkerhetsrådet 4/7 2015.