Vidden av det som gick förlorat

Monumentet över Europas mördade judar i Berlin består av 2 711 olika höga betongpelare som bildar ett slags labyrintiskt system av smala gångar. Att gå in i den ger en klaustrofobisk känsla. Fångad. Ingen utväg. Förintelselägren var välorganiserade dödsmaskiner. Mer än 6 miljoner judar dödades.

Det finns många förklaringar som svarar på frågan hur Förintelsen kunde ske, men trots detta går den inte i sin omänsklighet att förstå. Inte minst därför är det så viktigt att fortsätta söka kunskap om, konfrontera och bearbeta det som är mänsklig historia. Och minnas.

I dag är det den internationella minnesdagen för Förintelsens offer och som en del i högtidlighållandet visar TV4 Fakta i kväll klockan 19 Leo Kantors lågmälda men gripande dokumentärfilm På jakt efter ett svunnet landskap. Landskapet är Europa, Polen och Kantors egen livshistoria. I det personliga kommer man nära.

Förintelsen är en berättelse om förödmjukelse, lidande och meningslös död. Vidden av det som gick förlorat, blir tydligare genom att återkalla det judiska liv som fanns. Före. Det gör Kantor med staden Wroclaw (före 1945 Breslau) som utgångspunkt. Gemenskap. Driftighet. Delaktighet. Kultur. Härifrån hade det kommit judiska politiker och Nobelpristagare som satt Breslau på kartan.

Men det fanns också ett Efter. Efter krigsslutet blev Wroclaw och Nedre Schlesien en samlingsplats för överlevande judar. Dit, till den lilla orten Strzegom, kom Leo Kantor tillsammans med sina föräldrar. Livet startade på nytt. Men det gjorde också förföljelserna av judar.

Framtiden försvann igen och hoppet ställdes nu till emigration, som dock var officiellt förbjuden. I hemlighet organiserade dock den polska kommunistregimen en judisk exodus (avresa endast med handbagage och förbud mot att ta med värdeföremål). Familjen Kantor stannade.

1968 drog kommunistpartiet igång en antisemitisk kampanj med anklagelser mot judarna för att inte vara riktiga polacker utan femtekolonnare. Leo Kantor, och många andra, förlorade jobbet. Kampanjen syftade också till att få ut judarna – med engångspass och utan rätt att återvända – ur Polen. Kantor var en av dem som kom till Sverige.

Efter Förintelsen återstod 250 000 av Polens 3,5 miljoner judar. 100 000 lämnade åren efter krigsslutet. Av de 20 000 som fanns kvar 1968, tvingades 17 000 ut ur landet.

Det är alltså ett svunnet landskap, men det judiska arvet har fått en renässans i Polen. I filmen liknas den fascinationen vid sökandet efter ett judiskt Atlantis – de fanns här men är inte här längre. Likväl. Efter att historien närmast varit utsuddad i offentligheten, existerar den igen. På museet för de polska judarnas historia i Warszawa kan man följa livet under tusen år.

I På jakt efter ett svunnet landskap visar Leo Kantor igen prov på sin förmåga att berätta om det som egentligen inte kan berättas. Filmen är en sorgesång, som ljuder än starkare genom att även skildra livet med dess skapande och strävan i den judiska gemenskap som gick förlorad. Den gemenskapen är historia. Det är inte antisemitismen.

Publicerad i Svenska Dagbladet 27 januari 2016.