Hög tid för realism
Det blev en del ståhej när arméchefen generalmajor Anders Brännström slog fast att ”det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år”.
Så får man väl inte säga, sade en del. Men det är ju så det är, och det är mot bakgrund av den hotbilden som vi till slut har fått en rejäl diskussion om Sverige och Nato.
”Låt inte rysskräcken hindra oss från att gå med i Nato”, manade 25 försvarsdebattörer i Dagens Nyheter 6/1 och fortsatte:
”Sverige måste bestämma sin säkerhetspolitik utifrån sina egna nationella intressen. I dagens situation främjas dessa bäst genom att tillsammans med demokratiska stater, inklusive Finland, bygga säkerhet och solidaritet i det nordisk-baltiska området. Om det nordisk-baltiska området är säkert, trovärdigt militärt försvarat och fredligt gynnar detta inte bara Sverige utan hela Europa.
Slutsatsen är att ”för Sverige innebär detta att ett svenskt Nato-medlemskap är nödvändigt”.
Moteld finns i det nya grupparbetet Sverige, Nato och säkerheten (Cerlanders 2016) signerat bland andra ambassadör Rolf Ekéus, S-veteranen Pierre Schori, teaterregissören Stina Oscarsson och Linda Åkerström från Svenska freds. Här varnas för en sur Putin.
Allianspartierna har alla tagit ställning för ett Nato-medlemskap. Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna är emot. I politiken om Sverige och Nato är det förstås S som är nyckelpartiet – och mot den bakgrunden skrevs det historia när tre socialdemokratiska ambassadörer i ett öppet brev uppmanade Peter Hultqvist att ta Sverige in i Nato.
”Släng gamla doktriner”! Så löd rubriken till brevet i Aftonbladet 11/2 från Bo Eriksson, Sven-Olof Petersson och Manne Wängborg. Och varför då, då? Nya tider kräver nya svar. I brevet pekar man på den ryska annekteringen av Krim, agerandet i Östra Ukraina, hot mot de baltiska staterna. Östersjön är inte längre en lågspänningsregion.
De konstaterar att Hultqvist är för militärt samarbete – nordiskt, bilateralt, med USA och inte minst med Nato. För att det är bra för Sveriges säkerhet. Men samtidigt argumenterar han emot medlemskap; ja, försvarsministern säger till och med nej till en utredning om för- och nackdelar.
För de S-märkta ambassadörerna är däremot medlemskap ett naturligt steg på samarbetslinjen och en förlängning av den ensidiga Solidaritetsförklaringen. Försvars- och säkerhetspolitiken utgår från att Sverige ska få hjälp – utan medlemskap i Nato har vi dock inga garantier för att hjälpen kommer.
Om Sverige blir medlem bidrar vi till att minska riskerna och stabilisera det kritiska läget. Redan på så sätt gör vi då verklighet av den andra delen av Solidaritetsförklaringen – att ge hjälp. För att, kan man säga, utfästelsen om att ge militär hjälp aldrig ska behövas.
De tre ambassadörerna drar slutsatsen:
”Som socialdemokrater och f d UD-tjänstemän med mer än fyrtio års erfarenhet av säkerhetspolitik är vi övertygade om att det nu är dags för socialdemokratin att göra det som Ingvar Carlssons regering en gång gjorde i EU-frågan – att kasta föråldrade doktriner och nattståndna självbilder över bord, och förutsättningslöst se till vad Sveriges intresse kräver i den nya situationen.”
Det är bara att instämma.
Och det gör också fler och fler i Sverige.
Faktiskt 49 procent i MSB:s senaste mätning.
Krönika publicerad i Försvarsutbildaren nr 2 2016.